The Square.
Ruben Östlunds film "The square" börjar med en träffsäker drift med den moderna konst- och medievärlden – men utvecklas till något större och blir en på flera plan intressant film.
De typer som han ställer upp på scenen är ju på pricken lik de kuratorer, intendenter, pr-människor, journalister, mecenater, etc som man möter i de här miljöerna. Inte så konstigt förresten eftersom han har anlitat inte bara skådespelare – skickliga sådana – utan också amatörer som till vardags verkar inom konstbranschen. Det finns en dubbelhet här: han visar upp och nästintill driver med dessa kuratorer och konstnärer som putsar skelett live på de moderna museerna – samtidigt är det medelålders yrkesmänniskor som tror på det de håller på med, arbetar hårt med det och kämpar för att få vardagen att gå ihop med familjeliv och barn. Jag har själv mött det i verkligheten.
Det finns inslag av intighet och ett navelskådande i konsten som kan leda till tråkiga kollisioner, som den när städaren i filmen av misstag sopar bort de grushögar som är ett konstverk.
Filmens titel syftar på ett verk av den här typen: en enkel fyrkant. Vi skrattar åt pr-männens förslag på marknadsföring av den och utställningen som den är den del av – men skrattet fastnar i halsen när vi ser fortsättningen. Inte i första hand den sprängning av ett litet barn som har tagit sig in i fyrkanten och som avslutar den reklamfilm som lagts ut på youtube och alstrar rekordmånga klick. Det är trots allt bara en film, om än en ruskig sådan. Det som gör det starkaste intrycket är istället kollisionen mellan denna ruta som enligt konstnären och reklamarna ska bli en "frizon där tillit och omsorg råder" – och den verklighet som tränger sig på filmens huvudperson, museichefen Christian (spelad av Claes Bang). Han blir i början av filmen rånad mitt på Odenplan när han tror sig hjälpa en plågad kvinna; i själva verket är det ett smart genomfört ficktjuveri. För en välbeställd man med en flott – ytterst modern – lägenhet, en Tesla förstås, en vardag där allt flyter på i de högre sfärerna, blir detta lilla intermezzo till en kraschlandning i verkligheten. Det blir en reva i hans välordnade överklassvärld, en spricka som vidgas. Han anklagar alla i det förortshus där hans stulna telefon befinner sig för att vara tjuvar. Den som har tagit sakerna återlämnar dem på ett mirakulöst sätt – men en liten pojke, som också bor i huset, har fått lida för anklagelsen därför att hans oskyldiga föräldrar har tagit åt sig och straffar pojken som de tror är tjuven. Nu jagar pojken Christian för att få en ursäkt, men förnekas den. Det utvecklar sig till ett mörkt drama samtidigt som Youtubefilmen gör skandal och vår hjälte under förnedrande former tvingas att säga upp sig från chefsposten.
Det är en otrygg värld vi lever i! Den är mer trygg för vissa än för andra. De rika och skiktet runt dem har ett starkare skyddsnät – trots det känner även de sig osäkra. Det är som i den berömda låten: "Farbror Jakob, farbror Jakob, vi ska ta dina pengar" sjunger Gunder Hägg och den Jakob de tänker på är förstås Jakob Wallenberg. Den låten ringer i öronen på dem som har och har överdj-vligt mycket; det nämns faktiskt också i filmen.
En nyckelscen är därför den där gorillamannen släpps in på den stora banketten i slottets sal. Det börjar som en häftig performance men utvecklar sig till förnedring och övergrepp. Man kan tolka scenen som en skildring av hur vi som tillhör underklassen vill straffa dem däruppe, men jag tror snarare att det är en bild av hur de känner sig, det lilla skikt, de en procenten och knappt det, som äger och styr det mesta här i världen. De är skraja och tror att vi ska komma och våldta och slå ihjäl dem. De tror så därför att det är så de själva genom seklerna och ända fram till idag har behandlat oss här nere. Men så är det ju inte – vi ska bara i all vänlighet ta ifrån dem deras rikedomar och sedan får de göra vad de vill!
Först då kan vi äntligen få "den frizon där tillit och omsorg råder"! (2017-09-26)
Bilder från Sörmland.
Vi gör ett återbesök i en av Häradsallmänningens skogar, i Runtuna, någon mil norr om Nyköping. En gata är huggen längs hela skiftet och delar det på mitten. Här ska den nya slogsbilvägen dras fram. Den är som en dragkedja som nästa år, när vägen
är färdigbyggd, ska öppna skogen för huggarna. Vi går vid sidan av, inne i den vackra, blädade kulturskogen. Mossrikt, en hel del upp och ner, men ändå lättgått som det är i den här typen av skog. Här och där en lucka, spår av gamla körvägar och stigar, kärr där det den här hösten står litet vatten, eller inget vatten alls. Vi hittar många Karl Johan, men knappt några gula kantareller, här är det ont om dem i år.
Nästa dag går vi i en annan skog, litet närmare Stället som man aldrig kan se sig mätt på. Även här Karl Johan men inga gulingar, däremot har höstkantarellerna börja komma nu. I en tallbacke där det har betats tills alldeles nyligen växer många stolt fjällskivling, så eleganta!
Den tredje dagen en helt annan skog, Linuddens naturreservat söder om Nyköping. Höga askar, björkar och alar och under dem en tät buskvegetation med mycket hassel – det känns som att gå i Mittlandsskogen på Öland. Olvonens röda bär lyser ikapp med flugsvamparna, som verkar ha en bra höst.
När vi kommer hem har solen gått ner och vi avslutar med ännu en Himmel över Lidsjön! (2017-09-22)
Äldre inlägg
