Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Gerardo Berrios.
Äntligen möte!
Två pensionärsmedlemmar hade kallats in som mötespresidium: Janne Gebring som ordförande och undertecknad som sekreterare.
Några val återstod från det digitala årsmötet i våras. Det fattas en ledamot i styrelsen men det valet fick utgå i brist på kandidater. Däremot valdes Bayram Khan och Lena de Pomian som revisorer och Danny Pettersson, Edris samt Anette Bruken Larsson som valberedare inför årsmötet. Hoppas att de hittar tillräckligt många kandidater!
Den som vanligt ambitiösa aktivitetsplanen för kommande år föredrogs och godkändes. Man får bara hoppas att virusen inte sätter nya käppar i hjulet! Aktivitetsplanen finns HÄR!
Medlemsavgiften fastställdes till oförändrade belopp, tabellen finns HÄR!
Klubben har fortfarande ett fondkapital och dessutom en mycket god kassa på grund av att så få saker har kunnat genomföras under pandemin. För 2022 planeras för möten i normal ordning, återupptagna kulturaktiviteter och preliminärt en gemensam utflykt av något slag. Vaxholmskortet efterfrågades men styrelsen svarade att det sedan receptionen tagits bort och bemanningen på fackexpeditionerna dragits ner är det svårt att sköta rent praktiskt.
Budgeten fastställdes.
Därefter var det dags för aktuella frådor.
Klubbordförande Gerardo berättade att det återigen är dags för en ny organisation i mars 2022. Styrelsen kommer att hålla informationsmöten så snart man vet mer.
Andreas Asp, förhandlingsansvarig i regionen, lämnade en utförlig rapport om de förändringar som den nya organisationen med varannadagsutdelning fört med sig. Bland annat risk för uppsägningar och en ogin arbetsgivare som försvårar omställningen.
Han avslutade med att kommentera de förändringar i LAS som regeringen genomför och som LO ställt sig bakom – dock inte vårt förbund, SEKO, och inte heller Byggnads och Transport. Han ansåg att det som kan bli den största nackdelen med de nya reglerna är de som gäller uppsägning av personliga skäl där arbetsgivarens ställning har stärkts jämfört med hittills gällande regler.
Till sist informerade styrelsen att det finns ett stort intresse för pensionsutbildningar (hög medelålder på terminalen!) och nya kurser kommer därför att hållas under 2022. Peter Larsson har engagerats för att leda dem.
Man gjorde också reklam för LO-distriktets 3-dagars tvärfackliga medlemsutbildning med ersättning från facket för förlorad arbetsförtjänst.
Jan Åhman
Pia Zetterberg.
Mikael Ström.
Andreas Asp.
Likadana, fast tvärtom.
Nu har man avverkat två sådana områden i södra Vallentuna, i Tärnanområdets norra kant. En del av det som nu har avverkats, det ligger gigantiska vedtravar längs vägen, är till och med klassat som “nyckelbiotop”; men vad hjälper det! Jag trodde i min enfald att man inte fick avverka sådan skog om man vill behålla sin FSC-märkning; men det får man. Bara man har haft ett samråd med Skogsvådsstyrelsen och fått godkänt, och det har man fått i det här fallet. Då är det lagligt och Holmens, som är köpare, kan sova gott.
Den här avverkningen är ett exempel på realiteterna i den svenska skogspolitiken. Det blåbruna blocket i riksdagen gör ett stort nummer av att man vill “stärka äganderätten” i skogen. Men om man lämnar maktens korridorer i Stockholm och ger sig ut i skogen vet man att markägarna i stora drag gör precis som de vill med sin skog. Vill man kalhugga så gör man det. Och man har gjort det! Och, som exemplet ovan visar, fortsätter med det ända in i väggen; de sista resterna av kulturskogen ska bort. De hatade nyckelbiotopsinventeringarna och fick stopp på dem och de nyckelbiotoper som hann identifieras innan stoppet visar man, i den blåbruna anda som styr landet, allt mindre respekt.
Annars var det en fin dag med litet spårssnö på skogsbilvägarna och den lilla sjön Svulten hade lagt sig igår natt och nu lös den i vitt med den lilla snö som kommit. Jag stötte en tjäder under vandringen och talltitan och tofsmesen underhöll mig i bergen söder om sjön. Noterade att den knipholk som jag satte upp vid sjön för mer än trettio år sedan ännu sitter kvar, tack vare plåttaket. Sedan är det en annan sak om det någon gång har häckat en knipa i den, jag tror knappast det, det är nog inte en knipsjö. Men kanske någon annan har haft glädje av den? Här på sydsidan finns några fläckar med kulturskog; det är ingen avancerad gissning att de ryker bara den nya vägen in i området är färdigbyggd. Efter sjön gick jag dalgången som sträcker sig ner mot Malmsjödal. Här gick en gång en gammal körvä/stig men nu hade man nyligen gallrat i tallplanteringen och lämnat svåra körskador efter sig.
När jag kom tillbaka till bilen lyste solen så vackert på Malmsjöns vass; det fick bli en avslutning i dur! (2021-11-23)
Det ska vara en rejäl körskada också!
Nordic noir.
Jag hade läst klart Ola Tunanders bok "Navigationsexperten". Med utgångspunkt i den sovjetiska U 137:s intrång och grundstötning i Gåsefjärden i Blekinge den 27 oktober 1981 resonerar författaren kring hela den svenska ubåtshistorien från 1980-talet och framåt. Det är en vidunderlig bok. Jag har visserligen tidigare läst Mattias Göranssons bok “Björnen kommer” där han klär av de svenska militärens och politikernas bluffar om ubåtarna; om de ens var ubåtar och inte minkar och sillar eller SMHI:s ljudbojar så var de i alla fall inte sovjetiska intränglingar utan snarare NATO-båtar. Naturligtvis förtigs en sådan bok och politiker av Carl Bildts och Peter Hultqvists typ fortsätter obehindrat med sina lögner. De gör det därför att de är impregnerade med det amerikanska tänkandet och de är tvungna till det, de och deras uppdragsgivare, kapitalägarna med Wallenbergarna i spetsen kräver det; de är rädda för att återigen hamna i onåd i Washington. Så långt Mattias Göransson och andra som seriöst har försökt att reda ut vad som verkligen pågått och pågår i den svenska skärgården. Ola Tunander skruvar upp historien ett par varv till. Han har arbeta i många år med utrikes- och säkerhetspolitik och militära frågor bland annat vid det norska Peace Research Institutet i Oslo; han är minst sagt väl insatt i frågorna och har personligen träffat och resonerat med många av aktörerna i detta drama, både svenskar, norrmän och amerikaner. Inte minst med kommendörkaptenen Karl Andersson som var den svenske militär som fick uppdraget att intervjua nyckelpersonerna i besättningen på U 137. Men – han “missade” "Navigationsexperten", det högst rankade, men i besättningslistan obefintlige, befälet ombord, kommendören Josef Avrukevitj. Enligt Tunander har han en nyckelroll i denna lika märkliga som skrämmande berättelse. Tunander redovisar som en självklarhet att de verkliga ubåtar som varit inne i svenska vatten varit NATO:s – och att en begränsad krets svenska politiker och militärer känt till och godkänt detta. Liksom man, enligt Tunander, accepterat att NATO placerat ut ljudbojar och regelbundet servat dessa i svenska vatten. Man använde (använder?) italienska miniubåtar för dessa uppdrag (de miniubåtar som alltså påstods vara sovjetiska!). Den socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson skulle ha varit en av dem som kände till och godkände denna verksamhet. Tunander går ett steg till. Han antyder att Avrukevitj var köpt av USA, med svenskt gillande, med uppdrag att sätta den sovjetiska ubåten på grund i ett svenskt militärt skyddsområde. Han skulle ha varit den ende som hade kontroll på var ubåten befann sig och medvetet styrt in den i Gåsefjärden. Syftet med denna operation var att efter 60- och 70-talens USA-kritiska svenska opinionen och Palmeregeringarnas strävan efter vänskapliga förbindelser med Sovjet, vrida opinionen åt ett USA-vänligare och framför allt mera sovjetkritiskt håll. Oavsett om nu U 137 gjorde en obegriplig felnavigering eller om det, som Tunander antyder, var en USA-ledd operation, så blev resultatet en mätbar förändring i den svenska opinionen. Rädslan och misstron mot Sovjet växte – och Wallenbergarna fick ett efterlängtat klartecken att köpa ny utrustning till Jas Gripen!
Torpet Exermans
"Fastigheten Bromseby i södra Vallentuna har varit i Danviks hospitals ägo sedan 1300-talet. Här bedrevs jord- och skogsbruk, såg och kvarn ända fram till 1950-talet. Det är bland mycket annat ett industriminne. Idag återstår skogsbruket. Samtliga byggnader förutom två har rivits, de senaste, flygeln till arrendatorbostaden samt det vackra timmermagasinet, för bara ett par år sedan. Nu återstår två torpställen, Nöjden och Exermans. De har varit uthyrda och underhållits men har på senare tid tillåtits att förfalla. Den 12 mars i år talade jag med Carina Mattsson på telefon och frågade om ställena inte längre var uthyrda och varför de i så fall inte sköttes. Vid Nöjden stod, till exempel, dörren olåst och öppen och alla möbler förutom spis och kylskåp bortförda. Enligt Carina Mattsson var de uthyrda och hon skulle kontakta den ansvariga och vidarebefordra min iakttagelse.
Med vänlig hälsning
Jan Åhman"
Torpet Nöjden, mars 2021.
Någon som älskade Nöjden har illustrerat blindförnstret.
Det som återstår av Bromsebyg gård: Uppfarten till ladan.
Nöjden ur ett annat perspektiv: Fönsterluckan hänger på trekvart i samma ställning som i våras.
Resterna av ladan vid Nöjden. Förre (?) hyresgästen började rusta den, men sedan tog det stopp och taket rasade in.
Nu har vi förflyttat oss till granngården, Pukeby. Här ladan.
Pukeby, mangårdsbyggnaden.
Panorama över åkern öster om Pukeby, längs skogsbilvägen mot Knutsarby.
Panorama med utsikt mot Pukebys Södergärdet och Byängen.
Utsikt över gärdet mot Bromsby.
Anders Romelsjö, en av talarna, med en för dagen specialdesignad gul väst! I bakgrunden talar Aliro Cerda Romera (som gjort banderollen).
Sigyn Meder talar.
Arne Ruth, tidigare chefredaktör på DN.
Karin Rosenqvist, Folket i Bild:s ordförande.
Örjan Appelqvist, ekonomhistoriker.
Aliro Cerda Romera
Kristina Hillgren, psykolog och medlem i Assangekommittén. Det svenska lejonet ler förnöjt och fortsätter att skaka av sig all kritik. Men hur länge ...?
För första gången på två år kunde Årstaklubben hålla medlemsmöte igen. Dryga tjugotalet medlemmar hade hörsammat kallelsen till budgetmötet den 27 november i ABF-huset, med efterföljande middag på Cumin Club.
Skogsindustrin och granbarkborrana är likadana, fast tvärtom. Borrarna är fenomenala på att leta upp träd som är försvagade medan skogsindustrin är proffs på att söka upp de små enklaver med frisk kulturskog som gömmer sig i plantagen.
Det är den nionde november, igår kväll när jag vid elvatiden reste mig från läsfåtöljen för att gå och lägga mig upptäckte jag vilken vacker dimma som svept in över ön, kanske därför att temperaturen sjunkit under nollan. Det var litet sent så jag orkade inte gå ut, istället tog jag några bilder genom fönstret. I morse var den borta, men det var ännu frost kvar i gräset, men den försvann när regnet började.
Trots denna hårdkokta kriminalroman, en verklig "nordic noir", sov jag gott på natten för att därefter vakna upp till den sedvanliga USA-propagandan.
Eller i det här fallet Israelpropaganda; Israel,som ju, när man kokar ner det, är en USA-bas i det oljerika och strategiskt viktiga Västasien. Den nya snälla israeliska regeringen har beviljat arbetstillstånd för 10.000 arbetare från Gaza fick man höra till frukosten. Sedan är det ju visserligen någon miljon palestinier till i Gaza som inte har något arbete på grund av Israels blockad – men det är ju en helt annan sak som vi inte ska prata om. Eller det faktum att den nya israeliska regeringen är minst lika hårdföra som den tidigare och skjuter ihjäl palestinier, även barn, och stjäl ny mark för att bygga stora bosättningar på Västbanken. Osv ... Det rapporterar man inte, istället åker Ann Linde dit och gullar med dem och reportrarna oroar sig om ... Iran! ... har kärnvapen eller ej. Men Israel då, som redan har kärnvapen? Glömde visst det!
Så här fortsätter det, dag efter dag, ljug om ubåtar, Israel, USA:s härjningar och förtigande av dem som avslöjar skojeriet. Ser, exempelvis, att ingen av de stora dagstidningarna ännu har recenserat Tunanders senaste bok; den ska förstås tigas ihjäl. Liksom Julian Assange ska ruttna bort i en brittisk fängelsehåla alternativt spärras in på livstid någonstans i USA. Den schweiziske juristen, FN:s specielle tortyrrapportör Nils Melzer har förresten skrivit en bok om “Fallet Assange”. Den finns på svenska nu, köp den eller låna på ditt bibliotek! Stina Oscarsson anmälde den i Svenska dagbladet men det ska nog ses som ett olycksfall i arbetet, så värst mycket mer lär det inte skrivas eller pratas om den och Assange i svenska media.
Efter att ha läst Tunander, och Göransson, mfl, är det ingenting som förvånar längre. Det är bara skrämmande – man bör komma ihåg att det är med den här typen av operationer och falsk propaganda som krigen förbereds, vare sig det gäller Vietnam eller Irak eller ... jaa, var? Kanske är det vår tur nästa gång?! (2021-11-10)
Angående fastigheterna Bromseby, Nöjden och Exermans.
Det är alltmer frustrerande att besöka Bromsebyområdet under vandringarna i Tärnanområdet i södra Vallentuna. Nu återstår bara två torp av det som en gång var en levande industri här långt in i skogen. Nu syns tyvärr ett tilltagande förfall vid de två återstående fastigheterna. Jag har tidigare frågat/påtalat detta till Danvikens hospital som äger Bromseby men bara fått svävande besked. Jag har mot den bakgrunden idag skickat denna skrivelse till dem angående skötseln av Nöjden och Exermans:
Den 3 november besökte jag återigen torpen och kunde då konstatera att de såg lika övergivna ut som i våras. Ingen hade uppenbarligen varit där under sommaren och tagit hand om hus och tomt. Nöjden står fortfarande olåst och inbjuder, tyvärr, till fortsatt vandalisering.
Jag anser att det som återstår av kulturminnet Bromseby är värt att bevara och att Danviken, som en gång för länge sedan fick det som gåva, har ett ansvar att ta väl hand om det. Det innebär att hus och tomt underhålls men även att t.ex. den stig som leder från Bromseby upp till Exermans återställs; den har förstörts i den senaste avverkningen.
Det är knappast några problem att hyra ut sådan här torpställen som ligger så nära Storstockholm; tvärtom, de är eftertraktade. Uthyraren kan naturligtvs också ställa krav på den som hyr.
Mot den bakgrunden måste jag tyvärr ställa frågan till Danvikens hospitals styrelse om avsikten är att låta husen förfalla för att sedan riva bort dem?
Jag hoppas att det inte är så och att ni därför hyr ut fastigheterna till folk som vill använda och sköta om dem så att åtminstone resterna av detta kulturminne kan bevaras.
Jag bifogar min utredning kring Exermans, som var Skogsrotens båtsmanstorp från ca 1700 till 1901 när indelningsverket upphörde.
Össeby hembygdsförening har föredömligt satt upp en informationstavla där Bromseby kvarn och såg låg. Bifogar ett foto av den och aktuella foton av Nöjden och Exermans.
ss
Assange, igen.
Ännu ett möte till stöd för den under Guantanamoliknande förhållanden fängslade Julian Assange. Han, som genom Wikileaks avslöjade krigsbrotten, sitter fängslad – men mördarna går fria. Med hjälp av svenska politiker, jurister och, inte minst, tigande media. Det enda glädjande den här dagen var att Svenska Dagbladet, som första större svenska tidning, tagit in en artikel som stödjer Assanges sak. Stina Oacarsson har skrivit en anmälan av Nils Melzers bok “Fallet Julian Assange” (Karnevals förlag). Nils Melzer är, bland annat, FN:s specielle tortyrrapportör och det var som sådan han ombads att granska fallet Julian Assange. I sin bok redovisar han det justitiemord han fann. Stina Oscarsson anmälan finns HÄR! (tyvärr bakom betalvägg). Melzer, har, mot bakgrund av sin undersökning, ställt ett antal frågor till svenska myndigheter. De har, naturligtvis, vägrat att besvara frågorna.
Mötet var som vanligt litet men naggande gott med den oförtröttlige Sigyn Meder som konferencier. (2021-10-29)
