Galgbacken i Visby: I förgrunden resterna av det svenska försvaret, i bakgrunden galgen.


Bilder från Gotland.
Vi besöker Gotland några kyliga dagar i början av maj. Både på vägen dit och hem gröna gubbar på färjan, på hemresan har de dessutom några stridsfordon med sig. Gotland ska naturligtvis vara befäst – så sorgligt bara att man rev ner det mesta för inte så länge sedan. De politiker som ansvarade för det är idag de som allra mest högljutt skriker om behovet av ökade resurser till militären. Då gladdes de åt att Sovjetunionen upplösts och att Ryssland höll på att braka samman ekonomiskt med hjälp av Anders Åslund och andra västekonomer. Då passade man på att ställa om det svenska försvaret till att bli en legotrupp för USA/NATO. Så mycket billigare har det som bekant inte blivit trots att Reinfeldt och Anders Borg under budgetförhandlingarna såg försvaret som ett "särintresse" bland andra särintressen. Nu har man tagit fram kalla krigets Sovjet/Rysslandshets igen men de verkliga förändringarna i säkerhetsläget i Österjöområdet är USA/NATOS ökade närvaro och provokationer. Förutom USA:a aggressiva ton och förmåga och vilja att föra krig över hela världen bör man även vara uppmärksam på Tysklands ambitioner och aktiviteter: glöm inte Balkankrigen och Ukraina! Och naturligtvis se upp med Ryssland, de är stora och vi är små. Sammantaget bör vi hålla oss väl med alla stormakterna och stå alliansfria med ett eget starkt försvar; det är en förutsättning för att kunna hålla oss borta från kommande krig. Kapitalet har problem och de jagar som alltid efter råvaror, marknader och billig arbetskraft och det ryska guldägget lockar. Man har skaffat sig kontroll över de flesta av länderna runt om, nu återstår Vitryssland och därefter Moskva nästa!
  Vi sitter en kväll och diskuterar med några fastboende. Vi skakar alla på huvudet åt de politiker som har beslutat om försvaret. Liksom åt dem som lovade ersättningsjobb till Gotland under alla försvarsnedskärningarna; ersättningsjobb som efter ett tag går upp i rök. Ett aktuellt exempel är Riksutställningar vars 60 jobb lovades Gotland av Pagrotsky som då var kulturminister och skulle skaka fram att antal arbeten när ännu en försvarsuppgörelse drabbade ön. Det gick inte lång tid innan de 60 krympte till 25 och nu ska även de bort; hela myndigheten läggs ner. I andra fall går ersättningspengarna till konsulter som sitter i några år och funderar och när pengarna är slut så upphör verksamheten – utan att några nya arbetstiillfällen har skapats.
  Vi skakar återigen på huvudena.
  Vi diskuterar jordbruket och det lokala näringslivet och konstaterar hur svårt det är, hur engagerade man än är, och här ÄR folk engagerade, att driva företag och skapa jobb utanför centralorterna. Vi jämför med Norge där man – även om också de kryper allt närmare EU – ännu har en levande landsbygd.
  Sedan skakar vi ännu en gång på våra huvuden.
  De vi pratar med är engagerade i flyktingfrågan. De hjälpte till när politikerna 2015 öppnade portarna och släppte in 160.000 flyktingar från de krig som de – våra politiker alltså, från vänster till yttersta högern – är med och driver. De hjälpte till på frivillig basis när de kom hit till "glesbygden" och de stöttar dem som idag har fått asyl och behöver hjälp för att komma in i det svenska samhället. Det är beundransvärda insatser som görs (det är inte alltid så lätt att arbeta med och för människor vars hela existens står på spel) – samtidigt som de berättar om hur hopplöst det är att ha med Migrationsverkets personal att göra: ändlös väntan i telefonköer, snorkigt och okunnigt bemötande när man väl kommer fram, en kamp för att få igenom det de sökande har rätt till, osv.
  Därefter skakar vi återigen på våra huvuden.
  Och kanske är det så det är: genom hela denna och liknande diskussioner går idag över hela Sverige som en röd tråd ilskan mot och samtidigt en uppgivenhet inför det styrande skiktet i det här landet. Vem ska man egentligen rösta på, om man överhuvud taget ska bry sig om att rösta? Jag tror att det är samma känsla som man ser effekterna av ute i Europa: senast i Frankrike. Det är lätt att sätta sitt hopp till bondfångare som Le Pen och Jimmie Åkesson, de är åtminstone oprövade vid makten. På Gotland fick SD färre röster än i landet i övrigt i riksdagsvalet, 8,22 mot 12,86, men de mer än fördubblade sitt röstetal och gick förbi både miljöpartiet och vänstern. Det bådar inte gott om fascistiska demagoger av denna typ – för det är vad det handlar om, sedan må t.o.m. vänsterfolk tala om exempelvis Le Pens mer "arbetarvänliga" politik och föreslå allianser med dem – är de som ska komma till makten på grund av den ilska och uppgivenhet som många av oss känner; det kan bara gå åt h-e.
  Då skakar man inte på huvudet längre.
  Det görs försök, rätt framgångsrika sådana, att skapa alternativ till de genomruttna etablerade partierna och deras kandidater: en Bernie Sanders i självaste USA, en Jeremy Corbijn i Storbritannien, Melanchon i Frankrike. Det finns hopp. Men de har än så länge visat sig vara för svaga. De har för ogenomarbetade program och de är inte tillräckligt starka, de har inte den organiserade folkliga bas som krävs för att stå emot den enorma styrka som de ägande och styrande kapitalgrupperna har: dessa lyfter hellre fram och röstar på Jimmie och Marianne än en svensk Corbijn eller en franska Melanchon. Även om också dessa i slutändan kanske är möjliga att köpa upp så som man har svalt Tsipras i Grekland.
  Programmet då? Ta välfärdskraven, på allvar: jobben, sjuk- och äldrevården, pensionerna, bostadspolitiken, skattepolitiken; en "utanför-Stockholm-politik" som låter hela landet leva; en sund försvarspolitik inklusive bryta med NATO; kritik mot och utträde ur EU; ett slut på stödet till de amerikanska krigen; etc.
  Se där några punkter att skapa en alternativ politik kring.

--------

Den ena dagen går vi i värmen (nåja!) inne bland tallarna på File hajdar på norra Gotland och beundrar nipsipporna som växer utspridda mellan träden och enbuskarna. Jag försöker få några bilder på grönsnabbvingarna som flyger i solgläntorna – men de gör skäl för namnet och jag har inte tid att vänta tills de har lugnat ner sig och accepterat min kamera.
  Nästa dag vandrar vi på Husrygg längst i söder på ön. Här blommar våradonisen (eller Arontorpsrosen som vi ölänningar kallar den!). Det är fortfarande en stark sol men det blåser som f-n och det är inte lätt att få en acceptabel bild av blommorna hur mycket jag än kryper ner på marken och försöker få en bra vinkel på dem och skapa litet lä. Som straff för krypandet plockar vi bort ett tjugotal fästingar från våra kläder när vi återvänder till bilen! Det var rekord hittills!
  På vägen till färjan hem kommer det efterlängtade regnet ikapp oss.
  Då nickar vi belåtet.



Fältsippa.


Mera Galgbacken.



Blåsippor med en nipsippa i bakgrunden, File hajdar.


Nipsippa, File hajdar.


Norst Auren, Fårö.


Husrygg, Hoburgen.


Våradonis.


Utsikt mot sydspetsen.


Slånbären blommar i skydd av stenmuren, Husrygg, Hoburgen.


Panorama över stenbrottet, Hoburgen.


Faludden, fågelskrämmorna.


Faludden, mot Stockviken.