"Vad i h-e har de för sig uti skogen efter tre?". Lyser eter nattflyn vid Naturum Trollskogen på Öland, under ledning av Pav Johnsson, Johan Pettersson, Johan från Station Linné samt Marie Larsson från Naturumet.. (2019-07-31).
Pav Johnsson inledde med litet peptalk innan lakanen spändes upp.
Krusbärsmätare.
Så här går det till numera när man är osäker på bestämningen: Man kollar i en app på mobilen! Som man dessutom använder för att dokumentera fynden.
Pav och Johan kollar upp en art.
Johan Pettersson och intresserade deltagare.
Ett av lakanen var uppspänt intill Böda järnvägs slutstation.
Fler intresserade.
Det här var en annorlunda anläggning för att fånga nattflyn. Och återigen ett exempel på mobilernas betydelse i vår vardag, dag som natt! Jag fick också lära mig att det numera finns ett litet chips att ansluta till mobilen, en ecometer, som tillsammans med en app kan lokalisera och artbestämma fladdermössen där man befinner sig.
En flock ungdjur hälsar oss välkomna till Östra Vässbys naturreservat på norra Öland. (2019-08-01)
Jordtistel.
Malört.
Djurstad träsk, utsikt från fågeltornet. (2019-08-02)
Amiral, Djurstad träsk, Öland, 2 august 2019.
Bilder från Öland: Hörninge mosse.
En ganska oansenlig bild, eller hur? Den är tagen vid Hörninge mosse, en av alla dessa utdikade våtmarker i vårt land. Den här är litet speciell genom att den har ett ovanligt tjockt torvlager för att vara Öland, 3,5 meter, inte mycket om man jämför med de stora fastlandsmossarna, men här är det ett rekord! Kommunen har sedan en tid gjort en del åtgärder för att restaurera mossen och markerna runt om genom att höja vattenståndet och röja bort sly. Jag vet inte vad det har gett för effekter på fågellivet, en sådan här dag i slutet av sommaren såg vi inte till så många, en vråk och en törnskata och några hämplingar. Där bilden är tagen går vi över en torräng med betesanpassade lågväxta rödklint och en och annan blåvinge, pärlemorfjäril och tistelfjäril.
Vid parkeringsplatsen hände det däremot hemska saker! En kvickgräsfjäril flög mellan blommorna och på en av renfanorna satt en till. Den satt emellertid onaturligt stilla – och när vi försiktigt petade på den började den att röra på sig, nedåt längs blomstjälken! I klorna på en blomkrabbspindel! Den gula spindeln hade anpassat sin färg efter renfanan och nu höll den som bäst på att äta sin lunch.
Blomkrabbspindeln väver tydligen inga nät utan fångar bytena med sina långa spindelben. När vi kom tillbaka efter ett par timmar hade den käkat upp den första spindeln och satt och lurade under en renfaneblomma. Både en mindre guldvinge och en puktörneblåvinge landade på blomman, men kom undan med blotta förskräckelsen! (2019-08-02)
Blomkrabbspindeln har fångat en kvickgräsfjäril.
Vitfläckig guldvinge på renfana.
Kvickgräsfjäril.
Slånbär.
Björnbär.
Puktörneblåvinge och Mindre guldvinge samt blomkrabbspindel på renfana.
Blomkrabbspindel i egen hög person.
Bilder från Öland: Skedemosse.
Erkänn att redan namnet låter spännande! Det är verkligen en intressant plats längst i norr i Mittlandskogen på Öland. Mest känd för de arm/halsringar i guld från 200-talet, tillsammans väger de dryga kilot, ett utsökt hantverk, som hittats i mossen. En av ringarna hittades 1959 av en ung kille när han hjälpte sin pappa att lägga igen ett täckdike på den mosse som nu blivit åker. I de arkeologiska utgrävningar som följde har man gjort tusentals fynd som sträcker sig från förkristen tid fram till ca 1000-talet. Mossen var då en grund sjö där man offrat, eller vad man ska kalla det, inte bara guldsmycken utan också vapen, massor av vapen, det största fyndet hittills i Sverige, men också än tyngre saker: hästar och människor. Rester efter ett trettiotal människor har grävts fram.
Vid utgrävningar i Skedemosses omgivningar har man gjort fynd som visar att här har det bott människor för redan 8000 år sedan.
Kort sagt en mycket intressant plats och en fint utförd och lärorik utställning. Ett besök rekommenderas nästa gång som ni kommer till Öland! (2019-08-02)
Min namne på Ölands södra udde. (2019-08-04)
Bilder från Öland: Alvar.
Vi går Vickleby Alvargata ut mot alvaret, på Malmen där fattigfolket bodde en gång i tiden, de som blev kvar när en sjättedel av öns befolkning hade emigrerat, Öland var det landskap som hade den, relativt sett, största utvandringen; så småningom blev det bättre tider och de små stugorna blev sommarbostäder, konstnärer och författare sökte sig hit, några med anknytning till konstnärskolonin kring Bo pensionat, andra på grund av sitt stora naturintresse, kanske bådadera, i vart fall bodde Knut Hagberg i ett av husen, den Knut Hagberg som skrev "Alvaret och strandängen", jag läste den med glädje i min ungdom, på den tiden det inte fanns så mycket skrivet om Öland, förutom Hagberg Carl Fries förstås, och Mårten Sjöbeck, och STF:s lilla reseguide; idag vimlar det av böcker om ön: Anders Johansson och Torsten Jansson är några som jag har i mitt bibliotek, och så förnämliga guider som "Ölands växtlokaler" och andra som har kommit på senare år.
Vi har bott på Bo pensionat i natt, det finns fortfarande kvar och fyller 115 år i år, och ätit frukost omgiven av Arthur Percys, William Nordings och Harald Sallbergs konst, de bodde alla här en gång i tiden, ja, Nording gifte sig rentav med ägarinnan Maja Uddenberg och Percy var uppväxt i ett hus på andra sidan gatan och bosatte sig så småningom där för gott, kanske är han mest känd som formgivare vid Gefle porslinsfabrik, senare Uppsala Ekeby, och Gullaskrufs glasbruk; nu går vi alvargatan fram och ut på alvaret, samma väg som jag gick en majdag 1978 tillsammans Micke, Anni och Frida, då bodde vi i Arthur Percys hus, Micke mamma levde tillsammans med Arthurs son Paul Percy som nu hade stället. Idag är det också sol, det är 41 år senare och min vän Micke, arkeologen, men också ungdomens partivän, sånt glömmer man inte!, han dog för några veckor sedan, cancern hann ikapp honom en andra gång och sista gång.
Det är en stark sol över det öppna landskapet och torrare än den där dagen för 41 år sedan. Vi stannar upp inför en gräshoppa, eller är det en vårtbitare? När vi stöter upp den, har den ett läte som – med mina fågelskådaröron – låter som dubbeltrasts "prrrrt", vi gissar på rosenvingad gräshoppa, en ganska exklusive sak, kan det vara den?, men experterna i facebookgruppen rättar oss: det är en blåvingad! Annars är det mest blommande lågväxt rödklint, vildmorot, Ölandstok, slånbär, hämplingar, en stenskvättefamilj, några sånglärkor, en ljungpipare, tistelfjäril, obestämda blåvingar. Och solen över den torra stäppen med sina enbuskar, och några kalvar, som betar av, jaa, av vad?!
Och, till sist, alla minnen från tidigare vandringar, och de som vi skapar idag, här och nu! (2019-08-05)
Blåvingad gräshoppa.
Helene studerar blåvingad gräshoppa.
Blåvingad gräshoppa.
Sandgräsfjäril.
Sandgräsfjäril, som man oftast ser den.
(Alvar)gräslök.
Det sista huset längs Vickleby alvargata.
Bilder från Öland: Gråborg.
400-talet var en orolig tid i vår fel av världen. Det väldiga Romarriket, som under flera hundra år hade dominerat medelhavsområdet och stora delar av Europa, hade rasat samman; inte ens det trädet växte upp till himlen. Öland, och det vi idag kallar Sverige, ockuperades aldrig av romarna, de stoppades i Teutebergerskogen i Tyskland, men som ett randområde berördes vi ändå, på gott och ont, av deras välde, på samma sätt som vi idag påverkas av nutidens stormakter: Tyskland, Ryssland, USA och Kina, för att nämna de viktigaste. Och liksom vi idag ser hur en stormakt på nergång desperat försöker att upprätthålla sitt herravälde och de nya omfördelningskrigen har inletts, rådde en stor oreda under himlen när nya makter slogs om de rikedomar, råvaror, marknader och arbetskraft, som romarna tvingats lämna. Även Öland drabbades och för att skydda sig och sitt byggde man sjutton borgar på ön; Gråborg var den största. Den är med sina drygt 600 meter långa och upp till sju meter höga murar mäktig även idag där den ligger delvis nerrasad och inbäddad i Mittlandskogen; när den byggdes fanns inte skogen, ön var nerbetad, och den måste för den tidens människor ha tett sig oerhörd. Vi kan få en liten uppfattning om det genom att besöka den delvis återuppbyggda Eketorps borg några mil söderut på ön. Vitterhetsakademien äger borgen och S:t Knuts kapell från 1100-talet och Borgs by med sina gamla hus och sina åkrar och vackra ängar bort mot Jordtorpsåsen och sköter det med omsorg; det kan man vara glad över i dessa tider när Sverigevännerna drar undan stödet till de natur- och kulturlandskapsmiljöer som staten och länsstyrelserna ansvarar för.
Idag gläds vi åt att -- alldeles gratis -- vandra omkring i historien och beundra och förstummas inför våra förfäders storverk, vilket slit!, och naturligtvis fotar vi oss under asken Yggdrasil, den botaniskt kunnige noterar att det i själva verket är en fläder, men vad gör det; tron verkar som bekant allt utom hästhovar! (2019-08-05)
