Ramsjön.
“Var till Ramsjön”, skriver jag helt kortfattat i min lilla blå almanacka söndagen den 7 maj 1961. Jag minns den exkursionen, trots den knapphändiga notisen, därför att jag och min äldsta syster Astrid hade cyklat dit och sett vattensalamandrar i lekdräkt. Det hade vi aldrig gjort tidigare, och inte heller senare för den delen. Nu är jag på väg dit igen, nästan på dagen sextio år senare. I början av vandringen är det sig fortfarande ganska likt, Trollängarna underhålls ännu, men det har kommit till två sommarstugor. När skogen tar vid och jag/vi följer diket uppströms mot sjön var det antagligen en gammal skog på den tiden, idag är det en litet besvärlig granplantering. Taltrasten och rödhaken sjunger för mig, och gjorde det kanske då också, det minns jag inte. Tibasten blommar uppe på dikeskanten, här har man en gång i tiden grävt ett ganska djupt dike för att odla upp en mosse till först äng och sedan åker. När vi då, 1961, kom fram till Ramsjökärret, var åkern fortfarande öppen och det var i diket som rinner genom den som vi såg salamandrarna. Idag växer här återigen (en ganska risig och sumpig) skog och några vattenödlor ser jag inte till. Så här efteråt kunde man önska att vi hade dokumenterat fyndet litet noggrannare, till exempel vilken av de två arterna det var. Troligen den mindre vattensalamandern, den är tydligen vanligast. Den kallas också skrattaborre och, läser jag mig till på Wikipedia. I Norrland finns en rad småsjöar som heter Skrattabborrtjärn, men den sjö som vi är på väg till har fått sitt namn efter ett annat djur. Men först åkern. På en mycket vacker karta från 1716 heter den “Borudan” och beskrivs som “skogsäng”. Vi är nu inne på Uppveda bys marker och där finns flera “rudan”: “Borudan”, “Korudan”, “Budrudan”. När jag googlar på “Borudan” får jag bara upp det Borudan som ligger i Häverö och fortfarande heter så och ingår i ett naturreservat. Ortnamnsregistret har ett par lokaler till med det namnet. Med hjälp av Uppveda byalag får jag en länk till en skrift från 1905, “Svenska landsmål ock svenskt folklif”, där man skriver att “rudan” är en dialektal variant på “rödja”, eller “röja, som vi säger idag; ett namnled som förekommer ofta i våra ortsnamn. Dock inte i min hemby som är nästan granne med Uppveda. Vi har det besläktade “svedja” i byns och en av gårdarnas namn och många åkrar som hetat “kärr” uppe på skogen; men ingen “rödja”. Men på morfars tid fanns en man som kallades för “Stubbrudarn”, kanske var han en jävel på att röja bort stubbar?! I Uppveda har man inte bara “ruda”utan även “rödja”. Till exempel “Trätesrödiorne”, ett skifte som så småningom skulle bli åker och som för tankarna till min by, som var känd, eller misskänd, för sin osämja!
  Jag fortsätter fram till sjön och går i skogen längs södra sidan bort till ett berg där några omtänksamma människor har placerat en liten bänk. Jag minns inte vad syrran och jag såg när vi kom fram till sjön men när Håkan och Lena och jag gick här en majmorgon femton år senare stod en älg ute på gungflyet på norra sidan av sjön. När hon började ge sig av skrämde hon upp en gulärla. Den fågeln förväntar man sig inte i den miljön! Litet senare på sommaren plockade vi blåbär där älgen hade gått fram. Senaste gången jag var här var 1979, då tillsammans med Helene. Vi gick från andra hållet, från Virö, och vände här vid Ramsjön. Helene tog en bild av mig som visar hur glad man kan bli, nyförälskad en tidig majmorgon vid en liten tjärn i skogen.
  På mina bilder från sjön är vattnet blått. Men “ram” är ett gammal namn för korp och för (korp)svart, “ramsvart” är en annan variant på samma tema. Namnet syftar antingen på att vattnet ansågs mörkt, man säger ju gärna så om skogstjärnars vatten, eller möjligen att korpen höll till här. Hursomhelst så fanns här inga korpar när vi kom hit 1961. Min första korp i Roslagen såg och hörde jag vid Skorven i Anderssvedja en oktoberdag 1978, det var i samband med älgjakten; innan dess hade jag nog bara sett den i Ammarnäsfjällen. Nu är den, liksom en annan norrlandsfågel, sångsvanen, vardagsmat här nere, idag hörde och såg jag korpar vid flera tillfällen över Uppvedamarkerna.
  I sjön låg två knippar och i strandskogen sjöng gärdsmygen. Det gjorde de också på 70-talet.
  På återvägen går jag en sydligare bana, över de stora hyggena och längs den övergivna åkern vid det som 1716 hette “Norrmossen” och “Trätesrödjiorne” fram till Nysättras Trollängarna. “Trollen” kommer kanske från de många gravrösena kring åkern, idag långt från närmaste bebyggelse, antagligen låg en av byarna här, långt tillbaka, före de första kartornas tid. Men det är en annan historia.

På andra sidan landsvägen ligger Brännströms naturreservat. En gammal blädad kulturskog, ett av de få icke plantagen i trakten. Den goda nyheten är att den har klarat sig så bra från Alfrida. Det såg illa ut längs landsvägen men innanför har få träd gått omkull; den har klarat stormen. Den dåliga nyheten är att det, trots reservatet, inte syns ett spår efter tjäder. Inte ett uppflog, inte en enda spillning.

“Var till Ramsjön”, skriver jag för åttonde gången i min anteckningsbok. Kanske blir det en nionde gång?!