Sista ordet - 4




Isarna kan de inte ta ifrån oss...

Efter en tung senhöst med ständigt gråa och blöta och skitiga dagar, lägger sig isarna lagom till jul. På den stora sjön blåser visserligen det mesta upp igen i mellandagarna, men därefter kommer några kalla nätter som ger en fin kärnis. När vi kommer ner till sjön möter vi ambassadören, som har ett hus en bit upp i skogen på andra sidan sjön. Det var ett par år sedan vi träffades sist, det är glest mellan husen härute i skogen och det blir inte så ofta som man springer på varandra. Vi bjuds på eftermiddagskaffe. Den gamla stugan brann ner och en ny har byggts upp; vi sitter och skvallrar i det stora vackra rummet med utsikt över gärdena: de där konstiga läkarna en bit längre bort som har det vackraste stället vid sjön, men aldrig syns till vid vattnet utan sitter och trycker uppe i backen och dessutom är oförskämda när folk kommer förbi. Vildsvinen som har varit på besök även här och ätit upp potatisen och efteråt låtit sig fotograferas i trädgården (de var på besök hos oss också, men vi fick inga bilder!). Höstens svampskörd: mycket Karl Johan, men nästan inga kantareller. Kräftorna, som är på väg tillbaka efter den senaste pesten, kan det verkligen stämma? Det finns mycket att prata om, man borde träffas litet oftare....
  På vägen hem flyger en havsörn över sjön. Och två korpar.

•••••

Bodil Malmsten skriver i sin senaste bok Det är fortfarande ingen ordning på mina papper ett stycke om Posten:

Pol Pot på Posten
Gör som du alltid har gjort står det över kassan på Svensk Kassaservice, jag står i kö för frimärken. När det blir min tur finns det inga frimärken för att det inte finns frimärken på Svensk Kassaservice.
/.../
Mannen i tobaken är snäll, vänlig på ett trött men tillmötesgående sätt, folk är slitna men snälla.
  Jag pratar med svenska människor om det här med posten och ingen vet hur det har gått till, varför och exakt när.
  "Det bara var här så plötsligt. Fast nu är det bättre."
  "På vad sätt."
"Jo förut hämtade vi posten i charken men nu är det skomakarn och där är det bättre."
  "Men själva Posten? Där man uträttade alla ärenden på samma ställe? In- och utbetalningar, porton och paket, brevhantering?"
  "Ja den ja. Posten, ja."

Det är bra skrivet!
  Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är en uppkäftig bok, en samtidsskildring; en rapport från "...den otroligt intressanta oordningen med att vara vid liv. Gammalt och nytt på en gång. Alla åldrar. Alla jag".
  Sedan är det en annan sak att hon har helt fel i att det skulle vara Pol Pot som ställt till med oredan i Posten.
  Det är inte denne motståndsman och revolutionär (han ledde kriget mot först USA:s och därefter Vietnams invasioner av Kampuchea) som gått fel och hamnat hos svenska Posten.
  Nej, det är Göran Persson som tagit sig in på våra postkontor, slagit sönder inredningen och burit iväg med frimärkskassan - i sitt eget och Jakob Wallenbergs och aktieägarna och direktörerna i Deutsche Posts intressen.
  Därför att vanligt folk ska lära sig att en väl fungerande samhällsservice inte är till för dem.
  Därför att vanligt folk ska glädja sig åt att de får betala fullt porto med moms och allt för att skicka ett brev och inte sura över att de stora kunderna klarar sig undan med stora och momsfria rabatter.
  Därför att vanligt folk ska lära sig att veta hut och inte inbilla sig att de ska ha samma anställningsvillkor och pensionsförmåner som direktörerna.
  Därför att de ska lära sig att det är bra för den grundläggande samhällsservicen att den öppnas för profitjägarna. Det gäller att vårda marknaderna, som den socialdemokratiska regeringen skriver i sina utredningstexter.
  Göran Persson på Posten, så borde rubriken lyda!

•••••

Det var det här med isarna. I skogen där torpet ligger är det bergigt och oländigt och det har alltid varit si och så med vägarna. Det moderna skogsbruket med sina kalhyggen och tunga maskiner förstör de urgamla stigar och småvägar som trots allt funnits. Det gör det ännu besvärligare att ta sig fram. Visst - det byggs nya skogsbilvägar, men de ersätter inte alltid de gamla lederna, och dessutom är de så f-t fula och tråkiga. De är lika förutsägbara som en svensk morgonandakt.
  Höet och timret och kolet fraktades över isen på vintrarna; viken tvärs över sjön heter sedan gammalt Kolviken. De första åren vi höll till här ute körde fortfarande en bonde från grannbyn hem sitt hö över sjöarna.
  Nu är det slut med denna nyttotrafik.
  Det är vi och andra fritidsmänniskor som använder isen. För att åka skridskor på. Eller skidor. Det blir lättare att ta en tur över till grannarna, de få grannar som finns.
  Och fiska på. En och annan pimplar och Östanågubbarna kommer hit och anglar ibland.
  Själv fiskar jag gädda med sax. Det är min barndoms fiske. De gamla gubbarna i byn kom ner till sjön och gick kutryggiga och hjulbenta över isen bort mot Utjordan och Fårgården där det alltid stod några gäddor och väntade på dem. Även morfar fiskade, och sedan mamma. Nu är det min tur och sedan närmsta grannen Lennart dog i höstas och Sture slutat är jag ensam på sjön med det gammaldags vinterfisket med betesmjärde och sax.
  Det är en kall morgon och när jag åker med sparken över isen till det första hålet sjunger det i den när den fortfarande fryser till. Tolv ovittjade saxar ligger framför mig, och allt är möjligt! En gädda blir det säkert, kanske en aborre, och en gång fick jag en lake. Det är barnsligt spännande, jag erkänner det, och kutryggig och alltmera lik Werner och Teodor och Isidor och de andra gubbarna tänker jag:
  – Isarna kan de i alla fall inte ta ifrån oss!





Mitt Himalaya......................

Nej, jag är inte särskilt road av att snickra. Jag tycker rent ut sagt att det är f-t tråkigt. Då är det roligare att gå i ängen med lien, eller röja med motorsågen nere i hässlet eller klippa gräset i det vackra partiet bakom boden; för att inte tala om att gå en tur och titta på skogen och leta efter tjäder - eller sitta med en bra bok uppe på tunet. Men om man nu hyr ett gammalt torp och ägaren mycket tydligt har förklarat att han tänker inte satsa ett öre eller en mantimme på ladan utan helst vill elda upp den, ja då har man inget val om man vill behålla huset, både för att det är praktiskt att ha en stor gammal lada att fylla med saker! men också för att det är vackert och hör till gården. Det byggdes för ungefär hundra år sedan, och vad jag kan förstå så är det samma tegeltak (700 kvm!) som då lades på som fortfarande ligger kvar. Det är ju på sitt sätt fantastiskt, att det har hållit så länge. Bara man nu inte varit så snål och lagt en tums bärläkt - och om nu inte de som hyrde stället mellan 1957 - 1986 hade struntat i att underhålla alla tak (det finns fyra till!). På 35 år hinner det bli många trasiga pannor, upprutten läkt och riktiga hål att täcka igen.
  Vi gjorde en stor översyn 1993, lagade hålen och bytte ut många trasiga tegel. Men - varje vinter går det nya pannor och ny läkt. Värst är det på baksidan, mot skogen, där det är sex meter bara upp till takfoten och sedan ytterligare några meter till nock och där hela taket är som sämst. Förra hösten samlade jag ihop allt mod och litet till och tog mig upp med stegen och lagade läkt på flera ställen och lade teglet tillrätta; det gungade under fötterna, men fint blev det. Och torrt inunder.
  Sedan kom stormen första veckan i april i år.


•••••


Har ni tänkt på att vi efter EMU-valet har fått en tröstdebatt i Sverige. De stackars näringsliven beklagar sig i media: vi fick inget EMU, så därför måste vi få det och det och det istället. De kräver de vanliga tröstnapparna: sänkta skatter, ökat stöd; en politik för tillväxt, som de kallar det. Vilket ska tolkas som tillväxt av de egna förmögenheterna. De är precis som bortskämda barn: De tål inte ett NEJ.
  LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin talade på SEKO:s förbundsmöte fyra dagar efter folkomröstningen. Även hon har det svårt med detta tydliga NEJ. Två tredjedelar av de medlemmar hon ska företräda röstade nej. Själv framhärdar hon i ett JA. Hon är inte dummare än att hon måste erkänna att det i detta nej inte bara ryms en ovilja mot EU och EMU, det är också ett uttryck för missnöje med nedskärnings- och omregleringspolitiken. Hon nämnde själv som exempel en diskussion hon haft under valrörelsen med en undersköterska, som gett uttryck för just detta. Resten av hennes anförande gick därefter ut på att mildra detta NEJ.

Varför det! Varför sudda i detta tydliga NEJ som det svenska folket, och inte minst LO:s medlemmar, gav?! Bör inte fackföreningsrörelsen istället ta fasta på detta NEJ och omsätta det i facklig och politisk handling? SEKO:s förbundsmöte beslutade om en offensiv mot omregleringspolitiken. Mer sånt och mindre av den defaitistiska och rent ut sagt kollaboratoriska hållning som Wanja Lundby-Wedin ger uttryck för. Att socialdemokraterna sysslar med sånt, det vet vi. Det är i själva verket själva syftet med socialdemokratin.
  Men varför fackföreningarna och LO?
  NEJ!


•••••


Stormen kom i april och tog med sig halva nocken. Det var en rakt nordlig vind, den hårdaste på flera år, och plåtnocken hade inte en chans. Den hängde anklagande på baksidan av taket hela sommaren; till sist blev jag tvungen att göra något åt den. Försiktikgt klättra upp, plocka undan teglet och samtidigt hålla sig kvar på det svajiga undertaket och den sköra läkten; balansera högst upp och försöka spika dit den nockbräda som sedan ska hålla plåten. Men spika i vad - när det mesta är hundra år gammalt och t.o.m. nockstocken är halvt upprutten? Svettigt - tegeltak blir varma när solen har legat på en hel dag - och nervöst är det och sakta går det. Men så en kväll efter många timmars arbete så ligger skiten på plats.

Jag sitter grensle över nocken, allt är helt igen, i alla fall till nästa storm!, det är tyst, så tyst som det bara är de stilla kvällarna i sen augusti, solen är på väg ner och lyser upp boden; vackert är bara förnamnet. Kanske är det så här de känner det, de där bergsklättrarna, som jag aldrig riktigt har förstått mig på: den långa, långa vägen upp, de många, många små oändligt försiktiga stegen - och väl uppe den stora vackra överblicken. Jag gläds åt tanken:
  -- Mitt Himalaya!

Jan Åhman





Nya spår...............

Det nya året började bra med kyla, islagda sjöar och tillräckligt med snö för att åka skidor på. Nästan halvvägs ner till torpet, där stigen till Trefaldighetskällan börjar, kommer vi på ett stort och nattfärskt spår. Det har visserligen gått några människor på vägen före oss, men de verkar inte ha haft någon hund med sig. Kan det vara lodjur igen, det var två år sedan sist? Nej, det stämmer inte, det här djuret har hållit sig till vägen, men gjort några avstickare emellanåt, på det där litet slängiga och energislukande sättet som tamhundar beter sig.
  Historien börjar egentligen en aprildag förra våren. Förvånade stirrar vi på trädgårdslanden, där en jordfräs verkar ha gått fram. Tjälen har knappt gått ur marken och ingenting är planterat och ingenting sått, än mindre en potatis satt. Ändå har någon vänt upp och ner på allting. Vi lägger skulden på grävlingen, den brukar böka omkring, men inte så här?

•••••

Ken Loachs senaste film skildrar en grupp engelska banarbetares öden när British Rail styckas upp och de enskilda delarna entreprenadiseras och privatiseras. Det är en trovärdig skildring av hur omregleringen (=omfördelningen) bekostas av de kollektivanställdas försämrade anställningsvillkor liksom deras och passagerarnas säkerhet. Det är samma utveckling som hos oss, i Posten, SJ och Televerket och den kommunala servicen - det är bara det att fallhöjden är något lägre i England.

Sammanhållningen är stark bland arbetarna. De nya cheferna försöker inpränta i dem att nu är det olika företag som sköter underhållet; de som tidigare varit inlånade från granndistrikten arbetar nu åt andra bolag och de ska därför betraktas som konkurrenter fastän de gör samma jobb. De ska inte längre vara med i gänget, utan ses som spioner. När spelet är förlorat väljer en del arbetare att ta de avgångsvederlag som erbjuds - för att i nästa ögonblick, precis som i Sverige, ta anställning hos bemanningsföretag i branschen - medan andra avskedas. Splittring råder, och facket försvagas. Istället för den gamla hederliga yrkesstoltheten och de statliga avtalen med fungerande säkerhetsreglementen, semester, sjuklön, reglerad arbetstid, befordringsgångar och andra rättigheter gäller nu tillfälliga anställningar, outbildad arbetskraft, svartjobb, "flexibla" arbetstider, fusk med jobben och säkerheten.
  Men när de gamla arbetskompisarna möts ute på fältet, anställda i olika bolag, är de i första hand arbetare och kompisar; inte konkurrenter. Loach har säkert gjort en hel del research innan han gjorde filmen; det är knappast en tillfällighet att även de lägre tjänstemännen och t.o.m. den lokale chefen i filmen - liksom ofta i verklighetens omreglerade värld - är lika förtvivlade de över den nya utvecklingen. En utveckling som i alla avseenden innebär kapitalförstöring; inte ens filmens exempel där man får i uppdrag att slå sönder och kasta nya reservdelar och annan utrustning är unik. Vi kan med egna ögon se hur det som ena månaden byggts nytt för tiotusentals (hundratusentals? miljoner?) kronor - några månader senare rivs därför att man i den allmänna oredan och paniken kommit på nya idéer...

I de sista scenerna körs en av arbetarna ihjäl på spåret en mörk kväll när allt vad arbetstidsregler och säkerhetsrutiner satts åt sidan, allt för att behålla kontraktet och jobben. Ja, värre än så: istället för att snabbt få dit en ambulans utbryter ett gräl om hur man ska dölja hur olyckan gått till, för att inte riskera jobben.
  Fortsättningen får vi tänka ut själva. Jag tror inte att Loach har tänkt sig att historien slutar med filmens the end. Själv kan jag tänka mig detta. I filmen kommer direktören (kanske rentav ägaren) för ett av de nya privata företag som tagit över, körande i sin Mercedes och svänger upp framför kontoret. Tillsammans med sin närmaste man tvingar han platschefen att riva upp ingångna avtal och bryta mot gammal sedvänja. Det intressanta i den scenen är egentligen hur få de är, de som tjänar på och därför på fullt allvar driver denna vansinniga politik. Om vi tar Posten som exempel, var ska vi dra gränsen? Kanske vid Volvo S80? De som har en Volvo S80 eller större som förmånsbil är vinnarna. Visst, det finns några till: regnar det på prästen så stänker det på klockaren. Och visst blir de några stycken om man räknar ihop dem (och de kostar en ohygglig massa pengar) men av de 40.000 anställda som vi är i Posten så är de ändå försvinnande få. Och likadant är det i samhället i stort. Det är en befriande tanke detta, att de egentligen är så få, och vi andra är så många!

Det fina med Ken Loachs filmer, och några till, är att de får en att tänka sådana roliga tankar. Till skillnad från de flesta andra filmer, som, även om de är underhållande och mest business och en födkrok för hyggliga filmarbetare, samtidigt tjänar syftet att skymma dessa grundläggande förhållanden och sudda ut denna ljuvliga och stärkande tanke: de är så f-t få!
  Snart tar vi dem!

•••••

Efter ytterligare en kilometer på skidor växer tvivlet. Där det är litet djupare snö har djuret med de stora spårtecknen plöjt en fåra i snön och sopat igen fotavtrycken efter sig. Det går inte att se om det är klövar eller tassar eller kanske rentav hovar - ett tag undrar vi om det är en liten häst som varit ute på vift! Vid granntorpet har den vikit av från vägen och där, i det tunna snötäcket under en stor gran, får vi bekräftelsen på det vi alltmer börjar misstänka: det är ett vildsvin vi har framför oss. Klövarna är större än rådjurens, och framför allt så har lättklövarna satt ett tydligt avtryck.
  Den där aprilmorgonen för snart ett år sedan när vi stod och betraktade förödelsen visste vi inte att vildsvinen nått hit. De har funnits ett par år i Roslagen och tidningarna har berättat om hur de plöjt upp golfbanor och fotbollsplaner och potatisodlingar. Men här hade ingen sett dem ännu. Några månader senare sitter grannen i trädgården och lyssnar på matchen mellan Sverige och England när hon hör ett konstigt ljud bakom ryggen. Hon vänder sig om och 30 meter bort bökar en sugga med kultingar under några gamla äppelträd! Två veckor senare gör de ett andra besök hos oss och äter upp årets färskpotatis.

Vi fortsätter mot torpet. Spåren följer vägen nästa ända fram. Också det skiljer den från de andra djur som vi ser spår efter, rådjur, hare, mård och räv. De kan visserligen också gå en bit längs vägen, särskilt räven, men de har sina egna rutter och viker snart av, in i skogen igen. Först vid sista kurvan, nedanför den gamla fornborgen, lämnar vildsvinsspåren vägen och försvinner in i granplanteringarna.
  Det är en annan rolig tanke dessa vinterdagar: vi är de första på kanske tusen år eller mer som ser dessa djur och spåren efter dem i de här skogarna! Så länge har de varit borta härifrån, men nu är de tillbaka.
  Nya spår!

Jan Åhman





En havsörn över torpet........

En dag i somras seglade en havsörn över torpet.
  Jag gick böjd över gräsklipparen, kvadratmeter efter kvadratmeter, framför lagårn, bakom lagårn, runt boden, ovanför stugan, nedanför stugan, vägen ner till sjön.....det blir många meter, svettigt en varm sommar som den i år, nästan kärlkramp i händerna - men också härlig motion. Jag kommer att sakna klippandet i vinter!
  Jag hör ingenting och ser bara världen några meter framför klipparen när en skugga passerar över gräset; jag antar att det är en mås men tittar ändå upp, och då är den där. En utfärgad havsörn med sina mörka breda vingflak och en vit krage och vit stjärt. Så stor! Så vacker! Den seglar sakta över oss, från sjön och norrut över skogen, utan brådska. Den är i sällskap med en annan fågel, jag tror först att det är två örnar, en större och en mindre som leker med varandra; men det är det inte.
  Det är en fiskgjuse som attackerar örnen, gång på gång, allt intensivare. Havsörnen tycks inte bry sig särskilt mycket, varje gång som gjusen dyker mot den vickar den bara litet irriterat på vingarna. Efter en stund försvinner de över skogshorisonten, men då har bilden redan etsat sig in i minnet: den varma sommaren 2001, sommaren då örnen seglade över torpet.
  Jag funderar en tid över fiskgjusens ilska, vad hade den för anledning att ge sig på örnen? Några veckor senare får jag svaret av grannarna. De hade upptäckt att gjusen byggt bo vid en av de mindre sjöarna, en bit bort. Det var det den försvarade. Det var därför den var så förbannad!


•••••


Det blir ännu en höst med nya krig. Ett spektakulärt terrordåd i USA där tre tusen oskyldiga människor får sätta livet till blir upptakten till nya erövringskrig. Den störste terroristen av alla i vår tid, USA, tar nu tillfället i akt att flytta fram sina positioner i Centralasien. Kanske får vi om hundra år veta sanningen om alla trådar som ledde fram mot World Trade Center, när arkiven har öppnats hos stormakternas säkerhetstjänster och propagandabilderna har bleknat. Men vi vet redan idag, att de som nu utpekas som fiender igår var vänner. Än mer: de skapades och lyftes fram som de nyttiga idioter de är. Talibanerna hade aldrig nått Kabul utan pakistansk hjälp och "Bushladin" understöddes av USA i kriget mot ryssarna. Historien och skändligheterna upprepar sig: Sadam Hussein var god när han slaktade iranier, då var han en allierad i ansträngningarna att försvaga ett land som gjort sig alltför självständigt enligt amerikansk smak. När han sedan vände sig mot andra hållet och intog Kuweit och blev ond kunde också det utnyttjas till att stärka USA:s positioner i den delen av världen.
  Sverige är ett litet land som måste kryssa mellan stormakterna. Det gäller att vara klok och försiktig och bygga allianser mot de stora, om vi vill fortsätta att vara ett självständigt land och behålla en flerhundraårig fred. Tyvärr har den nuvarande statsledningen kastat all försiktighet överbord. Den statsminister vi nu har, en inskränkt bypolitiker, feg och anpasslig mot de starka, och männen och kvinnorna bakom honom bedriver ett högt spel om Sveriges självständighet.
  Som svensk skäms jag när jag hör denne man helhjärtat sluta upp bakom USA:s politik, vare sig det gäller Balkan, Palestina eller Afghanistan. Det är inte bara det att han sluter upp bakom de starka mot de svaga; det är också en dumhet.


•••••


Jag skrev nyss att tre tusen oskyldiga människor miste livet i New York. Men var de oskyldiga? Kan en amerikansk medborgare säga att han eller hon är oskyldig inför alla de skändligheter som den egna statsledningen gör sig skyldig till runt om i världen? Frågan tål att diskuteras - även för vår egen del. Vidrigheterna börjar nu ta sådana proportioner att man måste börja ställa samma frågor som - i efterhand - ställts till och om det tyska folket och dess hållning till hitlerismen. Vilket ansvar har vi som svenskar när Göran Persson och Anna Lindh stöder den etniska rensningen på Balkan, fördrivningen och förföljelserna av palestinierna, stormaktsockupationen av Afghanistan?
  Har vi åtminstone reserverat oss, för att tala samverkansspråk?


•••••


Havsörnen seglar vidare och fiskgjusen återvänder till sina ungar, lugnad för den här gången. Det som blev en stor skönhetsupplevelse för mig väckte fasa hos gjusen. Det är högsommar och fågelkonserten har tystnat. Tidigt på morgnarna kan man ännu höra några av dem sjunga en strof, taltrasten, gärdsmygen, en och annan lövsångare. Våra nötkråkor grälar högljutt när de bevakar hässlet som ska ge dem vintermaten. Tornsvalorna busflyger och vi hör dem krafsa mot takbrädorna när de kryper in och ut under tegelpannorna för att mata sina ungar. Men när jag går i skogen en varm eftermiddag för att leta efter de första kantarellerna är det märkvärdigt tyst. Aldrig finns det så många fåglar i våra skogar som nu - och sällan ser och hör man så få! Det är egendomligt.
  Efter vårens buller upplever vi tystnaden i skogen. Blir det så för afghanerna också? Efter tjugo års krig blir det äntligen tyst? Så man hör de andra ljuden.
  Ljuden när stormen har lagt sig: Kungsfågelpipet. Sitt eget hjärta. En älskad människas sparsamma ord.

(2001)


Sista dansen..................

Länge var det en dröm.
  Tjäderspelet.
  Som ung slukade jag Hans Lidmans och Nils Parlings böcker om långa nätter i kojorna. De svartvita bilderna i djuptryck av tjädertuppen med solfjädersstjärten uppspänd och näbben vidöppen fick boksidorna att vibrera av klunkanden och sisningar i den tidiga gryningen.
  Men fanns detta verkligen, eller var det bara en poetisk berättelse i ord och bild; en dröm?
  Morfar berättade om hur han och andra karlar hade gått på tjuvjakt under spelet på Nysättraskogen, man måste röra sig försiktigt så att man inte skrämde fågeln - men också passa sig så att inte länsman fick syn på en. Och längst upp på vår egen skog fanns en liten mosse dit folk från hela socknen gått på tjäderspel.
  Men det var då det, på 1920- och 30-talen, när det fanns gott om skogsfågel; på höstarna kunde man se dem i flockar ute på stubbåkrarna.
  Jag gick till mossen, men där fanns inga tjädrar. Bara vitmossa, tranbär och ett och annat älgspår. Jag rodde över sjön till Nysättrasidan. På den tiden, nu pratar jag om tidigt 60-tal, fanns den gammeldags bondskogen fortfarande kvar och här hände det att jag stötte en tjäder emellanåt. Men det var längesedan som någon hört talas om spel och jag kunde inte se några spår.
  Men den mindre flugsnapparen sjöng i alkärret och enkelbeckasinen tickade bland björkarna i det som varit en åker på morfars tid.

Drygt tjugo år senare går jag i Tärnanområdets skogar i Södra Roslagen och en vår började jag leta litet mer systematiskt efter tjäder.
  En tidig aprilmorgon i sent 80-tal blir drömmen verklighet. Det är precis som i Bruno Liljefors berömda målning: solen har inte riktigt letat sig in mellan tallstammarna på den torra hällmarken, det är knappt skjutljust, den kupade handen bakom örat för att uppfatta de förunderligt svaga lätena från denna stora fågel. Först "det svaga ljudet av som jag trodde en vattendroppe som faller i ett stilla vatten, det liksom ekade svagt i skogen" som konstnären själv beskriver det; ytterligare några klunkanden i lugn takt, så allt intensivare och därefter den litet högre slutklunken och till sist det intensiva gnisslandet.


•••••


Facket måste förhandla med arbetsgivaren på olika nivåer. Klubb Årsta kan inte ensam förhandla mot exempelvis Posten Produktions ledning om frågor som berör alla terminaler. Vi kan inte förhandla ensam mot dem ens när det gäller mer Stockholmsspecifika frågor. Vi måste i dessa fall förhandla tillsammans med andra klubbar som berörs; det är också så att vi blir starkare genom att samarbeta med andra. Det är förklaringen till att vi exempelvis har en Verksamhetskommitté inom Posten Produktion och ett Geografiskt Råd i Stockholm. Samma princip gäller för andra nivåer inom Posten.

Sedan kan man diskutera hur denna organisation ska se ut; själv tycker jag att nuvarande modell till formen är rimlig och någorlunda svarar mot behoven.
  Därefter kan man, som Günter Thiele är inne på i sin artikel på annan plats i tidningen, värdera resultatet av dessa samarbetsorgans arbete. Det sker naturligtvis enligt sedvanlig föreningspraxis genom att årsmötena inom respektive organ behandlar styrelsernas och revisorernas berättelser över det gångna året; i sista hand granskar kongressen vart tredje år hela förbundets verksamhet.
  Nu ger det inte hela bilden. Jag brukar till exempel fortlöpande rapportera i Facktuellt från Verksamhetskommitténs arbete och andra skriver rapporter från Geografiska Rådet (en annan gren på trädet), mm.
  Dessutom ska vi på det sätt som Günter initierar, föra en fortlöpande diskussion om olika nivåers arbete inom förbundet. -- Hur har dessa organ bidragit till att våra arbetsförhållanden förbättrats, frågar Günter retoriskt. Var och en får svara för sig, men om jag ska svara för mig så blir det väl ungefär så här. De 35 år som jag jobbat fackligt har till allra största delen bestått i ett vardagligt gnetande på lokal nivå och väldigt litet i att svinga mig mellan grenarna i det fackliga trädet. Jag har dock arbetat en del och arbetar fortfarande i några organ över klubbnivå. Under 70- och 80-talen lyckades vi uppnå en del förbättringar. Från 90-talet och framåt har det i mycket varit en eländesresa. Det är sällan vi kan rapportera om några framgångar i egentlig bemärkelse; snarare hur vi i bästa fall lyckats begränsa försämringarna. Konstigt nog gnetar man på och ägnar en mycket stor del av sitt liv åt detta! Och fortsätter, trots att jag ser flera svåra år framför oss.

Det kan då skänka en liten tröst i att lyssna till två av mina favoritförfattare. Berthold Brecht skriver i en av sina dikter (jag har den tyvärr inte framför mig) att "den sida vars kämpar tröttnar först förlorar". Och Vladimir Iljitj Lenin påpekade en gång på tal om strejker att de är "en skola i kriget; inte kriget självt". Exakt detsamma kan sägas om det fackliga arbetet. Genom fackföreningen kan vi på sin höjd skjuta litet på maktförhållandena; men inte upphäva själva klassamhället.
  Det kommer aldrig att finnas något lyckorike här på jorden, men vi är nu inne i en period när vi går åt fel håll. Så länge någon röstar på mig tänker jag fortsätta det fackliga arbetet i trädets olika grenar och försöka minska arbetsgivarnas makt och stärka våra intressen.

Samtidigt som jag grubblar över frågan hur vi ska vinna själva kriget och helt upphäva deras makt!


•••••


Kapitalägarna härjar inte bara med våra jobb och arbetsplatser, de har också gett skogen en riktig omgång de senaste decennierna; en rovdrift som endast kan liknas vid det som istiden lämnade efter sig. Den ena tjäderskogen efter den andra huggs bort och de fyra-fem spel jag letade upp på 80-talet har krympt till ett enda.

Nu går vi ännu en morgon i mitten av april den timslånga vandringen från torpet bort mot spelet. Vid tretiden hörs den första taltrasten när vi passerar Kolarfallet. Ajdå, vi är litet sena. Tjädern börjar spela först av alla i den tidiga vårmorgonen, därefter följer taltrasten. Det betyder att de redan bör vara igång när vi kommer fram. Vi smyger oss in mot spelet. Från den första hällmarken hörs ingenting. Spelet har krympt och vi går sakta och lyssnande med händerna bakom båda öronen. När vi närmar oss kärret .... där! .... viskar vi till varandra när vi hör de första klunkarna. Och så ett brak, ett uppflog som skrämde mig den första gången jag hörde det. Vi stannar vid en kullfallen tall och bara lyssnar. Det är kallt så här i gryningstimman, men det stilla klunkandet en bit framför oss i halvmörkret värmer. Hönsen borde vara här nu, de kommer till spelet i andra halvan av april. Men vi hör inga pockande läten, det gravandslika kacklet som brukar höras längre än tuppens spel.
  Kanske är det sista dansen, och kanske får han dansa den ensam.
  Det blir till ännu ett argument för att upphäva kapitalets herravälde!

(Juni 2005)





Copyright - Jan Åhman