I en intervju i samband med att tredje delen av hans memoarer ("Tröskeln", rec i Statsanställd 8/83) utkom, påpekade Ivar Lo Johansson att han skriver memoarer i ordets egentliga bemärkelse, dvs han utgår i första hand från minnet, och inte från omfattande dagboksmaterial eller andra dokument.

Jan Myrdal gör en liknande anmärkning i inledningen till sin så omtalade bok, Barndom (Norstedts): "Jag skriver ingen självbiografi: texten utger sig inte - falskt som ett polisprotokoll - för att vara objektiv".
    Man bör nog ha dessa uttalanden i minnet, när man läser böcker av det här slaget. Det är alltid författaren som väljer bland sina minnen, "den barndom jag skildrar är min", som Myrdal skriver.

Ointresse
Barndom är en intressant bok. Den har blivit känd och delvis rentav beryktad därför ätt barnet i den här boken anser att de kända och inflytelserika föräldrarna var dåliga föräldrar, och ger exempel på det. Och nog finns där märkliga episoder, en del upprörande, andra enbart absurda. Och de säger naturligtvis en hel del om hur barnuppfostran inte bör gå till. Det är inte bara eller ens i första hand det att den egna karriären tar nästan all tid, utan när det finns tid så saknas i alla fall det medmänskliga intresset för barnet. Man tror inte på honom. Han behandlas som en illa omtyckt främling i huset.

Positivt också
Man kan som bekant inte göra om sin barndom, och den personlighet som formas under de år som här skildras, 5 - 11 år, är svår att senare rå på. Men just därför är dessa år viktiga att analysera och värdera, för att förstå sig själv och i alla fall försöka räta ut det som kanske vuxit krokigt.
    Denna granskning innebär inte bara att hitta felen hos sig själv och de dåliga erfarenheterna av andra människor, utan också att se det positiva. Och det intressantaste i Myrdals bok tror jag är just detta, att han med barnets stränga och sakliga ögon, men med den vuxnes eftertanke, tar fram båda sidorarna. Lika hårt och mörkt som han skildrar föräldrahemmet, lika ljust och varmt beskriver han farföräldrar och morbröder och andra, som trodde på honom.
    Och så är det ju - det går inte att överleva om det skulle vara så, att livet bara har mörka sidor.

Dussinet fullt
Jan Myrdal är som skriftställare verksam inom olika genrer, och en aktuell bok av annan typ är "Dussinet fullt. Skriftställning 12". Han kallar själv denna serie skriftställningar för en "oregelbundet utkommande enmanstidskrift". Det innebär att artiklar och tal som ursprungligen publicerats på skilda håll samlas ihop till en volym. Metoden ger inte bara en större kvantitet, utan också en ny kvalitet. De enskilda inläggen ökar i värde när man nu kan läsa dem tillsammans med andra som berör samma eller likartade problem.
    Det här urvalet spänner över vitt skilda ämnen, alltifrån hundliv över Karl XII och Peter den Store till bilismens fördelar. Men framför allt är det en bok som kretsar kring vad kan kalla förkrigsfrågor: analyser av det aktuella politiska läget, nationella frågor, medlöperiets former, fascismen av igår och idag, de föregående världskrigens historia etc, etc.
  En av de centrala artiklarna i boken är ett tal som Myrdal inför Frivillig Organisationerna i Göteborg: "Världsfred genom avrustning?" Han understryker där skillnaden mellan supermakternas fred och övriga nationers fred. Supermakterna använder fredsbegreppet för att skrämma till underlydnad: för att behålla freden supermakterna emellan, skall vi andra tolerera vad som helst.

Som schackbönder
I bilden ingår då Myrdals analys av USAs politik. Han menar att man måste utgå ifrån att USA fortfarande är starkt även om det är något svagare än för tio år sedan. Supermakterna är medvetna om att de idag inte kan vinna över varandra i en direkt konfrontation. Vad det därför handlar om är att spela om de övriga pjäserna. Det är vad som nu pågår. I detta spel betraktas vi andra just som bönder, som kan tas - men också offras! Vi måste inse detta spel, att det pågår, och inte uppträda likt viljelösa träbönder, utan som levande bönder av kött och blod, förmögna till eget tänkande och med förmåga att enas och kämpa.
    Myrdal går vidare och analyserar Tysklands politik idag, detta Tyskland som är en viktigare pjäserna i spelet. Likaså Kina, vars politik analyseras på ett begripligt sätt. Här finns ju ett samband Molotov-Ribbentrop-pakten, som också den kommenteras, på ett vad jag kan se vettigt sätt.
    När han kommer in på andra världskriget skriver Myrdal bl a att "hela vårt välståndsuppbygge i det svenska folkhemmet har byggts med krigens välstånd", och han hävdar en uppfattning som sällan ses i debatten, nämligen att "de moderna krigen har varit starkt utveckhngsbefordrande". Han polemiserar mot att krigen varit avbräck i utvecklingen, att de har inneburit bakslag. Hiroshima och Hamburg blomstrar som aldrig förr. Det går inte att se krigen som enbart svarta, då går det inte att förstå dem.

Fascismens goda sidor
En liknande diskussion för han sedan en tid om fascismen: Vi måste också inse de goda sidorna hos den (sysselsättning, utbildning, bostäder, hälsovård), därför att annars blir den fullständigt obegriplig. Varför skulle folk ha stött något som var till 100 procent svart? I sista artikeln i boken knyter han ihop dessa diskussioner, i en text som han typiskt nog, väl medveten som har är om det intellektuela klimatet i Sverige, inte vågat publicera i någon tidning.
    Han anknyter till Mao Tse Tungs diskussion huruvida det spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge den fångar möss. Eller: Spelade det någon roll om ökad sysselsättning, bättre bostäder, etc, genomfördes under en Per Albin eller under en Hitler? Ja, det gjorde det, därför att i det andra fallet var kravet för att få det goda att man accepterade förlusten av demokratiska fri- och rättigheter. Därför gick det också som det gjorde.

Bröd och demokrati
Av detta kan man lära för det första att det spelar roll hur katten ser ut, det är av betydelse hur man får brödet. Arbetarrörelsen måste försvara de demokratiska fri- och rättigheterna, därför att det blir i längden inget bröd utan dem!
    För det andra måste man inse, att fascismen kunde erbjuda också något gott, och att det därför faktiskt var så - åtminstone till en viss grad - att folket fritt valde fascismen - och återigen kan komma att göra det! Om inte arbetarrörelsen och den politiska vänstern ser frågan så här sakligt, hur skall man då kunna nå några framgångar i den? Hur skall vi då kunna bemöta totalitär och fascistisk propaganda när den dyker upp igen? Det går inte.

Tvetydig
Myrdal påpekar mot bakgrund av detta att man måste lära sig att verkligheten är tvetydig, man måste lära sig att se motsättningarna i utvecklingen. Det är på grund av att så många i den svenska offentliga debatten inte begriper detta enkla påpekande, som Myrdal tvekar att publicera en text som den nyss nämnda. Man förstår inte att allt här i världen rymmer en motsatsernas enhet, det finns ingenting, ingenting, som bara har en sida; man måste alltid räkna med minst två. Litet besvärligare naturligtvis, men nödvändigt.

Ändrat sig
I talet inför Frivilligorganisationerna nämner Myrdal också frågan om Sveriges politik under andra världskriget: att böjas eller brytas, som han ställer frågan. Han har, vad jag kan förstå, reviderat sin tidigare uppfattning och anser nu att Per Albin handlade rätt i sina eftergifter. Det här är naturligstvis en historisk fråga med avgorande betydelse idag, och jag hoppas verkligen att historikerna kommer att lägga fram mer material i saken.

Krig och arbetslöshet - nu igen!
Barndom och Dussinet fullt är två böcker av olika slag, men mellan dem finns ändock ett starkt samband. I den första av böckerna följer vi författaren som barn växa upp under en förkrigstid - i den andra analvserar han som vuxen förkrigstidens problem - i vår egen nutid!
    Tänk att vi efter bara en mansålder återigen lever med kriget, liksom arbetslösheten, som den möjliga, och ohyggliga, framtiden.
    Möjliga! Där finns en liten chans att vi kan undvika den, och det är det stora i Myrdals båda böcker, att de kan hjälpa oss i denna strävan!

(Statsanställd 46/1983)

Människans stora tragedi tycks vara hennes obegränsade förmåga att glömma. Därav kommer det väl att nya släkten åter och åter blir nödsakade att återupprepa de föregåendes misstag och äterupplåva deras olyckor.

Så skrev Vilhelm Moberg strax efter andra världskrigets slut, Citatet är hämtat ur en nyutkommen bok med titeln I egen sak; volymen innehåller ett femtiotal av Mobergs "obekväma inlägg i det offentliga samtalet", som underrubriken lyder. Det är Otto von Friesen som sammanställt boken och Ordfronts förlag som gett ut den.

Journalist och debattör
Det är idag drygt tio år sedan Vilhelm Moberg dog. Jag skulle tro att hans episka verk fortfarande läses i stor utsträckning inte minst tack vare de populära TV- dramatiseringar som gjorts. Men hur många är det i den yngre generationen som känner till den hårda och outtröttliga kamp för frihet och demokrati som Moberg förde under andra former, som journalist och debattör? Vad vet man, till exempel, om hans insatser under andra världskriget och i de s k rättsröteskandalerna på 50- talet? Kanske är det så, som von Friesen skriver i sitt förord. att Mobergs gärning i det här avseendet idag är allt mindre känd - och erkänd?
    Hursomhelst, det finns starka skäl att på nytt ge ut dessa texter. Det är nämligen så, att de ämnen som Moberg diskuterar och analyserar i den här boken är av den arten att de är ständigt aktuella - inte minst nu.
    Ta till exempel hans tal och artiklar från kriget. - När skall man kämpa mot en våldsmakt - när den är som mäktigast, när den redan är besegrad eller håller på att besegras?, frågar han i ett tal i Göteborgs konserthus i september 1943. Moberg ställde frågan därför att han var mycket kritisk mot den svenska regeringens uppträdande gentemot Tyskland, den stormakt som vid denna tid hotade vårt land. Han ansåg att den förda politiken innebar anpassning. Det han kritiserade var fr a inskränkningarna i demokratin (presscensur mm) och de avsteg från neutralitetspolitiken som hotade värt oberoende (permittentrafiken). Moberg är mycket hård i sin kritik och jag kan inte tolka den på annat sätt än att han ansåg att Sverige inte borde ha gjort dessa eftergifter - även om detta inneburit att vi dragits in i kriget. Han hade här en annan uppfattning än t ex Tage Erlander - men också jämfört med en radikal författarkollega som jag tidigare recenserat här i Statsanställd, Jan Myrdal, Denne tycks ju numera anse att vad han kallar Per Albins "böja-men-inte- brytas-politik var riktig. Det säger sig självt att dessa frågor är av stort intresse idag med det allt kärvare ekonomiska och politiska och militära läge som råder: Vi kan ju återigen komma att ställas inför dem Vi ser redan hur en ny stormakt i vår närhet uppträder hotfullt mot oss och om den statsfinasiella krisen förvärras i en ny kraftig lågkonjunktur, kan mycket väl de demokratisak principer som Vilhelm Moberg så engagerat försvareki många av inläggen i denna bok komma att på nytt ifrågasät tas.
    Kanske skall det också påpekas att Moberg under kriget, samtidigt som han i vissa avseenden hårt kritiserade regeringspolitiken, aktivt och i praktisk handling deltog i de svenska försvarsansträngningarna: Han var en av initiativtagarna till försvarslån en och han anmälde sig på ett tidigt stadium till beredskapstjänst,

Republikanen
Vilhelm Moberg var - Liksom Strindberg! Och på goda grunder! kroniskt misstänksam mot all överhet. Till exempel bör hans kritik av kungadömet - Därför är jag republikan - ses i ljuset av denna inställning. Det var en principiell kritik mot denna odemokratiska och mytiskt-religiösa institution som han ansåg skapade och bibehöll en underdånig och osund miljö i det svenska samhället och som borde vara den moderna människan främmande. Han anförde också mänga exempel på detta, såväl från äldre som nyare tider. Ett fall som kom att engagera Moberg var den s k Haijby-affären, som hade sin upprinnelse i den homosexuella förbindelse som denne man påstod sig och väl också måste anses ha haft med Gustav V, men som blev till "affär" p g a de rättsliga övergrepp som detta ledde till. Denna och de andra rättsröteskandalerna - Lundqvist-, Kejne- och Sellingafärerna - kom att uppta mycket av Mobergs tid i början av femtiotalet och därför finns de naturligtsvis representerade med flera texter i von Friesens urval.

Vietnam
Den starka frihetslidelse som styrt Mobergs arbete under kriget kom senare till uttryck bl a i hans kraftiga avståndstaganden från de sovjetiska övergreppen i det egna landet och i Östeuropa. Men det är också intressant att se hur han på ett tidigt stadium reagerade mot USA:s krig i Vietnamn. Han, som skrivit det stora utvandrareposet och skildrat de miljoner människor som lämnade Europa för att slippa misär och förtryck, tvingades konstatera hur flyktingströmmen vände: Soldater deserterar inte längre till Nordamerikanska Republiken, de rymmer ifrån den. Amerikanska medborgare söker i andra länder den frihet. som de anser sig ha förlorat i sitt fosterland.

Om allt detta kan man alltså läsa i denna bok, som samtidigt som den fyller ut bilden av en av våra största författare tvingar oss att tänka över en del frågor. Den hjälper oss. för att återknyta till inledningscitatet. att jaga undan den bedrägliga - men bekväma - glömskan. Mobergs artiklar är fortfarande - det är drygt femtio år sedan de första av dem skrevs - av stort intresse.

Även det är ett beröm så gott som något åt Vilhelm Moberg - demokraten och frihetskämpen!

(1984)