En resa till Skåne, augusti 2022.
På resa, första dagen: Två bilder från Värnamo.
1. Detalj ur Rune Karlssons skulptur till minne av konflikten vid Lundbergs fabriker 1904 till 1911 om rätten till facklig organisering. 2. Klädaffären Plejs etts skyltfönster.

På resa, andra dagen: Fågelskådarens drömtält.
Vi besöker Vandalorum, den vackra konsthallen i Värnamo. I den första salen visas den japanska textilutställningen BORO, som tidigare setts på Östasiatiska i Stockholm, fattigt folks lappade kläder och täcken som nu har blivit inte bara konst utan också högsta mode med alla trasiga jeans. I nästa sal en stor retrospektiv utställning med textilaren Wanja Djanaieffs livsverk, imponerande, och dessutom en väldigt bra film om hennes arbete. Hoppas den kommer på TV om den inte redan har visats där. I den innersta salen verk av den lokala konstnären Richard Johansson, "folkkonst", som han själv kallar det, vad nu det är. Roligt var det i alla fall att se hans bilder, kommentarer till både roligt och tokigt i vår samtid.

På resa, fortsättning andra dagen: Elin Wägners Lilla Björka i Berg i Småland.
Tage G Petersson växte upp i Bergs socken och samtalade som ung med Elin och tog intryck av henne. När Tage G för några år sedan talade vid fredskonferensen i Degerfors betonade han att "vi måste tala om FREDEN, ingen talar om den idag". Det hade han rätt i då, och än mer idag när alla våra ledande affärsmän, politiker och publicister har anslutit sig till de rysk-amerikanska krigen och de goda affärer de kan föra med sig. För dem. För oss andra blir det till att dra åt svångremmen och i slutändan en framtid som kanonmat.

BORO

Vanja Djanieff.

Richard Johansson.

Elin Wägners Lilla Björka.

Resan fortsätter, tredje dagen.
"Imagine peace", "försök att föreställa dig fred", uppmanar oss Yoko Ono när vi anländer till Wanås i nordöstra Skåne. Det är bara att hålla med henne i detta alla de orättfärdiga krigens tidevarv.

Även om Yokos uppmaning möter oss redan vid entren så är väl detta inte huvudtemat i denna i flera avseenden magiska skulpturpark. Alla de svenska och internationella storfräsarnas verk, där Robert Wilsons "A house for Edward Denby", Marianne Lindberg de Geers "Jag tänker på mig själv" och Gloria Friedmans röda vägg, "Stigma" bara är några av favoriterna. Men det är också den vildvuxna parken med alla sina enorma ekar och bokar och, inte minst, under dem stenmurarna som sedan gamla tider löper kring och genom hela parken; vilket slit. Men så är de också vackra. När man går i de här stora slottsparkerna, Vanås, Christinehov, Rydboholm, med sina höga, månghundraåriga träd och långa numera mossbeväxta murar, idag öppna även för kreti och pleti, men då, för inte så länge sedan stängda med stora grindar, vandrar fantasin bort till de Honoré de Balzacs romaner som utspelar sig i de här miljöerna: Bönderna och En skum historia, den sistnämnda med sin olycksbådande inledning där Michu sitter i trädgården vid jaktstugan och laddar bössan. Då, kring de franska slotten, när de här romanerna utspelar sig, var den franska revolutionen och tiden efter den, och alla de goda och hemska minnena från de stora omvälvande händelserna ännu levande; här i den skånska idyllen är mycket av de oförrätter, som med all sannolikhet, men i mindre skala, utspelat sig även här, för tillfället glömda. Kanske är det så, beroende på hur vi lägger korten, att vi istället har helvetet, eller himmelriket, framför oss?

Ikväll har vi landat utanför Kivik, när vi steg ur bilen kom skördetröskan och skar vetet. Under resan neråt genom landet förvånade det att man inte har hunnit längre med skörden här än uppe i Sörmland. Men vackert är det, det också, när två hen i två stora maskiner tröskar av det som ska bli brödet, pannkakorna och smörgåsarna och annat gott till vintern. Vi slutar där så får vi se vad det blir i morgon.

Yoko Ono.

Per Kirkeby.

Robert Wilson.

Gloria Friedman.

Fjärde dagen: En trappa till himlen.
Vi bor ute på slätten och morgonen välkomnar oss med en av fotografens bästa vänner: dimman. Ut förstås, och ta några bilder innan det magiska ljuset äts upp av solen. Skördetröskan från igår kväll har överlevt natten och står parkerad intill allén som leder ner till gården. Några veteax har lämnats kvar och bland dem några röda vallmo. När solen når fram till blomlådorna flyger där många nässelfjärilar – har de fått en andra sommargeneration? – och någon enstaka påfågelöga.

På månaden när för femtio år sedan reste jag genom södra Sverige tillsammans med en vän från Täby i hans Folka. Vi hade Carl Fries “Gammalsverige” och “Den svenska södern” som guideböcker och gjorde en roadtrip genom Västergötland, Småland och Skåne för att därefter landa på ett norskt fjällpensionat där dåvarande AKP-ml hade ett sommarläger; det var året för den första norska EU-omröstningen så mycket av diskussionerna kretsade kring den frågan i Norge den sommaren. Nu besöker vi Stenshuvud, andra gången för oss båda. Av mina minnesbilder och de få diabilder som jag tog 1972 är själva berget sig likt, i varje fall den magnifika utsikten över avenboksskogen med havsbukten nedanför. Nytt är det fina Naturumet med en informativ och lagom stor utställning.

“Ur ett svall av gyllene grönt – avenbok, hassel, bok med nyutslaget silkemjukt löv – lyfter sig den gråröda urbergshjässan. I avenbokarnas skymning sjunger näktergalen och ur djupet, under den blommande lustgården, under backsipornas hed och de sandgula slänterna, tonar Hanöbukten som en jättesnäcka”,

skriver Carl Fries, och det är bara att hålla med, även om han var där något tidigare på året än oss.

“Ni måste besöka Kivik art”, säger värdinnan där vi bor. Sagt och gjort. Kivik art består av ett antal skulpturer utplacerade runt den bergsknalle som reser sig ur odlingslandskapet en bit söder om Kiviks samhälle. Hubert Garniers skulptur “Lyckans portar” – fråga mig inte varför den heter så – gör sig bra i entrén till skulpturvandringen när man vänder sig om och genom den ser ut över de vackra nyskördade sädesfälten med sina halmrullar, konstverk i sig. Vi går vidare och där ligger årets nya verk, gruppen queercrafts verk “Rainbow”. Aluminium gör sig bra i motljus, liksom blöta vägar, eller små vattensamlingar, så jag tar en bild. Nedanför står några andra skulpturer. Bland andra Peter Johanssons “Famljelycka” där ett litet hus snurrar upp och ner. Fast nu snurrar den inte, den är för tillfället (?) out of order, liksom f.ö. en annan skulptur litet längre fram. Peter Johanssons skulpturer är tokroliga att se på och sedan får väl var och en fundera på vad den här har med familjelycka att göra. Det sista verket på vandringen är Gert Wingårdhs “Himlatrappan”, en ranglig skapelse som strävar mot skyn. Och visst vore det spännande att gå dit upp och komma litet närmare himlen, om trappan höll och det vore tillåtet, och se ut över Österlen och havet. Men då skulle väl Ulf Lundell bli ännu mer förb-nnad över att folk kunde se in på hans tomt.

Hubert Garnier.

queercraft.

Peter Johansson.

Gert Wingårdh

PG Thelander.

Pensionärssemesterns femte dag.
Efter några dagar med nutida konst backade vi sådär 3-4.000 år i tiden och beundrade hällristningarna i Bredarörgraven i Kivik. Det finns många hällristningar i Sverige, det unika med de här är att de är huggna på tavlor som är resta inne i en grav. Den enorma graven har även en spännande historia i vår tid där den först var nära att helt raseras för att sedan rekonstrueras och nu gör arkeologerna nya upptäckter om bl.a vilka som har begravts där - flera unga pojkar - och innehållet på tavlorna. Med andra ord väl värd ett besök. Ett minus dock för Fastighetsverket som inte sköter marken runt röset, vilket är både ohistoriskt och förminskar upplevelsen av det.

Under en av våra ölandssejourer besökte vi ifjol kalk- och alunbruket i Degerhamn, ett stort industriminne som borde ges större omvårdnad och uppmärksamhet. Exempelvis borde det tyska jätteföretaget Heidelberg, som lagt under sig nästan all cementtillverkning i landet, stängt ner den fabrik som fanns i Degerhamn och koncentrerat produktionen till Slite på Gotland, ge ett bättre stöd till de lokala krafter som värnar om minnena. Hursomhelst, nu är vi Skåne och besökte därför deras stora f.d. alunbruk i Andrarum. Andrarum var på sin tid, vi talar nu om 17- och 1800-talen, landets största med sina 5.000 tunnor, Degerhamn kom bara upp till 2.000. Vi gick en tur in i området och beundrade det vackra magasinet, häpnade inför de stora och här väl synliga slagghögarna och till sist, gömt inne i den djungel som vuxit upp under de dryga hundra åren som gått sedan verksamheten upphörde, ett av de forna stenbrotten. Och mitt inne i skogen en dansbana; kanske var det här som på andra ställen, exempelvis den vi såg i Hedesunda i norra Uppland, att arbetarna fick bygga sina dansbanor avsides. Nu tog hettan makten över oss och vi orkade inte ända fram till det område där tillverkningen skedde utan retirerade till det fina kaféet som med all rätt rekommenderas av White Guide. Nu lär det dock finnas mindre kvar av anläggningarna än på Öland. Däremot står några av de bostäder som arbetarna byggde åt sig kvar, idag vackert restaurerade som en pittoresk omgivning till fiket.

Österlen är nerlusat med konst, gallerier, museer, konsthallar, parker. På Fabriken i Bästekille visades dels en stor utställning med PG Thelander, dels fotografier av paret Christos installationer. Naturligtvis måste vi kolla in dem, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare för det. Och det måste man väl inte heller, det kan ju räcka med att bli imponerad av Thelanders stora målningar och sedan fundera över vad man har sett och vad det är han vill. Om Christos kan man säga att visst hade det varit kul att stå tillsammans med tusentals andra människor inför den inklädda triumfbågen i Paris eller vandra på de konstgjorda broarna i de italienska vattnen; jag har alltid gillat Norrtälje marknad och folklivet där, särskilt så länge man trängdes längst ån.

Dagen avslutas på ett boende utanför Simrishamn där skördetröskan kör långt in på kvällen, in i mörkret. Förhoppningsvis med ett bättre slut än för den sörmländska tröska som jag skrev om ifjol . Längst ner på samma sida kan man också läsa om förra årets besök vid Degerhamns alunbruk. Vill man läsa mer om alun och Andrarum så finns en informativ text här"

Bredarör/Kiviksgraven.

Slagghögarna vid Andrarum.

Storfläckiog pärlemorfjäril på rudbeckia, Alunbrukets café.

Rosendunörten blommarvid Borstakärren. Det växte också mycket fingerborgsblomma i kanterna runt sjön.

Sjätte och näst sista dagen: Ett gammalt hus och gamla stenar.
Efter gårdagens inhopp i den moderna konsten körde vi en bit söderut för att beundra en arkitektonisk pärla från 1500-talet, Glimmingehus, och få en guidning i de branta trapporna uppåt i huset. Jens Holgersson Ulftand lät bygga huset och bodde där själv emellanåt, när han inte vistades i Visby där han var den danske kungens ståthållare. Holgersson och hans familj levde i överflöd i huset, omgivna av det allra finaste som gick att köpa i Europa. Efter han död har få bott där, istället använde senare ägare det som spannmålsmagasin!

Efter Glimmingehus körde vi till Kåseberga och rättade vi in oss i ledet och följde med lämmeltåget upp till Ales stenar som är den största skeppssättningen i Norden, troligen från 600-talet e. Kr. En vacker anläggning med sina 50-talet 5-tonsstenar i båtform. Liksom vid Kiviksgraven görs här nya undersökningar som leder till mer kunskap – men också nya spekulationer. – Är inte graven i själva verket ett jättelikt solur med andliga dimensioner? De som tror på det har t.o.m. fått sätt upp en stora skylt vid entrén till ormådet där man kan läsa deras halsbrytande teorier och sedan avgöra vad man ska tro – och kanske ansluta sig till nyhäxorna när de samlas här vid vintersolståndet! Vackert är det i alla fall där skepssättningen ligger på åsen 32 meter över havet som den här dagen glimmade i solen.

Köksregionerna.

En trappa upp.

Sockerbetsfält vid Skönadal.

Sjunde och sista dagen.
Dags för hemresa men först ett besök hos Gösta Wernermuseet vid hamnen i Simrishamn. Förutom Werners målningar, bland andra hans illustrationer till Evert Taubes verk, visas nu Lars Vilks sista målningar, en serie fotorealistiska porträtt, bland andra av honom själv. Lars Vilks blev som bekant ihjälkörd av dem som skulle skydda honom, en mycket sorglig historia.

Hemresan gick via Värnamo över Omberg, ett kort stopp vid Tåkern, det rastade många småvadare i det grunda vattnet vid Hov, och som avrundning självklart en fika på Centralkonditoriet i Väderstad, också denna pärla har en utmärkelse i White guide.

Skönadal.

Gösta Werner.

Gösta Werner, självporträtt.

Lars Vilks: Självporträtt.