Postpolitiska artiklar - 2 Inga positiva besked om Posten "Många positiva besked om Posten", utropar Dahlsten i Nyhetspostens ledare i augustinumret. Om det vore så väl ändå! I själva verket förhåller det sig precis tvärtom: på de avgörande punkterna fortsätter eländet. Jag har gång på gång i det jag skrivit om Posten under senare år framhållit, att postpolitiken och Postens problem måste ses i ljuset av de politiskt beslutade samhällsekonomiska förändringar som nu genomförs. De stora kapitalägarna ska räddas och ges mer av kakan; därför får alla vi andra maka på oss. Därför måste - för att ta ett annat aktuellt exempel - apoteksservicen försämras, personal avskedas och de som blir kvar ska jobba mer för mindre. Sak samma med posten. Dahlsten påstår, med Post- och telestyrelsen (PTS) bakom ryggen, att "avregleringen....inte medfört några negativa effekter för allmänheten". Frågan är vad man menar med "allmänheten". De stora kunderna har fått det bättre, vilket också var syftet med den nya postpolitiken; det är de som är "allmänheten" i Dahlstens värld. Övriga kunder har på olika sätt och i varierande grad fått det sämre: man får posten senare, det är längre till närmaste postkontor, portot har höjts. Men hittills är det personalen som fått betala det mesta av notan. Det nämner inte Dahlsten, och antagligen inte heller PTS. Alla som jobbar i Posten känner till den totala otrygghet som råder i företaget. Många har avskedats och vi som är kvar lever med ett ständigt hot om nya uppsägningar eller svåra omplaceringar. Och alla tvingas jobba mer för samma eller lägre lön. Detta är resultatet av avregleringens första etapp. Nu börjar den andra etappen. De sänkta portona för storkunderna har förvandlat Brev till något som alltmer liknar Ebberöds bank. Urholkningen av Postgirot (avskaffandet av ensamrätten till statliga betalningar) har gjort den delen än mer sårbar. Posten Försäljning ("kassan"), som är - eller borde vara - hela postens ansikte utåt och därför är beroende av de andra affärsområdenas ekonomi, är fullständigt i gungning. För Logistik och Poståkeriet planeras - det är i varje fall min gissning - en framtid som ett svenskt "UPS"; ett fristående bolag som knoppas av och säljs. Dahlsten gläds åt att även Posten troligen kommer att få införa lokalporto. Javisst, men vem ska betala karusellerna? Sänkningen av storkundernas porton har raserat Brevs ekonomi, trots sämre service för andra kunder och hårdare villkor för persona len, och dessutom dragit undan en del av grunden för försäljningskontorens exis tens. När lokalportot sänks försvinner ytterligare intäkter. Hur ska detta kompense ras? Den luftpastej som Dahlsten serverar i Nyhetsposten kommer omgående att kraschlanda i den postala verkligheten. Ungefär samtidigt som de vackra orden skrevs, förberedde nämligen han och de andra i ledningen nya besparingspaket. Antalet terminaler i Stockholm ska plötsligt snabbutredas. Ytterligare xx miljoner ska, enbart inom Stockholmsterminalerna, sparas in under kommande budgetår. Desperata äventyr pågår inom Utdelning för att kunna upprätthålla servicen efter de stora nedskärningarna. Kravet från ledningen växer om "kundanpassad arbetstid" och andra försämringar. Nu räcker det inte med detta. Den som följer det som skrivs om posten i olika tidningar kan fr.a. notera två saker. Dels att Posten berör, som det heter med ett ord som är modernt för närvarande; folk vill ha en fungerande postservice. Dels att de som beslutar och de som styr opinionen åt deras håll, inte tänker vika från det grundläggandet målet. Därför föreslår Sivert Carlsson (på DN-debatt 6/8), c-ledamot i Riksdagens trafikutskott, genom att anlägga ett förment glesbygdsperspektiv, att storkundernas låga porton ska betalas genom att fastighetsboxar införs i storstad sområdena. Svenska Dagbladet publicerar på näringslivssidorna (7/8) en insändare, som i alla fall har begripit så mycket som att det nuvarande systemet med flera brevbärare som springer i samma område är orationellt och leder till en dyrare posthantering. Han föreslår därför - och det är modigt av honom att våga ta ordet i sin mun - att Postens monopol återinförs. MEN, istället ska brevbäringen lämnas ut på entreprenad! Och Dagens Nyheter, spär på med helsidesartiklar där man i vanlig DN-anda inte drar sig för rena lögner för att kunna svärta ner Posten. Syftet är att bibehålla "avregleringen" - och de stora vinster som den inneburit för DN, som ju är en storkund. Posten är ett företag i kris och därför ska vi inte tro på Dahlstens vackra ord. Det kommer nya och hårdare och än mer smärtsamma krav mot oss i personalen. Det är den verklighet vi har att handla utifrån. Frågan blir därför vad VI ska göra åt den. För ett år sedan demonstrerade vi här i Stockholm (och senare även i Göteborg) under parollerna "Konkurrens på lika villkor" och "Försvara den dagliga postservi cen". Det är nog mer av sådana - och än hårdare - metoder som måste till, om det ska bli en förändring i den politik som förs mot oss. Visst kan det ha sitt - begränsa de - värde att sitta med i postens styrelser och prata med departementstjänstemän nen. Bara man inser förutsättningarna: att såväl den sittande regeringen som de andra partier som kan tänkas ingå i en regering, alla är inställda på att fortsätta på den inslagna vägen. Endast maktspråk kan få dem att ändra uppfattning. Detta sagt inför det postpolitiska program som SEKO:s koncernfack håller på att utarbeta och som ska presenteras senare i höst. Jan Åhman (Facktuellt 6/1997) Den 6 oktober kl. 14.00 anordnar SEKO en postpolitisk debatt på Tomteboda. Såväl Facktuellt som Terminalklubbens hemsida står öppen för debatt om postpoliti ken!