Recensioner - 3




Stad och land – kring brevbäraren Reidar Wiges nya diktsamling

I.
En augustikväll läser jag Reidar Wiges nya diktsamling. Det är en mörk kväll, det är återigen på väg att bli vinter. Jag är trött och inte på något vidare bra humör. En sådan kväll läser jag den här lilla diktsamlingen, och den gör mig glad.

"Från mina terraseringar. Kring en vattenfylld plåthink". Så heter samlingen, Jag måste erkänna, att första gången jag såg titeln tyckte jag att den var litet egendomlig, ja rent ut sagt litet löjlig och tillgjord. Men så här förklarar författaren själv vad han menar med "terraseringar":

"Terraseringar" nu ett för mig koncentrerat uttryck för en människas strävan i bearbetning av sin livssituation, sin miljö, sina landskap. "Terraseringar" inre och yttre, grundläggande ett vidare förhållande till människor och miljöer, landskap.

Är det inte bra?!
  Och på tal om plåthinkar. Har ni sett en riktig plåthink någon gång? En sådan där grå och bucklig en som man använde till att plocka potatis i. Eller till att ge korna gröpe ur? Det är något mycket mänskligt över en sådan hink; den sprider värme kring sig. Det är också typiskt att Reidar Wige använt den som symbol för sin diktsamling, liksom terrasseringar, det andra begrepp han använder, står den för mänsklig odling; en gammal kultur.
  Dikterna i RW:s samling är indelade i fyra sviter. Två av dem söker fr.a. motiv från, eller ur, svensk landsbyg; den tredje från norska fjordlandskap och småsamhällen och den sista sviten från arbetet som brevbärare.
  Jag vet inte mer om Reidar Wiges biografi än det som jag har läst mig till i baksidestexterna på hans hittills tre utgivna diktsamlingar. (förutom denna "Det fanns visionär och utopisk agitation" och "Bearbeta Sverige utan begränsat synfält" , båda på Wahlström & Widstrand). Det framgår av dessa att han är född i Stockholm och jobbar som brevbärare i Stockholm, Kanske kan man säga att han är stockholmare. Varför utgår han då i så mycket av det han skriver från landsbygden, varför är detta ett problem för honom? Ja, det vet jag som sagt inte, jag vet det inte sådär i detalj. Kanske är han uppväxt på landet? Eller kanske har han tvärtom bott i Stockholm hela livet men vid några tillfällen vistats på landet och fascinerats av det? Det har egentligen inte så stor betydelse. Det Intressanta är hur han skildrar den, eller kanske riktigare vad han använder av detta motiv i sina dikter och hur.
  Vad är då det fina med landsbygden? Är det inte i första hand det som formats av människan och hennes djur under hundra - ja tusentals år? Stort som i smått. Åkerfälten, hagmarkerna, den gallrade skogen likaväl som husen och byarna och de gamla vägarna. Här finns en "hemtrevlighet" som är naturlig och äkta, inte falsk och beräknande som i IKEA-kataloger och Allt i hemmet. Här hittar man fortfarande samhällen, byar, gårdar och landsvägar som smälter in i naturen därför att dom är anpassade till den. Här är inbott.
  Så här skriver Reidar Wige i dikten "Utanför bersån:

Torrt högt gräs
på en låg klippstäv:
ett sädesfält
som utanför min berså
gulvitt böljar
bort mot horisonten

Han som tror på en jordisk
egendomsgemenskap
försvinner med sin matvaruväska
in i kastanjens mörkgröna lövverk.
Skärmmössan svart på huvudet.
tillväxt vit stubbmustasch.
och de gammaldags kläderna på kroppen
som han har ansvaret för
litet solkiga,

Hans gardiner, vita,
för öppet fönster
med mycket enkla bruna blomrankor
broderade av någon närstäende
kvinna en gång.

Om man är stadsbo, i synnerhet om man kommer från de stora nybyggda förorterna, är det Inte konstigt att man uppskattar detta, Dessa städer och förorter med sin asfalt istället för grus, gatkamomill och groblad; sin betong istället för träd och trä; sitt motorbrus och sina kvicksilverlampor istället för tystnad och mörka nätter; motorljud istället för fågelsång; plåtdjur (stoppa i 2x25 öre) istället för, kor och hästar!
  Men, vad man samtidigt måste komma ihåg är att landsbygden, så som vi känner den, och så som vi vill känna den, förutsätter dess motsats - staden. Det går därför inte att önska bort städerna. Landsbygden (och nu talar jag om de vackra sidorna de som RW tar fasta på; det finns ju också mycket fult hos dagens landsbygd) kräver industrier. ja säkert också stora industrier. Bl.a. detta gör staden nödvändig. Men däremot är det inte nödvändigt att städerna byggs så som de byggs idag! Dagens städer, utformade som de är av det lilla fåtal kapitalister och deras hejdukar som behärskar landet, är "stadsidén" driven in absurdum: så är de också varbölder, pesthärdar. Och - här är det nödvändigt att komma in på de dåliga sidorna av dagens svenska landsbygd - å andra sidan ser vi hur landet utsugs, skövlas, avfolkas, plundras. Vi riskerar att förlora allt! Vad är då lösningen? Så här skriver Elias Cornell, som studerat frågorna en hel del:

Lösningen är enkel. Bygg upp och odla hela landet för hela folket! Kasta om förloppet! Urbaniseringsprocessen, då den var äkta, då den bar på framsteg, bestod i att urbanisera staden och ruralisera landsbygden. Nu ska vi göra tvärtom: ruralisera staden och urbanisera landsbygden. De gamla stadsområden hejdas i sin växt och får samtidigt nya drag av lantlighet med odling och natur, som de alldeles håller på att förlora. Den gamla landsbygden får nytt liv av arbetsplatser, institutioner och teknisk utrustning, som den förut gått miste om. Tillsammans bildar stad och land väl avvägda regioner med mångsidig bebyggelse och mångsidigt näringsliv. Ödeläggelse vänds i förnyelse"

"Lösningen är enkel"! Ja, men att genomföra den är svårt. Det är en fråga om politik och jag skall inte gå närmare in på den här; jag nöjer mig med de antydningar jag nyss gjorde om hur olika klassintressen – vi och dom! - bestämmer utvecklingen.
  Men det är ett viktigt första steg att se problemet. förstå det och ta det på allvar, ännu viktigare med vems ögon man ser det. och allra viktigast att man försöker göra någonting åt det, var och en på sitt sätt. Reidar Wige gör det genom att göra synligt det vackra, det som är värt att försvara, utveckla, bevara. Det som är värt att föra in i våra förorter! Han anknyter här till en tradition av svenska författare där t.ex. Carl Fries ingår (för att nu som exempel nämna en som jag tidigare har skrivit om här i PN).
  (Naturligtvis kan detta sätt att skriva utnyttjas till verklighetsflykt och passivitet: en drömvärld för att slippa ta itu med den hårda trista verkligheten, istället för drömmar om hur den skall förbättras.)

II.
Det är alltså, som jag ser det, en positiv uppgift detta, att visa fram det som är vackert. Det kan minsann behövas i en skitig tid som denna.
  En recension av en bok blir naturligtvis starkt färgad av den som skrivit den; detta är vad jag valt att fr.a. uppehålla mig kring efter att ha läst Reidar Wiges nya diktsamling. Det är också det som jag anser dominerar den, men naturligtvis finns det också andra sidor hos den här samlingen.
  Till exempel: I en svit har diktaren vintertid sökt sig till det norska fjordlandskapet. Här, liksom i de två första stroferna i dikten "l snöbemängda Januaridagar"

Längesedan
var det jag såg
som nu

plogbil i snöoväder.
Strömmande snö
l strålkastarens skarpa ljusknippen

finns en hårdare ton, oroligare, kanske litet otåligare: det vackra skall försvaras och genomföras!

Till slut: Den ganska typiska dikten

Dröm om hemmastaddhet
Stora blåklockor glänser på sina höga stänglar.
Mogna smultron att dröjande smaka i vägens kant,
tyngd av nödtorftpackning och drömmer om sommar
      och hemmastaddhet.
Vägens bukter, gårdarnas anleten och tankar.
      En smula sol,
och vägen strimmig. Skarpa skuggor fälls från
      timmerskog,
tvärs svirra blå sländor.

Snickastukammaren är ett faktum,
det väderbitna timret, den skeva dörren, fönstrens
      växtlighet,
interiörens pärlspontade förhoppningar.

Genom en röd ladugavel sipprar mättat höets doft.
På avsidesställt grånat trä flämtar en nässelfjäril.

Vid kaffebordet hos smens, i det stora stugköket,
utbreder sig sedan ett klänge av min biografi.

(1978)





Augusts Strindbergs Samlade verk

Utgivningen av August Strindbergs Samlade Skrifter har nu kommit igång - om än i långsam takt. Det är en stor händelse, skriver Jan Åhman i denna anmälan där han presenterar några av de utgivna verken. Han avslöjar också vilken av böckerna som han själv tycker bäst om.

Strax före sin död 1912 sålde August Strindberg rättigheterna till sina Samlade Skrifter åt Bonniers, som därefter under ett par decennier gav ut dem i en rad upp-lagor. Mest kända är väl de s.k. 55-bandsutgåvorna, då inte minst den variant som kallas för Rosenupplagan, i antikvariatskatalogerna följd av anmärkningen eftersökt.

Det är nu många är sedan Bonniers gav ut sin sista upplaga av Strindbergs Samlade Skrifter. Det har med tiden också visat sig att det är en hel del som fattas i den. Då tänker jag inte bara på Breven, som ju sedermera publicerats separat, hittills i 15 band, en stor läsupplevelse i sig, utan också på sådana verk som Ockulta dagboken, som ju överhuvud taget inte togs med.

Smygs ut
Det är därför en stor händelse, när nu utgivningen har påbörjats av August Strindbergs Samlade verk, Nationalupplagan, som den så vackert kallas. Den här gängen är det Strindbergssällskapet med stöd av Statens Kulturråd, som står som utgivare, på Almqvist och Wiksells förlag. Man har tänkt sig ca 70 band som skall ges ut under en tioårsperiod. Den tidtabellen lär antagligen bli svår att hålla: efter tre är har bara sju delar kommit ut. Det bör man kritisera utgivarna för: det går för långsamt och för ryckigt. Men framför allt: varför marknadsför man inte böckerna på ett vettigt sätt, nu får man närmast ett intryck av att de försöker smyga ut dem i bokhandeln. Med ett abonnemangssystem av den typ som de stora bokklubbarna tillämpar på sina "Världs-historia" etc., skulle man nå ut till en betydligt större läsekrets än vad man nu gör. Inte minst därför att priset på detta sätt skulle kunna hållas nere.

Nya biografier
I varje volym finns en kort kommentar om tillkomst och mottagande och så småningom kommer dessutom några separata kommentarvolymer. De kommentarer som hittills publicerats är verkligen kortfattade och könlösa. Antagligen är det lika bra så - den som efter att ha läst Strindbergs texter vill veta mer - och höra vad andra tycker om dem kan ju söka sig till de biografier och liknande som finns. Under senare är har två nya biografier tillkommit: Olof Lagercrantz omtalade August Strindberg (numera även som billig pocket) och Gunnar Brandells Strindberg - Ett författarliv, som nyligen har börjat ges ut (den kommer i fem delar).

Men det är i Strindbergs egna texter som festen - och allvaret - börjar. Följande volymer finns nu tillgängliga i den nya utgåvan. Röda rummet, som tillsammans med Hemsöborna antagligen är Strindbergs mest kända verk. Inte helt utan orsak: Med sina kritiska skildringar av dåtida Sveriges olika "rum" är den än idag mycket rolig att läsa, även om jag för egen del sätter den några år senare utgivna Det nya riket högre. Det är satir med ännu större skärpa, och den vållade också Strindberg mycket obehag när den gavs ut 1882. I Vårbrytningen innehåller en del tidiga texter med motiv från Stockholms skärgård och studenttiden l Uppsala. Giftas I-II med sina "äktenskapshistorier" är också en känd bok. Eller skall man kanske säga misskänd? Jag tror i varje fall att man bör läsa dessa friska noveller innan man uttalar sig om Strindbergs syn på kvinnan och förhållandet man-kvinna; frågan är dock om man kan uttala sig så bestämt ens efter att ha läst dem: där finns sådant som uppenbarligen ar galet - men också mycket som är klokt! Svenska Öden och äventyr del I innehåller en serie märkliga noveller. Sedesskildringar med motiv från de lägre klassernas liv: så kanske man kanske karaktärisera denna bok. Sällan läser man historiska berättelser med sådan lyskraft.

Syndare
Vid högre rätt innehåller två dramer: Advent och Brott och brott. I båda skildras syndare, vilka får uppleva straff, ånger och botgöring. I Advent handlar det om en lagmans mycket handfasta brott: lagvrängeri och missbruk, av makt - men delvis skildrat i surrealistisk form. I Brott och brott är det tvärtom: i en realistisk ton följer vi ett drama om ansvar och om tankens och ordets betydelse.

I havsbandet
Men den av de hittills utgivna böckerna, som jag personligen främst vill rekommendera är nog I Havsbandet. Det kan tyckas som ett egendomligt val när man läser vad Strindberg själv skrev om den, i ett brev tiIII Ola Hansson i juni 1890 strax innan boken publicerades:

"...En idéroman (icke folklif) spelande vid havet. Den starka individens förföljande av de Små, som instinktivt hata de Starka. Ensam, förföljd uppifrån och nerifrän går hans själ under och sönder bit för bit.
  Jag tycker själv att den är grandios, i stor stil, i aristokratisk modern anda, förfäktande de starkares (=de klokares) obestridliga rätt att förtrycka och behandla de Små som gödsel för de Smås eget bästa, som de ej begripa. Till de Små räknas även de Små däroppe som sitta där med majoritetens (de Smås) goda vilja och militärers och prästers (undergångs-klass-typernas) stöd."

Idéroman
Men sex år senare, när han planerade Inferno, skrev han på tal om denna bok i ett brev till Torsten Hedlund:

"Samma tema som i Havsbandet. Individens undergång när han isolerar sig. Räddningen genom: arbetet utan ära eller guld, plikten, familjen, följaktligen - kvinnan - modern och barnet! Resignationen genom upptäckten av vars och ens uppgift given av Försynen."

I Havsbandet är verkligen en idéroman, och en som Strindberg själv värderade mycket högt, även om hans åsikt om den bärande idén i den förändrades. Hjälten i boken, intendenten Borg, representerar och propagerar ett slags "upplyst vettenskapsmannades-poti", vilken borde styra samhället. Även om det faktiskt är så, att detta ideal går under redan i den här boken, så kan kanske de två citaten antyda något om Strind-bergs utveckling. 1889-90, efter Giftasåtalet men före Infernoåren, hotad uppifrån av myndigheterna och övergiven underifrån av släkt, vänner, läsare funderade Strindberg säkerligen över de idéer som han till slut provade i I Havsbandet. 1896, mot slutet av Infernoperioden, har han klarare insett det orimliga i de övermänniskoideal som han tidigare experimenterat med.

Vågornas ljud
Men nu är det inte bara denna idédiskussion i skönlitterär form, som gör boken läsvärd. Strindberg skildrar också skärgårdens berg-arter, fiskar, växter, färger, vågornas ljud, etc, etc, med en renässansmänniskas hela nyfikenhet och intresse - och en suverän författares skicklighet. Men för att riktigt fånga det, som gör denna bok till en så stark och härlig läsupplevelse, tror jag att man måste konstatera att det här, liksom. i Strindbergs övriga produktion, finns en röd tråd av en i grund och botten positiv syn på det mänskliga livet.

Dockorna
Hur skall man annars förklara den värme och humor som genomströmmar även denna i de stora dragen dystra bok, en bok om en människa - samtidigt något av ett sista hopp för mänskligheten - som går under? Ta t.ex. den scen i sista kapitlet där intendenten bär hem dockorna, som drivit i land från det förlista skeppet, i tron att de är verkliga, levande små barn. Det är hemskt, men samtidigt så oändligt gripande.

Går det att skriva en sådan text utan allvar, respekt, kärlek inför det mänskliga livets alla stora och små sidor? Jag tror inte det. Så självklart kan det tyckas, men ändock så nödvändigt att betona

(Postnumret nr 2/1985)





Hur levde och tänkte de franska bönderna på 1300-talet?

Ett utförligt svar på den frågan ges av den franske historikern och författaren Emmanuel Le Roy Ladurie i hans nu till svenska översatta bok Montaillou. En fransk by 1294 -1324. Med utgångspunkt från de omfattande förhörsprotokoll som en nitisk inkvisitionsdomstol under ledning av biskopen Jacques Fournier, sedemera påve Benediktus VII, upprättade omkring år 1320 skildrar Ladurie hur bönderna levde på den tiden i denna lilla bergsby i vad som idag är sydligaste Frankrike.

Också i denna fattiga by fanns en tydlig social skiktning; det fanns fattiga och rika. Men även om också överheten ges en utförlig skildring är det ändå det vanliga folket, bönderna och herdarna och hantverkarna, som boken utgår ifrån och koncen trerar sig på. Det ger en väldig kraft åt den. Men det hindrar inte att vi - så här efteråt! - också kan sända ett tack till denne Jacques Fournier, som tvingade folket att tala ut inför sin domstol och som så noggrant registrerade orden. Det är en sådan kvalitet på dessa protokoll att vi idag kan höra dessa människor som om de stod mitt ibland oss och berättade om sin tid.

- Kyrkan och dess klockor tillhör oss, vi har byggt den, vi har köpt alla nödvändiga saker och satt dit dem: vi underhåller den; ve biskopen och prästerna som driver ut oss ur vår församlingskyrka; som hindrar oss från att höra mässan och tvingar oss att stå utanför i regnet!,

sade bonden Raymond de Laburat när han utanför kyrkan i Savart pratade med några andra bönder som liksom han hade blivit uteslutna ur den katolska kyrkan därför att de inte betalat tiondet. Han fortsatte:

- Tänk om alla präster och kyrkoherdar kunde gå ut och gräva i jorden och plöja den; (/.../) och biskopen skulle jag vilja möta uppe i ett bergspass; där kunde vi göra upp den här frågan om tionde på lammen. Jag skulle gärna vilja se vad den där biskopen egentligen går för!

Göra upp med biskopen
Raymond de Laburat skulle vilja göra upp med biskopen om tiondet uppe i bergen: enligt Ladurie är konflikten om tiondet någonting som hela tiden ligger under och hela tiden kommer tillbaka under de occitanska kätteriernas långa historia. Den går som en röd tråd genom bonderevolterna; den är en gemensam nämnare som är mycket tydligare än kontinuiteten i dogmatiskt hänseende. Denna bedömning förefaller mycket trolig.
  Det kätteri. som Inkvisitionen ville utrota den här gången är en sista utlöpare av det albigensiska kätteriet. Här uppe i bergen. i den lilla byn Montaillou och dess grannbyar levde det ännu kvar. Man trodde inte som katolikerna på en gud utan två: en god - Gud - och en ond - Satan. Det fanns en andlig värld som var ren och god, där "de fullkomliga" redan levde och dit de vanliga folket kom efter döden - förutsatt att de var troende!; och en ond värld, köttslig, fysisk och fallen, som var det dagliga jordelivet.
  För att bli fullkomlig måste man genomgå dopet, vars sakrament inte var vatten, utan bok och ord. Den lilla elit av "goda män", som redan här på jorden levde som fullkomliga hade genomgått detta dop, som innebar att man måste förbli ren och avhålla sig från att äta kött och från samliv med kvinnor. Den stora massan av vanliga troende genomgick heretiseringen, som dopproceduren kallades, först när de låg på dödsbädden.

Meta på båda stränderna
Detta tillsammans med en del andra "regler" utgjorde den sanna tro, som de fullkomliga predikade och som en majoritet av den lilla byns anhängare sade sig vara anhängare av. I verkligheten var det dock många som metade på båda stränderna, som man sade.
  "Jag tänker använda inkomsterna av mitt arbete", sade Pierre Maury, en herde som ges ett fylligt porträtt i Laduries bok, "till att göra gott för båda sidor (dvs för både katoliker och katarer). Ty i grund och botten vet jag inte vilken av de båda trosriktningarna som är den bästa? Trots att jag faktiskt mer ansluter mig till kättarnas tro. Helt enkelt därför att jag pratar mer med kättarna än med de andra".
  Dessa olika läror existerade sida vid sida i samma by, i samma hus; ja i en och samma människa. Detta förhållande liksom det att där också fanns allmänt antikleri kala åsikter, och (andra) materialistiska uppfattningar av den typ som det arbetande folket alltid burit på, måste naturligtvis ha gett upphov till många spännande diskus sioner och många kärnfulla yttranden.
  Ett sådant fälldes av Raymond de l'Aire, en bonde från Tignac, när han hemma på bytorget förklarade för tre andra bybor att också Gud, "med andra ord Kristus", hade skapats "genom knullande och skitande, genom att man stött fram och tillbaka det vill säga att man och kvinna legat med varandra, precis som alla vi andra". Men detta hädiska yttrande gick för långt för hans granne Raymond Segui och utom sig av fasa skrek denne:
  -- Om du inte slutar slår jag in skallen på dig med min hacka!

Hjälpa sig själv
Å ena sidan trodde man på återuppståndelse, själavandring och Ödet: "Jag kan inte leva på något annat sätt än det som jag fötts upp med", sade Pierre Maury, herden. "Om jag alltid levde i Morella (ett vinterbete i Spanien; man drev fåren mellan sommar- och vinterbeten) skulle jag dö om sommaren. Jag måste följa mitt öde. Om det är mig beskärt att heretiseras strax före min död så kommer det att ske. Annars skall jag följa den väg som är mig utstakad".
  Men å andra sidan kunde man också resonera som Guillaume Bélibaste, en fullkomlig, gjorde vid ett tillfälle: "Människan kan mycket väl hjälpa sig själv, att nå ett mål som antingen är gott eller dåligt".
  Och en kamrat till Maury kunde kommentera en misslyckad barnuppfostran med orden: "som man knådar får man baka."

Svårsmält för kyrkan
Så gick snacket, som vi skulle säga i vår tid, och man kan förstå att detta sätt att tänka och yttra sig, fritt och avvikande från de officiella doktrinerna, i längden blev ganska svårsmält för den katolska kyrkan. Sammantaget med den dåliga "skattemoralen" blev det helt oacceptabelt och Inkvisitionen slog till. Många dömdes till hårda straff både vad gäller liv och egendom; några slutade på bålet.
  Och - för att återkomma till sakens kärna - när räfsten var över kunde biskopen följdriktigt utöka tiondet. Det är inte bara en gissning att det blev så: enligt vad Ladurie skriver vet vi att den här omgången slutar på det viset. Nu blev bönderna skyldiga att betala tionde inte bara på lammen - och se till att detta verkligen inbetalades - utan också på rovorna.

Ladurie's bok ger en bred skildring av livets olika sidor. med en naturlig tyngdpunkt på arbetet, liksom på husets betydelse i den occitanska byn. Med herden Pierre Maury som exempel ges en levande och djupgående beskrivning av de ekonomiskt betydelsefulla betesvandringarna med fåren.

Men som sagt, också allt det andra finns med: känslouttrycken, barndomen, döden, kulturen, umgängesformerna, brottsligheten. Allt är ingående skildrat med hjälp av Ladurie's eget friska, engagerade och medryckande språk, men framför allt genom böndernas. hantverkarnas. herdarnas, ja även slottsfruns egna ord. Ett tack också till översättaren, Jan Stolpe.

Kärleken
Till sist: Kärleken. Även den har sin självklara plats i en sådan här bok. Inkvisitionen utforskade minsann den också! Typiskt nog inte så mycket den vardagliga kärleken inom äktenskapen - det låg ju i sakens natur att man ägnade störst intresse åt avstegen från det "normala". Normalt ja, vi kanske inte tycker att det var så märkvär digt det som inkvisitionen snokade fram - men tydligen gjorde inte heller den tidens bybor det! Men då som nu lade man naturligtvis märke till sådant som var så att säga litet starkare kryddat. Typiskt nog är det också kring överheten i byn - den katolske prästen och änkan till slottsfogden - som de flesta historierna kretsar. Byprästen var - som så många andra katolska präster - det officiella celibatet till trots - en stor älskare. Han och Beatrice de Plannisoles, änka till slottsfogden, hade ett äventyr tillsammans under ett par år. Här berättar hon om deras kärleksnätter och lämnar samtidigt upplysningar om en "ört", som enligt den förslagne prästen fungerade som preventivmedel:

"När Pierre Clergue ville känna mig kroppsligt bar han (denna ört) inslagen i en linneduk, stor och lång som ett uns, eller som första leden på mitt lillfinger. Och han hade en lång tråd som han brukade lägga runt halsen på mig när vi älskade; och denna sak eller ört i änden på tråden brukade hänga mellan mina bröst eller vid öppningen på min mage (sic!). När prästen skulle resa sig och lämna vårt läger bruk ade jag ta av mig tingesten runt halsen och lämna i tillbaka den till honom. Det hände att han ville känna mig kroppsligt två eller flera gångeer samma natt; då frågade prästen mig innan han förenade sin kropp med min:"
  - Var är örten?
  "Jag hittade den lätt tack vare tråden som jag hade runt halsen; jag lade "örten" i hans hand; och då lade han den själv vid min mages öppning, alltid med tråden mellan mina bröst. Och på det sättet förenade han sig kroppsligt med mig, aldrig på något annat sätt."

(Publicerad i Statsanställd 43/1981)




Copyright - Jan Åhman