Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.



Nyare inlägg



Bilder från Hallboda: Sten och stensöta (2015-12-01)




Resterna av tornet på Vogels hygge.


Utsikt från tornet på Vogels hygge i Hallboda den 13 oktober 1992.







Bilder från Roslagen: Jultomten har anlänt till Hallboda (2015-12-01)





Några bilder från Voss och resan hem med Bergenbanan. På ditvägen var det barmark ända upp på högfjället vid Finse – på hemvägen låg det snö ända ner mot Hönefoss. Längs hela banan, förutom när den går genom samhällena, löper ett stängsel för att hålla kreaturen borta från spåret. Djuren har gått fritt på skogen och fjället och betat. Men inte nu längre. Taggtråden hänger ännu kvar, men den har börjat lägga sig ner. Vad säger det om norsk jordbrukspolitik? (2015-11-19)





Voss sett från södra stranden av Vangsvatnet.


... och här från norr, uppifrån Volkemuseet.


Utsikter genom fönstret, längs Bergenbanan.









Taskspelarna.
Vi är några dagar i Voss, på Vestlandet i Norge. Det är mest grått väder, en del regn, molnen kryper längs dalgångarna, ibland högt, ibland lågt. Så lättar molnen för en stund, man ser de snötäckta hjässorna på fjällen och solen bryter igenom och riktar sin strålkastare mot den vita staden. Vackert!
  En morgon nås vi av de fasansfulla nyheterna från Paris. Ännu ett av dessa USA-inspirerade terrordåd där hundratals oskyldiga människor mördas, en förlängning av USA:s terror i Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien. Inte minst Syrien! Det är många inblandade i det kriget, även Sverige deltar med Carl Bildt och Bomb-Margot i spetsen. Men samma morgon som terrordåden i Paris dominerar nyheterna flimrar det också förbi en bild av USA:s John Kerry och Rysslands Sergej Lavrov på TV-skärmarna. De har kommit överens om en fredsprocess för Syrien, den ska inledas vid nyår. Vilken julklapp det vore – om det blir av! Bomb-Margot intervjuas i TV. Hon säger några bra saker: kriget i Syrien måste få ett slut och hon har faktiskt noterat att det pågår förhandlingar i Wien om saken. Reportern försöker få litet mera kött på benen om Syrienkriget och Margot konstaterar att det är "stormaktsintressen ... som hittar sin skådeplats" där. Hon vågar dock inte – som svensk utrikesminister får hon inte! – nämna USA vid namn. Men Ryssland får man spotta på, hur mycket som helst och så ofta man vill, och därför lyckas hon med konststycket att även i denna intervju få det till att det nu är Ryssland som är skurken.
  Så håller hon och de andra medlöparna på, de har hittills blockerat alla fredsansträngningar, och därför fortsätter kriget i Syrien med alla de följder det får. Ännu fler som dödas, ännu fler som flyr, ännu mer destabilisering i Europa; nya terrordåd.
  De vill ha det så, men vi andra kan ändå hoppas på att fredsprocessen kommer igång på allvar. John Kerry spår, men tyvärr är det nog fortfarande så att krigskabinettet och vapenfabrikanterna i USA rår; det finns ju ännu litet kvar av Syrien att förstöra! Därför måste vi fortsätta med att kräva av den svenska regeringen och Carl Bildt att de slutar att följa USA i hälarna och istället kräver seriösa fredsförhandlingar!
  Om inte? Ja, det vill man helst inte tänka på! I lokaltidningen här i Voss, Hordaland avis, är förstasidesnyheten att det ska öppnas en ny "akutmottagning" för 100 flyktingar i det lilla samhället Ulvik på andra sidan fjället, längst in i Hardangerfjorden. En nöjd hotellägare får beläggning under lågsäsong och 100 människor slipper för en tid undan USA:s drönare i Afghanistan, deras lejda hejdukar i Irak och Syrien liksom de israeliska mördarna; de får inte bara en bedövande vacker utsikt att lugna nerverna med, utan kanske rentav också en fristad och en möjlighet att börja ett nytt liv. Det är bra så, men samtidigt kan det inte fortsätta så här. Tiotusentals – hundratusentals – människor ska inte behöva gömma sig på den svenska och norska landsbygden för att överleva. Men inte heller hos oss går de – och vi! – längre säkra. Och då tänker jag inte i första hand på våra egna högerextremister som gör så gott de kan för att fortsätta förföljelserna här. Det finns inte längre någon hejd på det hat som USA och dess allierade – där Sverige ingår – har piskat upp i de länder som jag redan har nämnt vid namn; liksom för USA:s drönare finns det inga gränser för de extremister som hatet har fött och föder. Om inte annat för vår egen skull bör vi därför damma av de nygamla kraven på "USA ut ur ...". Man måste våga nämna saker vid deras rätta namn och inte smita undan som Bomb-Margot och övriga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna, gör. Det är nödvändigt för att få ett slut på krigen, och följderna av dem. Allt annat är att spela på USA:s och de inhemska och utländska högerextremisternas planhalva. Som de taskspelare de är, håller de upp ISIS som en måltavla, det ISIS som de själva har skapat och underhåller och den senaste tiden gett ett ökat stöd!
  Bakom den skylten döljer sig de verkliga skurkarna och det är deras krig och deras terror som det måste bli ett slut på! (2015-11-16)

Läs mer om ISIS och kriget i Syrien:

  • Jinge.se Utförlig information om Syrien.
  • Vem står bakom förbrytelsen i Paris och vem skapade ISIS? Pål Steigan reder ut begreppen.





    Bilder från Roslagen: Samling runt trädet.

    Vad sysslar de med? Se fortsättningen!





    Bilder från Roslagen: Himmel över Björköfjärden.
    Det är så konstigt. Byn där jag växte upp ligger bara fyra kilometer från havet men vi såg så litet av det. Vi gjorde en gång en dagstur med ålandsfärjan till Mariehamn när linjen var nyöppnad, med m/s Boge från Simpnäs på andra sidan Björköfjärden. Våra mammor köpte billigt kött minns jag, Finland hade en annan reglering av jordbruket än oss, och vi barn fick en taxfree chokladkaka. En så stor chokladkaka hade vi aldrig sett i Holmens affär. Fiskbilen kom en gång i veckan någonstans längre bort ifrån – men det hände också på somrarna att en fiskare i Harö hade fått en bra fångst och åkte runt på moped och sålde strömming. Annars var det inte mycket hav; det var den lilla insjön med sina flatbottnade ekor och isgäddor och kräftor som gällde. Idag vandrade jag längs fjärden, med vattnet och himlen med sina vackra molnformationer på ena sidan och som vanligt mest hyggeskanter mot land. Men också in i det biotopskyddade Ålänningen, det heter så, skogskiftet där gammelskogen ännu står kvar. Namnet har det kanske fått efter en ålänning som begravts på udden; i alla fall är det vad uppgiftslämnaren till Ortnamsarkivet påstår. Ett vackert och ovanligt skifte är det med linneaslingor i mossan och några vinterståndare av knärot – tror jag, måste kolla det i sommar.
      På återvägen mot bilen går jag förbi Per i Harös gård. Han tyckte mycket om barn sägs det; i varje fall höll han fest där på midsommarafton med lekar och godis: löpa i säck, springa med potatis i sked, bita tag i och fiska upp ett äpple ur en vattenhink, dragkamp. Som avslutning kastade han in en massa godis och småslantar i en ring och så fick vi barn hoppa in och rafsa åt oss så mycket vi hann innan det tog slut. Per i Harö är död sedan länge och husen står nästan tomma och ser rätt övergivna ut, i alla fall så här i november; några ättlingar använder dem på somrarna.
      Jag har parkerat bilen en bit bort från gården, på samma plats där vi en gång stod och tjuvrökte på väg hem från festen, kan vi ha varit 12-13 år? Vi hade cyklat dit tillsammans med några kompisar, och trodde väl att ingen vuxen skulle se oss. Men det gjorde man, och skvallrade för våra föräldrar och det blev ett j-vla liv om saken i den helnyktra och ickerökande släkten. Det blev ett litet hack i skivan men livet gick vidare och nu står jag här mer än femtio år senare, ställer in ryggsäcken i bagageluckan, tar av mig stövlarna och lägger ifrån mig kartan och kameran och känner mig rätt så nöjd. Några nya bilder har bränts in i minnet: de vackra molnen över fjärden, de sex småskrakarna vid Harö ko, Stridsby på andra sidan fjärden där A-C bodde, men det är en annan historia, och så Ålänningen som är värd ett nytt besök. Och kanske fastnade det också någon bild på minneskortet i kameran! (2015-11-03)







    Bomb-Margot är en del av problemet.
    Utrikesminister Margot Wallström lät sig intervjuas i Dagens Nyheter den 30 oktober. Mest handlade det om flyktingkatastrofen och Syrien och möjligen kunde ett litet framsteg noteras: hon avvisade inte helt att den lagliga regeringen i Syrien kan få delta i en fredsprocess. Annars kan man väl säga som så, att visserligen har hon möblerat om i arbetsrummet i Arvfurstens palats, "möblerna har fått lila överdrag" och Bildts kartor är bortstädade – men politiken är ungefär densamma som på Bildts tid. Den sitter i väggarna, verkar det som. Det är samma kryperi inför USA som tidigare. Bomb-Margot har nog lallat omkring litet för länge nere i Bryssel, hon är mjuk i ryggen och har inget eget att komma med. Jo, det ska vara kvinnorna då, hon säger sig bedriva en feministisk utrikespolitik, bara det blir litet fler kvinnor kring förhandlingsbordet blir det bättre. Kanske tänker hon på Hillary Clinton, hon som bombade sönder Libyen under sin tid som utrikesminister? I verkligheten är det ju så att kvinnorna har drabbats allra hårdast av Barack Obamas och Bomb-Margots Syrienpolitik. En politik som innebär ett obegränsat stöd till terrorgrupper av olika slag, "oppositionen" som det kallas på Orwellskt nyspråk, en ekonomisk krigföring mot den lagliga regeringen och ett förhindrande av en fredsuppgörelse. De FN-medlare som Margot gråter över har ju stoppats av att USA – med stöd av bland andra Sveriges regering – förhindrat den syriska regeringen att delta i fredsprocessen – och därför blir det heller inga fredsförhandlingar. Vilket man mycket väl vet, det är liksom syftet med att obstruera, man vill ha tid på sig att slå sönder landet ytterligare litet till. Nu samlades trots detta stormakterna och en rad andra stater som är inblandade i kriget – dock inte Syrien! – i Wien strax efter intervjun med Wallström. Man enades om ett dokument som skulle kunna innebära en öppning och ett slut på kriget. Om det genomförs. Tyvärr är risken stor att USA betraktar uppgörelsen på samma sätt som man gjorde med fredsavtalet om Vietnam i Genève 1954: "en rad paragrafer på ett stycke pergament", som Blå Tåget sjunger i sin visa om Kalla kriget (länk till Youtube, värd att lyssna till!); ett skämt som man inte behöver bry sig om. Och kan göra det så länge som länder som Sverige sjunger med så som vår regering med Bomb-Margot i spetsen gör – i kör med RUT-Anna och övriga riksdagspartier. Man kan läsa av stämningarna där uppe genom att lyssna hur det låter under propagandakupolens tak: ytterst litet, knappt något, i media om det viktiga dokumentet från Wien – men gärna ännu en skräckhistoria om Assads alla grymheter, verkliga och/eller påstådda.
      Så kan USA, Saudiarabien, Turkiet och de högerextrema grupperna fortsätta kriget ännu en tid och mörda tusentals människor och driva ytterligare miljoner på flykt. Bara inte fred! Bara inte försoning! Bara inte ställa de ansvariga till svars!
      Bara inte stöta sig med den yttersta garanten för de egna profiterna! (2015-11-04)





    Höstlovet slut.
    Allhelgonakvällen besök vid gravarna på kyrkogården i Råby. På hemvägen hör vi dovhjorten bröla borta på Bro, det är brunsttid nu. Höstlovet är slut för den här gången, det mesta av löven har blåst ner och täcker stigen ner till den vackra sjön med utsikten som man, som sagt, aldrig kan se sig mätt på! (2015-11-01)







    Tunga pjäser.
    Ivar Lo skrev om de gröna ekarnas Sörmland – nu har de skiftat färg till rostrött! Stora är de, och vackra, som här vid Torp där de växer fritt i backarna runt Vadsjön. Hundratalet tofsvipor rastar ännu liksom en stor flock krickor och nästan alltid en eller flera havsörnar, den här gången satt en och filosoferade i strandkanten. En tung pjäs det också! (2015-10-31)






    Höstbilder från Sörmland: Plöjen och långa skuggor. (2015-10-28)






    Höstlov.
    Även en pensionär kan behöva sitt höstlov och vila upp sig på Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på! Idag gick turen några kilometer norrut längs den vackra sjön för en vandring i jordbrukslandskapet med de nyplöjda och nysådda åkrarna. En avstickare ut till den ännu betade Gunnerstabacken med sina husgrunder och gravar från yngre järnålder gav mersmak, dit ska vi återvända i vårblomningen. Nu fick vi nöja oss med blommande smörblomma, maskros och baldersbrå – inte så dåligt det heller i den sena oktober! Tre havsörnar svävade över gärdena bevakade av korparna – alla var de intresserade av älgräntorna som jägarna lagt ut en bit bort och där det, enligt ägaren till gården, satt en fågelfotograf och passade i sitt gömsle! Själv riktade vi istället kameran ner mot marken och den senflygande storfläckade pärlemorfjäril som satt och solade sig i vägkanten. (2015-10-26)






    Storfläckig pärlemorfjäril







    Akalbygärden.





    Vackra höstdagar vid Eremitkojan. Både kväll ... (2015-10-17)


    ... och kväll ...


    ... och morgon.


    Storaskarna vid torpet har tappat sina löv!





    Det tar liksom aldrig slut ... ikväll ännu en manifestation i Stockholm till stöd för palestinierna. Vi var inte så många, men det är uppsåtet som räknas och vi behöver synas på gatorna! Vore vi 10.000 skulle kanske Bomb-Margot och de andra politikerna lyssna och skärpa tonen mot Israel, på alla fronter! (2015-10-16)







    Några få ord om Ukraina och MH17.
    De stora dagstidningarna i Stockholm kolporterar dagligen ut en rad lögner och/eller spekulativa omdömen som tillsammans skapar en falsk världsbild. Det är omöjligt att hinna med att kommentera och besvara dem alla, men ibland kan man ju göra ett försök. Här ett svar på ett ledarstick av en av SvD:s skribenter, Alexandra Ivanov. Hon kommenterar haverikommissionens rapport om nedskjutningen av det malayiska planet MH17 över Ukraina i juli 2014.

    Jag är betalande prenumerant på er tidning och vill därför inte att ni ljuger mig rätt upp i ansiktet. Ledarsidan är visserligen en tyckarsida, men det legitimerar väl inte lögner, eller, om man ska vara snäll, hårdragna spekulationer?! Alexandra Ivanov påstår i ett ledarstick den 15/10 att "MH17 sköts ner av en rysk Buk-raket. Den avfyrades från utbrytarrepubliken som, då som nu, står under kontroll av pro-ryska separatister. Ryssland har från början försökt slå ifrån sig ansvaret". Osv. Sticket är skrivet mot bakgrund av haverikommissionens rapport och kan inte tolkas på annat sätt än att AI anser att kommissionen lägger skulden på separatisterna och Ryssland. Men – kommissionen drar ju inga slutsatser om vem som sköt ner planet och varifrån det skedde! Det överlåter de åt den juridiska processen: "Further forensic research is required to determine the launch location" Kommissionen anger bara att det skedde inom ett 320 km2 stort område i "östra Ukraina". Däremot är kommissionen tydlig i sin kritik mot de ukrainska myndigheterna för att de inte bättre skyddade den civila luftfarten i området. Den kritiken viftar AI bort för att avsluta med att återigen lägga skulden på "Vladimir Putin" och "Ryssland".
      Varför inte istället invänta den fortsatta utredningen innan man fäller så tvärsäkra omdömen som AI gör?! Jag anser i varje fall att en seriös tidning – oavsett politisk färg – bör göra det och inte låta enskilda tyckare löpa amok på tidningens ledarsida!

    ---------------------------

    Alexandra I svarade på mailet -- vilket i sig är förtjänstfullt, det är man inte så van vid -- och vidhöll sin uppfattning, "det är på grund av deras (Rysslands/JÅ) aggression MH17 skedde". Hon hänvisar vidare till två tidningsartiklar: en från Independent och och en från den egna tidningen .

    Jag skickade en kort replik:
    Nu var det ju inte situationen i östra Ukraina i allmänhet jag kommenterade utan nidingsdådet mot det civila flygplanet MH17. Nu vet vi att det sköts ner och med vilket vapen det skedde, men inte av vem och mera exakt varifrån. Du vet det inte och jag vet inte. Jag kan ju tycka att det är litet konstigt att haverikommissionen (tvingats?) lämna w-o i den frågan men nu är det så och vi får vänta ytterligare en tid på svar. Förhoppningsvis ett svar! Under tiden kan man naturligtvis gissa och spekulera, det är det många som gör, även jag har mina teorier, men det bör stanna på det stadiet. I synnerhet en stor och seriös tidning bör hålla sig för god att på det kategoriska sätt som du, och även någon/några av dina kollegor har gjort, fastställa vem som är den skyldige.





    Två fina dagar på älgpasset ... men är det inte ...? (2015-10-13)



    Utsikt från passet, första dagen.


    Utsikt från passet, andra dagen.





    Ett tack för alla gårdagens Grattis! Nu laddar vi upp inför älgjakten med en bild från 1972 och en text från 2008! (2015-10-05)

    En älg på catwalken.
    Första morgonen på älgjakten, när vi kör landsvägen till passen, alldeles intill Vissvassen, som i min morfars barndom fortfarande var en vik av havet och seglingsbar och skutorna kunde gå in och hämta träkol, antagligen gick det till Ortala eller något annat av bruken längre upp längs Upplandskusten, så mycket träkol att åkern där den lagrades fortfarande är svart och kallas Kolbotten, jag tog en fin bild där en älgjaktsmorgon för många år sedan, det hade fallit ett tunt lager med snö på natten och i morgonljuset ... Fortsättning!




    Äldre inlägg


    		•