---------------------
Fortsättning den 1 september.
LO-ordföranden Johan Lindholms tal.
Reham Attala.
Annika Strandhäll.
Moskla Hasan.
Morgan Johansson.
“Härtill är jag nödd och tvungen”.
Jag tänkte mig den rubriken på kvällens socialdemokratiska Palestinamöte på Norra Bantorget i Stockholm, framför Branting och grabbarna.
Men f-n vet. Jag trodde att man äntligen, till slut, fått till detta socialdemokratiska möte om Palestina därför att man måste lugna alla de medlemmar som trots, eller på grund av, ledningens smygande krävde det. Men det kom bara några hundra, en gles skara, så tunn om man jämför med trängseln på Odenplan om lördagarna. Är det trots allt så att de socialdemokratiska medlemmarna skiter i palestinierna, är de så hjärntvättade av den dagliga antipalestinska propagandan i press, radio och TV? Eller ickepalestinska som i kvällens Rapport där man hade ett långt inslag om de raketer som ryssarna skjutit mot Kiev med några dödsoffer som följd – men inte ett ord om de minst 50 palestinier som idag, liksom alla andra dagar i snart två år, bombats ihjäl av israelerna. Jag noterade att de av mina vänner eller f.d. vänner som är eller t.o.m. har blivit socialdemokrater på senare tid trots allt skit som (s) har hittat på, NATO, DCA, krigspropagandan, miljarderna till krigen, sveket mot pensionärerna, etc, etc – de var inte där. Men jag var där, och mina hardcorevänner likaså trots våra krassa åsikter som vad (s) sysslar med; vi var där därför att nu handlade det trots allt om Palestina och Israels förfärligheter mot dem. Men kanske var det någor annat som gjorde att Mäster Palm och Branting, där de stod gömda bakom scendraperiet, skämdes över den glesa publiken? Det var ett rent socialdemokratiskt arrangemang, bara partifolk, inte en enda inbjuden gäst. Men de var där: LO, Socialdemokratiska partiet, SSU, Kvinnoförbundet, ABF, Palmecentret, Tro & Solidaritet, (s)-studenterna, HBTQ(s). Och de var alla representerade av ordföranden eller motsvarande.
Med ett undantag.
Det fanns ett stort hål i dagens manifestation: partiledaren var inte där, istället hade man skickat fram talespersonen i utrikesfrågor, mannen i sportskor: Morgan Johansson. Han höll ett bra tal, alla höll bra tal, inget snack om annat än att Israel begår krigsbrott och bedriver folkmord. Men ändå: Varför var inte partiordföranden där när man nu till slut äntligen ordnar ett opinionsmöte om det här kriget!? Glöm inte att Magdalena Andersson deltog som en av huvudtalarna vid det stora Ukrainamötet på Sergels torg efter den ryska invasionen. Och glöm inte att hon gick kippavandringar med den judiska församlingen i Stockholm efter den 7 oktober.
Men hit kom hon inte.
Vilket kan vara en förklaring till att så få kom. Kanske vågar man inte komma då? Det är kanske inte riktigt rumsrent, trots allt? Eller har man avsikligt annonserat mötet för lite och för tyst? Eller går de som bryr sig på Odenplansmötena istället? Eller är socialdemokratiska gräsrötterna så få numera att man inte har några att mobilisera? Består partiet bara av ett tunt ramverk av betalda ombudsmän och välgödda riksdagsledamöter och EU-parlamentariker?
I vilket fall så sorgligt. Och litet ynkligt också.
Kom till Odenplan på lördag! Varje lördag kl. 14. “Folkligt, engagerat och fullsatt”, för att travestera det som stod på annonserna förr i tiden. Och utan skygglappar! (2025-08-28)
Magdalena Andersson finns! Hon höll sig undan i förra veckan när socialdemokraterna hade sitt Palestinamöte i Stockholm - - men ikväll dök hon minsann upp när Rapports ynkliga journalister och Judiska Centralrådet krävde en ursäkt därför att SSU-ordföranden vid nämnda möte burit en Palestinaschal med budskapet att "Jerusalem är vårt". Usch vad hemskt! Men att Israel det senaste dygnet mördat ytterligare 78 palestinier i Gaza hade varken hon eller Judiska Centralrådet någon kommentar om. (2025-09-01)
(S)-kvinnornas ordförande Annika Strandhälls tal
SSU-ordförande Moska Hasans tal
(S) utrikespolitiska talesperson Morgan Johanssons tal
Reham Attala sjunger Bella Ciao
