Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Lillsjön.

Morgon i Tärnanområdet.
Och vilken morgon sen, efter alla kalla blåsiga dagar slog det äntligen om och blev 24 grader plus på hemvägen. Jag valde en mera östlig bana i området denna dag och gick från Rumsättravägen ner till vår gamla Eremitkoja, torpet Hersbyön. Även fåglarna uppskattade väderomslaget och sjöng hela vägen som besatta. Gransångaren hördes både vid bommen och nere vid Lillsjön. Förutom de tidiga vårarterna, bofink, rödhake, trastarna och mesarna så sjöng majfåglarna: lövsångare förstås, många, trädpiplärka, flera, svartvit flugsnappare vid Hersbyön och, ovanligt nog, rödstjärt både där och vid Hersby. Sädesärlorna visade sig litet diskret vid båda ställena, de häckar väl redan. Sångsvansparet låg i Lillsjön, jag kunde inte se om de byggt bo eller ej, hoppas inte eftersom de alltid misslyckas med sina häckningar i den sjön. Fiskmåsparet på badgrundet i Storsjön har samma problem, de ruvar ett tag men sedan blir det oftast inte mer. Kanske kan vi sätta ett större hopp till storlommarna. En låg ensam på Undalssidan, det betyder antagligen att partnern ligger och ruvar. En skogssnäppa spelade vid Klappbergsviken.
  Citronfjärilarna flög litet varstans, det satt femton stycken på de få blommande maskrosorna på vägen vid Lillsjön. Där sjöng förresten en rörsångare i vassen. Och en padda hördes, grodorna däremot har nog lekt färdigt för i år, dem brukar man se komma travande på vägen ner mot sjön.
  De påskliljor som vi planterade vid torpet har aldrig varit så många och så stora som i år. Kanske kan man säga detsamma om fästingarna? Plötsligt kröp en stor rackare på armen, hur f-n den nu kom dit; den tredje för i år. När coronasprutandet är över får det nog bli en påfyllnadsdos mot TBE, för säkerhets skull. Det är lika bra att vi slutar där, det får vara nog med snack om virus och sprutor! Men vid bommen träffade jag en man som tagit med sig datorn och telefonen och skulle sätta sig att arbeta i skogen, han hade sett ut några platser där det var bra mottagning, han var less på att sitta instängd framför datorn i lägenheten. Han vittnade om att han under pandemin har sett fler människor än vanligt i de här annars ganska glest besökta områdena. Ingen corona som inte har något gott med sig, kanske man kan avsluta med! (2021-05-11)



Torpet Hersbyön under Östanå Fideikomiss (idag Östanå Gods). Brukades med arrendator till 1957, därefter sommarbostad. I stort sett all tidigare åkermark planterad med gran.


Undals Storsjön efter byn på södra sidan av sjön. Det finns också en Oqvista Storsjön i trakten.


Blåsippan.


Hersby. Brukades som arrendegård under Östanå till 1960-talet, därefter sommarbostad. Östanå hade ungdjur på bete fram till början av 1980-talet, därefter planterades äkrarna med gran.


Skogsklockans vinterståndare. Skogsklockan är en mindre vanlig blåklocka som växer längs Hersbyvägen.





"Laga ni, äta vi". Bilder från en resa till Halmstad och Falkenberg, maj 2021.

Text och många bilder!





Rättslöshetens ansikte.
Behandlingen av de svenska kvinnor och barn som sitter i lägren i nordöstra Syrien är ett tydligt exempel på den rättslöshet, den totala principlöshet, som väntar när de fascistiska demagogerna i SD och deras allierade tar över. Helt – för det är ju så att de redan har ett stort inflytande över politiker och media.
  1. Har man inte, som svensk medborgare, en ovillkorlig rätt att återvända till sitt land, oavsett vad man har sysslat med utomlands? Vare sig man har varit på semester- eller affärsresa, har smugglat knark i Thailand, gjort sig medskyldig till mord i USA, mördat afghaner i USA:s sold i Afghanistan, eller, som här, deltagit, mer eller mindre, i någon eller några av de terrorgrupper som har verkat, och fortfarande verkar, i Syrien.
  Jag anser det, men tydligen inte våra ledande politiker och mediarepresentanter. Medborgarskapet är för dem förhandlingsbart och kan tas ifrån en, så som man gjorde i Sovjetunionen när inte galoscherna passade för det styrande.
  2. Folkrätten är, liksom medborgarskapet, förhandlingsbart i denna nya underbara högerextrema värld. Den som har begått brott i ett annat land skall lagföras där, säger utrikesministern. Javisst, det är grundregeln. Men i vilket land? Syrien, så klart. Nej det är inte så klart. Ann Linde menar med Syrien den nordöstra delen av landet som idag ockuperas av USA och dess hantlangare “det kurdiska självstyret”. De ska lagföra kvinnorna. Ockupanterna och quislingarna, ska alltså lagföra människor i den del av Syrien som de för tillfället kontrollerar. Någon som har hört talas om Norge under den tyska ockupationen? Nej, det har man glömt i dessa tider när man skriver om andra världskrigets historia.
  Om man nu inte kan eller vill lämna över de misstänkta kvinnorna till Syriens lagliga regering i Damaskus så får man låta dem komma hem och lagföra dem här. Det borde vara en självklarhet, men är det inte längre i den förgiftade atmosfär som SD-gänget oh deras eftersägare i moderaterna, kristdemokraterna och nu också liberalerna har skapat. Och deras ödmjuka tjänare, de fega högersocialdemokraterna, måste man tyvärr tillägga. Med deras skandalösa utrikesminister i spetsen, naturligtvis påhejad av trollfabrikerna på försvarsdepartementet, försvarshögvarteret och, värst av alla, Säkerhetspolisen! (2021-05-10)






Fredrik Ström.
Vem minns idag Fredrik Ström?
  Jag läste för många år sedan hans episka verk “Rebellerna”, som i sina fem delar skildrar folkrörelsernas och den socialistiska rörelsens framväxt i Sverige. Han börjar i del 1 i sin hembygd Simlångsdalen, “Bondebygden”, och fortsätter i del 2 till Halmstad, “Staden vid havet”, i slutet av 1800-talet. I tredje delen, “Den stora striden”, är han i Bergslagen i det nya seklets första decennier. Den fjärde delen, “Den röda himmelen”, utspelar sig i Stockholm några år efter 1909 års storstrejk och med det hotande världskriget i bakgrunden. I den femte och sista delen, “Nya himlar och en ny jord”, är vi framme vid krigsslutets och revolutionernas 1917. I romanerna skildras samhällsutvecklingen i Sverige och Europa och gestaltas bönderna som blir till industriarbetare och socialister och några av deras ledare under dessa banbrytande år.
  Fredrik Ström var publicist, författare och politiker i de socialdemokratiska organisationerna och en kort tid, i samband med partisprängningarna kring 1920, medlem i det nybildade kommunistiska partiet. Han återinträdde i socialdemokraterna 1926 och hadde därefter en rad uppdrag inom partiet, bland annat som riksdagsman och ordförande i Stockholms stadsfullmäktige. Forutom Rebellerna publicerade han en rad artiklar och böcker. Bland annat “Folket i Simlångsdalen”, en berättelse om hembygdens folk, biografier över Kata Dahlström och Fabian Månsson, en lång rad politiska kampskrifter från 1910- och 20-talen samt hans kanske mest kända och senast utgivna verk, “Svenska ordspråk”, “Svenska ordstäv”, “Svenska folkgåtor” och “Visor, ramsor och folkrim”. De första utgåvorna av “Rebellerna” såldes i stora upplagor när de gavs ut och Ordfront gjorde en nytgåva 1978-79. Ingen av hans böcker går idag att köpa i bokhandeln och de flesta biblioteken har, som man numera gör med litet äldre böcker, rensat ut dem; de finns inte ens på tio bibliotek i landet!. Men man kan beställa dem till sitt bibliotek, eller söka dem på antikvariaten eller Bokbörsen; de säljs billigt.
  Kanske kan man också säga att Fredrik Ström är extra aktuell just idag, så här nära in på Första maj och det är femtio år sedan almarna räddades i Kungsträdgården. Jag citerar Håkan Bengtsson efterord till Ordfronts utgåva av romanserien:
  “Som kommunalpolitiker i Stockholm i början av trettiotalet hävdade Ström att landsbygden måste “byggas in” i staden – han var förespråkare för trädgårdsstaden med luftiga parker och grönområden i vilken varje familjhade en egen trädgårdstäppa kring det egna hemmat!
  Vem minns Fredrik Ström? Jag vet inte så noga, men jag kom att tänka på honom när vi körde genom Simlångsdalen på väg till Halmstad och på hemvägen stannade vi till vid Breareds kyrka och besökte hans och hustrun Tua Ströms och sonen Folkes och sonhustrun Louise grav. I samhället finns en minnessten över honom och hans gärning, rest 1980 av Breareds kulturhistoriska förening, som han var med om att grunda, och vid skolan står en byst av (en ung) Fredrik Ström, skänkt av Samfundet Hallands biblioteksvänner.
  Vi är uppenbarligen några till, och nu har jag påmint om honom! (2021-05-09)


  • Ett utdrag ur Rebellerna, del 3





    Rättegången.
    SvT:s Anders Holmberg hade bjudit in den kinesiske ambassadören Gui Congyou till “30 minuter”. En halv timme är ganska mycket i sådana här sammanhang, det är inte så lätt att få disponera en person i den ställningen under så lång tid. Så vad fick vi då ut av matchen? Inte särskilt mycket, måste man konstatera. Holmberg gjorde ju inte en intervju utan en uppvisningsmatch där han skulle fälla ambassadören för de brott som USA-alliansen och dess självgoda springpojkar och - flickor anser att den kinesiska statsledningen begår. Nu blev det en något ojämn match där Holmberg mest liknade Mowgli när denne pucklade på Baloo, om ni minns Djungelboken. Missförstå mig inte, Kina är numera en råkapitalistisk stat av samma sort som t. ex. USA. Där finns, som i USA, ett härskande skikt som äger och styr landet. Formerna för ägandet och styrelseformerna är litet olika, men principen densamma: få styr över de många. Det skulle inte förvåna mig om folk i allmänhet känner sig tryggare i Kina än i USA och definitivt om vi jämför med USA:s lydstater i Sydamerika. Holmberg hade i sin hjärntvättade okunnighet bara två saker att diskutera (anklaga!) med Gui: Xinjiang och Gui Minhai. Det är svårt att här, från kontorsstolen på Lidingö, bedöma hur det förhåller sig med Xinjiang – mer än att USA med eftersägare har gjort ett stort propagandanummer av påstådda övergrepp. Nu påstod Gui att det var fritt att åka dit, så varför inte göra det? Då menar jag inte att SvT eller SR ska skicka sådana propagandatyper som Holmberg, Sundström eller Melén utan riktiga journalister. Gui Minhai:s fall är lika oklart det, han verkar tyvärr ha fastnat i en propagandacirkus. De svenska myndigheternas behandling av Sveriges Kinaambassadör sedan hon försökt att hitta en lösning på problemet gör att man anar många ugglor i mossen; samma myndigheters behandling av de två egyptierna, av Julian Assange liksom Huawei gör att deras trovärdighet är lika låg som de kinesiska – om inte lägre. Vill de ha en lösning eller vill de bara använda Gui Minhai som ytterligare ett av USA beställt propagandavapen mot Kina?
      Det var en ynklig föreställning, en av de sämsta på länge och det säger inte litet. SvT/Holmberg använde de trettio minuterna till att läsa upp en anklagelseakt. Hade redaktionen beslutat om det? Och varför? När han lagt fram de politiskt nödvändiga påståendena, kunde han då inte ha gått vidare? Här satt en man som representerar världens näst mäktigaste stat, snart den mäktigaste. Sverige är i jämförelse en pytteliten stat, knappt som en kinesisk storstad. Jag har den uppfattningen att vi bör sträva efter goda förbindelser med andra länder och vad gäller Kina har vi haft det och har det fortfarande vad handeln och företagandet beträffar. Hur kan det utvecklas vidare (men då kanske ambassadören varit fräck nog att ta upp behandlingen av Huawei!)? Hur tänker Kina hantera miljöproblemen och de löften som man har utsatt? Kan vi samarbeta där? Kina hade nyligen en folkkongress, vilka var de viktigaste besluten där, och hur berör de oss? Varför satsar Kina så stora resurser på militär upprustning (men då hade han kanske påpekat att USA, en fjärdel så stort som Kina satsar tre gånger så mycket på militären!). Osv. Det var bar några tips.
      Och ett till. Holmberg stödde sig krampaktigt på Human Rights Watchs uttalanden om Xinjiang. Nu är HRW inte den mest pålitliga källan, men även blinda hönor hittar som belant sina korn. De anklagade häromdagen Israel för grova brott mot palestiniernas rättigheter. Nu väntar vi bara på att även den israeliske ambassadören kallas upp till SvT för en rättegång! (2021-04-29)

  • Tankarnas trädgård i Växjö har publicerat en annan sorts rapport om Xinjiang
  • Länk till "Intervjun"





    Vid sidan av vägen. En vandring i Tärnanområdet 20 april 2021.

    Text och många bilder!





    Ramsjön och Brännström, april 2021. Text och många bilder!





    L:a Harsjön från nordväst.


    Uddra, tredje gången gillt.
    Annandag jul gick jag, i den härliga nysnön, äntligen!, den långa skogsbilvägen på Uddraskiftet tor och i början av februari åkte vi skidor på skogsbilvägen ner till L:a Harsjön tor. Idag var det dags för en tredje exkursion till området.
      Vi parkerar som vanligt på golfklubbens stora parkering. Klockan är åtta på morgonen och redan är ett par golfare igång ute på banan! Uddra, som i de gamla papperen heter Ådra, är ett skogsskifte i södra Vallentuna, idag ägs det av Danvikens hospital. När man går den relativt nybyggda skogsbilvägen genom den västra delen av området omges man till största delen av ett stort kalhygge på den ena sidan och plantageskog på den andra. Där vägen tar slut börjar ett område med gammal kulturskog som sträcker sig ner till och längs med L:a Harsjön. Det är naturligtvis avverkningsanmält – samtidigt som det på Skogsstyrelsens kartor är klassat som nyckelbiotop. Hur den ekvationen ska lösas ut återstår att se. Dubbeltrasten sjöng för oss, och rödhaken och taltrasten. Men ingen trädlärka över hyggena och ingen tjäder inne i kulturskogen eller på skogbilvägarna. När vi närmade oss det f.d. torpet Sjöberg vid vägen som går mellan Vrangen och Harsbro väntade en överrraskning på oss. Där det i februari ännu växte en gammal skog var nu kalhugget och en stor del av virket låg travat längs vägen. De grövsta granarna var åtminstone 75 år av årsringarna att döma; så gammal tillåts inte plantageskogen bli. Vi letade efter rester från det torp, Sjöberg som låg här för länge sedan. Nu när skogen var borthuggen kunde man skönja åkerlapparna som hört till gården. Platsen där boningshuset ska ha legat var vissserligen uppmärkt med blågula band, “Fornminne”, men själva fornminnet var svårt att upptäcka. Ingen har vårdat stället, allra minst den nuvarande markägaren, och efter mer än hundra år så återstår inte så mycket. Men murarna till jordkällaren, som ligger på andra sidan vägen, är väl bevarade. Enligt husförhörslängen flyttade den förste torparen, änklingen Johan Gustaf Ersson (f. 1838) med sina tre barn in från 1878, de kom närmast från Riala. Bara drygt tjugo år senare, kring år 1900, flyttade den sista familjen, Karl Gustaf Andersson (f. 1856) och hustrun Josefina Vilhelmina Vickman (f. 1863) och deras sex barn ut, till ett annat torp på Ådra, Lövhagen. Åkrarna och husen finns inritade på den Häradsekonomiska kartan från 1901-06. Kanske brukades åkrarna ännu en tid därefter, även om det var en uschlig väg, snarast en stig, till stället.
      På återvägen söker vi efter det andra försvunna torpet längs vägen, Sätralund. Det har en något längre historia än Sjöberg, hela 50 år, från 1864 när Carl Peter Andersson (f. 1818) och hustrun Fredrika Andersson (f. 1825) och sonen Gustaf Karlsson flyttar in. Carl Peter dör redan 1869 och därefter bor sonen kvar tills torpet överges. Modern dör 1904 och då har Gustaf år 1901 hunnit gifta sig med Emilia Nilsson. Tillsammans får de 1908 en dotter, Emilia Fredrika. 1912 flyttar paret till Stångberga och troligen står torpet öde efter det, eventuellt bor en familj där i tre år, 1914 - 1917. Vi har inte kunnat hitta rester efter boningshuset eller källaren men däremot finns en gjuten bottenplatta med hoar och allt kvar efter lagården.
      Där avslutar vi för den här gången studierna kring de här ställena med dess människor och deras hus och odlingar och återvänder till nutiden med sina granplanteringar och kalhyggen – men också den vackra golfbanan vid Brollsta där det nu är fullt på parkeringen och många golfare ute på banan när vi med risk för att få en boll i skallen återvänder till bilen!


    Sätermossen.


    "Uddrahygget" där den nya skogsbilvägen slutar.


    Skogen väster om L:a Harsjön.


    Sjöbergshygget, södra delen.



    "Fornminne" -- här låg torpet Sjöbergs stuga, men det finns inte så mycket kvar av själva minnet!


    Torpet Sjöbergs källarruin.


    Kraftiga dimensioner på de avverkade granarna.


    Sjöbergshygget, norrifrån.


    Sätralund, resterna av lagårdsbyggnaden.


    Häradsekonomiska kartan från 1901 - 1906. Här finns ännu byggnaderna och åkrarna vid Sjöberg inritade. Torpet lades ner vid den här tiden och byggnaderna revs eller flyttades. Åkrarna brukades kanske ytterligare en tid.


    Häradsekonomiska kartan från 1901 - 1906. Här finns ännu byggnaderna och åkrarna vid Sätralund inritade. Det här torpet, som låg litet närmare huvudgården kom att brukas i ytterligare ett drygt decennium innan det lades ner och byggnaderna revs eller flyttades. Åkrarna brukades kanske ytterligare en tid.


    Utsnitt ur den ekonomiska kartan från 1952. Då fanns ännu inte den nord-sydliga vägen från Vrangen till Harsbro utan bara de gamla stigarna till Sätralund och Sjöbrg.





    I Sverige är vi rätt dåliga på att sända live med webkameror från naturen. Men Hornborgasjön levererar och än finns det tranor kvar ett tag till vid Trandansen

    Våra östliga grannländer är desto bättre så här finns det en rad kameror att välja mellan.

    Det lettiska havsörnsparet som man har kunnat följa i flera år har fått problem i år, det verkar som att hannen har försvunnit och honan ensam sköter boet. Det innebär att hon lämnar äggen obevakade och oruvade flera gånger per dygn eftersom hon inte får någon mat levererad till boet utan själv måste ge sig iväg och jaga. Vi får se hur det går. Det finns flera bon, bl.a. ett estniskt, som också verkar ha litet problem.

    Vit stork finns det flera av, det här ungerska paret ligger vackert mitt i byn framför kyrkan. I “Far eastern” ruvar det också vita storkar, bl.a det här paret i Tambovka i Amur, längst bort i sydöstra Ryssland.

    Även svart stork står under bevakning. Det här estniska paret har nyligen återvänt till sitt bo.

    Fiskgjusen är populär och det finns flera kameror i Estland, Polen, Storbritannien och Finland. Det här estniska paret är en klassiker, som har haft problem med duvhöken de senaste åren. Höken har snott båda ungarna för dem; vi får se om de lyckas bättre i år. Det finns flera finska alternativ, man kan hitta dem genom att kolla till höger på youtuben, t.ex. det här. Så här i början av häckningssäsongen står boet tomte emellanåt. Det estniska parets kamera kan man backa genom att dra den röda listen nertill bakåt.

    Sugen på tjäderspel? Det är numera inte många förunnat att se ett sådant skådespel, i alla fall inte i södra Sverige. Esterna har en kamera vid ett spel där det brukar hända saker. Det fina med den kameran är att man kan backa den och se och höra vad som har hänt tidigare på morgonen genom att dra den röda listen nertill bakåt; tjädrar är morgonpigga fåglar.

    Till sist: Söndag den 18 april kl. 08.00 börjar SVT sända Den stora älgvandringen, dygnet runt. Missa inte den!





    Trappsniglar. En bok om brevbärare.

    Anmälan av Tommy Arvidsons "Trappsniglar. En bok om brevbärare.".





    En tur till sjöarna på skogen.
    Jag följer rågången mellan Anderssvedja och Hallboda byar upp mot Gryta och försöker välja den väg som är minst besvärlig mellan kalhyggena, röjningarna och granplanteringarna. En skogsduva hoar försynt i de träd som står kvar på de första hygget. Stöter upp en morkulla i ett surdrag i kanten av det stora Hallbodahygget och minns den stig vi gick här till ett av våra älgpass; den är utraderad. Sitter en stund vid hygget och lyssnar efter trädlärkan, som brukar trivas på sådan mark, men förgäves. Kanske har den inte anlänt än, kanske gillar den inte det här hygget, kanske hör jag för dåligt, den är inte så högljudd av sig. I rågången mellan de tre byarna letar jag ännu en gång efter det röse som borde ha funnits här men som vi inte har kunnat återfinna; inte heller idag. Däremot hittar jag litet senare en vacker sten nere vid sjön i rågången mellan två fastigheter. Isen har, liksom på den andra sjöarna i trakten, gått alldeles nyligen. På andra sidan sjön, mot tomtområdet, ligger en flock med elva storskrakar och en mindre flock med sex salskrakar, som lyser lika starkt som en överexponerad film. Men vackra är de där de ligger och väntar på att isen ska släppa även på sjöarna längre norrut i landet. I strandkanten står det kvar litet gammal skog, ett minne från tiden före kalhyggena. Där sjunger en svartmes och i ett övergivet hässle blommar en tibast. Jag går vid Grytasjön men det slår mig att jag numera befinner mig på Anderssvedjas mark. En av gårdarna i min by köpte skiftet och numera ritar Lantmäteriet egenmäktigt om gränserna inte bara mellan fastigheterna utan också, och tyvärr, mellan byarna. Det är att sudda i historien. Jag fortsätter till nästa sjö och på vägen dit går jag genom den skog som hör till tomtområdet och som de, än så länge, och förhoppningsvis även framöver, har varit hänsynsfulla nog att bevara som skog och inte förvandlat till ett plantage. När jag närmar mig den lilla sjön gäller det att hålla undan för det bröte som Alfrida orsakade i det lilla naturreservatet med sin vackra högstammiga granskog, och samtidigt hålla undan för det osannolikt djupa dike som måste ha grävts för att kunna odla upp de två kärren på andra sidan sjön. Det finns inga dokument bevarade om det arbetet och nu är det ingen som bryr sig längre eftersom de två åkrar som man vann växer igen och är på väg att återgå till stt ursprungliga tillstånd. Jag tar lunchpaus vid nästa stora hygge, som togs upp efter stormen. Inte heller här hörs någon trädlärka, men däremot dagens fjärde gärdsmyg. På väg tillbaka till landsvägen passerar jag ytterligare två övergivna åkrar och går sedan genom den vackra tallmossen dit folk gick på tjäderspel för längesedan. Nu får jag nöja mig med en dubbeltrasts ödsliga toner. I landsvägsdiket blommar hästhovarna och det får sätta punkt för dagens vandring. Nu återstår ett besök vid föräldrahemmet, där de nuvarande ägarna i dagarna har rivit boningshuset, den lilla timmerkåk som flyttades hit kring 1870 efter laga skiftet. Huset kom från den by som jag nyligen nosat på och cirkeln kan därmed sägas vara sluten. Jag tror att de gör rätt, det hade krävts mycket – dyrt – arbete att göra en bekväm permanentbostad av det gamla huset. (2021-03-28)



    En vacker råsten i rågången mellan två tidigare fastigheter på Gryta vid Grytasjöns strand.


    En rejäl rotvälta i strandkanten ...


    ... och på andra sidan blommar hasseln.



    Djupkärret på Gryta, söderifrån.


    (Det försvunna) treriksröset mellan Anderssvedja, Hallboda och Gryta.


    Lilla Fräkensjökärret från sydväst, Fräkensjön skymtar längst till höger i bilden.


    Östra delen av Östergårdens Sandängskärr, från sydost.





    Posten.
    Man hör av sig från tidningen Proletären och vill intervjua mig med anledning av de senaste regeringsbulletinerna med ytterligare försämringar av postservicen. Jag är ju en av dem som mest noggrant – och kritiskt – har följt den postpolitik som har lett fram till där vi är idag. Allt ifrån de utredningar som konstaterade att den svenska postservicen fungerade alldeles utmärkt med ett brevmonopol som förvaltades av ett statligt postverk – för att på sista raden vända 180 grader och föreslå avreglering och privatisering. Över EU:s postdirektiv med förbud mot brevmonopol fram till dagens misär. Det jag har skrivit finns tillgängligt på min hemsida.
      Den fackklubb som jag arbetade i, Terminalklubben i Stockholm, antog 1998 ett uttalande om postpolitiken som fortfarande håller:

    “SEKO:s Terminalklubb i Stockholm föreslår följande krav för postpolitiken:

    ** En rikstäckande daglig postservice till enhetliga och rimliga priser ska (åter)införas som målsättningsparagraf i Postlagen.

  • Med rikstäckande menas samma täckningsgrad som Posten idag upprätthåller.
  • Med daglig menas både att alla fasta kunder har rätt till daglig postutdelning (i samma omfattning som idag) och att Postens nuvarande mål för befordringstider bibehålls.
  • Med enhetliga priser menas att enhetsportot bibehålls.
  • Med rimliga priser menas att "enhetsportot för enstaka inrikes- och utrikes försändelser" ska hållas på en rimlig nivå med någon form av prisreglering.

    ** Dessa mål finansieras
    Antingen genom att en hårdare reglering återinförs, exempelvis enligt de normer som EU-direktivet medger eller genom avgifter som finansierar hela den samhällsomfattande postservicen.

    ** SEKO och SEKO:s koncernfack ska kämpa för dessa krav.

    ** Vi anser att detta är en postpolitik som

  • innebär samhällsansvar - och inte gynnar ett fåtal storkunder
  • innebär att Posten kan fortsätta att upprätthålla en bra postservice - och inte gynnar russinplockarna
  • innebär att vi som gör jobbet kan känna större trygghet i anställningen och arbeta under rimliga löne- och anställningsvillkor - och inte tillfredsställa direktörerna och aktieägarna”

    De avregleringar som har gjorts med hjälp av EU är ju inga avregleiringar utan omregleringar. De gamla postlagarna och -direktiven finns kvar men till dem har lagts EU-direktiv som skriver om reglerna.
      Syftet med den här politiken är, på exakt samma sätt som inom sjukvården, skolan, bilprovningen, järnvägen, etc, att ge kapitalägarna möjlighet att tjäna pengar på den del av den grundläggande samhällsservicen som de kan göra profit på. Resten läggs antingen ner eller så får vissa kunder (läs = småkunderna) betala mer, eller så får skattebetalarna rycka in. Sist men inte minst pressar man ner personalens villkor. När man som i Postens fall har blivit av med de lönsammare delarna av verksamheten så pressar man ner arbetsvillkoren för den egna personalen och de som arbetar inom det numera tyskägda CityMail har avtalsmässigt ännu sämre villkor.
      Nu har man börjat införa varannandagsutdelning och det senaste är att bara 85 procent av hushållen kan räkna med det. Det kan ju innebära att stora deler av landet inte ens får posten varannan dag.
      Detta framställs nu som en lagbunden nödvändighet på grund av digitaliseringen och därav följande stadigt sjunkande volymer. Nu är det emellertid så att de stora brevvolymer som vi hade ca 1970 - 2000 var en parentes. Kanske är vi idag tillbaka på samma nivåer som 60-talet och innan dess hade vi ännu färre brev och annan post att dela ut. Trots det hade vi råd med utdelning varje dag. Ironiskt nog är det ju så att samma datautveckling som möjliggjorde den flod av räkningar, kontoutdrag, etc som sköljde över oss en period nu leder till att de försvinner.
      Det enda vettiga idag är förstås att vi återinför brevmonopolet och styra upp lagstiftningen så att all post distribueras i en kanal genom ett statligt postföretag. Ingen vågar framföra den åsikten idag, än mindre driva den.
      Istället fortsätter man eländesresan neråt och till och med de fackliga organisationerna ger nu ett reservationslöst stöd till de ändringar i postförordningen som innebär varannandagsutdelning till 85 procent av hushållen. Tyvärr fortsätter man att ducka.
      Det är bara sorgligt och den enda trösten är att enskilda remissinstanser ifrågasätter utvecklingen liksom några få debattörer som Göran Greider i Dalademokraten. (2021-03-27)

  • Mina tidigare artiklar om Posten
  • Remissvaren på regeringens promemoria
  • Göran Greider




    Fortsättning...