En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.

Alunbrukets skorsten.

Med Linné på Öland: Degerhamn.
Nästan allra längst ner på sydvästra Öland, i Degerhamn, ligger ett stort industriminne. Eller egentligen två: ett alunbruk och ett kalkbruk. Eller tre, om man ska räkna in det stora cementbruket som tystnade 2019. Alunbruket är äldst, det första anlades i början av 1700-talet, men flyttades efter en tid över till fastlandet på grund av bristen på ved på Öland. Alunskiffern, ur vilken alun utvanns, bröts dock i Degerhamn och fraktades med båt över till Lovers bruk. 1804 återetablerades ett alunbruk i Degerhamn och drevs fram till ca 1900. Alun användes som garvämne och som betmedel vid färgning och vid ytbehandling av papper. Rödfärg var en restprodukt som också såldes från bruket. Alun används än idag, exempelvis ingår det i recept för att göra trolldeg. När Linné den 6 juni 1741 besökte alungruvan i Degerhamn bröt man skiffern för att dels, som Linné noterar, frakta den med båt över till Loverts bruk, dels som bränsle när man brände kalk av kalkstenen, som då och så länge kalk och cement tillverkades i Degerhamn, bröts uppe på alvaret. Vi hör Linnés egna ord:

“Emellan Möckelby och stranden, bredvid själva strandlinjen, löper landborgen, i vilken alungruvan är belägen och begynt på västra sidan mot havet, ligger dock med bottnen högre än själva havet, är vid pass ett bösseskott i diameter, vid pass 12 alnar djup, såsom en halvcirkel inböjd inåt lantborgen, helt öppen att alla väggar bliva nästan perpendiculaire (lodrät/JÅ) upp i själva dagen. Malmen är här den lättbrutnaste man någonsin önska kan, ty han fördelar sig medelst springor och tvärspringor mycket artigt.
  Vi sågom mycket folk köra malmen neder till sjön att lasta honom på båtar till överfart till Loverts alunbruk, vars kyrka vi sågom tillika med Christianopel över havet. Mitt uti gruvan låg en varp (slagghög/JÅ) av odugliga stenar, kal, orsten, och svartbollar.
  Här brännes kalk med den små alunskiffren, som ej så lätt kan överföras, emedan han är smulad. Vi frågade varföre de ej bränna sin kalk av orsten, som där finns i så stor quantitet, emedan han giver långt finare kalk och nästan en gips; men fingo veta att då den brännas, och så snart han fullbränd är går han till ett vitt mjöl utan att vänta på bliva släckt såsom annor kalk, alltså är otjänlig, där alunmalmen så länge brinner, och han ej släckes då man vill.
  Utanför gruvan var ett varp av jord, sten, alunmalm, planerad till höjd av bottnen med själva gruvan; i detta varp hade elden kommit lös för 1 par år sedan, och brände nu fast endast åt norra sidan utan låga med rök och os, som här och där trängde upp ur jorden på vilken vi gick var helt varm. Man fann i henne alunstycken hopvittrade såsom sylta (malmgrus/JÅ) vid kallrostarne. Allestädes var man grov här på trakten, gick litet rök upp; fanns bränd kalk, alun och svavelblomma och röd jord av skiffern; man frågade om de ej fruktade att att denna elden skulle angripa själva malmen i berget som låg alldeles intill; men hölls för omöjeligit så länge skiffern låg jämn hoppackad. Det lärer dock bliva visst att om elden kommer engång rätt att taga eld i berget, man här då får fägna sig av den curieuxieteten att hava ett eldsprutande berg i Sverige”.

Linné utforskade det mesta under resan, men till slut höll det på att gå riktigt illa vid alunbrottet i Degerhamn:

“Under det strata (lager/JÅ) räknades och cameraterne voro uppe i väggen att utnämna var och en flod kastades neder en sten av vardera sorten då en av dem språng itu på väggen och ena delen slog på sidan mot min malleolum exteriorem sinistri pedis (vänstra fots yttre fotknöl/JÅ) att jag ej visste annat än att benpipan slogs av och foten krossades; i samma moment drev svedan och plågan bort allt courage, iver och allt nöje försvunno sin väg”, vi begåvo oss strax ifrån gruvan till gästgivargården där vi spisade middag”.

Tilläggas kan att det inte var så farligt, Linné var strax på benen igen och resan kunde fortsätta!
  När aluntillverkningen återupptogs i Degerhamn 1804 kunde man göra det genom att istället för den stora bristvaran på Öland, ved, elda med alunskiffern. Man eldade alltså med alunskiffern för att genom en ganska omfattande procedur tillverka rent alun. Som mest producerade man 1.500 - 2.000 tunnor (en tunna = 144,5 kg). Skifferbrotten ligger längs med landborgskanten ovanför Degerhamns samhälle. Själva tillverkningen skedde i den södra delen och där finns ännu den stora skorstenen kvar och runt den ruiner av fabriksbyggnaderna: pannhus, svalkar, saffiankar, packhus, m.m. I den här delen av industriminnet har länsmuseet satt upp informativa skyltar och området verkar underhållas. På andra sidan vägen ligger flera av de gamla arbetarbostäderna kvar, idag är de flesta bostadsrätter men en lägenhet visas som museilägenhet.
  Den andra delen av industriområdet, kalkbruket, skulle behöva mer resurser för underhållet och pedagogiken; det är igenvuxet. Här finns dels “gruvorna” där skiffern bröts, dels de stora fältugnar där kalken brändes. Råvaran, kalkstenen, bröts uppe på alvaret i så småningom allt större stenbrott. Man varvade kalkstenen med skiffern och täckte över med “rödfyr”, askan från tidigare bränd skiffer. Sedan tände man på och lät det brinna under ca en vecka. När det brunnit färdigt fick man osläckt kalk som fraktades på järnväg ner till hamnen. På 1920-talet började man bygga s.k.k patentugnar där man, ungefär som i masugnar, fyllde på kalksten och skiffer uppifrån och rakade ut den brända kalken nertill. Fyra sådan stora ugnar finns ännu kvar, gömda i slyskogen. Förutom ugnarna och stenbrotten finns här stora slagghögar av den brända skiffern. Det har väl brutits kalksten på Öland ända sedan de första människorna bosatte sig på ön och det har säkert också bränts sten till kalk i liten skala, men den industriella tillverkningen tog fart i slutet av 1800-talet. Den har därefter skett i olika bolagskombinationer för att så småningom övergå från ren kalk till cement och till slut hamna hos tyska ägare, jätteföretaget Heidelberg Cement. Som 2019, lade ner cementtillverkningen på Öland. Idag står fabriken kvar och några anställda packar om specialcement, om jag minns rätt. På informationsskyltarna skriver Heidelberg att anläggningen ligger i malpåse för att kunna starta igen om det av någon orsak skulle bli nödvändigt. Varför gör man då inte det, nu när deras tiilverkning på Gotland hamnat i blåsväder? En orsak till den nuvarande “cementkrisen” är ju att kapitalägarna av profitskäl och utan hänsyn till miljön och arbetstillfällena har lagt ner så gott som all annan svensk cementtillverkning än den i Slite.
  Ett spännande industriminne är det som gömmer sig nere i Degerhamn; jag tror att det är fler än vi som bara har åkt förbi det på väg ner till Ottenby eller ut på alvaret eller de andra sevärdheterna här på södra Öland. Och förhoppningsvis får Södra Möckelby hembygsförening, som förvaltar minnena, större resurser för att utveckla och sköta området!