Recensioner - 5




Dolt hot

  • Michael Hanekes nya film har döpts till "Dolt hot" på svenska. Några recensenter har vinklat sina artiklar på temat "kända mediemänniskor som själva utsätts för mediegranskning och känner sig hotade". Andra har begränsat sig till de två stjärnorna som spelar huvudrollerna i filmen - det äkta paret Georges och Anne, han framgångsrik programledare för ett litterärt program i TV, hon redaktör på ett bokförlag. Själv uttalar sig regissören i en intervju och säger att "den historiska bakgrunden bara är just en bakgrund för filmens grundkonflikt, hur en människa hanterar skuldkänslor".
      Det är i mitt tycke att reducera filmens innehåll och betydelse.
      Den handlar som jag ser den inte bara om en människas skuldkänslor, utan om individens ansvar och skuld - men också och lika mycket om hur stora kollektiv hanterar sin skuld; jag skulle nästan vilja säga brott.
      Och den historiska bakgrunden är det som gör denna film stor och oroande.
      1961, mitt under Algerietkriget, skjuter eller dränker den franska polisen minst 200 algerier under en fredlig demonstration mot kriget i Paris. Saken tystas ner och den fruktansvärda skandalen har blivit allmänt känd i Frankrike - men knappast erkänd - först på senare år.
      Georges var tio år när detta hände. Hans föräldrar hade en stor gård utanför Paris där ett algeriskt par arbetade. Paret var bland dem som bara "försvann" denna hemska Bartolomeinatt. Kvar lämnade de en son, Majid, jämngammal med Georges. Georges föräldrar adopterade honom, men en dag lurar Georges honom i barnslig svartsjuka att göra en sak som slutar med att den algeriske pojken spärras in på ett barnhem.
      Drygt fyrtio år senare lever George ett lyckligt medelklassliv i Paris tillsammans med sin hustru. De har bra jobb, de är framgångsrika, de har en son - tio år gammal - som det går bra för; deras vänner äter middag hemma hos dem i den vackra lägenheten.
      En dag ligger det en videokassett i brevlådan. Det kommer en till, och ytterligare en. Till en början visar filmerna bara gatan och huset där de bor, och ingenting mer.
      När de stänger av videon ser vi de vanliga TV-sändningarna: de nya erövringskrigen och dess skändligheter.
      Så småningom ger kassetterna och teckningarna som följer med fler ledtrådar och Georges börjar ana vem som är avsändaren. Men han vill inte berätta för sin hustru eller sina vänner vem han misstänker. Istället söker han själv upp honom - algeriern, som bor med sin son i en liten sliten etta i en av Paris förorter.
      De har inte setts på över fyrtio år. 1961 begicks ett brott, både i den stora och den lilla världen. Hur förhåller vi oss till detta idag?
      Jag ska inte avslöja mer än att Georges kränker sin algeriske bror ännu en gång och filmen får därför ett ohyggligt slut.
      Och på TV rullar bilderna vidare: Irak, Afghanistan, taggtrådsstängslen vid Ceuta och Melilla.
      Gå och se filmen! den blir inte sämre av de lysande skådespelarna: Daniel Auteuil som George, Juliette Binoche som Anne och Maurice Benichous som Majid.





    Nya spår

  • Ken Lochs senaste film skildrar en grupp engelska banarbetares öden när British Rail styckas upp och de enskilda delarna entreprenadiseras och/eller privatiseras. Det är en trovärdig skildring av hur omregleringen (=omfördelningen) bekostas av de kollektivanställdas försämrade anställningsvillkor och deras och passagerarnas säkerhet. Det är samma utveckling som hos oss, i Posten, SJ och Televerket, de kommunala inrättningarna - det är bara det att fallhöjden är något lägre i England.

    Sammanhållningen är stark bland arbetarna. De nya cheferna försöker inpränta i dem att nu är det olika företag som sköter underhållet; de som tidigare varit inlånade från andra distrikt arbetar nu åt andra bolag och de ska därför betraktas som konkurrenter fast de gör samma jobb. De får inte längre vara med i gänget, utan ska ses som spioner. När spelet är förlorat väljer en del att ta de avgångsvederlag som erbjuds - för att i nästa ögonblick, precis som i Sverige, ta anställning hos bemanningsföretag i branschen - medan andra avskedas. Splittring råder, och facket försvagas. Istället för den gamla hederliga yrkesstoltheten och statliga avtal med tvingande säkerhetsreglementen, semester, sjuklön, reglerad arbetstid, befordringsgångar och andra rättigheter gäller nu tillfälliga anställningar, outbildad arbetskraft, svartjobb, "flexibla" arbetstider, fusk med jobben och säkerheten.
      Men när de gamla arbetskompisarna möts ute på fältet, anställda i olika bolag, är de i första hand arbetare och kompisar; inte konkurrenter. Loach har säkert gjort en hel del research innan han gjorde filmen; det är knappast en tillfällighet att även de lägre tjänstemännen och t.o.m. den lokale chefen i filmen - liksom i verklighetens omreglerade värld - är lika förtvivlade de över den nya utvecklingen. En utveckling som i alla avseenden innebär kapitalförstöring; inte ens filmens exempel där man får i uppdrag att slå sönder och kasta nylagade reservdelar och annan utrustning är unik. Vi kan med egna ögon se hur det som ena månaden byggts nytt för tiotusentals (hundratusentals?) kronor - några månader senare rivs därför att man i den allmänna oredan och paniken kommit på nya idéer..
      I de sista scenerna körs en av arbetarna ihjäl på spåret en mörk kväll när allt vad arbetstidsregler och säkerhetsrutiner satts åt sidan, allt för att behålla kontraktet och jobben. Ja, värre än så: istället för att snabbt få dit en ambulans utbryter ett gräl om hur man ska dölja hur olyckan gått till, för att inte riskera jobben.
      Fortsättningen får vi tänka ut själva. Jag tror inte att Loach har tänkt sig att historien slutar med filmens the end. Själv kan jag tänka mig detta. I filmen kommer direktören (kanske rentav ägaren) för ett av de nya privata företag som tagit över, körande i sin Mercedes och svänger upp framför kontoret. Tillsammans med sin närmaste man tvingar han platschefen att riva ingångna avtal och bryta mot gammal sedvänja. Det intressanta i den scenen är egentligen hur få de är, de som tjänar på och därför på fullt allvar driver denna vansinniga politik. Om vi tar Posten som exempel, var ska vi dra gränsen? Kanske vid Volvo S70? De som har en Volvo S70 eller större som förmånsbil är vinnarna. Visst, det finns några till: regnar det på prästen så stänker det på klockaren. Och visst är de några stycken om man räknar ihop dem (och de kostar en ohygglig massa pengar) men av de 40.000 anställda som vi är i Posten så är de ändå försvinnande få. Och likadant är det i samhället i stort. Det är en befriande tanke detta, att de egentligen är så få, och vi andra är så många!
      Det fina med Ken Loach filmer, och några få andra, är att de får en att tänka sådana roliga tankar. Till skillnad från de flesta andra filmer, som även om de är underhållande och mest business och en födkrok för hyggliga filmarbetare - samtidigt tjänar syftet att skymma dessa grundläggande förhållanden och sudda ut denna ljuvliga och stärkande tanke: de är så f-t få!
      Snart tar vi dem!





    The Queen regerar än


    "I ungdomspartiets (Socialdemokratiska Ungdomsklubben/JÅ) ledning fanns ett par överbegåvade, som det inte vart något särskilt av. Men talangerna höll ut, och av dem som kläcktes ur klubbarna blev framledes statsråd, landshövdingar, statssekreterare, riksdagsmän, borgarråd, kommunalchefer, fackförbundsfunktionärer, folkrörelsedirektörer i Sverige. En som angrep militarismen hade utsikt att bli försvarsminister tjugo år senare, en som försvarade skytterörelsen ordförande i någon fredsförening. De som värst rackade ned på militärerna som mördare och bödelsdrängar vart i exercisen uttagna till reservbefäl och fick därmed förlängd militärtjänst, och de skötte sig ypperligt.
      Ingen vart president, fast alla var för republiken."

    (Ivar Lo Johansson: Stockholmaren)

  • När vi går och ser Stephen Frears film The Queen på biografen Grand på Lidingö, på blanka eftermiddagen en söndag i slutet av februari, är det fullsatt i salongen. Det är inte den vanliga popcornstuggande publiken; vi är alla i den övre medelådern och äldre; en och annan sitter möjligen och prasslar med en påse "M". Husorganet här på Lidingö, Svenska Dagbladet, har gett filmen lysande recensioner. Men ändå. Filmen har gått i flera veckor och fortfarande så stort intresse! Kanske är prinsessan Diana, den första huvudpersonen i denna film, lika populär här, som hon var i London de där dagarna i månadsskiftet augusti-september 1997? Eller är det så att det ligger något tidlöst shakespearskt över det drama som utspelar sig inom och kring den engelska kungafamiljen?

    Filmen skildrar kungafamiljens tillkortakommanden vid prinsessan Dianas död. Diana var populär och hon dör under tragiska omständigheter och hon var till helt nyligen medlem av kungahuset, gift med självaste tronarvingen. Hennes äldsta son kommer också han att en dag överta kronan. I London växer sorgebetygelserna till gigantiska proportioner: ett hav av blommor täcker ingången till Buckingham Palace. Men kungafamiljen, med drottningen i spetsen, The Queen, den andra huvudpersonen i denna film, sitter styvnackat kvar på sitt sommarresidens i Balmoral i Skottland. Man jagar kronhjort på de skotska hedarna, mycket vackert och säkert spännande; ett utomordentligt semesternöje.
      Om det inte varit för det att den där prinsessan Diana återigen har ställt till det.
      Nere i London agerar den tredje av filmens huvudpersoner – den nyvalde premiärministern Tony Blair. Han fattar galoppen och hedrar omedelbart den döde i ett typiskt blairskt tal där han döper Diana till folkets prinsessa. Det slår an och han hyllas som en hjälte av de sörjande och i brittiska media.
      Min anmälan kunde sluta här, med ett konstaterande att det är en sevärd film med många absurda scener som man kan skratta åt och ett stort skådespeleri av framför allt Helen Mirren i rollen som The Queen.
      Men det är bara halva filmen och egentligen den minst intressanta.

    I Shakespeares dramer finns det nästan alltid en anknytning till aktuella politiska händelser vid den tid då dramerna skrevs, oavsett vilken regent som gett namn åt dem eller i vilken epok de utspelar sig. Per Meurling skrev mycket intressant om detta i sin bok om Shakespeare. Även i den bemärkelsen vilar det något mycket shakespearskt över detta drama – så som det gestaltas i denna film; det är det som gör filmen så intressant i mina ögon.
      Om man om Thatcher kunde säga att hon representerade den gamla klassiska råa engelska kapitalismen med sin fackföreningsfientlighet och hårda tag mot irländarna – så representerar Tony Blair den moderna brittiska överheten. Eller rättare sagt: han insåg att de härskandes institutioner och dess politik behövde moderniseras för att klassherraväldet ska bestå. Även kungahuset – både bokstavligen och bildligt kronan i det – måste anpassa sig till den nya tidens krav.
      I filmen är det Blair som till slut lyckas övertyga The Queen om att hon måste ansluta sig till de sörjande, hur mycket hon än hatar och föraktar denna Diana.
      En folkets prinsessa kan – rätt utnyttjad – stärka kapitalets makt. Tony Blair, så labour han är, förstår detta och agerar därefter. Det här hände alldeles i början av hans karriär och några av hans medarbetare som ser spelet på nära håll blir i filmen förvånade över hans ansträngningar för att rädda kungahusets anseende (jag slås av likheten med Erik Fichtelius förundran över Göran Perssons lojalitet mot kung Carl Gustaf i dokumentären Ordförande Persson). Nu har tio år gått och vi har alla sett facit av labours och Tony Blairs år vid regeringsmakten: Irak ligger förött och makten över oljan är säkrad för ännu en tid och den brittiska överklassen sitter kvar på tronen, rikare än någonsin. Men kanske känner de sig ändå litet oroliga?! De balanserar trots allt på en knivsegg – de är ju så få! – och därför måste de nu återigen putsa upp fasaden och byta ut Blair mot någon annan – både för att labour ska kunna fortsätta att spela sin socialdemokratiska roll som maktens väktare och för att makten själv ska säkra sina rikedomar.
      Men the Queen, hon regerar än!





    Lyckliga människor i vår tid

    Lars Gustafssons novellsamling LyckIiga Människor kan ses som en sjätte fristående del till romanserien Sprickorna i muren. Liksom i dessa böcker skildras här författare, vetenskapsmän, lärare, som kuskar världen runt på föreläsningar, konferenser, affärsuppdrag. Men också Västmanlands sjöar och skogsbygder och Västerås. Även här skildras en särling uppe från skogsbygderna som det går illa för. "Det stora drabbar var det vill", också denna gäng. Och samma Lars Gustafssonska språk: ljust, luftigt, klart, detaljskarpt; som septemberluft.
      I ett par av novellerna tätnar språket, det liksom stannar upp och borrar sig ner på djupet i stället. Det är l berättelserna om den gamla kvinnan, som efter ett hårt liv dör på sjukhemmet med "fågeln i bröstet", och pojken som sätts på anstalt och blir till idiot.
      Men så är det här också fråga om två människor som utsatts för en hårdhänt hantering och skadats av den.

    Även i denna bok finns en stark koppling till den samtida verkligheten. Det finns recensenter som litet nedlåtande kommenterat att Lars Gustafsson "har känsla för vad som ligger i tiden, vad som är inne". Det kan man ju håna. men frågan är hur LG - och alla vi andra! - använder sig - oss - av insikten om vad som är aktuellt.
      Läs den fascinerande berättelsen om de fyra järnvägarna i Iserlohn. Här ges en god beskrivning av det som kan bli de europeiska folkens öde, Idag när samhällsproblemen (krisen och kriget) blir allt större och allvarligare och allt fler borde engagera sig i dem. finns istället en tendens till motsatsen. Det är naturligtvis inte fel att bilda familj och skaffa barn, att diskutera samliv, sexualvanor och barnuppfostran men det blir fel när detta blir en ersättning för större kollektiv och helt tränger undan de verkligt stora frågorna, som till sist ändå styr både familjelivet och sexualvanorna.
      I den här berättelsen ser vi ett exempel på en sådan här reträtt in i det privata. Än mer. Den avgörande strävan efter överblick som är nödvändig för att förstå och förändra världen, materialiseras här i - modelljärnvägen! Det är skrattretande - och otäckt.

    Även om de berättelser som jag hittills nämnt innehåller mörka saker, är tonen i boken trots allt positiv. Varför?
      En av författarens hjältar står vid ett hotellfönster på den amerikanska östkusten och ser ut över stranden där ett fruktansvärt oväder rasar. Mitt i spöregnet intill kanten av det vredgade havet står en gubbe och fiskar i lugn och ro!

    Denna syn gör vår hjälte lycklig: "Det slog honom att i själva verket vet ingen vad en människa är". Och "det är i den gåtan som friheten består", tillägger författaren. Detta påstående löper som en röd tråd genom hela boken. Och så är det ju! Även om vi i det korta perspektivet någorlunda kan fastställa vad en människa är så är det omöjligt på längre sikt. både vad den enskilde beträffar likaväl som kollektivet. Den ständiga utvecklingen, den eviga förändringen omöjliggör några absoluta prognoser.
      Och just i denna omöjlighet, ligger möjligheten att vända den utveckling som järnvägsbyggarna i Iserlohn genomgår!
      Till de "hemlighetsfulla fickor av lycka där människorna kan gömma sig i en tid som vår" som författaren räknar upp, kan vi lägga en till: Att inse det nödvändiga och ta itu med att förändra världen därefter!
      Fast det är klart, då är det å andra sidan inte längre tal om att gömma sig!
      Men det ger lycka!



    Copyright - Jan Åhman