Historia - 2








Kommunistjägare i borgerlighetens tjänst

Det är någonting märkligt med sanningen: Att den har en sådan dragningskraft. Ta det här med den svenska åsiktregistreringen. Trots alla nedtystade affärer och dementier och tillrättalägganden och spioneridomar, så finns det alltid några misstrogna människor kvar som fortsätter att söka efter sanningen!
  Det senaste exemplet är den bok som journalisterna Thomas Kanger och Jonas Gummesson gett ut på Ordfronts förlag med titeln "Kommunistjägarna. Socialdemokraternas spioneri mot svenska folket".

"Arbetsplatsombud"
Författarna inleder med att ingående beskriva den socialdemokratiska arbetsplatsombudsorganisation som byggdes upp efter andra världskriget och som enligt dem utgör det SAPO som emellanåt skymtar fram i debatten. Arbetsplatsom bud låter oskyldigt, och poängen med organisationen var (och är?) dess dubbla uppgifter. Å ena sidan var ombuden partiets talesmän på arbetsplatserna, och den sidan av verksamheten var naturligtsvis offentlig. Men samtidigt hade ombuden också i uppdrag "att kartlägga de politiska styrkeförhållandena på sina arbetsplatser och hålla reda på vilka som var kommunister eller på annat sätt oppositionella mot socialdemokratin". Uppgiften utfördes med framgång och efter några år hade den socialdemokratiska partiledningen en mycket god uppfattning om de politiska för hållandena ute på arbetsplatserna och i de olika fackföreningarna. Kartläggningen användes sedan för att jaga iväg de kommunister som valts till fackliga förtroendemän. Man satte in särskilda resurser för att i första hand se till att de valdes bort. Men man drog sig inte heller för att försöka stoppa anställningen av kommunister på "känsliga" arbetsplatser (=arbetsplatser där styrkeförhållandena var till socialdemokraternas nackdel). Det finns till och med exempel på hur man för sökte få folk avskedade av den enda anledningen att de var kommunister. Den som har den minsta fackliga erfarenhet har väl fr a stött på och förundrat sig över - rent ut sagt retat sig på - hur det även i våra dagar förekommer att den socialdemokratiska partiboken går före kompetensen.

SAPO
Man kan naturligtvis spekulera över drivkraften bakom "SAPO", hur man fick folk att ställa upp på den här smutsiga verksamheten. (Nåja, folk och folk. Dokumenten som Kanger/Gummeson publicerar visar att man gjorde en viss urskiljning när man rekryterade informatörer). Dåvarande SKP var nära lierat med Sovjetkommunisterna. På gott och ont: Sovjet hade varit ledande i kampen mot nazismen och till slut fått ett erkännande för det. Samtidigt fanns det inslag i Stalins politik som med rätta skrämde folk. Det kan naturligtvis hos många socialdemokrater ha funnits en uppriktig önskan att förhindra en socialism av sovjetisk typ. Men samtidigt var USA:s meritlista redan vid den här tiden lika dålig den. Det finns (ännu) inga belägg för något organiserat samarbete mellan SAP och USA:s regering i det här frågan, men det är känt att en av de ledande pionjärerna inom SAPO, Paul Björck, hade goda kontakter med USA:s ambassad i Stockholm. Han fick ett stipendium från den amerikanska staten och när han kom hem lämnade han som tack en utförlig information till USA:s ambassad i Stockholm, hur de svenska socialdemokraterna gått tillväga för att bekämpa kommunisterna inom fackföreningsrörelsen. Det här spåret bör utforskas noggrannare. Det vore intressant att få veta hur alla de 10.000 namnen på svenska kommunister som den amerikanska ambassaden registrerade mellan 1948 och 1953, samlades in. Fick de hjälp? Hur som helst kan man konstatera att den information - och de råd? - som Paul Björck lämnade amerikanarna blev ett litet bidrag till USA:s världsomspännande kamp mot kommunismen - och fackföreningsrörelsen.
  Likaväl som det gamla SKP:s hårda bindning till Sovjet är någonting som kommunister bör ta varning av, är detta USA-samarbete ett memento för gräsrötterna inom socialdemokratin.

Staten fick betala
1957 fördes det som hittills trots allt varit en intern socialdemokratisk partipolitisk angelägenhet över till en nybildad enhet inom Försvarsstaben, det senare så beryktade IB. Kanger/Gummesson redogör för diskussionerna inom den socialdemokratiska partiledningen för och emot en sådan lösning.
  I diskussionen deltog välkända och aktade namn som Gunnar Sträng, Arne Geijer, Sven Andersson och Torsten Nilsson. Sven Anderssons linje, att verksamheten skulle överföras till en ny hemlig organisation inom militären, vann överhanden. Därigenom kunde verksamheten formellt skiljas från partiet och man slapp att ha "en bomb tickande i lokalerna", skriver Kanger/Gummesson. Desutom fick statskassan på det sättet betala kalaset. En inte oviktig detalj för ett så närigt parti som det socialdemokratiska.
  Hur det sedan gick med IB känner vi till en del om tack vare FiB/K:s avslöjanden 1973. Men vad hände sedan? IB döptes om till GBU, (Försvarsstabens) Gemensamma byrå för underrättelser, och fick så småningom en ny chef. En del av spionerna fick gå i pension medan andra fortsatte som konsulter åt nya IB, som troligen fortsätter som tidigare med sitt inrikesspionage. I en eller annan form.

Sjukhusspionen
Kanger/Gummesson gör nämligen också en intressant genomgång av den sk sjukhusaffären 1975. Enligt författarna hade sjukhusaffären ett samband med det "Krigs-IB" som avslöjades 1988.
  "Krigs-IB" byggdes upp i slutet av 50-talet, parallellt med den ordinarie verksamheten inom IB. Till Krigs-IB rekryterades och krigsplacerades ledande svenskar, framför allt socialdemokratiska riksdagsmän, fackföreningsledare, folkrörelsedirektörer etc, men även en del näringslivsfolk.   Syftet med att vara krigsplacerad i Krigs-IB var att man "i händelse av krig, ockupation eller statskupp skulle stanna kvar på sin arbetplats och i hemlighet rapportera till Krigs-IB:s ledning om fiendens aktiviteter och stämningar bland folket". Frågan är om inte "Krigs-IB" i själva verket är/var en yttersta socialdemokratisk försvarslinje; ifall det svenska folket tar sig friheten att göra uppror och borgerligheten i Sverige, inklusive den socialdemokratiska gräddan, på allvar hotas, har man här förberett en ledning för kontrarevolutionen. Socialdemokraterna är nämligen, som den mest medvetna och lyhörda delen av borgerligheten, borgerlighetens känselspröt, framsyntare än vad många tror.

Åsiktsregister
Men Krigs-IB hade också en mer direkt praktisk funktion att fylla. Efter det att åsiktsregistreringen blivit förbjuden enligt lag 1969 blev man tvungen att vidta ytterligare försiktighetsårgärder i registreringen av kommunister. Militären bedriver av naturliga skäl en beredskapsplanering inför ett tänkt krigstillstånd. Inom ramen för denna för man också mer eller mindre lagliga och/eller moraliskt försvarbara register. Även Krigs-IB:s verksamhet döptes nu om till "beredskapsplanering" och deras uppenbara åsiktsregister placerades hos Fst/Säk där militärens egna register finns.
  Sanningen om sjukhusspionen var enligt Kanger/Gummesson att denne anställdes för att åt socialdemokraterna kartlägga kommunisterna vid Göteborgs sjukhusförvaltning. De uppgifter han samlade in registrerades sedan inom ramen för Krigs-IB och "beredskapsplaneringen".

Fortsätter än idag
I det avslutande kapitlet påminner författarna oss om att registreringarna troligen fortsätter än idag. Själva har de dokumentation som sträcker sig fram till 1979/80. "Vad som hände under 80-talet vet vi inte", skriver de, och fortsätter:

    "Men dokumenten innehåller inga tecken på att det socialdemokratiska partiets åsiktskontroll av det svenska folket upphörde. Och fortfarande, 1990, finns arbetplatsombudsorganisationen och de fackliga sekreterarna vid partistyrelsen kvar."

Detta är varningens ord för den fackligt engagerade med kritiskt sinnelag. Kanske renderar denna artikel till en plats i något socialdemokratiskt halvmilitärt register. Om man inte redan finns där.
  Kanger och Gummeson har sökt efter sanningen om åsiktsregistreringen, och funnit ännu några pusselbitar. Ett bra jobb, som har resulterat i en spännande bok.

Forum 2/1991

PS. Historien har ett intressant efterspel. Kanger/Gummesson fick fram fakta genom forskning i lokala folkrörelsearkiv. Det var inte meningen. Efter det att boken publicerats gick därför partisekreteraren ut med "rekommendationer" till de lokala partidstrikten att hemligstämpla de handlingar man deponerat hos folkröreslearkiven i 20 år!





Anders Persson: Pragkuppen

Anders Perssons nya bok om händelserna i Tjeckoslovakien 1938, 1948 samt 1968 är utomordentligt intressant. Det är den hittills kanske bästa av de populärhistoriska böcker han skrivit, om så vitt skilda ämnen som det finska vinterkriget ("Finlands sak var svår", 1979), motståndskampen i Finland under det svensk-ryska kriget 1808-9 ("1808. Gerillakriget i Finland", 1986) samt den svenska adelns inkallande av ryska trupper för att stoppa bondeupproren 1743 ("Den farliga hjälpen", 1981) Sakligt är den nya boken en inträngande analys av fr a 1938 och 1948; litterärt är den något av en thriller.

München 1938
I München 1938 sålde England och Frankrike ut Tjeckoslovakien till Tyskland: man tvingade Tjeckoslovakien att avträda Sudetområdet. Eller riktigare: man meddelade tyskarna att man inte tänkte motsätta sig en annektering. De utfästelser man tidigare gett Tjeckoslovakien - och fortfarande gav offentligt - var ingenting värda när det gällde. Det var naturligtsvis en upprörande stormaktspolitik som vi som lever i en annan småstat har mycket att lära av. Man ville försöka kanalisera den aggresiva tyska politiken österut. Men Persson beskriver inte bara detta lärostycke, som sannerligen förtjänar att hållas aktuellt. Han går ett steg längre och visar ingående - och vad jag kan se trovärdigt - på det svek som också de ledande tjeckiska politiker na - såväl de borgerliga som de kommunistiska - gjorde sig skyldiga till. Benes och Gottwald gav båda efter. Tjeckoslovakien var starkt rustat 1938 och försvarsviljan var hög; utgången av ett tyskt anfall var därför inte alls så given som det så här i efterhand kan tyckas. Ett tjeckiskt motstånd - för att inte tala om ett motstånd understött av England och Frankrike - kunde ha ändrat utvecklingen i Tyskland och Europa. Daladiers, Chamberlains, Benes' och Gottvalds cyniska politik var en felbedömning som öppnade för det stora kriget.

Pragkuppen
Münchenpolitiken är en stor skam för den europeiska borgerligheten, och därför görs det inte så stor affär av den nuförtiden. Man vill helst glömma. Desto hellre talar man om "Pragkuppen" . När t ex Sten Andersson skall försvara den hemliga socialdemokratiska åsiktsregistreringen inom fackföreningarna, hänvisar han till Pragkuppen: Kommunisternas kuppartade maktövertagande och krossande av den tjeckiska demokratin, rättfärdigar både det ena och andra.
  Anders Persson ger en annan bild av historien. Kommunisterna var det största enskilda partiet i Tjeckoslovakien 1948. Sovjetunionen, som inte deltagit i Münchenpolitiken och som sedan dragit det tyngsta lasset i kriget, hade en enorm prestige i Tjeckoslovakien. När ledande borgerliga poltiker i februari 1948 avsiktligt skapade en regeringskris, ökade sympatierna för kommunisterna - istället för motsatsen som man kalkylerat med. Man måste överhuvud taget fråga sig hur de borgerliga politikerna kunde driva en - ytligt sett - så dåraktig politik som de gjorde de här avgörande månaderna. Många faktorer spelade naturligtsvis in, men troligen spelade USA:s efterkrigspolitik även här en stor roll, kanske var den avgörande:

    "Allt talar för att orsaken till februarikrisen var att de borgerliga partiledarna var under direkt eller indirekt press från USA, som ställde utrensning av kommunister ur regeringen som villkor för ekonomisk hjälp, handel och samarbete",

skriver Persson. Det var samma politik som USA bedrev gentemot andra europeiska stater. Det var bara det att förhållandena var litet annorlunda i Tjeckoslovakien. Det var - av olika skäl - inte lika lätt att göra sig av med kommunisterna där, som i t ex Frankrike. (Detta är ju för övrigt en politik som USA fortsätter in i våra dagar: se bara hur de går fram i Latinamerika) Kommunisterna tog ledningen i regeringen, och därmed var dörren definitivt stängd för ekonomiskt stöd från USA och när USA senare drog ner järnridån så befann man sig på fel sida. Istället vidtog för Tjeckoslovakiens del ett växelspel där de inhemska och de sovjetiska kommunistiska ledarna drog ner landet i allt större ekonomisk och politisk misär.

Pragvåren
Vilken i sin tur så småningom ledde fram till 1968. Persson har inte mycket till övers för Pragvårens ledare. Han menar att de bedrev en politik som i mycket liknar den från 1938. Även 1968 års män - för det var naturligtsvis bara män - försökte in i det sista med eftergifter i hopp om att blidka fienden - tills man en dag upptäcker att man helt har slukats. Liksom 1938 så vågade de inte mobilisera, de vågade inte låta folket spela med. In i det sista trodde de på korridorpolitik och överläggningar i slutna rum och försökte hålla nere den opinion som kunde ha varit deras och nationens räddning.
  Också det är en lärdom från den tjeckiska historia/politik, som Anders Persson så kunnigt och spännande och - trots en i många stycken kritisk inställning till den - också kärleksfullt skildrar i sin bok!

Forum 1/1991