Dag Solstad: Roman 2019.
Det är lördag kväll på Stället med utsikten, det har varit en solig dag med frost i gräset på morgonen och till och med en antydan till is på sjön – men nu är det grått igen, blåst och stabila plusgrader; så var det med den förhoppningen om vinter! Men det var ett vackert ljus i morse när vi vandrade bland de stora ekarna i herrgårdslandskapet vid Torp, så annorlunda mot mina sönderblåsta granskogar hemma i Roslagen. Ett sångsvanspar vaktade reviret i den grunda Vadsjön, som även den går öppen.
  "Stanna världen, jag vill hoppa av", skrev jag i höstas, med anledning av de allt galnare nyhetsbulletinerna. Det har ju inte blivit bättre sedan dess med den nya USA- och Israelkramande utrikesministern med hennes överseende med statskupper och utomrättsliga avrättningar – samtidigt som hon säger sig vilja bedriva en världsomspännande kampanj för demokrati. Det är hyckleri i högsta divisionen. Nej, det går inte att hoppa av, även om man som sagt kan önska det när man hör Trump och Allan Widman & co breda ut sig. Och för den delen även de ledande s-politiker som stensätter vägen mot undergången med nya förmåner för de välbeställda, friska miljarder till de militära charlatanerna och försämrad anställningstrygghet för dem som gör jobbet. Man kan få lust att hoppa av för mindre. En som kan sägas ha gjort det är kemner Björn Hansen, som vi har kunnat följa i tre romaner av den norske författaren Dag Solstad. Han skriver så f-t bra den där Solstad i de bisarra historier han berättar – jag kommer att tänka på Proust, som ju skildrar en värld så främmande från min som man kan tänka sig; ändå sitter man fast. Om Solstad kan man säga att han i sina romaner skriver mitt i den norska verkligheten med sina övergångsbiljetter i kollektivtrafiken i Oslo, Björn Hansen har räknat ut hur långt man hinner inom en timme, sina mobilsurfande ungdomar och bloggande unga kvinnor – men hans hjältar i de olika romanerna har hoppat av och gömt sig, som Bj. Hansen, som han heter här, i sin "drittleilighet" i Grönlandsområdet i Oslo. Solstad var en tid inne i den vänstersinnade folkliga rörelse som drog fram över världen på 60- och en bit in på 70-talet men sedan ebbade ut och svängde åt andra hållet. Han tog i Gymnasielärare Pedersen avstånd från "den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land", inte utan humor och litet kärlek; men ett avstånd. Därefter har hans romanfigurer mest gömt sig bakom gardinerna i sina lägenheter, bevittnat mord utan att ingripa, ja t.o.m hjälpt till att forsla bort liket, eller själva, som kemner Hansen, gjort sig skyldiga till försäkringsbedrägeri, straffats för det och hållit sig undan vänner, barn och barnbarn. Nu är Bj. Hansen, och kanske även Solstad?, vid vägs ände. I "Roman 2019" dyker helt oväntat hans enda barnbarn upp och flyttar in i hans lilla enrummare där böckerna klär väggarna från golv till tak; sonsonen ska studera litteratur vid universitetet. "Du är en opprörer med en negativ ånd" säger sonsonen till honom och trots att han valt ett liv som enstöring piggar Wiggos besök upp honom, den korta tid de får tillsammans. Efter ett uppträde med sonsonens flickvän, ännu en Solstadsk skröna, dör Björn Hansen i armarna på honom: "fred vare med ham, ja med dem begge", slutar romanen. Nu har det blivit söndag och ännu en av denna vinters mörka och gråkalla dagar. Idag går vi på Husbys och Akalbys marker, stora gärden, en enda åker är lika många hektar som en hel gård i min hemby, och hårt drivna skogar. Vi fikar vid ett av torpen, en jägare stannar sin bil och vill att vi ska gå en annan väg, han ska släppa sin hund i såten bakom oss. De jagar hjort idag och kanske är det därför som den jägare som passar i en åkerkant släpper förbi två rådjur, det är ingen idé att stanna till och fråga honom, han vill minst av allt prata med oss. Han är lika tillsluten som en Björn Hansen, vi jägare blir lätt sådana när det kommer söndagsvandrare mitt i drevet! Eller står han, liksom jag, och funderar över vad den norske författaren vill med sina romanfigurer? Lika litet som man vet var haren har sin gång, kan man vara säker på vad som rör sig i huvudet på en jägare, på pass vid Björkholmen, med Husbyån i fonden och där det en gång i tiden fanns ett vad över ån! (2020-01-27)

Dag Solstad: Professor Andersens natt

När jag för fem år sedan anmälde Solstads Ellevte roman, läste jag den som att han var på väg att löpa linan ut. Nu var det inte riktigt så, det har hittills kommit ytterligare två böcker på samma tema, han har trätt upp ytterligare två romaner på samma tråd: Genanse og verdighet (1994; inte översatt till svenska) och nu senast Professor Andersens natt (1996; på svenska 1998 i översättning av Jan Stolpe, utgiven av Doxa förlag).
  Frågan är om han inte NU har nått botten. I de fyra romaner som följde på Gymnasielärare Pedersen, företog sig de olika huvudpersonerna lika desperata som meningslösa handlingar. I den här romanen har det gått så långt att det är en icke-handling som står i centrum. Professorn, frånskild och utan egna barn, firar jul ensam i sin stora lägenhet i Oslo. Han blir vittne till ett mord. En granne i en lägenhet på andra sidan gatan stryper en ljushårig kvinna. Professor Andersen kommer sig inte ens för att ringa polisen och anmäla vad han sett. I två månader grubblar han över saken; sedan tar boken slut. Och var det verkligen ett mord? Vi vet inte säkert eftersom vi aldrig ser något lik, inte ens en efterlysning av en försvunnen kvinna. Kanske är det samma mord som begicks i Ett försök att beskriva det ogenomträngliga som vi här ser, kanske i repris? Den gången hjälpte bokens huvudperson till att forsla bort liket; den här gången gör han ingenting.
  I den föregående romanen, Genanse og verdighet, var lektor Elias Rukle förtvivlad över att hans elever var så ointresserade av Ibsen. Här har processen gått ett steg längre: Professor Andersen har kommit till samma slutsats som Rukles elever: Ibsen är ointressant i vår tid. Andersen har gjort karriär på Ibsen, han undervisar om Ibsen, han är handledare åt de studenter som forskar på Ibsen; efter att själv ha vänt ut och in på Gengångare är hans kommentar: Var det allt? Klassikerna har ingenting att säga vår tid, de förmår inte längre att skaka om publiken på det sätt som de gjorde när de skrevs.
  - Antagligen är det det som Solstad vill uppnå med sina monologer. Att skaka om oss. Att få oss att reagera och kanske rentav att handla??
  När Solstad skildrar juldagsmiddagen och sällskapet runt bordet hemma hos en av professor Andersens vänner, läkarparet Bernt och Nina Halvorsen, vet man inte om man ska skratta eller gråta. Där sitter de, de gamla radikalerna från 60-talet, och diskuterar den senaste pratshowen på TV. I sin italienska kostym, med sin fina bil parkerad på gatan, sina stora lägenheter. Det är en skarp skildring, ohygglig i all sin intighet; men är den sann?
  Det finns anledning att ställa samma nakna fråga som inför den första delen i romansviten, Gymnasielärare Pedersen. Solstads böcker suger tag i en, det är starka böcker, man bör tänka efter vad det är man läser!
  Dag Solstad skildrar i sin romansvit delar av det intellektuella skikt som deltog, en del mer, andra mindre, men alla deltog på något sätt, i 60- och 70-talens vänsterrörelse, för att uttrycka sig i vida termer. De kom oftast från borgerlig miljö, och har nu återvänt dit. Men inte alla, och inte riktigt lika mycket. Det finns förstås de som gjort avbön och stora karriärer. Men det är inte dem som Solstad skriver om. Han skriver om alla de andra, de som kommit en god bit på väg, men som fortfarande vill väl: "De var fortfarande emot makten, innerst inne var de oppositionella, även om de alltså nu var stöttepelare som på alla sätt utförde Statens order...."
  Nu trampar de vatten, de är förtvivlade och förlamade och vet varken ut eller in. De kommer sig inte ens för att ringa polisen när de ser ett mord begås mitt framför ögonen på dem. I alla fall skriver Solstad så, och kanske tänker han på Balkan, Kurdistan, Latinamerika och Palestina - eller alla de oförätter som begås här hemma. Dessa intellektuella var en kort tid gäster hos verkligheten, de såg en glimt av den 1968; den verklighet som hela tiden funnits och finns där: Folket!
  Kanske, förhoppningsvis!, längtar de dit igen. De försök (allvarligt menade men fyrkantiga, ofullkomliga, etc, etc) att länka samman arbetarrörelsen och de intellektuella som genomfördes av 60- och 70-talens vänsterrörelse och som Gymnasielärare Pedersen hånade - kanske var de inte så dumma trots allt?!!

Dag Solstads "Ellevte roman, bok atten"

Man kan säga att Solstads "Ellevte roman" är en fortsättning på de tidigare romanerna om Gymnasieläraren, Det ogenomträngliga och 1987, men att han här har löpt linan ut. Eller är det så att han nu har gått i en cirkel och är tillbaka till de första romanerna, som en av de norska recensenterna antydde?
  Här finns ingenting om politik, inte ens en antydan till den tid som varit. Här är det rätt och slätt en (f d karriär)tjänsteman vid namn Bjørn Hansen som är huvudperson. Han bryter upp från sin hustru och tvåårige son i Oslo och en utstakad karriär inom statsförvaltningen och följer en tillfällig förälskelse till Kongsberg, där han så småningeom söker och får jobb som "kemner" (= fögderichef?). Med avsky konstaterar han dock snart att den Turid Lammers, en ättling till den överklass som ägt allting i Kongsberg, lektor i främmande språk och drama vid gymnasiet, som han förälskat sig i, och flyttat samman med, men nu ser på från sidan, ja, ganska snart med en avsmak, eller cynism, som får en att tänka på porträttet av Nina Skåtöy i Gymnasielärare Pedersen; med avsmak noterar han att

"... han også fått øye på noe annet hos henne, og det var att hon hele tida forholdt seg till noe som for lengst hadde gått under, som ikke eksisterte. Turid Lammers skulle ingen steder, det fantes ingen retning for hennes liv, annet en å være der hon var, og funkle. All denne entusiasme, alle disse planene, all denne energi som fikk utløp vær time på dagen, på Gymnaset, i blomsterbutikken, i Teaterforeningen, i samlivet med Bjørn Hansen, alt detta hadde kun sitt eget øyeblikk som mål."

Det är bara det, att samtidigt som Bjørn Hansen skarpögt konstaterar detta, så är han likadan själv. Eller rättare sagt: så som författaren skildrar dessa båda människor, och hela miljön som de lever i där i Kongsberg, så är de sådana. De läser sina böcker, lär ut sina språk, spelar sin amatörteater, opererar sina patienter, kräver in sina skatter, studerar till optiker; men till vilken nytta?! Det finns en rät linje från Gymnasielärare Pedersens berättelse över arkitekt MNAL Arne Gunnar Larsen och redaktör Fjords historier till kemner Bjørn Hansens liv, som det återberättas i denna den Ellevte roman. Det fascinerande med Solstads böcker är den exakta och levande beskrivningen av samtidens norska vardag (NB! de delar av den som passar berättelsen!) - både i stort och smått. Hans böcker är samtidsromaner - såväl vad det gäller frågan om varför man behöver en mikrovågsugn som den om vad vi gör med våra liv under seklets sista decennium. Boken om Gymnasielärare Pedersen skrevs vid den tidpunkt då 60- och 70-talens folkliga vänsterrörelse kraschlandade mot den begynnade 80-talskrisens verklighet (en kris som sedan kom att skjutas upp ett decennium med hjälp av den Reaganska upprustningen).

Romanerna om arkitekt Larsen och redaktör Fjord skildrade två intellektuella som brottas med intigheten efter att denna hoppfulla rörelse, som de varit en del av, brutit samman. I Bjørn Hansen ser vi förhoppningsvis punkten. Här finns inte ens de negativa orden om vänsterrörelsen, och kanske är det det som förebådar vändpunkten?! Bjørn Hansen är missöjd med sitt liv, och att någonting måste göras åt det, men han vet inte vad. Det är en mycket typisk bild av de nordiska (europeiska?) samhällena av idag. Missnöjet växer, otåligheten, ilskan, insikten om att "något måste göras". Men vad bör göras? Den folkliga vänsterrörelse som materialiserade samma missnöje i slutet på 60-talet, finns knappt idag. Socialdemokraterna och andra borgerliga krafter, utom och inom de tidigare vänsterrörelserna, inte minst inom!, lyckades (nästan!) krossa det som trots allt byggts upp. Även Solstad har sin del i detta. Kanske kan man läsa den Ellevte romanen som ett erkännande? Kanske var trots allt doktor Skåtøy att föredra framför doktor Schiøtz? Kanske skall boken ses som en insikt i att de pengar som doktor Skåtøy samlade in på Larviks torg till de strejkande Hammerverksarbetarna var mer värda - trots de blinda fläckarna i hennes världsbild, än de 80.000 kronor som Schiøtz kammar hem i den märkliga affär som avslutar den här romanen?

På samma allegoriska sätt kan man kanske också se "den förlorade sonens" återkomst till fadern 18 år efter skilsmässan - och lika många år efter 25. septemberplatsen, en annan - och mera hoppfull! - samtidsroman av Solstad. Med sin høye, klare norske stemme berättar han för den desillusionerade fadern om sina framtidsplaner som optiker, sina affärsidéer skulle man nästan kunna säga med ett modernt ord. Bjørn Hansen retar sig över att sonen valt yrke mest av en slump (en kamrats påverkan, så som de flesta väljer sin framtid!) - samtidigt som författaren utförligt skildrar sonens ilska över att skolledningen inte bryr sig i att en av eleverna uteblir från kursen; en annan gång sonens harm över att kamraterna vägrat att dela på bensinkostnaderna. En god bild av var vi står idag.
  Så kan man resonera kring denna bok - och därmed har jag också sagt att det är en läsvärd bok. Den tål att diskuteras - och ta ställning till. Om hur många böcker kan man säga så?

Jan Åhman

Dag Solstad: Ett försök att beskriva det ogenomträngliga.

Solstads försök att skildra det ogenomträngliga handlar om en norsk socialdemokratisk arkitekt och bostadsbyråkrats möte med sitt eget verk: en modern storstadsförort och dess människor. Samtidigt om något mer: en borgerlig intellektuells förhållande till vanligt folk. Där finns en stark beröring med Solstads föregående roman om gymnasielärare Pedersen. I den nya romanen finns också en direkt anknytning när du författaren sitter och diskuterar denna bok med sin nya huvudperson. Arkitekt MNAL Arne Gunnar Larsen, planeringschef i norska HSB (?), har läst berättelsen om Gymnasielärare Pedersen och haft mycket roligt: han skrattar gott åt cykelturen på vattnet, hemliga årsmöten i Sverige osv. Författaren uppskattar inte berömmet när han upptäcker att AG läst boken som en fars: Jag har skrivit en bok som borde angå alla intellektuella som menar något med livet sitt, säger han surt till sin nye huvudperson. Men arkitekt MNAL Larsen fortsätter: Du har skrivit en ärlig bok, säger han till sin författare och barndomskamrat, du har med konstnärlig talang och utan tanke på egna konsekvenser utlämna dina tio år under revolutionsromantikens och sekterismens mantel: Då reser sig Solstad upp i restaurangen och BRÖLAR för andra gången.
  Där fick vi som kritiserat Gymnasielärare Pedersen!
  De blir utkastade och fortsätter hem till Larsen, eller rättare sagt till dennes grannar: en ung familj med en sexårig son, han expedit i en klädaffär, hon hemmafru.

Den socialdemokratiske byråkraten AG Larsen har nyligen skiljt sig och flyttat från våningen i centrala Oslo ut till en av de förorter som han själv varit med om att planera. Det är inget av de värsta exemplen från rekordåren utan en mjukare variant från senare år. Ändock är det en trist miljö, precis så död som förorternas halvvärld är. Frågan är om människorna som bor här är lika trista som husen, gårdarna, parkeringsdäcken? Den familj som Solstad låter oss och AG Larsen bli bekant med uppfyller de värsta farhågorna. Han är en misslyckad ishockeyspelare som arbetar som kuschad försäljare i en klädaffär och fördriver kvällarna med amerikanska videofilmer. Hon går hemma med barnet och gör som han säger, frivilligt. Tills den dag då hon ledsnar och vill skilja sig. Då stryper han henne. Sådant är livet i förorternas värld. Här lever förlorarna. Naturligtvis åker Johnsen fast så småningom medan arkitekt Larsen självklart går fri, trots att han hjälpt till med att gömma undan liket.

Solstads roman för att beskriva det ogenomträngliga börjar storartat med huvudpersonen som ringer upp sin författare och Edvard Hoem som skrider värdigt genom lokalen och hälsar vänligt till höger och vänster; det är förföriskt och mycket Solstadskt. Den ger oss verkligen också några träffsäkra och tankeväckande bilder av förortsvärlden, faktiskt även något om dess människor, av den socialdemokratiske karriäristen osv. Tyvärr slutar också boken i Solstadskt, i Pedersenandan. Vilka är de trista människorna: de som planerat och byggt våra förorter eller de som bor där? Det är frågan. I Solstads roman är det återigen så att det är OBOS planeringschef arkitekt MNAL Arne Gunnar Larsen som är vinnaren och familjen Björn Johnsen som är förloraren. OK, det är rätt. Så är det ju. Alla vet att det är så, varför då inte skildra det så?. Det som gör mig upprörd när jag läser den här boken är att jag fåt intrycket att det också kommer att förbli så. Familjen Johnsen är de ständiga förlorarna. De är återigen skildrade utifrån, av en som trots allt tal om revolution etc fortfarande står kvar på andra sidan. Kanske är det så att författarens ord i romanen också stämmer in på Solstad:

"...har det stått klart for meg at det moderne norske livet er ugjennomtrengelig. Ja, jeg betrakter det livet som leves på Romsås for principielt ufortsåelig. Jeg har ingen mulighet til åt forstå det".

(1988)

Den här artikeln skrev jag för drygt tio år sedan och publicerades i Förr & Nu nr 1/1986. Då höll 60- och 70-talets revolutionära politiska vänsterrörelse på att rasa samman i Sverige. När detta skrivs, i slutet av 90-talet, är behovet av denna typ västerrörelse större än på länge; ja, mycket större än på 60- och 70-talet!
  I syfte att förhindra att en sådan rörelse på nytt växer fram publiceras nu böcker som Per Ahlmarks men också olika avböner och avståndstaganden från sådana "som var med". Det intressanta är vilka som kommer till tals! Det är patetiskt att exempelvis höra Channa Bankier uttala sig i en radiodokumentär (i tre avsnitt!) eller läsa Karl Erik Tallmos självbekännelser på Internet. De här två var nämligen med och försökte driva vänsterrörelsen in i ett extremistiskt blindspår, den ena i Rebellerna, den andre i Kfml-r; först var de med och skapade de en vrångbild av vänsterrörelsen, sedan pekar de på den och säger: titta, hur hemsk vänstern var!
  Är det inte ynkligt!

Jan Åhman
1997-08-25