Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Ordning härskar i Stockholm. 2023 i text & bild.
Här kan du beställa, förhandstitta och tom läsa hela boken om du vill!
En handgranat till Magdalena Andersson.
Sprickan.
Skorven.
Flygfoto över Sandviken och Långtögen, 1950-tal.
Skammen.
Palestinademonstrationen i Stockholm den 10 februari 2024.
OBS! att man som regel kan beställa med 30-40% rabatt, kolla på Blurbs förstasida.
Krigen fortsätter. Det mot Syrien är nu inne på sitt trettonde år, Jemen nästan lika länge, Afghanistan har visserligen blivit av med USA:s och Sveriges militärer men vår ekonomiska krigföring mot landet fortsätter och de USA-inspirerade och finansierade terrorgrupperna, IS och allt vad det heter, agerar mot landets regering (och nu också i Ryssland?), kriget mot Ukraina är inne på sitt tredje år; och så Palestina, det mest bestialiska på länge.
I nyhetsbulletinerna ser vi glimtar av det här, i förvrängd och propagandistisk form; Voice of Americas svenskspråkiga sändningar.
Vi går till Liljevalchs vårsalong och tänker att här, bland konstnärerna, kanske vi kan se en annan bild av det som sker; litet sälta; ett öppet fönster mot världen, inte bara det amerikanska narrativet. Men icke. Visst ser man vackra och starka konstverk som Leyun Wangs “En bit isberg”, John Franzéns “Diana” och Agija M:s tänkvärda “Du fria”. För att bara nämna några av de hundratals verken. Det brukar ju kunna smyga sig in någon eller några kritiska samtidskommentarer, men inte denna gång. Vi ska ju sjunga vackra Eurovisionlåtar tillsammans med de israeliska mördarna så varför förstöra stämningen i Carl Bergstens magnifika byggnad?
Jo, föresten, där ligger ju en handgranat på en tallrik, Alqumit Alhamads “Trauma on plate”, vad han nu menar med det.
Jag tillägnar den Magdalena Andersson, en av de mest högljudda och krigiska när det gäller Ukraina och kriget mot Ryssland – och en av de tystaste vad gäller Palestina. (2024-03-28)
Efter ett hundra och ett år tar den Edbergs-Åhmanska eran vid gården Sandviken i Anderssvedja i Roslagen slut. I november 1923 köpte min morfar och mormor gården av arvingarna till det par som hade grundat den efter byns laga skifte. Man hade valt att lägga gården vid den sandiga vik av sjön Långtögen som gett stället dess namn. 1954 tog mina föräldrar över och de senaste åren har min yngsta syster ägt fastigheten. Nu säljer hon och hennes man och flyttar till Arbrå i Hälsingland. Men ändå inte riktigt slut på den Åhmanska eran – det är min pappas brorson, min kusin Jörgen och Gabi som har köpt och så småningom flyttar hit när de har avvecklat gården i Fasterna.
Så många minnen! Jag går ner till sjön och isen är ungefär lika dålig som den gång i början av 70-talet som jag hade vandrat genom skogen från Nysättra och sedan på isen över till Sandviken. Den var stark i skuggläget på Nysättrasidan men när jag kom hem var det landlöst; mamma fick skjuta ut en stege för att jag skulle kunna ta mig i land. Jag tar en bild av backen där det stod en grind längst ner, det gällde att tänka på det när man kom farande med motorcykeln. En gång glömde jag det och var tvungen att köra in i skogen för att inte krascha mot grinden; det gjorde f-t ont. Men idag blänker den starka marssolen i gruset och bofinken sjunger i backen ovanför. Det är vår! Vid den här tiden gick jag alltid till Långholmen där stararna kommit och sjöng i de gamla asparna och tofsviporna gnällde på sankängen nedanför, Skorven som den kallas. Då betades den och tofsvipan och enkelbeckasnen trivdes där, nu växer den igen och istället ropar tranparet irriterat när vi närmar oss. Det är några av de vackra minnena, sedan har vi all trätorna också som pågått i hundratals år om markbyten och stängsel och fiske och jakten och nu har blossat upp på nytt, den här gången om den väg som bär till Långholmen och Gläken; hur ska kostnaderna för underhållet fördelas!
Jag har skrivit om min by och några av dess människor på andra ställen, det mesta finns på hemsidan. Egentligen inte så mycket om föräldrarna och morföräldrarna eller farfar, bondepolitikern och riksdagsmannen, men jag skrev ett minnesord till min jämnåriga syster när hon dog 2018.
Jag har skrivit om jakten och de starka naturupplevelser som är förknippad med den, till exempel i “En älg på catwalken” eller den mer hotfulla och högaktuella “Tidsbild, hösten 1992".
Och framför allt de två böckerna om Anderssvedja, den fyrahundrasidiga “Anderssvedja en by i Roslagen” och den något mindre “Älgjakten i Anderssvedja. Dagbok 1967 - 2015" . Böckerna finns på Blurb och vill man inte köpa de dyra rackarna så kan man läsa dem gratis om man har en skaplig dator och följer länkarna. (2024-03-24)
Det som sker i Gaza (och för den delen även på Värstbanken) trotsar all beskrivning. Kajsa Ekis Ekman förklarar bra i sin artikel vad det handlar om, denna totala hänsynslöshet in i minsta detalj. Prickskyttar som skjuter på folk i matköer, ambulanser som bombas med målstyrd ammunition, hela familjer som utraderas, tusentals som interneras under auschwitzliknande förhållanden, en och en halv miljon som gjorts hemlösa, gamla kulturarv som sprängs i bitar och mosas sönder under stridsvagnarna etc, etc. På lördag är det demonstrationer igen men våra politiker, de sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes, håller sig (med några få hedervärda undantag), borta. De tiger och samtycker med de israelska mördarna, går gärna kippavandringar med deras svenska vänner, men aldrig i en demonstration för palestiniernas rättigheter. Det gäller såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson som Magdalena Andersson. De står alla på USA-Israels sida och till sin tjänst har de det som kallas för “public service” men som numera är Voice of Americas svenskspråkiga sändningar och därför noggrant använder de fraser som de lärt sig. Det är inte myndigheterna i Gaza som rapporterar antal döda utan de “Hamasstyrda myndigheterna”, inte palestinierna som angrips utan “terrorstämplade Hamas”, etc. Man vågar inte använda ordet folkmord om det som pågår eller påminna om att Västbanken där det också mördas är ett område som Israel ockkuperar, osv. Nu har de snälla amerikanerna skickat ett skepp med förnödenheter från Cypern till Gaza. Så bra! Men det som våra fäaktiga journalister glömmer att berätta är att samtidigt skickar USA 100 båtar med vapen till Israel!
Det är en skam över hela linjen och den har naturligtvis ett samband med att Magdalena, Ulf och Jimmie i dagarna har ställt det som återstår av svenskt försvar under USA:s befäl; vad återstår då annat än att lyda husse?! (2024-03-14)
