Torget i Lichtens.
Klotter i München.
Paul Klee: Intoxikation, 1934.
PS.1. När jag skriver detta förargar jag mig över de dåliga mobilnäten i detta högteknologiska land; där har Sara Wagenkecht rätt i det fantastiska tal hon höll häromdagen i Förbundsdagen, så ska en slipsten dras för att föra in den politiska diskussionen på ett alternativt (vänster) spår, bort från Wallenbergarnas och hans högerextremisters planhalva.
Wassily Kandinsky: Rider, 1908.
Paul Klee: City of R, 1919.
Wassily Kandinsky: Colorful life, 1907.
Franz Marc, Blue horse I, 191.
Jan Åhman enligt Olafur Eliasson.
Paul Klee: Gaze of silence, 1932.
Lenbachhaus.
Lenbachhaus med et gamla huset inbyggt i det nya.
Rådhuset i Augsburg.
En gata i Fuggerei.
En gata i Augsburg.
Vid Brechthaus i Augsburg.
"Miljoner står bakom mig"
En intressant artikel i Dagens Arena om likheterna mellan nazisternas och Sverigedomkraternas program.
Hitlers Mercedes -- med privatchaufför, bekostad av hans rika mecenater.
Klotter i Regensburg.
Torget i Regensburg.
Inskription på ett hus i Regensburg, där diskussioner fördes under reformationen mellan Johann Eck - försvarare av katoliscismen och påveväldet och
Philipp Melanchthon - reformist, medarbetare till Luther.
Fjortonde dagen, 14 juni.
Ett gathörn i Zerbst.
Stadsmuren i Zerbst.
Rolandsstatyn och kyrkoruinen i Zerbst.
Torget i Zerbst.
Luther på hjul, torget i Zerbst.
Färjan över Elbe vid Barby.
Schackbräde.
Bauhaus i Dessau, skolbyggnaden.
Kornhaus.
Kornhaus med utsikt över Elbe.
Kornhaus.
Klee/Kandinskys "Meisterhaus", Dessau.
Ett "Meisterhaus" från trädgårdssidan.
Nionde dagen, 9 juni.
Idag blev det motorvägskörning hela dagen för att hinna fram i tid till München, och det gjorde vi. Fina vägar, men höga farter, ligger man i 120 km/tim i filen längst till höger kan man räkna med att hela tiden bli omkörd i de 1-3 filerna till vänster om en. Men, man vinner mark och behöver man sträcka på benen så finns det med jämna mellanrum lättåtkomliga rastplatser med tillgång till förtäring om man så önskar. Detta till skillnad från hos oss där man, med något undantag, gjort stoppställena svåråtkomliga -- med följd att man kör en bit till, allt tröttare. När det är lunchdags brukar vi dock, även här i Tyskland, köra in till någon mindre stad, idag blev det Lichtenfels.
Vi passerade Thüringenwald som man numera, på norskt vis, kör under, i långa tunnlar. Trots det ser man, mellan tunnlarna, att det är mycket skog här och likaså när man kommer ner i Bayern. Det som man efter ett tag reagerar på är att man inte ser några kalhyggen, faktiskt inte ett enda hittills!; hur nu det kan komma sig. Det man ser längs vägen är knappast någon kulturskog utan likåldriga plantager, i Harz var det mest gran och här mest tall, planterade högstammiga smala träd, vackra tallar, men en ensartad skog. Och, som sagt, inga kalhyggen, hur nu det har gått till.
Bayern är ett av de stora öldistrikten med massor av lokala bryggerier. Jag kan ingenting om öl och dricker det nästan bara som avslutning efter en lång körning en varm sommardag. Men jag gladdes åt de stora vackra humleodlingarna som kantade motorvägen.
Jag har kört bil väldigt litet utanför Skandinavien så jag våndades inför ankomsten till Munchen, denna Tysklands tredje största stad, men det var enklare än jag hade räknat med. Nu är ju de digitala vägplanerarna ett förbaskat bra hjälpmedel och hon, det är en kvinnlig röst som vägleder en, till och med rättar upp vägbeskrivningen om man missförstått henne, och svängt av litet för tidigt eller för sent! Sedan är det dessutom så att Stockholm också är en stor stad numera med en hård, jag skulle nästan vilja säga hänsynslös, trafik, så man har ju fått litet övning!
Nu är vi framme i München, på vägen hit körde vi in i en åskskur, det första regn som vi har upplevt på flera veckor. Uppfriskande, och nu får vi se vad morgondagen har att bjuda på!
Tionde dagen, 10 juni.
Vi hälsar på en gammal vän till Helenes familj, de har känt varandra ända sedan 50-talet och det var ett bra tag sedan vi träffades så det blir förstås mycket att prata om.
Men vi hinner med några museibesök också, idag tog hon oss med till Der Moderne Pinakotek och Lenbachhaus. På det förstnämnda museet var det sista dagen för en stor Paul Klee-utställning. Jag har aldrig sett honom i den omfattningen så det blev en fin upplevelse. Några bilder får tala för sig själva, det konstteoretiska får andra som är bättre insatta ta hand om. Han var för övrigt en av de konstnärer som fick sina verk beslagtagna av nazisterna och fick äran att bli utställd på deras hatutställning "Entartete kunst".
Samtidigt pågick en utställning med Olafur Eliasson, "Wasserfarben". Han och hans verkstad är mångsidiga, allt från dokumentära fotografier av det isländska landskapet till konstgjorda vattenfall under Brooklyn bridge i New York. Hans "wasserfarben" roade mig inte så mycket, men han tycker ju också om att leka med ljus och där fanns en installation där man kunde interagera, som det heter så tjusigt numera; men det var litet kul. Men kanske inte heller så mycket mer.
Under dånet från hårdrockbanden som värmde upp publiken inför dagens stora konsert på Königplaz med "Die Toten Hosen" (dagen innan hade Iron Maiden spelat) gick vi tvärs över gatan till Lenbachhaus där vi mötte samma konstnärer som på "Der moderne". Olafur har gjort en stor istapp i rostfritt stål som hänger i taket där man går in i museet. Museet som för övrigt har byggts till på ett finurligt sätt av arkitektfirman John Foster, kända, eller kanske rättare sagt ökända, från nya Slussen i Stockholm. I salarna som ägnats "Blau Reiter"-gruppen bekantade vi oss med ytterligare några fina Klee. Annars var det Frantz Marck blåa hästar som H. mindes från sin ungdom, som lockade oss hit. Hon och hennes syster beundrade dem då; jag uppfattade det som att de bleknade något så här femtio år senare.
Kvällen avslutades med samtal om gamla och nya minnen ute på balkongen med utsikt mot den grönskande innerträdgården där de evigt närvarande koltrasten och svarthättan (tillsammans med gransångaren de tyska nationalfåglarna?!; de tre fåglarna hördes överallt där det fanns några träd) sjöng och en liten fräck mus käkade på blommorna i balkonglådan!
PS.2. En annan sak som förvånar är hur old fashion parkeringsautomaterna är: bara cash, de tar inte kort, och Easy Park och liknande fanns bara i någon av städerna i norr; här gäller det att ha fickorna fyllda med mynt! Därmed inte sagt att ja vill ha bort kontanterna; tvärtom de ska finnas kvar, men där det är praktiskt är det bra att det finns digitala alternativ. Och banker och affärer ska, som ett inlägg på Alliansfriheten.se påpekar vara skyldiga att ta emot kontanter som betalningsmedel.
Elfte dagen, 11 juni.
Idag gjorde vi ett nedslag i Augsburg, fem mil från München. Stadens historia började som ett romerskt härläger år 15 fvt och blev så småningom en knutpunkt för handeln mellan norra och södra Europa och blomstrade på 14- och 1500-talet fram till svenskarnas – Gustav den II Adolfs – ankomst 1632. Familjen Fugger var den rikaste av alla rika köpmän med en förmögenhet väl i nivå med, och kanske större, i alla fall relativt sett, dagens rikaste USA-familjer. De finansierade kungarnas krig, och även det kan ju sägas vara en likhet med vår tid. Dessutom blev det en skärva över gill de fattigaste, de byggde ett bostadsområde åt dem som ännu finns kvar, Fuggerei. Det bombades under senaste världskriget – Augsburg hade då som nu stora industrier, bl.a. lastbilstillverkaren MAN – men byggdes upp igen av familjen, som fortfarande äger fastigheterna och ännu är så förmögna att de kan subventionera hyrorna. Man måste vara en fattig katolik för att få en bostad där och bara behöva betala några € i hyra – per år. Man måste dessutom förbinda sig att tre gånger om dagen gå till kyrkan och be Ave Maria för familjen Fugger. Så var det i alla fall tidigare och det skulle man ju kunna tänka sig för att få bo så billigt!
Som turister skulle vi förstås också besöka den Gyllene salen i rådhuset, också den sönderbombad och återuppförd. Mycket guld var det och stora proportioner
och ett stort arbete att återställa det som amerikanerna bombade i krigets slutskede; en hämnd förstås men också samma typ av terrorbombningar mot civila mål som tyskarna gjort sig skyldiga till i de erövrade länderna – en tradition som USA idag håller vid liv i bl.a. Irak, Syrien och Jemen.
Patti Smith skriver i en av sina böcker hur hon får kraft av att besöka döda författare och konstnärers hem och gravar och minnesmärken; i den andan avslutade
vi vår dag i Augsburg med att besöka den store författaren Berthold Brechts födelsehem. Det är måndag så det lilla museet är stängt, huset ligger vackert vid en liten kanal som rinner öppen genom staden kantad av små vackra planteringar.
I 32 graders värme körde vi tillbaka till Munchen.
Tolfte dagen, 12 juni.
Den här dagen tog vi oss an de tunga sakerna: större delen av dagen tillbringade vi i Dokumentationscentret för nazismen i München. Det är en stor, grundlig utställning på flera plan i det nybyggda hus som invigdes 2015. Det är en mycket bra utställning som på sätt och vis påminde om Bauernkriegpanoramat: den skildrade inte bara kriget och pogromerna utan också den samhälleliga bakgrunden och grogrunden till hemskheterna: eländet efter första världskriget och revanschismen, hur landet sakta återhämtade sig under 20-talet men sedan föll igenom efter börskraschen 1929. En stark arbetarrörelse och mer traditionella högerpartier – och så de små extrema högerpartierna där Hitler så småningom kom att spela en allt större roll. En borgerlighet som var uppskrämd av först den ryska revolutionen och därefter den kortvariga och brutalt nerslagna röda rådsrepubliken i München i april 1919. I utställningen visas hur ledande borgerliga kretsar stödde Hitler, finansierade honom och introducerade honom i de rika och förnäma kretsarna. Hur de högerextrema pekade ut och bedrev hatpropaganda mot judarna och använde det som en hävstång för att nå framgång – samtidigt som man slog mot den främsta fienden: arbetarrörelsen. Både i propagandan men också genom mord. John Heartfields berömda affisch: "Miljoner står bakom mig" säger egentligen allt. Det är samma historia som upprepas idag när Jimmie Åkesson och kretsen kring honom använder "massinvandrarna" som slagträ för att själva nå ära och framgång och till en del lyckas med det genom att fiska i det missnöje som finns med förhållandena på arbetsplatserna, pensionerna, bristerna i sjukvården, problemen i skolan, den tilltagande råheten bland de kriminella, osv. Ett missnöje som styrs bort från de grundläggande problemen för att istället riktas mot de svagaste grupperna; det är mycket klassiskt. Och, precis som Hitler gjorde, dessutom propagera för och genomföra en militär upprustning och rikta in opinionen mot nya krig. Som om ett NATO-medlemskap skulle avhjälpa bristerna i vården eller höja pensionerna?! Det som saknades i den stora utställningen, eller också drunknade det i mängden information?, var uppföljningen av de rika som gynnade, och gynnades av, Hitlerväldet; vad blev det av dem efter kriget? I SvD den 26 december 2016 rapporterar man exempelvis om familjen Quandt, som äger det Münchenbaserade BMW, att familjen var "hänsynslösa profitörer under Hitlertiden" och först på senare tid har erkänt och bett om ursäkt för familjens handlande under Hitlereran. Det intressanta för vår del är då följdfrågan: Vilka gynnar idag partier av SD:s typ? Vem introducerar dem i de fina salongerna? Vi vet redan att Svenskt Näringsliv bjöd in dem och fick dem att ändra uppfattning om vinster i välfärden. I vilka salonger övertygade man dem att byta fot om NATO och Värdlandsavtalet? Och vilka är det idag, som, bakom kulisserna, ser till att deras invandrar- och arbetarrörelsefientliga propaganda toppar agendan?
Efter denna grundliga duvning i gammal men fortfarande aktuell politik tänkte vi avsluta dagen och vårt besök i München med en promenad i de centrala delarna av staden. Men vi hade inte räknat med åskregnet som tvingade oss att snabbt kasta oss in på ett café. Soppan smakade bra och kaffet också men så visade det sig också vara ett av Münchens bättre caféer, noterat i Guide Michelin. En intressant notering var att ingen enda, INGEN – förutom oss! – hade mobilen uppe!
Trettonde dagen, 13 juni.
Äntligen kom regnet till München; det regnade hela natten och ännu på morgonen, men när vi lämnade vår vän och staden för den här gången och körde norrut, upphörde regnet efter ett tag.
L. som vi har hälsat på, kom, som andra ungdomar från det krigshärjade Europa, som 17-åring till Sverige och H:s familj 1956 genom bekantas bekanta. Hon var i Sverige till och från under ett par år, lärde sig snabbt svenska, har sedan levt sedan sitt liv i Tyskland, har visserligen haft kontakt med Sverige hela tiden, men endast varit här några få gånger. Trots detta förstår och talar hon fortfarande en bra svenska -- men jag som läste tyska i tre år i realskolan har svårt att förstå henne när hon går över till sitt språk!
Dagen bestod mest av motorvägskörning. Vi stannade till och åt lunch i Regensburg, som vanligt många vackra hus att titta på, och fortsatte sedan till dagens mål, Dessau.
Mellan München och Regensburg är det dels stora odlingar av humle, dels oändliga rader av solpaneler som täcker stora ytor; kanske är detta framtidens jordbruk?!
Det brukar inte vara något problem att hitta ett rum med hygglig standard, men här gick vi bet! Inte ett rum i hela Dessau! Vi tyckte det var märkligt, men man förklarade det med att Deutsche Ban håller på med att rusta upp järnvägen mellan Magdeburg och Halle och mycket personal bor på hotellen. Vi blev litet ställda men fick tag i ett rum i Zerbst, en mindre stad två mil norr om Dessau. Det visade sig vara ett lyckokast, ett litet pensionat/hotell med trevlig personal och bra standard. Och en stor fin trädgård där värdinnan odlade de grönsaker som behövdes i köket! Dessau och Zerbst låg i Östtyskland, paret som driver stället ägde ett hus vid murens fall och köpte senare till en grannfastighet. Vi har funderat mycket över hur det såg ut med markägandet i DDR och vad som hände efter 1989, men inte lyckats få någon klarhet i frågan. Nu, efter snart trettio år, syns fortfarande en skillnad på standarden i städerna mellan de delar av tidigare Västtyskland som vi har besökt och den östra del vi nu åker igenom -- men inte så särskilt stor idag, även om fr.a. en del flerfamiljshus fortfarande har en viss DDR-look, om man får säga så. Man bör komma ihåg de olika förutsättningarna för de två Tyskland: Öst fick betala krigsskadestånd till Sovjet – Väst har mig veterligt aldrig betalat något för de enorma skador som Tyskland förorsakade; istället fick man hjälp från en annan av segrarmakterna, USA. Nu är man ett rikt land som kan bekosta ett återställande av det som återstår av krigets förödelse. Man är rika av egen kraft, men ironiskt nog även tack vare det EU där rikedomarna centrifugeras till Tyskland; vill man vara elak kan man påstå att grekerna är med och bekostar förfinandet av Dessau!
Vi inledde dagen med en vandring i Zerbst längs den gamla stadsmuren och därefter till torget, där vardagskommersen pågick vid de få stånden. På ena sidan torget tronar den mäktiga St Nicolaikyrkans ruin, ännu ett dystert minne från det senaste kriget. På torget står också en Rolandsstaty. Rolandsstatyerna blev vanliga i de tyska städerna på 1300-talet och "symboliserade ett konglomerat av rättigheter och friheter, i synnerhet oberoende av lokala stadsherrar och frihet att välja stadens styrelse, frihet att befästa staden och frihet från tullar och avgifter men också stadens handhavande av rättvisan" läser vi oss till på Nätet. I Skänninge i Östergötland finns sedan gammalt en staty, "Ture Lång" , som går tillbaka på det tyska inflytandet i staden under medeltiden.
Målet idag var i första hand Bauhausminnena i Dessau, men på vägen dit tog vi en omväg genom "Biosphärenreservat Mittler Elbe", ett av flera biosfärområden längs Elbe. I våra ögon var inte landskapet annorlunda här jämfört med det vi tidigare sett och vi hittade inte det informationscentrum som vi trodde skulle finnas i området. Vi tog en färja över Elbe, en liten en som fick mig att minnas Vätöfärjan, som jag åkte med till och från skolan i Harg; men den var litet större än den här som bara tog ett par bilar.
På andra sidan älven stannade vi i Barby för att fota de stora kornfälten som redan mognat och stod vackert gula; någon av gårdarna hade börjat skörden. På de förrymda luzernplantorna i vägkanten fladdrade en fjäril som vi aldrig sett i Sverige, schackbräde heter den.
Något försenade kom vi fram till Dessau och Bauhausskolan, ett Mecka för arkitekter och likasinnade, men även intressant för en amatör som uppskattar vackra hus. Bauhausskolan, som framför allt utbildade arkitekter men även formgivare och konstnärer, startade i Weimar 1919 och flyttade till Dessau 1925. När nazisterna kom till makten i Dessau 1932 flyttade man till Berlin men året därpå stängde de bruna skolan för gott. Förutom skolbyggnaderna hann vi med att se de s.k. Meisterhaus, som byggdes för några av de mer framstående lärarna. Här korsade Paul Klee och Vassily Kandinsky åter vår väg; de var lärare en tid och bodde i ett av mästarhusen. Vi åt middag i Kornhaus med utsikt över Elbe, huset ritades av Carl Fieger, en annan av lärarna/arkitekterna vid Bauhaus. Efter middagen hann vi med en snabbtitt på de vackra radhus som byggdes som arbetarbostäder i Törten i södra delen av Dessau.
