Skatterna - utlåtande nr 51
Jag har skrivit en ganska utförlig motion om skattepolitiken till den här kongressen, och min avdelning har skickat en liknande motion hit.
För det första så finns det anledning att intressera sig för skattepolitiken därför att den ingår i ett större politiskt sammanhang, som vi först nu tydligt börjar se effekterna av. Det nya skattesystemet lanserades under parollen Århundradets skattereform! och det finns faktiskt en poäng i den reklamslogan. Skattereformen kan nämligen ses som en vändpunkt i det välfärdsuppbygge som trots allt bedrivits i det här landet under låt säga de senaste femtio-sextio åren, och där vi inom fackföreningsrörelsen spelat en avgörande roll. Skattereformen är en vad vi i avtalssammanhang brukar kalla för portalparagraf inför den nedrustning av folkhemmet, som nu pågår i en accelererande takt allteftersom marknadsekonomins kris fördjupas.
Förbundsstyrelsen skrev i utlåtandet till förra kongressen att skattereformen skulle
"innebära ett rättvisare, effektivare och mer robust skattesystem"
Även om man inte gör någon självkritik att tala om i det här årets utlåtande, och inte heller i föredragningen, så tror jag inte att man idag kan tycka att resultatet blev så bra.
Skattereformen är ju precis som den där klassiska liknelsen om hur det känns att pissa på sig; först är det varmt och gott men sedan blir det bara ännu kallare. Det var ju så med den här reformen att så gott som alla fick några kronor extra i lönekuvertet eftersom den direkta statsskatten sänktes radikalt, så radikalt att många av oss helt slapp statlig inkomstskatt. Det var bara det att den här sänkningen av statsskatten skulle betalas med höjd och breddad moms, försämrade lånevillkor lånevillkor för bostäder, mm. Jag har i min motion ett exempel på hur reformen slår i praktiken. Jag har jämfört en som 1989 - 1991 tjänade 140.000 kronor/år (vilket då motsvarade slutlönen för en postiljon) med en som tjänade 240.000 kronor, alltså en högavlönad, men ändå inte särskilt extrem sådan. Jag har i mitt exempel tagit hänsyn till den sänkta statsskatten, den breddade och höjda momsen, bensinskatten, hyrorna samt ränteavdragen. Gör man en sådan här jämförelse så ser man att den som 1991 hade en årsinkomst på 140 000 och körde 1000 mil/år privat och hade lån på 300.000 kronor det året tjänade 700 kronor på skattereformen. Per år. Den som hade 240.000 kronor i inkomst tjänade 23.000 kronor! Då kan man naturligtsvis invända att jag inte redovisat en del saker som t ex försämrade villkor för pensionsförsäkringar, sämre möjligheter att smita undan kapitalskatt, etc. Nej, men det är just det som är poängen med den här reformen: den gjorde skattesmiteriet legalt!
Dessutom var det ju så att reformen underfinansierades. Det gjorde man fullt medvetet och det talades då om 6-8 miljarder. Typiskt nog undviker man idag att göra några ordentliga beräkningar av det verkliga utfallet, men en sak är alla som kommenterat saken överens om: underskottet har blivit större än 6-8 miljarder. Man bollar nu med siffror mellan 10 - 60 miljarder. Det är ju inte bara så att det är vi som nu ytterligare tvingas att finansiera reformen med försämrad sjukpenninng osv. Dessutom så är ju budgetunderskottet en underbar källa till rikedom för de redan förmögna. De kan nu ta de pengar som de tjänat på skattereformen och med god ränta låna ut de till staten; på det sättet kan de tjäna dubbelt på formen. Liksom vi på den andra sidan får betala dubbelt! Det här är ju en sida av budgetunderskottet som alltför sällan nämns.
Jag har väldigt svårt att förstå hur någon inom arbetarrörelsen idag kan försvara skattereformen. En reform som urholkar statsfinanserna och som lett till ökade inkomstklyftor. Om man tror att vi ska ta oss ur krisen genom att vara snälla mot överklassen, mot de välbeställda, så tror jag inte på det. Min erfarenhet är tvärtom den att ger man de lillfingret så tar de hela handen.
Till sist så är det ju också uppenbart att det sätt som man nu svälter ut kommunerna på är en mycket viktig orsak till den ökade arbetslösheten. När de sektorer i samhället som normalt borde svälja den arbetskraft som kan rationaliseras inom industrin istället själva tvingas dra in på eller rent av lägga ner verksamhet så ökar självklart arbetslösheten.
Jag yrkar i min motion på att det kommunala skattestoppet ska hävas. Här får jag faktiskt ett medgivande från förbundsstyrelsen, med motiveringen att den kommunala demokratin förutsätter en kommunal beskattningsrätt, som här allvarligt har inskränkts. Jag instämmer i denna argumentering.
Men samtidigt vill jag påpeka att mitt krav i den här att-satsen också har en dålig sida. Skattereformspolitiken och den politik som regeringen idag driver går ju ut på att vältra över så mycket kostnader som möjligt på kommunerna. Förr eller senare tvingas kommunerna att finansiera dessa med skattehöjningar. Eftersom den kommunala skatten är procentuell och inte progressiv, så urholkar man på detta sätt ytterligare progressiviteten i skattesystemet. Som det ser ut idag så vore det ju faktiskt bättre att så många saker som möjligt betalades över statsbudgeten eftersom statsskatten trots allt har en liten progressivitet kvar.
Nu finns det som sagt ändå skäl att idag motsätta sig det kommunala skattestoppet. Förbundsstyrelsen har nämnt det viktigaste. Det är också så att det ska hävas eftersom det trots allt i en del kommuner finns intresse att hellre höja skatten något än att dra in på eller skära ner på viktiga sociala behov.
Mot den här bakgrunden yrkar jag bifall till hela motion P7 samt motion P8.
Utlåtande nr 1 - Organisationsfrågan, II.
Jag inledde mitt första inlägg med att fråga varför organisationsfrågan görs till en så stor fråga på den här kongressen. Har medlemmarna krävt det? Nej, jag har i varje fall inte uppfattat att det är så. Tyvärr, skulle jag vilja säga, eftersom det ju faktiskt finns ett utbrett missnöje mot hur förbundet fungerar. Men det folk retar upp sig på är ju toppstyrningen, att det är så f-t långt upp till toppen på förbundet och de som bestämmer. Uppfattningar från golvet ska passera så många instanser, putsas och justeras så att det inte återstår så mycket innan de når fram.
Problemet i den här diskussionen är ju att det här inte kommer att bli bättre med den nya organisation som föreslås. Annat då än möjligen att inflytandet kan bli större kongresserna hålls oftare, förutsatt förstås att vi får behålla 300 ombud. Och möjligen är det så att arbetet inom branscherna blir starkare. Men i gengäld så får vi större avdelningar, tom vi i Stockholm med våra jätteavdelningar ska få ännu större avdelningar. Plus att vi ska få de här diffusa branschkontoren.
Det kommer fortfarande att vara avdelningarna som står närmast förbundsledningen, det är avdelningarna som kommer att utse kongressombud och som skickar ombud till braschkonferenser, etc. Med andra ord är det de som på det "lokala" planet har inflytandet i de stora frågorna. Vare sig det gäller branschfrågor eller gemensamma förbundsfrågor. Om nu inte de sk branschkontoren/regionkontoren redan från början uppträder som överrockar på branschavdelningarna.
Och eftersom avdelningarna ska bli större, samtidigt som de har kvar de väsentligaste funktionerna från idag, så kommer glappet mellan medlemmen och den instans som har inflytande uppåt i förbundet att vidgas. Det blir som i Stockholm där vi redan nu under avdelningen har regionklubb och sedan arbetsplatsklubb och ett tag hade vi tom ytterligare klubbar under arbetsplatsklubbarna.
Det håller helt enkelt inte när Curt Person som svar på det här säger att den lokala organisationen ska vi inte besluta nu, den tar vi senare. Poängen i det hela är ju att vi, om vi går på FS förslag, redan låst upp den lokala organisationen genom att tvinga fram dessa ännu större branschavdelningar och de här egendomliga branschkontoren.
Kort sagt. Hur man än vrider på FS förslag, så löser det inte de problem som finns lokalt och som medlemmarna upplever idag.