1:a maj med Margot
Vi var i Sörmland över helgen, på Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på, och bestämde oss för att åka till Norrköping och demonstrera på 1:maj. Nyköping och Oxelösund ligger närmare till och i båda städerna hade socialdemokraterna och vänsterpatiet gemensamma arrangemang. Men nu blev det Norrköping och dessutom sossarnas tåg (vänstern hade eget); den främsta anledningen till det var att vi ville lyssna på Bomb-Margot Wallström, landets utrikesminister. Jag är av den gammelmodiga uppfattningen att 1:a maj är arbetarrörelsens kamp- och högtidsdag. Man bör därför ge sig ut på gatorna den dagen och åtminstone delta i ett möte eller liknande arrangemang. Inte minst i dessa dagar, när arbetarrörelsen ifrågasätts allt mera högljutt och skamlöst från höger och högerextremt håll, ska de röda fanorna dominera stadsbilden den här dagen och visa dem att den socialistiska tanken lever och att vi inte tänker ge oss!.
Nå, hur var det då i verklighetens Norrköping? Det var samling på Gunnar Nordahls plats utanför den sportarena där IFK Norrköping tog hem SM-guldet i fotboll förra säsongen (eller spelar de numera en annan plan, jag är inte så hemma på det där!). Det var väl 2-300 deltagare i tåget och det var en hel del röda fanor och en rödklädd musikkår som spelade Internationalen och det var sol över gatorna och många åskådare – och så alla vi som sprang bredvid och fotade – längs marschvägen genom den vackra staden med avslut nere vid forsarna, alldeles intill Arbetets museum.
Men mera då? Ja, först kom den svenska flaggan och därefter FN-flaggan och sen en bit ner i tåget arbetarrörelsens vackra fanor och de röda fanorna. Att FN-flaggan placerats på hedersplats berodde väl på att Margot lobbar hårt för en svensk plats i FN:s Säkerhetsråd, "vi ska inte skämmas över att vi kandiderar till Säkerhetsrådet", sade hon i sitt tal. Skämmas? Nej, men väl ifrågasätta nyttan med ännu en USA-klient i rådet. För så är det ju: det är få länder som idag lika helhjärtat som Sverige sluter upp bakom USA:s politik. Annars var det väl bra med FN-flaggan och att vi helt slapp EU:s flagga som annars brukar dyka upp i alla sammanhang. Men visst hade det suttit fint med röda fanor allra längst fram i tåget, jämsides med den svenska! Och även om arrangörerna gjort det så hade inte Margot glömt bort EU: "EU är bland det bästa som vi uppnått", sade hon, "vi ska värna EU:s tålmodiga samhällsbygge". Kanske tänkte hon på Grekland? Därför ville hon naturligtvis också att Storbritannien ska stanna kvar i EU.
"Tillsammans för Sverige" var huvudparollen i årets (s)-demonstrationer. Det låter väl bra, men det säger kanske inte så mycket. I själva tåget var det få paroller som kunde ge litet mer vägledning om vad vi ska kämpa för idag. De fackliga organisationerna hade några av sina krav: "Stoppa lönedumpningen. Svenska avtal i Sverige", krävde Pappers. "Tåg i tid - fixa spåren" krävde, tror jag det var, 6F. (S)-kvinnorna bar några handtextade plaket: "Barn blir rika när föräldrarna delar lika". "Låt de gamla få lugn och ro - ge de unga en plats att bo" och "Heltid helt enkelt". Några ungdomar bar tågets enda plakat om välfärdstjuvarna: "Vinster i välfärden? Nej tack!".
Förutom FN-flaggan fanns det inte en enda flagga eller fana eller plakat med internationell anknytning i tåget! Varken solidariteten med förtryckta folk, ställningstaganden i de krig som pågår, NATO-frågan och Värdlandsavtalet, etc. Har man helt släppt de frågorna? Eller är de för känsliga i partiet idag? Har Stefan Löfvens "så här hälsar vi i Sverige"-anda lagt ett lock över de frågorna? Nu tror jag väl inte det, eller hoppas det inte, med tanke på att partiledningen så hårt driver vissa internationella- och säkerhetspolitiska frågor. Att folk på lägre nivåer i partiet har en uppfattning i frågorna illustreras av att de starkaste applåderna under Margots tal kom när hon betonade vikten av fortsatt svensk alliansfrihet och de näst kraftigaste fick hon när hon nämnde erkännandet av Palestina!
Hennes tal innehöll förstås en del om välfärdspolitiken, satsningarna på sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, satsningarna på skolan, det ärvda budgetunderskottet, allianspartiernas krav på sänkta löner, jämställdheten, etc.
Hon lade, som den utrikesminister hon är, stor vikt vid de internationella och säkerhetspolitiska frågorna. Hon berömde sig och regeringen för att de satsar 1,9 miljarder i humanitärt bistånd till Syrien. Sverige ger också stöd till FN:s medlare Staffan de Mistura och betalar enligt Margot två av hans medhjälpare. Det är svårt att få besked om vem som får de miljarder som anslås till Syrien men vi vet att den svenska regeringen deltar i sanktionerna mot den lagliga syriska regeringen så de lär inte få något – men däremot ger man pengar till olika terrororganisationer. När hon nu återigen berömde den "feministiska utrikespolitik" som regeringen driver – bl.a genom att utbilda kvinnliga medlare – så klingar det falskt: kvinnorna drabbas som bekant hårt i det krig som Sverige är med och stödjer, trots allt tal om motsatsen (läs t.ex. det här reportaget.
Ukraina är ett kärt resmål för både Löfven och Wallström. De fortsätter Carl Bildts politik och därför kritiserar hon Ryssland för att de annekterade Krim men umgås gärna med de kuppmakare i Kiev som startade hela processen, chokladoligarken och hans fascistiska kompisar och USA-tillsatta regeringsmedlemmar, de som bland annat gjorde sig skyldiga till mordbranden förra året i Fackföreningarnas hus i Odessa och mördade 48 människor. Dessa korrupta människor belönas med nya miljardlån. Det är också både obegripligt och osmakligt att hon kan stå på 1:a maj och skryta med att hon skickat miljarder till den Kievregering som på fascistmanér förföljer och mördar vänstermänniskor och förbjuder dem att demonstrera på 1:a maj
Till sist så tog hon också upp NATO och Värdlandsavtalet. Hon betonade starkt – och fick dagens kraftigaste applåder för det – att "den militära alliansfriheten är viktgare än på länge" och avslutade med en retorisk fråga: "Tror någon att ett NATO-medlemskap minskar spänningen?!" Det var ju bra sagt – men desförinnan avfärdade hon Värdlandsavtalet som ett avtal som innehåller "praktiska lösningar" för det samarbete och de samövningar som vi redan genomför tillsammans med NATO. Eftersom (s)-ledningen vet att det finns ett starkt NATO-motstånd inom partiet så tar man det nu bit för bit. Man samövar redan, som Margot påpekade, och samarbetar på många områden. Värdlandsavtalet är nästa steg ... och sedan tar vi ett steg till och sedan är vi fast. Det är så de jobbar och tyvärr spelar Margot Wallström med i det spelet.
***
Nu var det inte bara Margot som lockade oss ut på en femtonmilaresa. Efter ett besök på Arbetets museum och efter att ett tag trott oss vara förflyttade tillbaka till Havanna när den ena gamla amerikanaren efter den andra drog förbi på Kungsgatan, tog vi vägen över södra Kolmården och Fjällmossen hem. Vi har inte varit där tidigare men sett rapporterna på Artportalen om spelande orrar. I södra Roslagen är de en sällsynthet numera och även i östra Sörmland. I Kolmården finns ännu några spel och Fjällmossens verkar vara det största och säkraste. Området är naturreservat sedan 1999 och Sörmlandsleden gör en avstickare genom södra delen. Det var en vacker vandring på bergen i mossens sydöstra del och trots att man bara ser en del av den var det imponerande. Nu var det sent på eftermiddagen och knappast några orrar som spelade för oss, men den blommande porsen lyste i motljuset vid Lilla Göljen och nästa vår ska vi sova här en natt och väckas av orrarna och återuppleva morgnarna i Tärnanskogarna innan de höggs sönder och samman och ännu längre tillbaka i tiden när jag cyklade med fältbiologerna i Norrtälje till orrspelet vid Bredsjön i Roslagsbro. Jag hör dem redan i mina öron och det är nästan lika vackert som Internationalen! (2016-05-04)
