Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




L:a Harsjön från nordväst.


Uddra, tredje gången gillt.
Annandag jul gick jag, i den härliga nysnön, äntligen!, den långa skogsbilvägen på Uddraskiftet tor och i början av februari åkte vi skidor på skogsbilvägen ner till L:a Harsjön tor. Idag var det dags för en tredje exkursion till området.
  Vi parkerar som vanligt på golfklubbens stora parkering. Klockan är åtta på morgonen och redan är ett par golfare igång ute på banan! Uddra, som i de gamla papperen heter Ådra, är ett skogsskifte i södra Vallentuna, idag ägs det av Danvikens hospital. När man går den relativt nybyggda skogsbilvägen genom den västra delen av området omges man till största delen av ett stort kalhygge på den ena sidan och plantageskog på den andra. Där vägen tar slut börjar ett område med gammal kulturskog som sträcker sig ner till och längs med L:a Harsjön. Det är naturligtvis avverkningsanmält – samtidigt som det på Skogsstyrelsens kartor är klassat som nyckelbiotop. Hur den ekvationen ska lösas ut återstår att se. Dubbeltrasten sjöng för oss, och rödhaken och taltrasten. Men ingen trädlärka över hyggena och ingen tjäder inne i kulturskogen eller på skogbilvägarna. När vi närmade oss det f.d. torpet Sjöberg vid vägen som går mellan Vrangen och Harsbro väntade en överrraskning på oss. Där det i februari ännu växte en gammal skog var nu kalhugget och en stor del av virket låg travat längs vägen. De grövsta granarna var åtminstone 75 år av årsringarna att döma; så gammal tillåts inte plantageskogen bli. Vi letade efter rester från det torp, Sjöberg som låg här för länge sedan. Nu när skogen var borthuggen kunde man skönja åkerlapparna som hört till gården. Platsen där boningshuset ska ha legat var vissserligen uppmärkt med blågula band, “Fornminne”, men själva fornminnet var svårt att upptäcka. Ingen har vårdat stället, allra minst den nuvarande markägaren, och efter mer än hundra år så återstår inte så mycket. Men murarna till jordkällaren, som ligger på andra sidan vägen, är väl bevarade. Enligt husförhörslängen flyttade den förste torparen, änklingen Johan Gustaf Ersson (f. 1838) med sina tre barn in från 1878, de kom närmast från Riala. Bara drygt tjugo år senare, kring år 1900, flyttade den sista familjen, Karl Gustaf Andersson (f. 1856) och hustrun Josefina Vilhelmina Vickman (f. 1863) och deras sex barn ut, till ett annat torp på Ådra, Lövhagen. Åkrarna och husen finns inritade på den Häradsekonomiska kartan från 1901-06. Kanske brukades åkrarna ännu en tid därefter, även om det var en uschlig väg, snarast en stig, till stället.
  På återvägen söker vi efter det andra försvunna torpet längs vägen, Sätralund. Det har en något längre historia än Sjöberg, hela 50 år, från 1864 när Carl Peter Andersson (f. 1818) och hustrun Fredrika Andersson (f. 1825) och sonen Gustaf Karlsson flyttar in. Carl Peter dör redan 1869 och därefter bor sonen kvar tills torpet överges. Modern dör 1904 och då har Gustaf år 1901 hunnit gifta sig med Emilia Nilsson. Tillsammans får de 1908 en dotter, Emilia Fredrika. 1912 flyttar paret till Stångberga och troligen står torpet öde efter det, eventuellt bor en familj där i tre år, 1914 - 1917. Vi har inte kunnat hitta rester efter boningshuset eller källaren men däremot finns en gjuten bottenplatta med hoar och allt kvar efter lagården.
  Där avslutar vi för den här gången studierna kring de här ställena med dess människor och deras hus och odlingar och återvänder till nutiden med sina granplanteringar och kalhyggen – men också den vackra golfbanan vid Brollsta där det nu är fullt på parkeringen och många golfare ute på banan när vi med risk för att få en boll i skallen återvänder till bilen!


Sätermossen.


"Uddrahygget" där den nya skogsbilvägen slutar.


Skogen väster om L:a Harsjön.


Sjöbergshygget, södra delen.



"Fornminne" -- här låg torpet Sjöbergs stuga, men det finns inte så mycket kvar av själva minnet!


Torpet Sjöbergs källarruin.


Kraftiga dimensioner på de avverkade granarna.


Sjöbergshygget, norrifrån.


Sätralund, resterna av lagårdsbyggnaden.


Häradsekonomiska kartan från 1901 - 1906. Här finns ännu byggnaderna och åkrarna vid Sjöberg inritade. Torpet lades ner vid den här tiden och byggnaderna revs eller flyttades. Åkrarna brukades kanske ytterligare en tid.


Häradsekonomiska kartan från 1901 - 1906. Här finns ännu byggnaderna och åkrarna vid Sätralund inritade. Det här torpet, som låg litet närmare huvudgården kom att brukas i ytterligare ett drygt decennium innan det lades ner och byggnaderna revs eller flyttades. Åkrarna brukades kanske ytterligare en tid.


Utsnitt ur den ekonomiska kartan från 1952. Då fanns ännu inte den nord-sydliga vägen från Vrangen till Harsbro utan bara de gamla stigarna till Sätralund och Sjöbrg.





I Sverige är vi rätt dåliga på att sända live med webkameror från naturen. Men Hornborgasjön levererar och än finns det tranor kvar ett tag till vid Trandansen

Våra östliga grannländer är desto bättre så här finns det en rad kameror att välja mellan.

Det lettiska havsörnsparet som man har kunnat följa i flera år har fått problem i år, det verkar som att hannen har försvunnit och honan ensam sköter boet. Det innebär att hon lämnar äggen obevakade och oruvade flera gånger per dygn eftersom hon inte får någon mat levererad till boet utan själv måste ge sig iväg och jaga. Vi får se hur det går. Det finns flera bon, bl.a. ett estniskt, som också verkar ha litet problem.

Vit stork finns det flera av, det här ungerska paret ligger vackert mitt i byn framför kyrkan. I “Far eastern” ruvar det också vita storkar, bl.a det här paret i Tambovka i Amur, längst bort i sydöstra Ryssland.

Även svart stork står under bevakning. Det här estniska paret har nyligen återvänt till sitt bo.

Fiskgjusen är populär och det finns flera kameror i Estland, Polen, Storbritannien och Finland. Det här estniska paret är en klassiker, som har haft problem med duvhöken de senaste åren. Höken har snott båda ungarna för dem; vi får se om de lyckas bättre i år. Det finns flera finska alternativ, man kan hitta dem genom att kolla till höger på youtuben, t.ex. det här. Så här i början av häckningssäsongen står boet tomte emellanåt. Det estniska parets kamera kan man backa genom att dra den röda listen nertill bakåt.

Sugen på tjäderspel? Det är numera inte många förunnat att se ett sådant skådespel, i alla fall inte i södra Sverige. Esterna har en kamera vid ett spel där det brukar hända saker. Det fina med den kameran är att man kan backa den och se och höra vad som har hänt tidigare på morgonen genom att dra den röda listen nertill bakåt; tjädrar är morgonpigga fåglar.

Till sist: Söndag den 18 april kl. 08.00 börjar SVT sända Den stora älgvandringen, dygnet runt. Missa inte den!





Trappsniglar. En bok om brevbärare.

Anmälan av Tommy Arvidsons "Trappsniglar. En bok om brevbärare.".





En tur till sjöarna på skogen.
Jag följer rågången mellan Anderssvedja och Hallboda byar upp mot Gryta och försöker välja den väg som är minst besvärlig mellan kalhyggena, röjningarna och granplanteringarna. En skogsduva hoar försynt i de träd som står kvar på de första hygget. Stöter upp en morkulla i ett surdrag i kanten av det stora Hallbodahygget och minns den stig vi gick här till ett av våra älgpass; den är utraderad. Sitter en stund vid hygget och lyssnar efter trädlärkan, som brukar trivas på sådan mark, men förgäves. Kanske har den inte anlänt än, kanske gillar den inte det här hygget, kanske hör jag för dåligt, den är inte så högljudd av sig. I rågången mellan de tre byarna letar jag ännu en gång efter det röse som borde ha funnits här men som vi inte har kunnat återfinna; inte heller idag. Däremot hittar jag litet senare en vacker sten nere vid sjön i rågången mellan två fastigheter. Isen har, liksom på den andra sjöarna i trakten, gått alldeles nyligen. På andra sidan sjön, mot tomtområdet, ligger en flock med elva storskrakar och en mindre flock med sex salskrakar, som lyser lika starkt som en överexponerad film. Men vackra är de där de ligger och väntar på att isen ska släppa även på sjöarna längre norrut i landet. I strandkanten står det kvar litet gammal skog, ett minne från tiden före kalhyggena. Där sjunger en svartmes och i ett övergivet hässle blommar en tibast. Jag går vid Grytasjön men det slår mig att jag numera befinner mig på Anderssvedjas mark. En av gårdarna i min by köpte skiftet och numera ritar Lantmäteriet egenmäktigt om gränserna inte bara mellan fastigheterna utan också, och tyvärr, mellan byarna. Det är att sudda i historien. Jag fortsätter till nästa sjö och på vägen dit går jag genom den skog som hör till tomtområdet och som de, än så länge, och förhoppningsvis även framöver, har varit hänsynsfulla nog att bevara som skog och inte förvandlat till ett plantage. När jag närmar mig den lilla sjön gäller det att hålla undan för det bröte som Alfrida orsakade i det lilla naturreservatet med sin vackra högstammiga granskog, och samtidigt hålla undan för det osannolikt djupa dike som måste ha grävts för att kunna odla upp de två kärren på andra sidan sjön. Det finns inga dokument bevarade om det arbetet och nu är det ingen som bryr sig längre eftersom de två åkrar som man vann växer igen och är på väg att återgå till stt ursprungliga tillstånd. Jag tar lunchpaus vid nästa stora hygge, som togs upp efter stormen. Inte heller här hörs någon trädlärka, men däremot dagens fjärde gärdsmyg. På väg tillbaka till landsvägen passerar jag ytterligare två övergivna åkrar och går sedan genom den vackra tallmossen dit folk gick på tjäderspel för längesedan. Nu får jag nöja mig med en dubbeltrasts ödsliga toner. I landsvägsdiket blommar hästhovarna och det får sätta punkt för dagens vandring. Nu återstår ett besök vid föräldrahemmet, där de nuvarande ägarna i dagarna har rivit boningshuset, den lilla timmerkåk som flyttades hit kring 1870 efter laga skiftet. Huset kom från den by som jag nyligen nosat på och cirkeln kan därmed sägas vara sluten. Jag tror att de gör rätt, det hade krävts mycket – dyrt – arbete att göra en bekväm permanentbostad av det gamla huset. (2021-03-28)



En vacker råsten i rågången mellan två tidigare fastigheter på Gryta vid Grytasjöns strand.


En rejäl rotvälta i strandkanten ...


... och på andra sidan blommar hasseln.



Djupkärret på Gryta, söderifrån.


(Det försvunna) treriksröset mellan Anderssvedja, Hallboda och Gryta.


Lilla Fräkensjökärret från sydväst, Fräkensjön skymtar längst till höger i bilden.


Östra delen av Östergårdens Sandängskärr, från sydost.





Posten.
Man hör av sig från tidningen Proletären och vill intervjua mig med anledning av de senaste regeringsbulletinerna med ytterligare försämringar av postservicen. Jag är ju en av dem som mest noggrant – och kritiskt – har följt den postpolitik som har lett fram till där vi är idag. Allt ifrån de utredningar som konstaterade att den svenska postservicen fungerade alldeles utmärkt med ett brevmonopol som förvaltades av ett statligt postverk – för att på sista raden vända 180 grader och föreslå avreglering och privatisering. Över EU:s postdirektiv med förbud mot brevmonopol fram till dagens misär. Det jag har skrivit finns tillgängligt på min hemsida.
  Den fackklubb som jag arbetade i, Terminalklubben i Stockholm, antog 1998 ett uttalande om postpolitiken som fortfarande håller:

“SEKO:s Terminalklubb i Stockholm föreslår följande krav för postpolitiken:

** En rikstäckande daglig postservice till enhetliga och rimliga priser ska (åter)införas som målsättningsparagraf i Postlagen.

  • Med rikstäckande menas samma täckningsgrad som Posten idag upprätthåller.
  • Med daglig menas både att alla fasta kunder har rätt till daglig postutdelning (i samma omfattning som idag) och att Postens nuvarande mål för befordringstider bibehålls.
  • Med enhetliga priser menas att enhetsportot bibehålls.
  • Med rimliga priser menas att "enhetsportot för enstaka inrikes- och utrikes försändelser" ska hållas på en rimlig nivå med någon form av prisreglering.

    ** Dessa mål finansieras
    Antingen genom att en hårdare reglering återinförs, exempelvis enligt de normer som EU-direktivet medger eller genom avgifter som finansierar hela den samhällsomfattande postservicen.

    ** SEKO och SEKO:s koncernfack ska kämpa för dessa krav.

    ** Vi anser att detta är en postpolitik som

  • innebär samhällsansvar - och inte gynnar ett fåtal storkunder
  • innebär att Posten kan fortsätta att upprätthålla en bra postservice - och inte gynnar russinplockarna
  • innebär att vi som gör jobbet kan känna större trygghet i anställningen och arbeta under rimliga löne- och anställningsvillkor - och inte tillfredsställa direktörerna och aktieägarna”

    De avregleringar som har gjorts med hjälp av EU är ju inga avregleiringar utan omregleringar. De gamla postlagarna och -direktiven finns kvar men till dem har lagts EU-direktiv som skriver om reglerna.
      Syftet med den här politiken är, på exakt samma sätt som inom sjukvården, skolan, bilprovningen, järnvägen, etc, att ge kapitalägarna möjlighet att tjäna pengar på den del av den grundläggande samhällsservicen som de kan göra profit på. Resten läggs antingen ner eller så får vissa kunder (läs = småkunderna) betala mer, eller så får skattebetalarna rycka in. Sist men inte minst pressar man ner personalens villkor. När man som i Postens fall har blivit av med de lönsammare delarna av verksamheten så pressar man ner arbetsvillkoren för den egna personalen och de som arbetar inom det numera tyskägda CityMail har avtalsmässigt ännu sämre villkor.
      Nu har man börjat införa varannandagsutdelning och det senaste är att bara 85 procent av hushållen kan räkna med det. Det kan ju innebära att stora deler av landet inte ens får posten varannan dag.
      Detta framställs nu som en lagbunden nödvändighet på grund av digitaliseringen och därav följande stadigt sjunkande volymer. Nu är det emellertid så att de stora brevvolymer som vi hade ca 1970 - 2000 var en parentes. Kanske är vi idag tillbaka på samma nivåer som 60-talet och innan dess hade vi ännu färre brev och annan post att dela ut. Trots det hade vi råd med utdelning varje dag. Ironiskt nog är det ju så att samma datautveckling som möjliggjorde den flod av räkningar, kontoutdrag, etc som sköljde över oss en period nu leder till att de försvinner.
      Det enda vettiga idag är förstås att vi återinför brevmonopolet och styra upp lagstiftningen så att all post distribueras i en kanal genom ett statligt postföretag. Ingen vågar framföra den åsikten idag, än mindre driva den.
      Istället fortsätter man eländesresan neråt och till och med de fackliga organisationerna ger nu ett reservationslöst stöd till de ändringar i postförordningen som innebär varannandagsutdelning till 85 procent av hushållen. Tyvärr fortsätter man att ducka.
      Det är bara sorgligt och den enda trösten är att enskilda remissinstanser ifrågasätter utvecklingen liksom några få debattörer som Göran Greider i Dalademokraten. (2021-03-27)

  • Mina tidigare artiklar om Posten
  • Remissvaren på regeringens promemoria
  • Göran Greider







    Fortsättning...