En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.

Bilder från älgjakten: Utjorda.

Basses första rådjursjakt. Anderssvedja den 1 oktober 2021.

Brandskogshygget från öster.

"Brandskogen" har kalhuggits i sommar. Antagligen brann skogen här för länge sedan, i ett dokument från 1909 kallas den för "Brännskogsskiftet". En av de sista resterna av gammal kulturskog har försvunnit och kommer, liksom i merparten av Anderssvedja bys skogar, att ersättas av ett plantage. (2021-10-01)

Brandskogshygget från sydost.

Från nordost.

Bilder från morgonpromenaden: Långängssjön. Här på skärgårdsön är vi inne i den gula veckan nu, idag förstärkt av litet dimma. www.janahman.se.

Spanarna: Järtecken.
En bit in i John Ajvide Lindqvists senaste roman, Vänligheten (Ordfront 2020), går pensionären Harry Boström sin morgonpromenad ner till hamnen i Norrtälje. Han gör det varje dag, egentligen litet motvilligt eftersom han tycker illa om den omvandling som pågår där, men han går ändå dit för att se vad som har hänt sedan sist. Den här morgonen står en gul container slarvigt placerad på kajen längst ut i det som tidigare var en riktig hamn. Någon måste ha placerat den där under natten, ingen lastbil och inget fartyg, som kan tänkas ha transporterat den dit, syns till. Han knackar på den, flera gånger och vid ett tillfälle tycker han sig höra något inifrån containern. Den är låst så han kan inte utforska den närmare utan går hem och ringer polisen. Så småningom ska det visa sig att det man befarar när man läser berättelsen visar sig stämma: ett stort antal flyktingar har varit inlåsta så länge att de är döda och föruttnade när containern, efter ett sedvanligt Norrtäljebråk om vem som har rätt att göra si eller så, gör att det drar ut på tiden innan den öppnas.
  Då förbyts den vänlighet som hittills har präglat relationerna mellan invånarna i staden till missämja, elakheter och den ena olyckan efter den andra.
  Ajvides 700 sidor tjocka roman kan läsas på flera nivåer. Den är en fin Norrtäljeskildring, både av staden som sådan och människorna som bor där och den låter oss följa ett gäng ungdomars utveckling från barndom upp till unga vuxna i det som fortfarande, trots de förväxta gökungarna i hamnen och de allt tätare förbindelserna med Stockholm, är en landsortsstad.
  Men framför allt är boken, i mina ögon, en allegori över vår tid med dess krig och de flyktingar som dessa har gett upphov till – som därefter har utnyttjats i den högerextrema propagandan. Vänligheten är som bortblåst och istället härskar en rå och iskall vind över våra samhällen. I Ajvides värld bryts i sista minuten denna trend och man får bara hoppas att han blir sannspådd!
  Det vore inte heller John Ajvide om det inte också fanns ett starkt drag av övernaturlighet i “Vänligheten”. Jag som annars inte är så mycket för det övernaturliga måste säga att jag tycker att det passar bra in i romanen; det stör mig inte. Intressant nog dyker detta fenomen upp på flera håll i den samtida litteraturen och journalistiken. I Karl Ove Knausgårds senaste roman “Morgonstjärnan” är det just en olycksbådande övernaturligt stark morgonstjärna som påverkar handlingen. Jag läser en understreckare i Svenska Dagbladet där temat är “Vad är det rådjuren försöker säga oss ... rådjuren bär ofta på en apokalyptisk aura i litteratur, konst och film”. Och Carl Göran Ekerwald, denna gedigna folkbildare, har nyligen gett ut en bok, “Det som inte finns”, där han enligt förlagsreklamen “lyfter fram vittnesmål från världslitteraturen och från egen fatabur på hur det icke-existerande påverkar det som existerar”. Och hur är det egentligen med den fasansfulla Estonia-katastrofen? Politikerna och kretsen kring dem vägrade det enda rimliga, nämligen att bärga fartyget, eller åtminstone undersöka det ordentligt, framför allt för att ge tillbaka offren tiill deras anhöriga, men också få klarhet i vad som hände – istället beslutade man, och påbörjade arbetet, att fartyget skulle täckas över! Som straff dyker nu det ena järtecknet efter det andra upp: en reva här, en skada där, och spekulationerna fortsätter. Och såren hos dem som förlorade anhöriga rivs upp, gång på gång.
  Kanske har jag själv nyligen blivit vittne till ett järtecken? I Råby Rönö socken i Sörmland fanns en gång en by som hette Jälbro. Den är sedan länge borta, men gravfältet som hörde till byn finns kvar. Nu är där åker och man kan när den är nyplöjd ana en skiftning i färgen som kan tyda på att här har funnits en bosättning. Jag vet inte hur det gick till när byn försvann, men troligen var det som på så många andra ställen i Sörmland att en stor markägare tog ifrån bönderna deras mark och tvingade dem att istället bli drängar och pigor och statare under godset. Kanske blev vi den här hösten vittne till hur de som en gång ägt och brukat marken hämnades? Den 22 augusti pågick spannmålsskörden för fullt på godsets stora gärden i Råby. Man körde långt in på kvällen och när man avslutade dagens arbete parkerade man den jättelika skördetröskan på åkern, i kanten mot skogen, där byn Jälbro en gång legat. På natten brinner tröskan upp. Och som om det inte vore straff nog brinner resterna av den en gång till dagen därpå! Endast en ruin återstod.
  Ska vi säga att det var ett memento, en varning till alla de sörmländska godsägare som har lagt under sig så många bondbyars mark och rivit deras hus och bara lämnat några krusbärsbuskar på den gamla tomten?!

Norrtälje hamn då ...

... och nu!

Här låg Jälbro by.

Engellau & co.
Jag sammanfattade i ett kort inlägg på Lindelof.nu vad jag anser om Patrik Engellau & co:s åsikter, de är ju ett helt gäng som skriver i samma anda (Lindelöf hade länkat till hans inlägg):
  “Begriper mig inte på vänstervurmen för Patrik Engellau & co (Assarmo, Janouch, Andersson m fl). Han sammanfattar sitt inlägg om Afghanistan med orden “Ett folk som lyckats med vad talibanerna gjort i Afghanistan behöver inte komma hit och leva på bidrag.” Var det allt? Fy fan!”
  Även en blind höna kan som bekant hitta ett korn, men jag tycker ändå att de inte har något att komma med som ökar vår förståelse av världen och hur vi ska hantera den. Det pågår nu en hårdnande kamp om kapital och marknader och den “världspolis” som Anna Dahlberg i Expressen hyllar befinner sig i gungning. Enligt alla normala ekonomiska variabler borde landet gå i konkurs, men det hankar sig fram med stöd av sin oerhörda militära makt. Även vårt land svajar ekonomiskt; på ytan ser det så bra ut men nyligen kom, exempelvis, nya besked om den enorma, ständigt växande skuldsättningen. Bland annat beroende på en asocial bostadspolitik. Rikedomarna samlas i allt högre grad hos det lilla skikt som äger och styr landet. De har hittills förlitat sig på USA:s styrka och tagit rygg på dem för att göra profit här hemma och på världsmarknaden. När nu striden om marknaderna skärps väljer de att fortsätta den politiken och t.o.m. förstärka den; därför NATO och alla militära samarbeten med USA. Ekonomiskt väljer man också sida och försöker, till exempel, döda kinesiska Huaweis telefoner till förmån för Apples mindre prisvärda (de politiskt ofarliga koreanska Samsung får än så länge vara i fred). Det är dåraktigare än på länge; nu om någonsin behövs alliansfriheten. Var kommer då sådana som Engellau, Assarmo och Jimmie in i bilden. Det sägs om ormarna att de, med sin känslighet, långt i förväg märker att en jordbävning är på gång och därför söker skydd. Wallenbergarna och de andra stora kapitalägarna och kretsen kring dem är som ormarna. De känner oro, kampen på världsmarknaden hårdnar och internt har de problem i många länder. Folk är redan missnöjda, trots att den stora jordbävningen ännu inte har ägt rum. Arbete, mat, hälsa, boende, utbildning för barnen. Och en tryggad ålderdom. Även hos oss, vi som sitter på gräddhyllan, är det många som har svårt att tillgodose dessa grundläggande mänskliga rättigheter. För att inte tala om hur det är i de övriga länder som USA och dess medlöpare kontrollerar. Detta skapar missnöje. I många länder, i synnerhet de där USA har ett nära inflytande som i Sydamerika, sker det med öppet våld. Hos oss styr man än så länge med hjälp av allt följsammare politiker (se socialdemokraternas utveckling!) men eftersom de, likt ormarna, inte är säkra på att detta ska räcka skickar man nu fram de högerextrema trupperna. I olika former. Patrik Engellau är en av dem, vi hittar fler kring Bulletin, i Svenska Dagbladet och andra media; för att inte tala om hur det låter på Nätet – och de lobbygrupper som arbetar bakom kulisserna. Och Jimmie förstås, och hans pojkar. Nu förstärkta med trupper från moderaterna och kd. Avled missnöjet, Hitler pekade på judarna (och kommunisterna!) här pekar de på flyktingarna, invandrarna – och “vänsterliberalerna”. Hitler startade krig, vi fortsätter de krig som redan pågår och planerar för nya.
  I Engellaus inlägg med anledning av debaclet i Kabul (“västerlandets hittills största misslyckande” anser PE), låter det till en början som att han är beredd att göra en självrannsakan, USA:s och Sveriges krig mot Afghanistan har varit inte bara fel utan orättfärdigt. Men riktigt så enkelt är det inte. Han jämställer “falissemanget” i Afghanistan med morden i Linköping och Malmö och skyller misslyckandet i båda fallen på att vi inte har “fattat att vi med all den kraft som behövs måste sätta stopp för saker vi inte gillar” . “Varför ger vi oss såväl i Afghanistan som i centrum av Linköping?"", frågar han. Jo, “jag tror det beror på att vi känner skuld. Vi har en skuld för att Afghanistan är fattigt vilket vi inbillar oss (sic!) beror på västerlandets utsugning och vi har en skuld mot mördare i Linköping för att socioekonomiska faktorer enligt de dominerande teorierna – sådana de presenteras av ledare som Morgan Johansson – gör det naturligt och begripligt att mördarna blir mördare”.
  Vad PE gör är att han beklagar att “vi” har förlorat kriget och helt i linje med de högerextrema tjänsteandarna skyller han förlusten på “de välutbildade och intellektuellt dominerande skikt i Sverige som försörjer sig på att betrakta mördarna – i Linköping eller Kabul – som offer för din och min förmodade strukturella rasism”; kort sagt “vänsterliberalerna” som Jimmie brukar säga.
  Här är det inte tal om att de som har startat och drivit och profiterat på ett krig som både juridiskt och humanitärt har varit brottsligt från början till slut ska pekas ut och ställas till svars. Så långt förmår inte “Den nya välfärdens riddare” sträcka sig, och följdriktigt avslutar han inlägget med:
“Ett folk som lyckats med vad talibanerna gjort i Afghanistan behöver inte komma hit och leva på bidrag.”
  Fy fan!
  Och vad gäller de kriminella gängens härjningar så hånar han de “Morgan Johanssons” som föreslår förbättrade “socioekonomiska faktorer” men inte heller han, “Den nya välfärdens riddare”, har något annat att komma med än hårdare tag (“all den kraft som behövs”); men vad hjälper det när de allt fler poliserna inte ens lyckas fånga in dem som har begått brotten?

Patrik Engellaus inlägg på “Det goda samhället” (bara namnet!): HÄR!

Alunbrukets skorsten.

Med Linné på Öland: Degerhamn.
Nästan allra längst ner på sydvästra Öland, i Degerhamn, ligger ett stort industriminne. Eller egentligen två: ett alunbruk och ett kalkbruk. Eller tre, om man ska räkna in det stora cementbruket som tystnade 2019. Alunbruket är äldst, det första anlades i början av 1700-talet, men flyttades efter en tid över till fastlandet på grund av bristen på ved på Öland. Alunskiffern, ur vilken alun utvanns, bröts dock i Degerhamn och fraktades med båt över till Lovers bruk. 1804 återetablerades ett alunbruk i Degerhamn och drevs fram till ca 1900. Alun användes som garvämne och som betmedel vid färgning och vid ytbehandling av papper. Rödfärg var en restprodukt som också såldes från bruket. Alun används än idag, exempelvis ingår det i recept för att göra trolldeg. När Linné den 6 juni 1741 besökte alungruvan i Degerhamn bröt man skiffern för att dels, som Linné noterar, frakta den med båt över till Loverts bruk, dels som bränsle när man brände kalk av kalkstenen, som då och så länge kalk och cement tillverkades i Degerhamn, bröts uppe på alvaret. Vi hör Linnés egna ord:

“Emellan Möckelby och stranden, bredvid själva strandlinjen, löper landborgen, i vilken alungruvan är belägen och begynt på västra sidan mot havet, ligger dock med bottnen högre än själva havet, är vid pass ett bösseskott i diameter, vid pass 12 alnar djup, såsom en halvcirkel inböjd inåt lantborgen, helt öppen att alla väggar bliva nästan perpendiculaire (lodrät/JÅ) upp i själva dagen. Malmen är här den lättbrutnaste man någonsin önska kan, ty han fördelar sig medelst springor och tvärspringor mycket artigt.
  Vi sågom mycket folk köra malmen neder till sjön att lasta honom på båtar till överfart till Loverts alunbruk, vars kyrka vi sågom tillika med Christianopel över havet. Mitt uti gruvan låg en varp (slagghög/JÅ) av odugliga stenar, kal, orsten, och svartbollar.
  Här brännes kalk med den små alunskiffren, som ej så lätt kan överföras, emedan han är smulad. Vi frågade varföre de ej bränna sin kalk av orsten, som där finns i så stor quantitet, emedan han giver långt finare kalk och nästan en gips; men fingo veta att då den brännas, och så snart han fullbränd är går han till ett vitt mjöl utan att vänta på bliva släckt såsom annor kalk, alltså är otjänlig, där alunmalmen så länge brinner, och han ej släckes då man vill.
  Utanför gruvan var ett varp av jord, sten, alunmalm, planerad till höjd av bottnen med själva gruvan; i detta varp hade elden kommit lös för 1 par år sedan, och brände nu fast endast åt norra sidan utan låga med rök och os, som här och där trängde upp ur jorden på vilken vi gick var helt varm. Man fann i henne alunstycken hopvittrade såsom sylta (malmgrus/JÅ) vid kallrostarne. Allestädes var man grov här på trakten, gick litet rök upp; fanns bränd kalk, alun och svavelblomma och röd jord av skiffern; man frågade om de ej fruktade att att denna elden skulle angripa själva malmen i berget som låg alldeles intill; men hölls för omöjeligit så länge skiffern låg jämn hoppackad. Det lärer dock bliva visst att om elden kommer engång rätt att taga eld i berget, man här då får fägna sig av den curieuxieteten att hava ett eldsprutande berg i Sverige”.

Linné utforskade det mesta under resan, men till slut höll det på att gå riktigt illa vid alunbrottet i Degerhamn:

“Under det strata (lager/JÅ) räknades och cameraterne voro uppe i väggen att utnämna var och en flod kastades neder en sten av vardera sorten då en av dem språng itu på väggen och ena delen slog på sidan mot min malleolum exteriorem sinistri pedis (vänstra fots yttre fotknöl/JÅ) att jag ej visste annat än att benpipan slogs av och foten krossades; i samma moment drev svedan och plågan bort allt courage, iver och allt nöje försvunno sin väg”, vi begåvo oss strax ifrån gruvan till gästgivargården där vi spisade middag”.

Tilläggas kan att det inte var så farligt, Linné var strax på benen igen och resan kunde fortsätta!
  När aluntillverkningen återupptogs i Degerhamn 1804 kunde man göra det genom att istället för den stora bristvaran på Öland, ved, elda med alunskiffern. Man eldade alltså med alunskiffern för att genom en ganska omfattande procedur tillverka rent alun. Som mest producerade man 1.500 - 2.000 tunnor (en tunna = 144,5 kg). Skifferbrotten ligger längs med landborgskanten ovanför Degerhamns samhälle. Själva tillverkningen skedde i den södra delen och där finns ännu den stora skorstenen kvar och runt den ruiner av fabriksbyggnaderna: pannhus, svalkar, saffiankar, packhus, m.m. I den här delen av industriminnet har länsmuseet satt upp informativa skyltar och området verkar underhållas. På andra sidan vägen ligger flera av de gamla arbetarbostäderna kvar, idag är de flesta bostadsrätter men en lägenhet visas som museilägenhet.
  Den andra delen av industriområdet, kalkbruket, skulle behöva mer resurser för underhållet och pedagogiken; det är igenvuxet. Här finns dels “gruvorna” där skiffern bröts, dels de stora fältugnar där kalken brändes. Råvaran, kalkstenen, bröts uppe på alvaret i så småningom allt större stenbrott. Man varvade kalkstenen med skiffern och täckte över med “rödfyr”, askan från tidigare bränd skiffer. Sedan tände man på och lät det brinna under ca en vecka. När det brunnit färdigt fick man osläckt kalk som fraktades på järnväg ner till hamnen. På 1920-talet började man bygga s.k.k patentugnar där man, ungefär som i masugnar, fyllde på kalksten och skiffer uppifrån och rakade ut den brända kalken nertill. Fyra sådan stora ugnar finns ännu kvar, gömda i slyskogen. Förutom ugnarna och stenbrotten finns här stora slagghögar av den brända skiffern. Det har väl brutits kalksten på Öland ända sedan de första människorna bosatte sig på ön och det har säkert också bränts sten till kalk i liten skala, men den industriella tillverkningen tog fart i slutet av 1800-talet. Den har därefter skett i olika bolagskombinationer för att så småningom övergå från ren kalk till cement och till slut hamna hos tyska ägare, jätteföretaget Heidelberg Cement. Som 2019, lade ner cementtillverkningen på Öland. Idag står fabriken kvar och några anställda packar om specialcement, om jag minns rätt. På informationsskyltarna skriver Heidelberg att anläggningen ligger i malpåse för att kunna starta igen om det av någon orsak skulle bli nödvändigt. Varför gör man då inte det, nu när deras tiilverkning på Gotland hamnat i blåsväder? En orsak till den nuvarande “cementkrisen” är ju att kapitalägarna av profitskäl och utan hänsyn till miljön och arbetstillfällena har lagt ner så gott som all annan svensk cementtillverkning än den i Slite.
  Ett spännande industriminne är det som gömmer sig nere i Degerhamn; jag tror att det är fler än vi som bara har åkt förbi det på väg ner till Ottenby eller ut på alvaret eller de andra sevärdheterna här på södra Öland. Och förhoppningsvis får Södra Möckelby hembygsförening, som förvaltar minnena, större resurser för att utveckla och sköta området!