Aprilmorgon.
Det är något särskilt med dessa krispigt kyliga aprilmorgnar med frost i gräset och en stark, obarmhärtigt stark, sol.
  Jag går i ett ruinlandskap, en trakt där man kan säga att kontrarevolutionen har lyckats, litet som i vårt politiska landskap, i bortemot tusen år har de små åkerlapparna i skogen brukats, men nu är det slut. Det “moderna” skogsbruket har förvandlat både åker och skog till svårgenomträngliga bröten, på sätt och vis är vi tillbaka till den urskog som fanns innan vi började bruka den; men en fattigare variant. Det som återstår av mänskliga minnen är, förutom några enstaka hus, vägarna. Även de är oftast av en tråkig modell; men en väg som människor har byggt, och jag tar några bilder av den i det hårda ljuset.
  Gärdsmygen sjunger i den risiga branten ner mot ån och litet längre fram hör jag en till, hemma på skärgårdsön har de nästan utplånats av de hårda vinterveckorna. Det är bofinkens dag, de sträcker nu och sjunger överallt, deras litet hårda och skramliga sång passar på någor sätt en sådan här litet rå aprilmorgon. I branten ovanför den öppning där en gång vägen till Skrattby gick, har dubbeltrasten sitt revir. Jag tycker om den fågelns fylliga litet forcerade sångstrof med en ödslig klang, den bär långt har jag märkt. Det är den 9 april och sädesärlan borde ha kommit till Eremitkojan, men det har den inte. I alla fall inte så länge som jag går där och skrotar. Och minns! Alla vårdagarna när vi hyrde stället: blåsipporna, vätterosen, hasselblommorna, i början kunde vi till och med höra orren spela. Men tranorna står kvar vid den lilla sjön medan sångsvarnarna tycks ha tagit sitt förnuft till fånga och lämnat sjön - de misslyckades varje år med sina häckningar.
  På vägen tillbaka till bilen har fågelsången tystnat, men gärdsmygen ger sig inte, den sjunger fortfarande bland riset och stubbarna på det som en gång var en åker. Jag avrundar utflykten med en sista vägbild, slingerbulten längs Skarpsnoken – åkern heter så! (2026-04-10)