Jan Åhmans hemsida

Större bild

Vid sidan av vägen.
Jag gör ännu en vandring i Tärnanområdets skogar, och som så ofta gärna litet vid sidan av. Idag började jag visserligen med att följa Roslagsleden en bit, från “Stora hygget”, som fågelskådarna kallar föryngringsytan på båda sidorna om Pukebyvägen. Varfågel hade återigen setts här för ett par dagar sedan, tänker den häcka på hygget? Idag höll den sig undan, men enkelbeckasinen ticki-ticki-tickade i någon väta och taltrastarna och rödhakarna sjöng intensivt i skogskanten, ja, de följde mig faktiskt under hela vandringen ända fram till klockan 10. Ifjol stötte jag på en speltokig tjäder längs vägen, men idag var det lugnt – alltför lugnt, inte ett enda uppflog eller en enda spillning under vandringen. Vid fyrvägskorsningen i Järsätra spelade en skogssnäppa för mig.
Går man till höger kommer man bort till de numera planterade åkrar där den gamla byn Järsätra låg, den fanns kvar en bit in på 1900-talet. När jag gick här första gången på 1980-talet var det fortfarande öppen mark och med litet tur kunde man höra en orre spela. Mellan 1960 till 1975 gjordes en stor avverkning mellan Pukebyvägen och sjön Mysslingen; kanske var det därför som jag en natt när jag var ute efter nattskärran istället hörde trädlärkan sjunga i den ljusa försommarnatten.
Väljer man istället att gå rakt fram och lämnar Roslagsleden och håller sig till vägen kommer man först ner i svackan där Mysslingetorp låg vid sjön, det lades ner mot slutet av 1800-talet. Det var ett torp under Järsätra, båda finns med i husförhörslängden från 1735, den första som finns publicerad på Internet. Fortsätter man runt sjön kommer man in i Trehörningsskogens naturreservat och kan ansluta på nytt till Roslagsleden, etapp 5.
Jag valde den här gången att ta till vänster i korsningen, in på den skogsbilväg som antagligen byggdes inför de stora avverkningarna 1960-70. Trots den relativt unga skogen håller, förutom trastarna, både svartmes, tofsmes och talltita mig sällskap. Där vägen tar slut går jag in i skogen åt norr och följer ett av alla skotarspåren fram till den mosse, som jag länge har velat besöka. Jag var på väg hit en sensommardag på 80-talet men tvingades ge upp i det sjöblöta höga gräset på de då nya hyggena. Jag var ute efter blåbär, idag tänkte jag mig att miljön kunde passa både tjäder och järpe, men ingendera syntes till. Mossen heter på Laga skifteskartan från 1854 “Stockkärret”, man undrar ju om det är någon som använder det namnet idag. Grannkärret hette “Stormossen”, men den verkar ha dikats ut. Jag plockar upp de gamla namnen från kartorna och relanserar dem; kanske kan någon eller några föra dem vidare?!
Från Stockkärret går ett dike ner till Pukebyån som kommer uppifrån Tärnan och skogarna runt den sjön; i sjön Viren ska den förena sig med ån från Undals och Oqvista Storsjöar och Hersen m.fl. sjöar för att till slut genom Loån rinna ut i havet.
Pukebysjön är till stora delar igenväxt med vass, men det hindrar inte två eller flera par grågäss att slåss om reviret. Jag stöter upp en trana och säkert häckar den eller i anslutning till sjön. Åkergrodorna leker och kväker i sjön och jag tycker mig också höra den vanliga grodans surrande. Ån söder om sjön omges av en spännande försumpad björkskog. Bävern trivs här och miljön passar också för till exempel mindre hackspett, som har observerats här.
Det var dagens första etapp. Den andra handlar om att försöka hitta lämningarna efter Valsätrastugan. Jag upptäckte den genom att den finns utmärkt på den ekonomiska kartan från 1952. På flygbilden från 1960 kan man fortfarande skönja ett tak, men annars är stället och dess människor osynliga. Det finns ingenting om dem i husförhörslängden och stället finns inte med på några kartor, varken före eller efter 1952/60. På storskifteskartan från 1795 heter området, ett svag ner mot Tärnan på södra sidan om Förlovningsberget, “Walsätrakärret”. Det första jag ser när jag kommer fram, påhejad av gärdsmygen, är en rostig järnsäng som någon har placerat som skydd över brunnen, toppad med ett emaljerat uppochnervänt tvättfat. Husgrunden syns tydligt, liksom resterna av murstocken. Den utvändiga skorstenen har antagligen varit det järnrör som ligger utsträckt i gräset intill muren. Man har, trots den korta tid som någon/några bott här, haft en riktig källare, modell mindre. Även den finns kvar. Liksom blåsipporna som trivs här i slänten där människor skött om ett litet stycke mark i skogen; nu är det bara människorna som fattas. De får nöja sig med mig, och de som rastat på udden som sticker ut i Tärnan.
Där storlommen simmar förbi när jag fikar och njuter av utsikten mot Tärnholm och samlar krafter för att ta mig upp till den nyaste skogsbilvägen och återvända till bilen. (2021-04-20)