Fyra kräftor

En av de varma augustikvällarna betar jag kräftmjärdarna med nyfångad mört och särv; beten som är lika oemotståndliga för kräftorna som för de getingar, som trängs med kniven på skärbrädan. Intresserat studerar jag hur den vanliga getingen (det finns fler arter) med sina vassa käftar skär loss små runda stycken ur fiskköttet, håller fast dem mot kroppen och tungt lyfter mot någon av de minst trettio getingbilor, som minerar marken runt torpet detta getingår. På något sätt har jag den här sensommaren lärt mig att tycka om getingar; de är fredliga grannar, strängt upptagna av sitt – men de kan bita ifrån sig om det behövs. De takterna gillar jag!
  Jag lägger ut de tjugofem mjärdarna efter konstens alla regler: en del nära land, andra längre ut; några i vassen, några utanför; de flesta där det finns mycket sten för kräftorna att gömma sig bland, andra intill en liten rishög i vattnet.

Jag växte upp vid en av Roslagens bästa kräftsjöar. Som barn var den 7 augusti, första kräftfiskedagen, en högtid som endast överträffades av julafton. Den kvällen slapp vi gå bort med korna efter mjölkningen. Det var mycket folk runt sjön, på bergen lös eldar och överallt glimmade det av ficklampor i augustimörkret. På bara ett par timmar hade vi håvat upp minst ett kilo kräftor och än fler gick i mjärdarna. År efter år fångade vi kilovis med kräftor, som vi sålde till stockholmarna och till Fiskarboden inne i Norrtälje. Jag minns aldrig att vi själva åt några.

Det fanns kräftor så det räckte åt alla, som var intresserade. Men det var bättre fiske på vissa ställen, och sämre på andra - så sades det i alla fall. Hursomhelst så slog avundsjukan rot hos några av bönderna i byn och bondhatet gjorde resten. Byns vatten var oskiftat och var och en fiskade av gammal sedvänja längs en viss sträcka. Vi var de enda som bodde vid sjön och självklart fiskade vi nedanför gården. Men varför skulle vi, som inte hade så mycket mark, fiska med så många redskap? Och dessutom på den bästa delen av byns vatten, frågade storbondmoran anklagande. En kväll står hon och några karlar i vårt kök och begär att vi ska skriva på en ansökan om att vattnet ska skiftas - så att hon får mest, men det sade hon inte. Men vi, och andra som skulle få maka på oss, sade nej, och därför blev det inget av med skiftet, och fisket skulle därför ske på samma sätt som tidigare.

Den första kvällen det året, vid niotiden när det blivit ordentligt mörkt, kommer en tungt lastad eka roende mot vår strand. Den far in bland våra redskap, man plaskar med årorna och lever djävulen bland flöten och håvar. Vi barn blir naturligts vis förskräckta och springer upp och hämtar de vuxna. Vi anar vilka det är, men kan inte se det säkert i mörkret. När vi kommer ner till stranden igen, sitter de tysta i båten utanför stenbryggan. De säger ingenting, där den svarttjärade ekan glider fram i mörkret.
  En stark ficklampa kommer fram och då händer det fantastiska: När vi lyser på dem sätter de alla upp varsin tidning för ansiktet. Fem uppslagna dagstidningar grinar mot oss i det ljumma augustimörkret, på en liten insjö i Roslagen, långt borta från den värld där man annars brukar se sådana syner.

På något sätt kommer jag att tänka på denna bild när jag ser våra chefer roa sig med Kyssogram-flickorna i Expressen. Hur gärna skulle de inte, så här efteråt, velat ha den där tidningen framför ansiktet!

Det är inte av omtanke om oss eller om Postens kunder, i varje fall inte de mindre kunderna, som Expressen avslöjar vad Dahlsten och de andra herrarna tycker är roligt. Skriverierna är naturligtsvis vanlig profitskapande kvällstidningsjournalistik, men de ingår också - omedvetet naturligtsvis, våra journalister är inte särskilt medvetna om vems ärenden de går - som ett led i den politik som jag skrivit om tidigare i Facktuellt:

De utredningar (om Posten) som gjordes (före avregleringen och bolagiseringen) kom alla fram till att "Posten befordrar brev till låg kostnad och hög tillförlitlighet" liksom att det skulle bli dyrare om man släppte in "flera aktörer för lokal- och riksbefordran av brev". Men varför ordinerade då de styrande just den politik som alla utredningar förklarade orationell? Så här besvarade jag den frågan i samma num mer av Facktuellt:
  Man kan efter den här genomgången fråga sig om de som fattar besluten om Postens bolagisering etc är idioter. Det är de naturligtsvis inte. Frågan är bara vilka intressen de företräder. Den hästkur som de styrande nu skriver ut till ett friskt företag blir obegriplig om man inte ser den mot bakgrund av samhällsutvecklingen i stort de senaste åren. Marknadsekonomin är inne i sin värsta kris på flera decennier. De stora svenska exportkapitalen, vars intressen styr det här landet, slåss på liv och död på världsmarknaden. Alla resurser ska nu frigöras för att stötta dem. Därför får vi offra inte bara pensioner och sjukförsäkringar - utan också postservicen och anställningsvillkoren för oss som utför den.
  Därför bolag - med sämre service, sämre avtal och med fler entreprenader.

Jag har senare också berättat om Ulf Dahlstens roll i denna historia. Dahlsten är en fd statssekreterare som åtog sig uppdraget att verkställa den här politiken inom Posten; en femtekolonnare skulleman kunna säga. Därför gråter man inga tårar när han skandaliseras i tidningarna.
  Det som däremot gör en f-d är att han, genom sin och de andra chefernas inkompetens - de dyra misslyckadena med Nya Brevnätet, men också genom det sätt de härjat i brevbäringen - skadar Posten som företag. Dahlsten, Ralf Johansson & co är de bästa reklampelarna för City Mail. Men också, och än värre, för dem - med betydligt mer makt än Bror Anders Månsson - som vill fortsätta att slå sönder Posten.

Men låt oss gå ett steg till. Varför är de så inkompetenta, varför detta fiasko? En del av dem är naturligtsvis oduglingar. Men en förklaring är också att systemskiftet i brevbäringen och det nya Brevnätet har drivits fram i panik för att betala avregle ringen och bolagiseringen.
  Pensionsskulden, världens största postrån, ska betalas. Någon ska stå för kostnaderna när det springer två brevbärare efter varandra i trapporna på Banvägen här ute på Lidingö. Och någon ska kompensera storkundernas rabatter.
  Denne någon som ska betala kalaset är naturligtsvis i första hand vi och i andra hand de mindre kunderna. Samtidigt är det mycket som talar för att de nu tycks ha kommit till vägs ände med dessa projekt, här finns inte mer att ta.. Frågan blir då vad de ska hitta på nästa gång?
  Tyvärr är nog det vi hittills har sett bara en början. Mer kommer; det kommer inte att bli bättre framåt mars, som det en gång hette i en populär postfilm.
  Och vad ska vi kämpa för?
  En bra postservice åt hela svenska folket! Och anständiga löner och anställningsvillkor åt oss som gör jobbet!
  Så enkelt är det.
  Och så svårt!

Någon frågar mig: Varför går du så mycket i skogen? Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Är det för att du tänker bättre där? Nej, knappast. Snarare är det väl för att under några timmar slippa tänka på Brevnätet och personalpolitiken och småaktiga chefer och allt annat sattyg, för att få rensa hjärnan litet och samla nya krafter. Och smaka på de andra sakerna: Årplasket i det mjuka augustivattnet. Det ljumma kräftmörkret. Tornsvalornas sista buskörning för den här sommaren. Den säregna doften av insjövatten och bladvassen med sina miljoner bladlöss.
Därför ror jag ut för att vittja mina mjärdar. En gång i tiden, för inte så länge sedan, fanns även här gott om kräftor. I mitten av 80-talet kraschade beståndet på bara ett eller två år. Många spår leder mot minken och på något sätt är den inblandad. Kanske har den ätit upp alla kräftor, vilket många tror. Eller också släpade den hit pesten. Men det kan också vara försurningen. Jag vet inte, och ingen annan heller verkar veta riktigt säkert.

När jag vittjat färdigt kryper fyra (fyra!) kräftor omkring på hinkbottnen. Det blir en stor njutning per ....årsarbetskraft...höll jag nästan på att säga så här i personalplaneringstider....per kräfta menar jag förstås!

(1996)

Vårtecken

När vi stiger ur bilen vid det gamla torpet sitter sädesärlan på ladutaket och väntar på oss. Den fågeln kan göra en glad! Solen har värmt upp marken under de stora askarna och en doft av vårjord slår emot oss. Efter en vecka i stan, i den helvetiska brevnätsröran, med ständigt slamrande maskiner, stress och ett kaotiskt springande i den sena kvällen, möter oss den tystnad som gör de andra ljuden hörbara: sädesärlans zilítt, dubbeltrastens ödsliga strof, så lik koltrasten men ändå något helt annat, de många bofinkarnas kullerbyttesång. Istället för GSM:ens maniska och rätlinjiga dunkande citronfjärilens lätta och fantasifulla flykt över fjolårsgräset.

Man kan nu säga om SEKO det man en gång sade om det ryska riket: Det växer utåt, men ruttnar inåt.
  Nyligen slukades Sjöfolksförbundet och nu kastas det lystna blickar efter Grafikerna.
  Men till vilken nytta? Fackföreningarna bildades en gång i tiden för att arbetarna tillsammans skulle kunna tvinga arbetsgivarna att sluta kollektiva avtal om löner och andra arbetsvillkor. Det var inga märkvärdiga avtal den första tiden, men det var minimiavtal som ingen arbetsgivare fick underskrida.
  Hur ser det ut idag? Inom vår "postbransch" (dvs vi som jobbar i Posten och hos svindlarna i City Mail) är det så att de som slutit avtalen inte vet vad de har skrivit på – kanske är det också därför som de har så svårt att informera om dem. Det låter som ett dåligt skämt men det förhåller sig faktiskt på detta sätt.

Ett annat grepp som man arbetar med är att "förenkla" avtalen. Det låter väl tjusigt: vem vill att saker och ting ska krånglas till i onödan?! I vårt bolagsavtal förekommer sedan gammalt begrepp som fridag, fridagspe riod, vakt, arbetsperiod, etc. Dessa begrepp definierades tidigare i avtalet; "fridag är ett tjänstgöringsfritt kalenderdygn", kunde det heta. I takt med att avtalen gjorts om i ett allt snabbare tempo – ARB blev P-AVA som blev PBA som sedan blev PBA igen men där B:et inte längre står för bolag utan för bransch – råkade som av en händelse definitionen av exempelvis "fridag" ramla bort. Till en början fortsätter begreppet "fridag" att betyda samma sak – ett tjänstgöringsfritt kalenderdygn – trots att den exakta definitionen suddats ut, men så småningom är det alltid någon som ifrågasätter saken: varför kan inte en fridag lika gärna löpa mellan kl.10.00 den första dagen och kl 10.00 nästa dag? Så kan man, steg för steg, släppa ifrån sig de avtal som våra föregångare under många år kämpat för, åt sig själva – och åt oss!

Det värsta hittills i den här vägen är dock det avtal som förbundet nyligen slöt med Maskinentreprenörerna. Enligt detta avtal blir det för första gången tillåtet för de lokala parterna att skriva sämre lokala avtal om löner och andra anställningsvillkor än vad de centrala avtalen stipulerar. Bättre avtal har ju alltid varit tillåtna. De lokala parterna måste vara överens, men det är en dålig tröst när arbetsgivaren utnyttjar arbetslösheten för att pressa ner villkoren: gå under minimilönen (hos oss 10.000 kr/mån) annars.....

Avtalet är en skandal, signerad av den redan hårt kritiserade förhandlingschefen Arbestål. Vad inte han – och de andra i förbundsstyrelsen, som ytterst är ansvarig för den här typen av avtal – begriper, är att han ifråga sätter hela existensen av SEKO. Poängen med att en gång i tiden sluta samman de lokala fackföreningarna till ett förbund var ju för att bli starkare och därigenom kunna sluta gemensamma minimiavtal för hela landet. Den grundstenen ruckar man nu på.
  Det är med avsikt som jag använder det diffusa begreppet "man". Det är nämligen också det ett tidens tecken inom SEKO: ingen tycks vara ansvarig för någonting. Om man frågar en förbundsstyrelseledamot, eller medlem i någon av de otaliga förhandlingsgrupperna och allt vad det heter, så förstår de inte vad man frågar om, än mindre känner de sig ansvariga för de beslut de fattat. Allt flyter...

Är det fler än jag som upplever sig vara på väg att drunkna i alla visioner som erbjuds på marknaden?! Arbetsgivaren har massor av visioner och facket har sina. Det är 2000-talets arbetsplats, Vision -97, Vision 2000, Hjärna och hand, Framtidens arbetsplats, osv, osv...
  De som startade fackföreningarna hade också de sina visioner. Samtidigt som de förde en hård och jordnära kamp för bättre löneavtal och andra matnyttiga saker drömde våra pionjärer om visioner. I målsättningsparagra fen skrev de in socialismen; ett samhälle där arbetarna har makten. Vi vet alla hur det har gått med den visionen. Den har förfuskats, skulle man kunna säga, för att uttrycka sig milt.

I vår avdelnings sorteringsutskott diskuterade vi för två år sedan fram en vision om en bättre arbetsplats som vi kallade för Framtidens arbetsplats. Det var i sanning inget himlastormande dokument, knappast någon socialism!, men ändå några konkreta riktlinjer för det fackliga arbetet i det stora förändringar som nu pågår inom Terminal.
  Nu lanseras Framtidens arbetsplats på avdelningsnivå. Så bra kunde man tycka. Men tyvärr har vår kortfattade och enkla handlingsplan svällt ut till en vision av gängse snitt: en förbannad massa ord, utslätade och Sörgårdsaktiga och därför oanvändbara i det fackliga arbetet.

Tidigt på morgonen går vi över isen bort mot granntorpet. Granplantorna marscherar i led över de tusenåri ga gärdena och ödelägger det som fyrtio generationer åstadkommit; ett nidingsdåd som här i utkanten av vår värld påminner om de andra brotten i vår tid: förstörelsen av Sarajevo och Mostar, Kabul och Groznyj, och nu återigen Beirut........Men orrtupparna håller sig kvar, och vi också!, och tillsammans gläds vi åt att våren är stark, förbannat stark, och vintern har ingen chans!

(1996)

Vårkråkor

En av de sista vinterdagarna tar vi Waxholmsbåten ut i skärgården. En smal ränna av krossat vatten och annars bara is. Vid Stegesund har svanarna trängt ihop sig i en liten vak. Lång bort över öarna en ensam korp. Vid en av isstationerna har någon parkerat en bil! Båten saktar in farten och stannar till i rännan, landgången hissas ner och människor går över isen in mot land. Vi stiger av på Sva-rtsö och följer vägen tvärs över ön för att sedan gå fjärdarna in mot Ljusterölandet. Det är en gråmulen dag med några grader kallt men det känns i luften att det har vänt. En flock med sidensvansar fladdrar omkring i ett av de många nyponsnåren. Runt buskarna är det upptrampat av rådjuren, som plockat de nypon de nått upp till. Att de inte gör sig illa! Sidensvansen är en vacker fågel i sin rödbrunvioletta dräkt med gula bårder på vingar och stjärt och det spröda sirrande lätet, som jag inte längre hör. Men den hör vintern till!
  Nej, den fågel som ger den största glädjen den här dagen är kråkorna. Vårkråkorna som singlade över skogskanten och kraxade hoppfullt. Det är inte konstigt att kråkan, som lever så nära människorna och kan vara så påträngande, har fått en plats i litteraturen. Oftast är det med en negativ klang som i Strindbergs dikt , där kråkorna olycksbådande stryker i hundratal. Men så skrevs också dikten vid samma tid som äktenska pet med Harriet Bosse kraschade. Och den första storstrejkens år 1902!

Chrysaáëtos

Vad vänta de tråkiga kråkorna
Därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
Som fällde i nakna träd.

Vad vänta de bråkiga kråkorna
Som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
På hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
Ett djur som skall dö
Eller hålla kråkorna bal?

Vad vänta de bråkiga kråkorna
Därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
Och gunga för vindarne;
På nattkvist kraxa de,
På morgonkvist flaxa de,
Och vänta att dager blir ljus.

August Strindberg

Efter drygt 28 år måste jag lämna Täby och de brevbärare som jag arbetat tillsammans med i så många år. Den 1 april flyttar vi på sorteringen – som jag tillhör sedan några år – in till Tomteboda. Maski nerna kallar! Det är en lustig – och smått excentrisk – tanke, att mitt första minne av Posten handlar om fåglar. När jag sökte jobb 1967 var det en svacka i efterkrigskonjunkturen och kärvt på arbetsmarknaden – en första stormsvala inför det som tjugofem år senare är på väg mot massarbetslöshet. Men skillnaden mot nu var den att då sökte åtminstone Posten folk. Jag åkte in till Stockholm, gick fel första gången och hamnade i Hornsberg, men letade mig vid nästa försök med kartans hjälp fram till Postdirektionen vid Hornstull; blev samma dag hänvisad till postkontoret i Danderyd och nästa morgon började jag i Täby! Anställningsintervjun i Mörby centrum tog en oväntad vändning. Jag visade upp mina betyg för Överkontrollören, som ställde de vanliga frågorna. Mitt bekymmer var att jag hade en lucka på ett par månader efter det föregående jobbet. Vid tidigare intervjuer, på andra företag, hade jag slingrat mig undan den här frågan eftersom jag räknade med att svaret knappast skulle vara någon merit – men den här gången gick det inte. Ängsligt sade jag som det var, att jag hade varit på Torhamns udde, på fågelstationen där.
  – Då kanske du kan leda en fågelexkursion med oss i Driftvärnet?, blev den överraskande kommentaren från hedersmannen på andra sidan skrivbordet. Folke Watz heter han, och i maj fyller han 80 år.

Efter en sådan inledning är det inte så konstigt att jag har trivts f–t bra under alla de år som jag har arbetat i Täby.
  Även om också jag har suttit vid köksbordet en del morgnar, trött, sliten, nedstämd och funderat över om jag skulle gå till jobbet eller ringa mig sjuk. Men pliktkänslan har tagit överhanden och när jag väl har varit på plats så har jag i tio fall av tio blivit på bättre humör. Det innebär inte att det har saknats besvärliga dagar. Det var inte alltid så lätt när man var ung och nyanställd och skulle lyda den tidens arbetsledare. Men också senare har det funnits bekymmer. Tack vare den sammanhållning vi har haft tycker jag nog ändå att vi under många år med gemensamma ansträngningar arbetade upp kontoret till att bli – från många håll sett – ett av de bästa brevbäringskontoren. Och när det gäller chefer så har vi ju haft den goda principen, att antingen lär de sig att uppföra sig som folk, eller också får de gå.

Bekymret på senare år har varit att det inte räckt med vår lokala solidaritet och fackliga kamp. Det har kommit så mycket djävulskap uppifrån. Betinget försämrades steg för steg och raserades sedan helt i systemskiftet 1994. Divisionaliseringen och bolagiseringen – inslag i ett större ekonomiskt-politiskt skeende, jag skrev litet om det i förra numret – har försämrat mycket.
  Det känns litet vemodigt att nu helt behöva lämna det som man varit med om att bygga upp, när hoten mot det är så starka. Efter bolagiseringen och divisionaliseringen följer nu moduliseringen av brevbäringen. De geografiska moduler som nu är på modet kan ha sina fördelar, men prob lemet är att de är lätta att lyfta ut och flytta över till entreprenörer och franschisingtagare, åtgärder som redan börjat diskuteras på högre ort.
  Och samtidigt som arbetsgivarna kommer med den ena samlade attacken efter den andra, fragmentiseras facket. Det ironiska i den centralisering – det storhetsvansinne! – som nu präglar SEKO är ju att den kollektiva styrkan urholkas; kvar blir ett stort tomt skal där vackra ord och meningslösa fraser ersätter det konkreta försvaret av de avtal som vi – och generationerna före oss – kämpat oss till.
  Det finns med andra ord mycket kvar att göra. Tillsammans. I facket, trots alla avigsidor. Och oavsett om vi jobbar som brev bärare eller sorterare!

När jag gick till brevbäringen i de tidiga vårmorgnarna, tvärs över den ödsliga parkeringen vid Täby centrum, var kråkorna det första vårtecknet. Där lättade de upp stämningen med sina sträva läten. Tillsammans med någon enstaka koltrast var de förebudet om våren, denna den underbaraste av årstider.
  Visst kan vintern vara hård och visst kan den i mars göra ännu några utfall.
  Men våren är starkare än vintern!
Det kan också vara något att tänka på i dessa besvärliga tider. Och glädjas åt!

(1996)