Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg



Stark eftermiddagssol över torget i Nyköping.
Vi gör en vandring från Oppeby längs Nyköpingsån ner till centrum och passerar genom Hållets naturreservat med resterna efter gamla tiders småskaliga gruvbrytning. Kommunen har nyligen gjort i ordning en stig med information om de olika momenten i den. Spännade! (2017-11-06)









Smen vid Rådekärret, 16 oktober 1972.


Rådekärret.
Året är 1972 och Bror Törnqvist, "Smen" kort och gott, står på pass vid Rådekärret. Med sig har han hunden Jackie. Det är första dagen på älgjakten och jag, som ännu inte har skaffat mig någon bössa, går som rapportkarl mellan passen; det här är före jaktradions och mobiltelefonernas dagar. Jag kan meddela honom att de andra passkyttarna inte heller har sett någon älg, inte ens ett rådjur. Vi ska sitta två dagar till utan att det blir något skjutet. Det är tre år sedan sist och det ska dröja två år innan det på nytt blir någon utdelning. Så var det på den tiden på de små markerna i Roslagen – före kalhyggesbrukets och den reglerade älgjaktens tid, det kunde gå flera år mellan skotten. Rådekärret var väl inte så välhävdat på den tiden heller, men den slogs i varje fall av varje sommar och höet togs till vara. Nu är det många år sedan åkern brukades, dikena slammar igen och den återgår till att bli det kärr som den en gång var; nu växer där grenrör istället för klöver och timotej. Mycket av kulturskogen i byn har huggits bort, ny skog planterats och vuxit upp till oigenkännlighet. Vid Rådekärret finns det kvar litet gammal skog och där har inventerarna, ser jag på Skogens pärlor , denna underbara sida för den som är intresserad av sånt är, hittat både sårläka, nästrot och knärot förutom några ovanliga skalbaggar och storsvampar. Nu gäller det att skynda hit nästa år, innan allt är borta! (2017-10-31)



Rådekärret 8 oktober 1973.


Rådekärret 8 oktober 1973.


Rådekärret från norr, 31 oktober 2017


Rådekärret från söder, 31 oktober 2017






Tiderna förändras.
Tiderna förändras: numera är månadsskiftet oktober - november inte bara höstlov, halloween och tända ljus på kyrkogården utan också dovhjortarnas parningstid. Vi lyssnar efter hjortens brölande på kvällarna vid Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på och en morgon ser vi, om vi vänder blicken från sjön för en stund och istället spanar över fälten bort mot Österby, en stilig hjort som håller uppsikt över en flock med ett trettiotal hindar och kalvar.
  Dovhjortarna har förökat sig snabbt och är nu det större vilt som man oftast ser i den här delen av Sörmland, också därför att de, till skillnad från de andra klövvilten, betar och vilar sig ute på fälten mitt på dagen. Det kan man väl leva med, även om tankarna för min del går till hägnet på Ottenby och kungens hjortar; det är något överklassigt över dem, litet fiiint på något vis.
  Det kan man väl inte säga om grisarna direkt – även om också de härstammar från de gods som släppte ut dem från sina hägn. De har nu blivit en plåga för alla utom den del av jägarkåren som gillar att jaga svin och de markägare som därför kan ta ut högre arrenden. För oss andra ställer de mest till besvär: uppbökade trädgårdar och åkrar och golfbanor och ängsmarker som nu måste hägnas in, för att inte tala om de människor som skadas och förolyckas i kollisioner med dem på våra vägar. Frågar ni mig så borde man skjuta bort dem, eller åtminstone kraftigt reducera deras antal. Det är – med viss rätt – ett stort hallå kring de 3-400 vargarna i vårt land, men betydligt tystare om de 200.000 grisar som terroriserar oss! (2017-10-30)







Venezuela.
EU är som bekant en de rikas och demokratihatarnas bastion. Jag läser i bladet (SvD den 27/10) att "EU-parlamentet", de kallar sig så, beslutat att tilldela den venzualanska "oppositionen" Sacharovpriset. Den opposition som vägrar att acceptera valresultaten och därför slåss på gatorna för att avsätta den lagligt valde presidenten och regeringen. Hittills har de inte lyckats, men de ger sig inte och med stöd från USA och nu även EU arbetar de vidare på projektet. Varför? Därför att de inte kan acceptera att åtminstone en del av oljeinkomsterna – tyvärr krympande -- används till bostäder, skolor och sjukvård till vanligt folk. Och så har de ju dessutom hjälpt Kuba att överleva blockaden från USA & co! Den socialdemokratiska gruppen i parlamentet hade nominerat Dawit Isaak till priset, men det passade inte parlamentsmajoriteten som istället gav priset till den extrema högern i Venezuela, som nominerats av de liberala och kristdemokratiskt konservativa parlamentsgrupperna. (2017-10-29)

Bilden. Venezuelas tidigare president Hugo Chavez hyllas vid Che Guevaramonumentet på Kuba. 8 december 2015.






Röda bär.
Ett besök på tranbärmossen tillhör de årliga rutinerna. I år blev det få bär i hinken, och små, våren var kall och sedan var det för torrt i somras. Jag brukar koka några burkar gelé och ge bort och spara litet till oss själva och bjuda på de få gånger som vi äter kött numera; jag som jagar och själv gillar kött är omgiven av vegetarianer. Så kan det gå! I år torkar vi bären för att spetsa müslin, det ska vara så nyttigt sägs det; det doftar i varje fall gott från ugnen.
  Moderaterna håller kongress och som så många andra väljer de att spela på Jimmies planhalva: försvarar USA/NATO:s krig och spottar på offren. För att skydda sina och sina uppdragsgivares rikedomar och bakom jakten på invandrare och andra svaga grupper dölja att man tänker roffa åt sig ännu mer.
  Noterar också Sveriges Radios och SvT:s oförblommerade partiskhet i sin nyhetsrapportering från valet i Venezuela. Utan att skämmas rapporterar man enbart vad "oppositionen" tycker. Varför det? Därför att de är så hjärntvättat amerikanska, USA (och dess kompradorbourgeoisi) tål inte att ett land vill gå sin egen väg och till exempel satsa en del av oljepengarna på bostäder och sjukvård för vanligt folk; eller åtminstone vägrar lyda varenda order från Washington. Varför lägger de svenska medierna så stor vikt vid att rapportera om Venezuela? Varför bry sig så mycket, varför inte låta dem sköta sina affärer i fred? Det finns ju så mycket annat och värre att förarga sig över och rapportera om – kriget mot Jemen till exempel. USA bygger upp sin propaganda för att kunna störta den lagliga regeringen i Venezuela, på samma sätt som man gjort i så många andra länder. Och svenska politiker, förmodligen de sämsta och de fegaste som vi har haft sedan den allmänna rösträtten infördes, lyder. Jag är inte så mycket för konspirationsteorier, vare sig det gäller 11 september i New York eller Palmemordet på Sveavägen. Vad gäller Palme har jag väl tänkt att det var det hat som piskades upp mot honom här hemma – från både vänster och höger – som utlöste mordet. Men när jag ser hur USA agerar mot de stater och de politiker som inte lyder deras order och/eller kritiserar dem och ser – i den intressanta dokumentären ocm Nacksving – hur Palme ställde upp på stödgalan mot apartheid 1985 och för att inte tala om hans hårda ord mot USA under Vietnamkriget undrar jag – trots att jag är väl medveten om hur han samtidigt arbetade för dem med underättelseverksamhet och annat – om det ändå inte var så att USA lät döda honom.
  De röda bärens vackra färg ger hopp och kanske kan de trots allt antyda en skiftning i färgen i samhällsdebatten från brunt till svagt rött tänker jag när jag ser hyllningsfilmen till Nacksving och det stora Tältprojektet på TV och bokar biljetter hos Teater Tribunal där man för första gången på länge spelar Brechts "Modern".
  "Sanningen har långa ben", sägs det och skam vore det väl om vi inte det här året skulle minnas och låta oss inspireras av den stora Oktoberrevolutionen 1917! (2017-10-25)






Några höstbilder från Stället med utsikten som man aldrig kan se sig mätt på. (2017-10-25)











Lagrådsremissen
Negativa besked om Posten
Så kom då regeringens förslag till ändringar i postlagstiftningen. Som väntat föreslår man en övergång till 2-dagarsutdelning för normalbreven. Samtidigt skärper man det lagstadgade kravet på kvaliteten – minst 95 procent av breven ska nå adressaten inom två dagar.
  Min fackliga organisation, SEKO, där jag i så många år kritiskt har diskuterat dessa frågor , applåderar regeringsförslaget och kräver dessutom en tvingande lagstiftning om fastighetsboxar.
  Brevvolymerna minskar, och kommer att fortsätta neråt. De ligger nu på ungefär samma nivå som de låg 1975. Då hade vi råd med övernattbefordran, nu har vi det inte längre. Varför det? Då hade vi råd att dela ut posten till dörren i flerfamiljshusen, nu har vi det inte längre. Varför det? Fram tills dess att de nuvarande cheferna tog över i PostNord, på Bertil Nilssons tid, hade vi en kvalitet på ca 96 procent för övernattbefordran, alltså något mer än det som nu ska lagstadgas – för tvådagarsutdelning. Varför det?
  Övergången till datoriserade betalningar och en högre levnadsstandard skapade från 70-talet och framåt en enorm volymökning – ironiskt nog är det nu samma datorisering som gör att volymerna krymper ihop. Men inte försvinner helt, de ligger nu som sagt på 70-talsnivå men kommer antagligen att minska ytterligare. Det som varken politikerna, företagsledarna eller ens facket nämner är den vanvettiga politiken att det för stora delar av de mest lönsamma volymerna ska finnas två distributionsnät och två brevbärare som springer efter varandra i samma trappuppgångar och kör längs samma gator, ja t.o.m. vägar ute på landet. När volymerna minskar borde naturligtvis den första åtgärden vara att återinföra monopolet, kräva ett slut på EU-direktiven eller åtminstone göra egna tolkningar av dem som omöjliggör russinplockarnas verksamhet och för ihop alla brevvolymer i ett nät. Den heligaste av alla principer, kapitalägarnas möjligheter till profit, även på all statlig och kommunal verksamhet, går före kvalitetskraven, inom posten så som den gör det inom exempelvis telefoni, äldrevård och skolan. Att det sedan inom postbranschen i Norden f.n. råkar vara ett annat statligt kapital som konkurrerar förändrar ingenting.
  I pressmeddelandet nämns inget om e-handeln. Den del som distribueras med brev förväntas i många fall nå adressaten dagen därpå; hur tänker man där? Kommer Posten att göra undantag för de volymerna eller ska man sälja bort den konkurrensfördelen? Och hur blir det med de dagstidningar som fortfarande går med Posten?
  Det snabba beslutet om tvådagarsutdelning – det ska träda i kraft redan den 1 januari 2018 – ska ses mot bakgrund av PostNords kris i ekonomin och kvaliteten. Fallande brevvolymer är en del i krisen, men framför allt är det en politisk kris, kryddad med mismanagement. EU-direktiven, Maud Olofssons och Fredrik Reinfelts kuppartade sammanslagning med danska Posten (där det fanns en option att sälja ut delar av företaget), gynnandet av russinplockarna är några av de politiska felgreppen. Högt betalda och inkompetenta chefer har gjort resten: skrytbyggen (Hallsberg och Rosersberg) som inte bara kostat pengar utan också bidragit till att rasera kvaliteten (tyvärr i samförstånd med en del fackliga företrädare på högre nivå), ständiga omorganisationer, allt hårdare krav på personalen, har, liksom en rad andra åtgärder, urholkat Postens starkaste kort, kvaliteten, och försämrat ekonomin. Så pass att man nu t.o.m. går in och nallar ur pensionsfonden.
  Terminalklubbarna i Stockholm krävde 1998 i ett uttalande i samband med att den andra svenska postlagen diskuterades

"en rikstäckande daglig postservice till enhetliga och rimliga priser ... med trygghet i anställningen och arbete under rimliga löne- och anställningsvillkor för oss som gör jobbet"

De kraven är än mer aktuella idag, både vad gäller service och anställningsvillkor, på det sluttande plan som den EU-anpassade omregleringspolitiken innebär! (2017-10-18)






Årstanattens höstmöte den 14 oktober . Referat och bilder från mötet. (2017-10-17)






Bilder från Riala: Suveränt med fastighetskartan i mobilen när man ska orientera sig på mossarna och hitta bästa vägen mellan grustagen. I bakgrunden odon i höstskrud, på kartan ovanliga namn som man kan fundera över! (2017-10-13)






En dag i skogen.
Första dagen på älgjakten: För mig blev det inte så mycket mera älg än det här!   Visst, det sågs några älgar, men de höll sig på behörigt avstånd. Men regnet, som hållit sig undan hela sommaren, kom fram nu. Kanske en tillfällighet, men det är tystare på passet än tidigare. Bara en nyfiken och envis geting som irriterar mig. Vi är många jaktlag på de små markerna i Roslagen men flera av dem går inte längre ut de första dagarna utan jagar i helgerna; därför hörs färre skott. Och ljuden från byarna har tystnat: inga kor som råmar, inga traktorer som plöjer, ingen tupp som gal, inte ens några målflyg från LvSS i dessa krigiska tider; möjligen några hammarslag från en sommarstuga eller en röjsågs ettriga läte. Jag saknar också nötkråkorna som brukade flyga med krävan full av hasselnötter, de har minskat vartefter som den gamla skogen har huggits bort. Men havsörnarna var uppe och flög och – liksom korpen – spanade efter de begärliga räntorna. Det är fåglar som man aldrig såg de första åren i älgskogen. Nu skymmer det på, bara en halvtimme kvar i regnet , fortfarande tyst, inga skott eller glädjebesked från skyttarna på andra sidan skogen.
  I morgon en ny dag, kanske går de vår väg då; om inte annat kanske fågelsträcket har kommit igång så det blir litet mera fart i luften ... och då ringer jaktledaren och berättar att en av våra jägare har skjutit en tjur, tio minuter innan solen går ner och jakten måste avslutas! Det kan man kalla flyt – och dessutom slipper vi regnet i morgon eftersom vi inte får skjuta fler vuxna djur, bara kalvar, men de kan vi försöka med litet senare i höst. (2017-10-10)

  • Älgjakten i Anderssvedja - Dagbok 1967 - 2015. Länk till min bok på Blurb. Du kan förhandstitta på hela boken hos Blurb och köpa den där eller (något billigare) av mig för 400 kr + ev. porto.











    Tala om träd.
    Jo, vi skådar mycket natur och trädgård och mer eller mindre vackra hus och konstutställningar – men följer samtidigt med i politiken. Det ligger mycket i det som Brecht sade, att i en tid som denna är det ett brott att tala om träd. Eller fota dem, kanske man kan tillägga! Vi lyssnar till riksdagens budgetdebatt och skakar på huvudet. Den sittande regeringen har trots allt föreslagit några bra saker: alliansens straffskatt på pensionärer ska avskaffas eller åtminstone mildras, barnbidraget höjas, mer pengar till utbildning, avdraget på fackföreningsavgiften återinförs, höjda bidrag till hyresbostäder, (marginellt) höjd kapitalskatt för de rika, etc. Vad säger då högerpartierna? Den tilltänkte ledaren för moderaterna inleder debatten med att räkna upp hur många förslag vänsterpartiet har fått igenom i årets budget. Det är det väsentliga in hans värld och i den andan fortsätter det. De talar i abstrakta termer om "jobben". De förskräcks över "höjda skatter". Vad vet de om jobb och de som bär upp det här landet? Man både ser och hör på dem vilka broilers de är, de har pratat sig fram till sina positioner och gjort det i partikansliernas barnsliga värld. De är programmerade. De har redan fått igenom så mycket av sina krav och de är i de stora dragen överens över blockgränserna: förmögenhetsskatten ÄR avskaffad och kommer inte att återinföras, arvs- och gåvoskatten likaså, fastighetsskatten sänkts, i synnerhet för de rikas fastigheter, pensionssystemet förstörts för vanligt folk (själva har de skaffat sig skyddsnät!), outsourcingen av statlig och kommunal verksamhet ligger fast och fortsätter, försvaret står näst i tur, EU-medlemskapet är heligt och ska helst fördjupas ytterligare, man är exempelvis överens om att INTE återinföra postmonopolet, hellre drar man ner på servicen ytterligare; vi ska in i NATO; osv. Allt detta är de ledande skikten överens om. Mycket av "debatten" är därför en skenfäktning, en show för att få oss att tänka på annat så att de i tysthet kan genomföra de stora besluten. Wallenberg och skiktet kring dem håller i trådarna. Men samtidigt skär det sig litet. De har ju redan fått igenom så mycket av det som de har krävt – varför kan vi då inte få ännu mer, tänker de, men precis som i deras moderland USA finns det litet olika uppfattningar om hur långt de kan gå. De är skraja därför att det finns en stor risk för nya och värre kriser i ekonomin – hur ska det då gå för dem? De har förberett sig med högerextrema typer som SD som kan få oss att slåss inbördes mot invandrare och – notera detta – mot den arbetarrörelse som finns kvar. Lyssna litet noggrant på hur Jimmie och de högerextrema inom (m) och (kd) talar om socialdemokrater, vänsterpartister och LO! Samtidigt sker stora förändringar i världsekonomin. Kina växer sig starkare för varje dag, både ekonomiskt och miltärt, likaså Tyskland, och Ryssland har återhämtat sig efter Jeltsinåren – och USA tappar i styrka. Men även papperstigrar har vassa klor, som den gode Mao påpekade, och det är vad vi nu ser. De slåss nu med kniven mot strupen för att behålla sitt inflytande och sina marknader och för därför det ena kriget efter det andra. Eftersom de svenska kapitalägarna – och deras politiker – sedan andra världskrigets slut har sett USA som den yttersta garanten för sin makt och sina rikedomar vågar de inte annat än att slaviskt följa husse i fotspåren och delta i deras nuvarande krig – ekonomiska, politiska och militära -- och förberedelserna för de kommande. Därav denna uppochnervända – och för Sverige ytterst skadliga – utrikes- och försvarspolitik. (2017-10-02)






    The Square.
    Ruben Östlunds film "The square" börjar med en träffsäker drift med den moderna konst- och medievärlden – men utvecklas till något större och blir en på flera plan intressant film.
      De typer som han ställer upp på scenen är ju på pricken lik de kuratorer, intendenter, pr-människor, journalister, mecenater, etc som man möter i de här miljöerna. Inte så konstigt förresten eftersom han har anlitat inte bara skådespelare – skickliga sådana – utan också amatörer som till vardags verkar inom konstbranschen. Det finns en dubbelhet här: han visar upp och nästintill driver med dessa kuratorer och konstnärer som putsar skelett live på de moderna museerna – samtidigt är det medelålders yrkesmänniskor som tror på det de håller på med, arbetar hårt med det och kämpar för att få vardagen att gå ihop med familjeliv och barn. Jag har själv mött det i verkligheten.
      Det finns inslag av intighet och ett navelskådande i konsten som kan leda till tråkiga kollisioner, som den när städaren i filmen av misstag sopar bort de grushögar som är ett konstverk.
      Filmens titel syftar på ett verk av den här typen: en enkel fyrkant. Vi skrattar åt pr-männens förslag på marknadsföring av den och utställningen som den är den del av – men skrattet fastnar i halsen när vi ser fortsättningen. Inte i första hand den sprängning av ett litet barn som har tagit sig in i fyrkanten och som avslutar den reklamfilm som lagts ut på youtube och alstrar rekordmånga klick. Det är trots allt bara en film, om än en ruskig sådan. Det som gör det starkaste intrycket är istället kollisionen mellan denna ruta som enligt konstnären och reklamarna ska bli en "frizon där tillit och omsorg råder" – och den verklighet som tränger sig på filmens huvudperson, museichefen Christian (spelad av Claes Bang). Han blir i början av filmen rånad mitt på Odenplan när han tror sig hjälpa en plågad kvinna; i själva verket är det ett smart genomfört ficktjuveri. För en välbeställd man med en flott – ytterst modern – lägenhet, en Tesla förstås, en vardag där allt flyter på i de högre sfärerna, blir detta lilla intermezzo till en kraschlandning i verkligheten. Det blir en reva i hans välordnade överklassvärld, en spricka som vidgas. Han anklagar alla i det förortshus där hans stulna telefon befinner sig för att vara tjuvar. Den som har tagit sakerna återlämnar dem på ett mirakulöst sätt – men en liten pojke, som också bor i huset, har fått lida för anklagelsen därför att hans oskyldiga föräldrar har tagit åt sig och straffar pojken som de tror är tjuven. Nu jagar pojken Christian för att få en ursäkt, men förnekas den. Det utvecklar sig till ett mörkt drama samtidigt som Youtubefilmen gör skandal och vår hjälte under förnedrande former tvingas att säga upp sig från chefsposten.
      Det är en otrygg värld vi lever i! Den är mer trygg för vissa än för andra. De rika och skiktet runt dem har ett starkare skyddsnät – trots det känner även de sig osäkra. Det är som i den berömda låten: "Farbror Jakob, farbror Jakob, vi ska ta dina pengar" sjunger Gunder Hägg och den Jakob de tänker på är förstås Jakob Wallenberg. Den låten ringer i öronen på dem som har och har överdj-vligt mycket; det nämns faktiskt också i filmen.
      En nyckelscen är därför den där gorillamannen släpps in på den stora banketten i slottets sal. Det börjar som en häftig performance men utvecklar sig till förnedring och övergrepp. Man kan tolka scenen som en skildring av hur vi som tillhör underklassen vill straffa dem däruppe, men jag tror snarare att det är en bild av hur de känner sig, det lilla skikt, de en procenten och knappt det, som äger och styr det mesta här i världen. De är skraja och tror att vi ska komma och våldta och slå ihjäl dem. De tror så därför att det är så de själva genom seklerna och ända fram till idag har behandlat oss här nere. Men så är det ju inte – vi ska bara i all vänlighet ta ifrån dem deras rikedomar och sedan får de göra vad de vill!
      Först då kan vi äntligen få "den frizon där tillit och omsorg råder"! (2017-09-26)






    Bilder från Sörmland.
    Vi gör ett återbesök i en av Häradsallmänningens skogar, i Runtuna, någon mil norr om Nyköping. En gata är huggen längs hela skiftet och delar det på mitten. Här ska den nya slogsbilvägen dras fram. Den är som en dragkedja som nästa år, när vägen är färdigbyggd, ska öppna skogen för huggarna. Vi går vid sidan av, inne i den vackra, blädade kulturskogen. Mossrikt, en hel del upp och ner, men ändå lättgått som det är i den här typen av skog. Här och där en lucka, spår av gamla körvägar och stigar, kärr där det den här hösten står litet vatten, eller inget vatten alls. Vi hittar många Karl Johan, men knappt några gula kantareller, här är det ont om dem i år.
      Nästa dag går vi i en annan skog, litet närmare Stället som man aldrig kan se sig mätt på. Även här Karl Johan men inga gulingar, däremot har höstkantarellerna börja komma nu. I en tallbacke där det har betats tills alldeles nyligen växer många stolt fjällskivling, så eleganta!
      Den tredje dagen en helt annan skog, Linuddens naturreservat söder om Nyköping. Höga askar, björkar och alar och under dem en tät buskvegetation med mycket hassel – det känns som att gå i Mittlandsskogen på Öland. Olvonens röda bär lyser ikapp med flugsvamparna, som verkar ha en bra höst.
      När vi kommer hem har solen gått ner och vi avslutar med ännu en Himmel över Lidsjön! (2017-09-22)













    Äldre inlägg