När vi går och ser Stephen Frears film The Queen på biografen Grand på Lidingö, på blanka eftermiddagen en söndag i slutet av februari, är det fullsatt i salongen. Det är inte den vanliga popcornstuggande publiken; vi är alla i den övre medelådern och äldre; en och annan sitter möjligen och prasslar med en påse "M". Husorganet här på Lidingö, Svenska Dagbladet, har gett filmen lysande recensioner. Men ändå. Filmen har gått i flera veckor och fortfarande så stort intresse! Kanske är prinsessan Diana, den första huvudpersonen i denna film, lika populär här, som hon var i London de där dagarna i månadsskiftet augusti-september 1997? Eller är det så att det ligger något tidlöst shakespearskt över det drama som utspelar sig inom och kring den engelska kungafamiljen?
Filmen skildrar kungafamiljens tillkortakommanden vid prinsessan Dianas död. Diana var populär och hon dör under tragiska omständigheter och hon var till helt nyligen medlem av kungahuset, gift med självaste tronarvingen. Hennes äldsta son kommer också han att en dag överta kronan. I London växer sorgebetygelserna till gigantiska proportioner: ett hav av blommor täcker ingången till Buckingham Palace. Men kungafamiljen, med drottningen i spetsen, The Queen, den andra huvudpersonen i denna film, sitter styvnackat kvar på sitt sommarresidens i Balmoral i Skottland. Man jagar kronhjort på de skotska hedarna, mycket vackert och säkert spännande; ett utomordentligt semesternöje.
Om det inte varit för det att den där prinsessan Diana återigen har ställt till det.
Nere i London agerar den tredje av filmens huvudpersoner – den nyvalde premiärministern Tony Blair. Han fattar galoppen och hedrar omedelbart den döde i ett typiskt blairskt tal där han döper Diana till folkets prinsessa. Det slår an och han hyllas som en hjälte av de sörjande och i brittiska media.
Min anmälan kunde sluta här, med ett konstaterande att det är en sevärd film med många absurda scener som man kan skratta åt och ett stort skådespeleri av framför allt Helen Mirren i rollen som The Queen.
Men det är bara halva filmen och egentligen den minst intressanta.
I Shakespeares dramer finns det nästan alltid en anknytning till aktuella politiska händelser vid den tid då dramerna skrevs, oavsett vilken regent som gett namn åt dem eller i vilken epok de utspelar sig. Per Meurling skrev mycket intressant om detta i sin bok om Shakespeare. Även i den bemärkelsen vilar det något mycket shakespearskt över detta drama – så som det gestaltas i denna film; det är det som gör filmen så intressant i mina ögon.
Om man om Thatcher kunde säga att hon representerade den gamla klassiska råa engelska kapitalismen med sin fackföreningsfientlighet och hårda tag mot irländarna – så representerar Tony Blair den moderna brittiska överheten. Eller rättare sagt: han insåg att de härskandes institutioner och dess politik behövde moderniseras för att klassherraväldet ska bestå. Även kungahuset – både bokstavligen och bildligt kronan i det – måste anpassa sig till den nya tidens krav.
I filmen är det Blair som till slut lyckas övertyga The Queen om att hon måste ansluta sig till de sörjande, hur mycket hon än hatar och föraktar denna Diana.
En folkets prinsessa kan – rätt utnyttjad – stärka kapitalets makt. Tony Blair, så labour han är, förstår detta och agerar därefter. Det här hände alldeles i början av hans karriär och några av hans medarbetare som ser spelet på nära håll blir i filmen förvånade över hans ansträngningar för att rädda kungahusets anseende (jag slås av likheten med Erik Fichtelius förundran över Göran Perssons lojalitet mot kung Carl Gustaf i dokumentären Ordförande Persson). Nu har tio år gått och vi har alla sett facit av labours och Tony Blairs år vid regeringsmakten: Irak ligger förött och makten över oljan är säkrad för ännu en tid och den brittiska överklassen sitter kvar på tronen, rikare än någonsin. Men kanske känner de sig ändå litet oroliga?! De balanserar trots allt på en knivsegg – de är ju så få! – och därför måste de nu återigen putsa upp fasaden och byta ut Blair mot någon annan – både för att labour ska kunna fortsätta att spela sin socialdemokratiska roll som maktens väktare och för att makten själv ska säkra sina rikedomar.
Men the Queen, hon regerar än!
Lyckliga människor i vår tid
Lars Gustafssons novellsamling LyckIiga Människor kan ses som en sjätte fristående del till romanserien Sprickorna i muren. Liksom i dessa böcker skildras här författare, vetenskapsmän, lärare, som kuskar världen runt på föreläsningar, konferenser, affärsuppdrag. Men också Västmanlands sjöar och skogsbygder och Västerås. Även här skildras en särling uppe från skogsbygderna som det går illa för. "Det stora drabbar var det vill", också denna gäng. Och samma Lars Gustafssonska språk: ljust, luftigt, klart, detaljskarpt; som septemberluft.
I ett par av novellerna tätnar språket, det liksom stannar upp och borrar sig ner på djupet i stället. Det är l berättelserna om den gamla kvinnan, som efter ett hårt liv dör på sjukhemmet med "fågeln i bröstet", och pojken som sätts på anstalt och blir till idiot.
Men så är det här också fråga om två människor som utsatts för en hårdhänt hantering och skadats av den.
Även i denna bok finns en stark koppling till den samtida verkligheten. Det finns recensenter som litet nedlåtande kommenterat att Lars Gustafsson "har känsla för vad som ligger i tiden, vad som är inne". Det kan man ju håna. men frågan är hur LG - och alla vi andra! - använder sig - oss - av insikten om vad som är aktuellt.
Läs den fascinerande berättelsen om de fyra järnvägarna i Iserlohn. Här ges en god beskrivning av det som kan bli de europeiska folkens öde, Idag när samhällsproblemen (krisen och kriget) blir allt större och allvarligare och allt fler borde engagera sig i dem. finns istället en tendens till motsatsen. Det är naturligtvis inte fel att bilda familj och skaffa barn, att diskutera samliv, sexualvanor och barnuppfostran men det blir fel när detta blir en ersättning för större kollektiv och helt tränger undan de verkligt stora frågorna, som till sist ändå styr både familjelivet och sexualvanorna.
I den här berättelsen ser vi ett exempel på en sådan här reträtt in i det privata. Än mer. Den avgörande strävan efter överblick som är nödvändig för att förstå och förändra världen, materialiseras här i - modelljärnvägen! Det är skrattretande - och otäckt.
Även om de berättelser som jag hittills nämnt innehåller mörka saker, är tonen i boken trots allt positiv. Varför?
En av författarens hjältar står vid ett hotellfönster på den amerikanska östkusten och ser ut över stranden där ett fruktansvärt oväder rasar. Mitt i spöregnet intill kanten av det vredgade havet står en gubbe och fiskar i lugn och ro!
Denna syn gör vår hjälte lycklig: "Det slog honom att i själva verket vet ingen vad en människa är". Och "det är i den gåtan som friheten består", tillägger författaren. Detta påstående löper som en röd tråd genom hela boken. Och så är det ju! Även om vi i det korta perspektivet någorlunda kan fastställa vad en människa är så är det omöjligt på längre sikt. både vad den enskilde beträffar likaväl som kollektivet. Den ständiga utvecklingen, den eviga förändringen omöjliggör några absoluta prognoser.
Och just i denna omöjlighet, ligger möjligheten att vända den utveckling som järnvägsbyggarna i Iserlohn genomgår!
Till de "hemlighetsfulla fickor av lycka där människorna kan gömma sig i en tid som vår" som författaren räknar upp, kan vi lägga en till: Att inse det nödvändiga och ta itu med att förändra världen därefter!
Fast det är klart, då är det å andra sidan inte längre tal om att gömma sig!
Men det ger lycka!
Copyright - Jan Åhman