I mina samtal med människor utanför Posten, har jag förstått att många av er har en mycket grumlig uppfattning om vad brevbäring egentligen är för någonting. Jag har nu bestämt mig för att avhjälpa denna lucka i ert vetande; följande berättelse är medlet.
Längst upp på Bergvägen har jag en kund, som ovanligt nog är hemma när jag kommer. Han är styckmästare. Jag vet inte om det är för att han börjar sent om morgnarna eller om han har fridagar mitt i veckan, men hur som helst så är han hemma en del dagar. Han bor högst upp på gatan och när han ser att jag kommer, går han ut för att möta mig.
Om det då är en varm sommardag och jag kommer cyklande i mina blåa shorts med gula revärer, det är litet post och jag är tidig, skämtar vi en stund om hur bra jag har det som brevbärare, medan han får gå omkring inne i kylan bland sina grisar. Om det däremot är vinter, mycket post och mycket snö men litet plogat, som det är numera sedan den rika kommunen tagit över snöröjningen, hörs det naturligtsvis motsatta tongångar. Då är det han som har övertaget. Sådana dagar händer det tyvätt också att min vän är mycket självuppta gen. Han går och väntar på sin avlöning, och när jag dyker upp först vid tvåtiden utspinner sig följande diskussion:
-- Du är sen idag!
-- Ja, det är jag!
Det var efter ett sådant replikskifte som jag började ta med mig den berömda regelsamlingen OAF, Organisation ankommande Funktion, ut på turen.
Några veckor senare samma vinter blev det återigen en sådan här besvärlig dag.
-- Det är litet sent idag, sade jag smått ursäktande.
-- Jag märker det, svarade han, säkert inte elakt menat, men det lät litet spydigt.
-- Du märker inte ett dj-vla dugg, svarade jag honom, kom hit ska du få lära dig något!
Han såg litet förvånad ut, men lugnade sig när det bara var en blå pärm som jag grävde fram ur väskan. Han visste inte vad den boken innehåller. Jag har den gamla upplagan som saknar det förgyllda posthornet på pärmens framsida, så jag brydde mig inte om att visa honom omslaget, utan slog direkt upp tabellerna i bilaga 6.
-- Du vet inte, sade jag, att det ska ta mig exakt 0,54 minuter upp för backen här på Björnvägen. Från 22:an till din låda är det nämligen 90 meter och eftersom varje hundradels meter tar 0,6 minuter att cykla, så blir det 54 hundradels minuter. Du känner inte heller till att jag behöver 0,23 minuter för att stanna cykeln, ställa upp den på stödet, ta posten ur väskan, gå fram till din postlåda, lägga ner posten, återvända till cykeln, fälla ner stödet igen och cykla iväg. Eftersom det här är genomsnittstider så kanske du begriper att det tar litet längre tid en sådan här dag!
-- Hundradelar och hundradelar, kommenterade han, det låter ju som Stenmark.
-- Just det, och det är hundradelarna som också avgör om du ska bli en snabb brevbärare eller ej. Tänk dig att du har ett tusen försändelser som du ska dela ut på ett distrikt; det är ett ganska normalt antal. För varje försändelse har du 13 centiminuter, dvs hundradels minuter, förn att sortera upp dem i facket på ditt distrikt och därefter ställa dem, som facktermen lyder, i gångordning. Kan du tjäna in en enda hundradelsminut på varje brev, så har du redan där tjänat in tio minuter på hela distriktet. Förstår du?
Innan han svarade fyllde jag i med:
-- Jag glömde säga att jag har sex hundradels minut extra, därför att din postlåda är felplacerad...
-- Börja inte tjata om det nu igen! Förresten säger du ju själv att du har extrabetalt, det visste jag inte!
-- Nej, och du vet inte heller att man i Postens register över samtliga svenska postlådor och deras placering, kan utläsa att Bergvägen 48 är en postlåda övrig, felplacerad 3 steg.
-- Register!
-- Just det.
-- Herregud!
Så står vi och resonerar, allt medan snön fortsätter att falla och bladen i OAF blir allt blötare. Min vän blir mer och mer intresserad. Han börjar att inse det verkligt vackra i brevbäringen, han börjar förstå dess innersta väsen:
-- Menar du att ni bara har två centiminuter i tilläggstid för avlämningsställe i adressenhet med 25-49 avlämningsställen? Det verkar litet tycker jag.
Jag säger som det är, att jag inte vet, jag har aldrig delat ut post i så stora adressenheter.
Pensionärsparet på andra sidan gatan ansluter sig till oss.
-- Vad har hänt?
-- Titta här, säger styckmästaren ivrigt och läser högt för dem ur OAF:
Steg, felplacerad postlådor. Postlåda placerad mer än 4 steg - enkel väg - från den plats där fordonet ellr brevbärarkärran lämnas eller från brevbärarens färdväg räknas som felplacerad.
Förekommer trappor räknas varje trappsteg som 1 steg. Stegen räknas från färdvägen fram till postlådan enkel väg minskad med 4 steg. Är vägen till två eller flera postlådor gemensam, räknas stegn till den lkängst bort belägna postlådan, övriga postlådor klassas som direktlådor.
Anm. Ett normalsteg är 75 centiminuter.
Snöstormen tilltar och vi tränger oss närmare samman runt den lilla blå pärmen där sidorna 136-137 i bilaga 6 ligger uppslagna. Vi står på backkrönet och under oss yr snön; man får en känsla av att stå på en bergstopp ovan molnen.
-- Berätta mer, ber de enträget, pensionärsparet och styckmästaren.
Jag berättar då följande historia.
Vart tredje år gör man en allmän översyn av brevbäringen. Förra året var det vår tur. Jag hade fått en del nya hus sedan förra gången.
-- Den nya villan nere på 25, till exempel?
Ja just det, och några till. Dessutom visade statistiken att postmängden ökat på distriktet, ni har väl fått fler räkningar under senare år, antar jag. Jag hade alltså väntat mig en minskning av distriktet, de skulle bli tvugna att ta bort en väg eller så. När de sedan började räkna visade det sig att det skulle bli tvärtom. Jag blev naturligstvis mycket förvånad. Orsaken var att Verket hade ändrat i normerna sedan förra omläggningen. De hade kommit fram till att det nu gick fortare att utföra de olika arbetsmomenten, till exempel att sortera ett brev, att cykla hundra meter, osv...
-- Det verkar ju inte riktigt klokt! Återigen var det den gamla kvinnan som avbröt mig.
Jo, på sätt och vis är det nog det. Vad som hänt, sedan de gamla normerna infördes, är att vi har gått över till entursbrevbäring. Eftersom vi har beting, vi får gå hem när vi är klara, så har tempot dirivts upp. Därför går det faktiskt fortare idag att sortera ett brev. Förr, när det var två turer eller fler och man alltid var tvungen att gå tillbaka efter första turen, hade man inte anledning att stressa lika mycket.
-- Jag tycker i alla fall inte att det inte verkar riktigt rätt!
-- Nej, och egentligen så är det ju inte heller det. Till exempel så var genomsnittsåldern på de brevbärare som man satte normerna efter 32 år och naturligtsvis var de flesta män. Men det var inte det jag skulle berätta om. Det var någonting annat som inte stämde i uträkningen av mitt distrikt. Till slut, efter att ha studerat OAF och räknat en hel natt, kom jag på var felet låg. De hade lagt om gångrutten på mitt distrikt. De hade lyckats förkorta den och därigenom fick jag mindre tid för färd inom distriktet. En dag efter turen gick jag upp för att protestera. De hade tillsatt en sådan där projektgrupp ni vet. Vi hade diskuterat på ett fackmöte om vi skulle ha en representant med den här gången De flesta tyckte nog att vi inte skulle ha det. Det skulle bara bli försämringar genom den här omläggningen, så Verket kunde gott få ta ansvaret själva. När facket är med så blir det gärna så att de har godkänt allting. Nu skulle de nöja sig med att förhandla om en del riktlinjer och sedan bara gå in mot slutet och kolla listor osv. Sade vi på mötet alltså. Sedan höll det visst på att gå alldeles käpprätt åt ...så styrelsen utsåg i alla fall en representant att vara med hela tiden. Det rör sig ju om tusentals detaljer, som kan vara svåra att rätta till efteråt.
I varje fall så var Olof där när jag kom upp första gången, och han hjälpte mig att övertyga projektchefen om att de skulle titta en gång till på mitt distrikt.
Jag gick upp nästa dag igen. De satt i ett litet rum intill fiket. Det är litet underligt det där rummet på så sätt att det är skiljt från kaféet genom en vägg med två stora fönster, som är tonade så att projektgruppen kunde se ut genom dem, medan brevbärarna och de andra som satt där ute bara såg sina egna ansikten speglas i det mörka glaset.
Jag frågade hur det hade gått. Ingen svarade. De var tre i rummet. Förutom Chefen och Olof var det Åke...
-- Åke? Åke Bergman?
Nej, nej det är en annan, det spelar ingen roll vem det här var, men jag kallar honom Åke. En av dem stod lutad över en stor karta och mätte färdsträckor, en satt och räknade på en arbetstidsberäkning och den tredje, Åke, satt och rökte. Det var fortfarande tyst. Jag hörde hur kartmätarens lilla hjul gnisslade svagt. Jag upprepade min fråga: Har ni räknat om mitt distrikt? Varför har ni lagt in så mycket kryss i gångrutten?
-- Därför att du ändå kör så!, svarade Åke.
Ni förstår säkert att jag blev förbannad på ett sådant svar.
-- Det har inte med saken att göra om jag kryssar mellan lådorna, det gör jag på egen risk i så fall! Enligt OAF, fortsatte jag och pekade på den blå pärmen som låg uppslagen på chefens bord, enligt OAF skall gångrutten läggas upp efter högerkörning!
-- Men här kryssar du väl inte, vad jag har sett så kör du först alla lådor på styckmästarns sida innan du kommer till oss, avbryter mig den gamla kvinnan.
-- Javisst, och framför allt så ska ju inte Åke lägga sig i hur jag kör.
-- Nej, det har du rätt i, han var väl rädd för att du skulle tjäna några minuter!
-- Har inte med saken att göra?!, repeterade Åke. Menar du att jag ska sitta här och göra en gångrutt som ingen kommer att köra efter? Bara för att brevbärarna ska kunna tjäna litet tid?! Titta, säger han och pekar ut mot fiket, där sitter redan flera brevbärare, och du själv är ju redan klar, fastän klockan bara är tolv. Jag, jag får sitta här till halv fyra!
-- "Körrutt inom cykeldistrikt skall läggas upp så, att brevbäraren slipper att korsa gator na. Förekommer det endast enstaka avlämningsställen på färdvägens vänstra sida medan huvudparten av avlämningsställena finns på den högra, kan korsande av gatan tillåtas", citerar chefen ur OAF. Diskuterade vi inte det här i början?
Jovisst, svarade Olof, uppriktigt sagt förstår jag inte varför man lagt in kryss på Bergvä gen, vad jag kan minnas så är det många lådor både på jämna och ojämna på den gatan. Det var ju du och jag Åke, som kartlade det området. Du minns väl 48:an där lådan sitter så tokigt?
-- Nä, nu får du ge dig!, säger styckmästaren, avbryt inte en spännande historia med sådana småsaker. Menar du verkligen att de kom ihåg hur min låda satt?
Det förstår du väl, svarar honom den gamla kvinnan. Jag har ju sagt åt dig att sätta din låda ordentligt! Titta på vår! Arne hjälper dig säkert att flytta din låda, om du inte klarar det själv, säger hon ock skrattar. Hon har rätt, deras låda sitter verkligen bra och det är alltid skottat framför den. Det är förresten ett märkligt fenomen det där, att det alltid är pensionä rerna som bäst sköter den tunga snöröjningen vid postlådorna.
-- Jag vet mycket väl, hur det ser ut på Bergvägen, fortsatte Åke. Det är så litet trafik där att man gott kan kryssa. Det är min uppfattning. Gör vi körrutten på annat sätt, kommer brevbärarna i alla fall att köra så, det är jag övertygad om. Jag begriper inte att ni - och då pekade han på mig och Olof - kan försvara att brevbärarna kör efter egna gångrutter och att de gör egna uppsorteringsplaner och slänger bort de officiella, de som vi har gjort, och ställer till ett helvete för vikarierna!
Jag hade som vanligt arbetat nonstop sedan kvart över fem på morgonen, stressat hela tiden och inte ätit något sedan jag gick hemifrån, så jag tålde inte mycket mer. Jag erkänner att det är dumt av mig att brusa upp och höja rösten, det är en verkligt dålig ovana; det är som om magen tar kommandot över hjärnan istället för tvärtom. Jag skrek åt honom: DALTA, vad är det för djävla SNACK! Det finns en körrutt och en uppsorteringsplan på mitt distrikt och det är de som ni har gjort och det är också dem som jag använder. Ni kan göra hur fan ni vill med mitt distrikt i fortsättningen!
Jag kastade OAF, som jag stått och bläddrat i, på bordet framför Åke och vände om för att gå därifrån.
Det small till i bordet och brevbärarna på kaféet vände sig mot oss, men de såg ju ingenting genom de tonade fönstren.
-- Nä, nä, lugna ner dig, sa Chefen. Vi har faktiskt mätt om distriktet efter högerkörning och gjort en ny arbetstidsberäkning. Du tjänar sju minuter på det.
-- Juste, sade jag, litet förvånad efter allt bråket, då slipper jag alltså de där husen som ni tänkte lägga till?
-- Tyvärr, eftersom du hade tre minuter i ej utnyttjad tid och fem minuter till xf:s förfogande, så blir distriktet lika stort i alla fall.
-- Det var det fräckaste, sade den pensionerade kvinnan. De är sig lika!
-- Vad betyder det där ej utnyttjad tid, frågade styckmästaren. Han såg bekymrad ut - men samtidigt var han utan tvekan nyfiken!
Där stod vi i snöyran. Vi var nu fem, den mörkhåriga flickan i 27 hade tillkommit. Jag försökte med hjälp av OAF förklara begrepp som till xf:s förfogande och ej utnyttjad tid. Jag var till slut så inne i mina bilagor, tabeller och siffror, att jag, när den mörkhåriga flickan efter ett tag frågade
-- Har du någon post till mig? först tänkte på talet 2,83. Det är nämligen beläggningen på mitt distrikt, dvs varje kund har i genomsnitt 2,83 försändelser per dag.
-- Kommer inte tidningen idag?, upprepade hon sin fråga.
-- Vilken tidning, svarade jag.
-- Min värld såklart, håller du inte reda på vad dina kunder har för tidningar, sade hon och log, och det fick mig faktiskt att glömma snöstormen, ja t o m beläggningsprocenten!
-- Min värld, sade jag, det var ett vackert namn på en tidning!
Tidsbild, hösten 1992.
Återigen kliver jag upp i älgtornet. Det är nu tjugofemte året i rad som jag i mörkret ger mig ut över hygget. Tallarna börjar bli höga och jag får allt svårare att hitta fram till passet. En sparvuggla visslar starkt i skogskanten. Gäckande hörs den lilla fågeln än här, än där. Jag härmar den och hon kommer närmare. Jag förväntar mig att hon skall komma flygande mot tornet men istället är hon långt borta igen, på en helt annat plats än den jag räknat med. Snart skall den första trasten skvattra i björkslyet. Det är mera liv i skogen nu än för två månader sedan. Då, i mitten av augusti, med alla tusentals fågelungar nyss utflugna och fulla av liv, var det tyst när jag gick förbi här. Konstigt. Jag torkar av stolen, hänger upp radion, laddar geväret och sätter mig tillrätta. En lång väntan tar sin början. Det droppar från taket. Jag flyttar stolen en bit, men måste snart resa på mig och skaka bort vattnet som samlats i takplasten. Det är fortfarande mörkt men ändock hörs ett skott. Väderlekstjänsten har varnat för snö. En nötkråka skränar från granskogen bakom mig. Så tidigt på morgonen! Det är allvar nu! Jag sitter högt och har hygget under mig; i kärret nere till vänster prasslar trastarna i löven. Gång på gång lurar de mig att spetsa öronen. Jag antecknar: 5.28, 1 skott i nordväst, troligen Grysta; nära. Kanske sköt de ett rådjur. Det finns de som jagar rådjur under älgjakten, men vi gör det inte. Istället en lång kylig väntan. Det börjar ljusna och kråkorna vaknar till liv bort mot byn. Snart kommer ännu fler att sträcka in från havet i öster. Det är oroligt på marknaden och alla skyller på alla. Samtliga kurvor pekar neråt. Men arbetslösheten stiger, krigen närmar sig och hopplösheten ökar. Vem är den skyldige? Den som lät sig förföras och röstade socialdemokratiskt, ännu en gång? Det hade ju trots allt gått bra så här långt. Eller den som ändrade sig i sista minuten och chansade på moderaterna? Kanske jag, som tjugofem år i rad klättrat upp i tornet, och njuter av det? Har jag gjort tillräckligt? Igår skrev tidningarna om ännu ett meningslöst mord. En bonde kommer hem och tar tjuvarna på bar gärning och får plikta med livet. Här i byn hände något liknande. Två män bröt sig in och skrämde vettet ur grannens hund och hon blir aldrig mera sig lik. Det är allvar nu. Jag hör kråkorna igen, och korparna och sträckande finkar, men inga nyhetssändningar. En hel dag utan propaganda! Det verkar som om korparna livas upp av älgjakten. Är det alla räntorna? Eller det oväntade sällskapet, här där så få annars går fram. Kanske är det tvärtom så att de irriteras av alla tysta jägare som smy ger på sina pass? När jag var barn fanns det inte en korp i dessa skogar; nu hör jag de bisarra lätena timmar i sträck. Lidret! Den råa kyliga luften och doften av olja och verktyg och trä. Arbetsbänken med skruvstycket och burkarna med skruvar och muttrar och brickor av alla de slag, de flesta svarta eller rostfärgade och plockade från skrotade bilar och andra maskiner. Där byggde jag, ensam, i ljuset av en 60-watts lampa, mina fågelholkar i de mörka vårvinterkvällarna. Jag vaknar av att det skjuts igen. Det har börjat blåsa upp och det är svårare att avgöra var smällarna kommer ifrån. Jag antecknar: 7.05, 3 skott i väster, Långberget/Söderby, kanske Erikssons. Snart är det äntligen dags för det första kaffet. Mina älgjakter är inte kantade av ned lagda trettiotaggare utan många små misslyckanden och en enda fälld älg. En kviga stod länge och plockade äpplen från vildapeln innan hon sprang över åkern; jag bommade första skottet men det andra tog där det skulle. Misslyckandena. En kviga kom springande förbi mig på trettio meters håll. Jag blev nervös och hann inte med. Uppgivet såg jag hur hon försvann in i kärret; i flera månader stod sedan spårstämplarna retfullt kvar i gräset. Det är tjugo år sedan och jag glömmer det inte. En ko med dubbelkalvar kommer fram till passet strax innan solen går ner. Jag tvekar i en minut och sedan är det för sent. Det finns fler historier, men dem vill jag inte berätta om. Nya skott. Jag antecknar: 7.11, 3 skott i sydväst, långt borta, kanske Norrveda. Här predikas från morgon till kväll marknadens frihet. Ingen statlig inblandning. Så går bankerna på knä, den ena efter den andra. Till och med Wallenbergarnas egen bank får svårt att hålla näsan över vattnet. Vad händer? Staten griper in och sträcker ut en hjälpande hand. Till allas belåtenhet! Nötskrikorna för ett herrans oväsen bakom mig. Vad bråkar de om? Idag slipper jag höra propagandan. Inte en enda nyhetssändning om växande budgetunderskott, bolagiseringar, nödvändiga åtstramningar och marknadens alla krav. Det är allvar nu. Första radiokontakt. Jag vill höra min granne säga några ord men istället skriker den italienska tullen i falsett. Vad gormar de om? Att räntan är på väg uppåt och att det gäller att hänga med? De förtalade kråkorna håller mig sällskap. När de sträckte in över den lilla byn ingav de en stark känsla av frihet, inte avsky och hat som polackerna senare uppfattade deras budskap. Jag tycker om att höra på dem men tröttheten tar överhand. Barndomen rev upp ett sår som det tagit en generation att läka. Jag känner ingen bitterhet trots att ärret fortfarande ömmar. Kanske river jag i min tur upp nya sår? Vad skulle de göra? När brölloppskortet oväntat dök upp vid arvsskiftet hos en nära släkting satt jag länge och tittade på det: ett sådant vackert par! Sedan kastades de ut på marknaden och kärleken maldes ner i den hårda omställningen. Tusentals bönder jagades iväg, och vi fick ta smällar na. När den värsta hetsen lagt sig blev det lugnare i några år och barnen och barn barnen kom tillbaka till sommarstugorna. - Själv gick jag undan, upp på skogen och ut till kamraterna. Jag behöll mina tankar för mig själv, men nu sätts de på pränt. En bil kör längs byvägen bortom hygget och en traktor hörs från gården på andra sidan sjön. Så här, från en punkt i skogen en bit bort, uppfattar man ljuden som den lilla byn ger ifrån sig: en traktor, kor som råmar, byrackan skäller, en spannmålsfläkt tjuter, människor pratar högljutt. Jag antecknar: vem är ansvarig för den besinningslösa oredan? Klockan är över åtta och spänningen börjar släppa. Det har blivit ljust och snart är det tillåtet att gå över till passgrannen för att få upp värmen och slå ihjäl litet tid. Kanske har han sett något, som är värt att berätta? Jag hör ett ovant ljud bakom mig. Alltför fort vänder jag mig om, men det var falskt alarm. Bara Snickarn som kör förbi på den lilla skogsvägen. En glesbygdsmänniska, på väg till sitt arbete. Så konstigt: människor ur samma miljö, några blir lidelsfulla jägare medan andra bara rycker på axlarna och åker till jobbet som om ingenting hänt. Men mycket händer, i väntan på det som kan hända. I timmar, dagar, lyssnar jag spänt på skogens alla konstiga ljud och inbillar mig gång på gång att nu! kommer den. Men när den väl är på väg blir allt så självklart: grenarna bryts på ett annat sätt. Där finns en tyngd och en elegans och enkelhet i stegen som får rådjuren, hackspettarna, trastarna och passgrannen att framstå som de klumpedunsar de är vid en jämförelse. Kanske är det likadant med kriget. Man lyssnar spänt efter det, hör mullret närma sig, inbillar sig gång på gång att nu är det vår tur. Så en dag är det över en. Så här efteråt verkar det så tydligt. Den och den dagen bröt kriget ut. Augusti 1914. September 1939. När börjar tideräkning en den här gången? Kuweit 1991? Kroatien 1992? Kanske rentav Maastricht 1992. Med glädje konstaterar jag att det har gått nästan femtio år sedan sist; förra gången blev det bara tjugo år. Det är också ett framsteg! Molntäcket spricker upp och solen lyser på de gula asparna nere i kärret. Nervöst tittar jag på klockan. Det är radiotid och jag anropar jaktledaren.
- En andra front har öppnats i .....hör jag genom bruset av störningar.
- Repetera, skriker jag utan en tanke på de djur som kan vara på väg mot mitt pass. - En andra....och så försvinner hans röst i det allmänna öronbedövande knastret.
Copyright - Jan Åhman