Tovsippa, Tofta.

Öland i slutet av maj.
Vi lånar stugan i Sandvik och åker runt litet på norra ön och en dag gör vi en avstickare allra längst ner i söder: till Ottenbylund och södra udden med sitt Naturum och avslut hos vännerna i Mellangärde.

Först några bilder från norra Öland. Tovsippan blommar i Lofta med utsikt över Kalmarsund, den här gången har vi kommit i rätt tid. Johannesnycklar längs stigen ut till fågeltornet vid Petgärde träsk där vi trängdes med många skådare för att njuta av de två bronsibisar (ja, ni läste rätt!) som höll till där sedan några dar. Mycket annat fint också på den lokalen. Som vanligt också några bilder från Lilla Horns löväng, en liten juvel med blommande krutbrännare, svinrot, St Pers nycklar, tandrot, vårärt, kovaller, mm. Härmsångare och en varnande hona Halsbandsflugsnappare. Till sist solnedgång över Sundet och Blå Jungfrun en bit norrut.

Inspirerade av besöket i Byrum åker vi dagen därpå till Gillberga stenbrott. Där förflyttar vi oss långt tillbaka i tiden. Det är en svindlande tanke att där vi står nere i stenbrottet befinner vi oss 450 miljoner år bakåt i tiden, det var då den här kalkstenen bildades. Det vi idag kallar Öland låg då nere vid ekvatorn och den 18 meter höga vägg som reser sig framför oss tog lika många MILJONER år att bildas; idag spränger vi sönder och sågar upp den eller mal ner den till grus på några timmar. Det tål också att tänka på. Men vacker sten blir det när fabriken i Sandvik behandlat den. Några par silvertärna vaktade nerfarten till brottet och fiskmåsarna hade hittat några små hyllor i branten att häcka på; ett fågelberg i miniatyr. Ett besök i Gillbergabrottet rekommenderas om ni har vägarna förbi, där finns en pedagogisk vandring att lära av. Är man vid rätt tid kan det bli en guidad vandring dessutom. Vi fick en sådan litet längre upp, vid Byrum, där Ann-Charlotte Garhammar, på Länsstyrelsens uppdrag, berättade om Ölands geologi. Så bra!

Litet gråmulet väder alla dagar utom när vi åkte söderut. Många skådare i farten vid den här tiden på året, vi fick tips om var sommargyllingen hörts på morgonen: i mellersta lunden, intill radarmasten. Vi gick dit tillsammans med Lasse och satte oss att vänta. Och se! Efter en stund oriolade inte bara en, utan två gyllingar! Så underbart att få höra dem, men så omöjliga att få syn på.

Den sista dagen åkte vi till Egby udde, vi hade sett på Artportalen att det skulle finnas många skärfläckor där, och det gjorde det! Dessa vackra svartvita vadare om vilka Linné skrev:

”Denna fågel är så mycket underligare, som hans art är den endaste, vilken skaparen givit ett tillbakaböjt näbb, med vilket han i dyn, såsom en plog, ristar sig att söka sig föda.”


Tandrot



Svinrot.


Korskovall, tvåblad och svinrot.


Byrums raukar med Blå Jungfrun i bakgrunden.


Ann-Charlotte Garhammar lär oss om Ölands berggrund.


Gillberga stenbrott.


Stenbrottets väktare: Silvertärnan.



Lasse och Helene väntar in sommargyllingen.


Fältsippa.


Majviva.


Johannesnycklar.