Facket - en folkrörelse?

Två blåsiga dagar i början av januari deltar jag i en av Statsanställdas Förbunds medbestämmandekonferenser. När jag går till skolan den första morgonen regnar det återigen, denna gröna vinter. Åkers Runö är en vacker skola med ljusa och praktiska lokaler. Och faktum är, att här studerar man mitt uppe i en av Sveriges största konstsamlingar. Och det är mycken fin konst, som det är en glädje att ha för ögonen: Var kan man, till exempel, se så många X:et samlade?

Konferensen behandlar det statliga medbestämmandeavtalet och dess tillämpning inom posten. Vi har bara två dagar på oss, så det går i en rasande fart: Rationaliseringsavtal, Sakområde 1, Planering och budget, Sakområde 2, MBA- S hit och PAS dit, PAP:en, PUT:en och PRÖ, Rekrytering avsnitt 4, Personalutveckling och introduktion. Lunch. Personaltidning och MB-form C....
  Kursledaren är effektiv och kunnig; framför oss har vi en av förbundets coming- men. Han är mycket övertygad och kan också visa upp några lokala medbestämmandeavtal från det egna postområdet.

Ta ansvar
Visst kan det vid viktigare förändringar i produktionen vara bra att sluta ett rationaliseringsavtal liksom det kan vara av intresse att ha ett rekryteringsavtal, där vi fått in en del av våra åsikter om hur företaget bör sköta rekryteringen. Likaså är det en självklarhet att facket i samband med budgetarbetet skall föra fram det som medlemmarna vill ska åtgärdas under det kommande verksam hetsåret. Men är det lika självklart att facket skall delta i detaljarbetet med budgeten, och mer eller mindre ta ansvaret för hela budgeten?
  Kort sagt, det gäller att ta tillvara alla möjligheter att främja medlemmarnas fackliga intressen.

Gränser
Men det är svårt att känna den nästan religiösa tro på medbestämmandet, som förbundsstyrelsens utsände stundtals visar prov på. Och i konferensens sista avsnitt, som behandlar information och fackets inflytande över personaltidningarna, blir det tydligare att det finns gränser för medbestämmandet. Inte utan stolt het berättar kursledaren att hans avdelning, efter att ha fått igenom ett lokalt avtal om facklig information i personaltidningen, kunnat spara 25.000 kronor genom att lägga ner avdelningens tidning. Nu får han i den efterföljande debatten något modifiera sitt påstående, men det visar ändå hur illa det, enligt min uppfattning, kan gå när man låter medbestämmandet bli huvudsidan i det fackliga arbetet. Låt vara att det bara gäller ett område av verksamheten; men ett viktigt område! Även om man som i det här fallet får skriva nästan vad som helst i den fackliga delen av personaltidningen, så är det ju i alla fall företagets tidning, och med allra största säkerhet uppfattas den också så av medlemmarna.

Svårt hålla isär
Många medlemmar har redan idag svårt att hålla isär arbetsgivaren och facket, det måste efter en sådan här reform bli ännu svårare. Folk kommer att uppfatta det så här: Först har Organisationssektionen sitt avsnitt i tidningen, sedan Personalsektionen, därefter Administrativa sektionen - och så till sist Fackliga sektionen. Reformen säger också en del om hur man ser på syftet med en facklig tidning. Skall den bara innehålla information från styrelsen? Ja i så fall går det ju rent tekniskt att publicera denna i företagets tidning (även om det trots detta är fel, i enlighet med det jag sagt ovan). Men skall inte en facklig tidning stimulera, ge utrymme åt och spegla den debatt, som är livsnödvändig för facket? Skall - och kan? - en sådan debatt föras i arbetsgivarens tidning? Och folkets kultur - är inte den fackliga tidningen, även på det lokala planet, ett viktigt forum för denna?

Folkrörelsekaraktären
Ja, det finns många argument mot denna utveckling.
  Men det verkligt allvarliga är att detta bara är en del i ett större skeende där facket nu är på väg att förlora de sista resterna av folkrörelsekaraktären, för att istället fullständigt bli en del av det härskande monopolkapitalistiska och statsbyråkratiska skiktet i landet.
  Vi känner till de stadgeförändringar som redan på 40-talet raserade viktiga delar av den fackliga demokratin, liksom de lagar som - förstärkta under senare år - gör facket till polis över medlemmarna vid strejker och liknande. Jag skall inte upprepa dessa saker. Låt oss i stället titta på den fackliga ekonomin.
  Är det inte ett rimligt kriterium på en folkrörelse, att folket (åtminstone till största delen) självt - och direkt - finansierar dess verksamhet? Jag anser i varje fall det.

Arbetsgivaren och staten betalar
Mot bakgrund av den här målsättningen står det redan idag illa till i många fackföreningar. Jag skall ta en avdelning, en ganska stor sådan och en som jag känner rätt bra till, som exempel. Denna avdelning har en budget på 2,3 miljo ner, vilken finansieras av medlemsavgifter. Här ryms löner till anställda på expeditionen, klubbarnas verksamhet, avgifter till LO-distriktet och Arbetarkommun, etc. Men vid sidan om denna "synliga" budget finns en parallell, "osynlig" stat, som är större. Den innehåller fr a två poster: det som staten betalar till studie verksamheten (2 miljoner) och det arbetsgivaren betalar i förtroendemannaledigheter (uppskattning 1,7 miljoner), sammanlagt ca 3,7 miljoner per år.

Alltså:

Medlemsavgifter     2,3 miljoner
----------------------------------------------------------
Arbetsgivaren och staten     3,7 miljoner

Byråkratin oberoende av medlemmarna
Och betänk nu, att detta är före produktionsavgifternas och skattereduktionens tider!
  Produktionsavgifterna är en smyghöjning av medlemsavgifterna (de skall dras vid avtalsrörelserna) samtidigt som arbetsgivaren garanterar att samtliga anställda betalar sina avgifter, vare sig man vill eller inte, vare sig man är nöjd eller inte med fackets arbete. Man måste vara motståndare till dessa produktionsavgifter, liksom till den skattereduktion för fackföreningsmedlemmar, som regering en infört. Helt säkert är det många medlemmar som tycker det är skönt att på detta vis få sin medlemsavgift sänkt med upp till 480 kronor per år.
  Men det väsentliga med dessa båda reformer (produktionsavgifter och skattereduktionen) är att de gör fackföreningsbyråkratin än mer oberoende av medlemmarna. Ombudsmännen och de förtroendevalda behöver i än mindre utsträckning lyssna till medlemmarna - de får i alla fall in de pengar som behövs för att driva verksamheten enligt sin egen (eller statens och arbetsgivarnas - finansiärernas!) uppfattning.
  Det är därför mycket kortsiktigt att glädja sig över de 480 kronorna. Vad är de värda, om vi samtidigt förlorar ännu mer av facket?

När vi lämnar kursen har regnet upphört. Det har klarnat upp och blivit kallt. Vintern är på väg.

Publicerad i Gnistan 5/1983.

-------------------------------

Så här nästan tio år efteråt kan man konstatera att produktionsavgifterna aldrig blev av. Skattereduktionen för fackavgiften finns dock kvar. Den t o m överlevde skattereformen, men i enlighet med andan i reformen ändrades den så att den bättre gynnar dem med högre inkomster.
  I den ekonomiska kris som återigen kom i dagen i början på 90-talet blev de statliga anslagen till vuxenutbildning ett av de första offren. I synnerhet de peng ar som vi i facket använt oss av för att på arbetstid driva cirklar om avtalen och andra facklig frågor. Enligt min mening var dessa timstudiestöd, som de kalla des, en bra sak. Jag ledde själv en del sådana kurser: för många cirkeldeltagare var det första gången under de tio, tjugo, ja kanske trettio åren i Posten, som de fick möjlighet att lära sig de avtal de så länge arbetat under. På den punkten måste jag alltså modifiera min uppfattning. Även om jag vet att timstudiestödet missbrukades på sina håll.
  Förtroendemannatiden har än så länge inte rörts, i varje fall inte inom staten. En majoritet av arbetsgivaren anser fortfarande att det är värt dessa pengar för att bidra till att upprätthålla en fungerande motpart. Men frågan diskuteras, även inom regeringen. Det är mycket möjligt - för att inte säga troligt - att den öppet fackföreningsfientliga delen av bourgeoisien i krisens spår tar överhanden och öppet går till generalangrepp mot fackföreningsrörelsen. Kanske anser de till slut att de goda årens välvilja blir för dyr samtidigt som den inte gett de önskade resultaten; man har inte bidragsvägen lyckats utrota den folkliga rörelsen. En åtgärd blir då naturligtsvis att riva upp förtroendemannalagen med dess gene rösa villkor för fackliga förtroendemän. Likaså gör man slag i saken och skiljer arbetslöshetskassorna från facket. A-kassorna kan knappast drivas mer ratio nellt eller ekonomiskt i helstatlig regi, men det nuvarande systemet gynnar up penbarligen fackföreningarna ("synergieffekter") och det är i så fall tillräckligt för att det skall ändras.

sept 1992

Därför är kollektivanslutningen felaktig!

PÅ REPRESENTANTSKAPETS MÖTE I DECEMBER röstade jag emot anslaget för med lemsavgifter till Stockholms Arbetarkommun. Orsaken till det var att jag anser det felaktigt att organisatoriskt ansluta fackföreningarna till ett parti. En kollektivanslutning förutsätter att samtliga fackföreningsmedlemmar i allt väsentligt stödjer det aktuella partiets politik, vilket är ett felaktigt krav. Det är inte heller så i praktiken utan det är istället så, att en stor del av medlemmarna inte tagit ställ ning i många av de frågor som det berörda partiet driver och det är dessutom så, att många medlemmar stödjer helt andra partier; därför verkar kollektivanslut ningen splittrande på fackföreningen. Man måste dessutom konstatera att det här är ett sätt för socialdemokraterna att använda fackföreningsmedlemmarna kassa som mjölkko för det egna partiet. För avdelning 3001:s del rör det sig om 151.000 kronor, ett belopp som, för att göra en jämförelse, är dubbelt så stort som det som är budgeterat för vår egen studieverksamhet.

JAG ÄR ALLTSÅ EMOT EN ORGANISATORISK ANSLUTNING av fackföreningarna till politis ka partier, vilka det än må vara. Därför är jag emot kollektivanslutningen. Däre mot anser jag inte att fackföreningarna skall strunta i politik eller inta någon slags neutralitet i de politiska frågor som berör vårt arbete. Naturligtsvis kan fackföreningarna också stödja politiska partier i bestämda politiska frågor. Till exempel var det riktigt när många fackföreningar, bl a vår egen, stödde socialdemokraternas motion i riksdagen om att 200-kronorsgränsen för strejkskadestånden skulle återinföras i MBL. Men det viktiga är ju att de politiska sakfrågor som är aktuella läggs fram till demokratisk diskussion i fackföreningen, och att man därefter fattar beslut. Ska, till exempel, fackföreningarna kämpa för löntagarfon der, eller ska dom, vilket jag anser, kämpa för socialism? I det här fallet, liksom i alla andra frågor som kommer upp i facket, står två olika linjer mot varandra. Så ska politiken tas upp i facket, och inte genom att medlemmarna påtvingas ett vittomfattande politiskt program.

(1978)

Artikeln skrevs för Postnumret, men publicerades aldrig.
  Det var med de här argumenten vi i oppositionen inom avdelning 3001 kritiserade kollektivanslutningen och försökte få den upphävd. 1985 fick vi äntligen lön för mödan. Efter en omröstning där 72,9 procent av medlemmarna röstat emot kollektivanslutningen, avskaffades den.