Statsanställdas Förbund/SEKO: Kongresserna - 2




1981 ÅRS KONGRESS


1981 bidrog jag med två motioner till kongressen:


Motion angående avdelningsbildningen

1977 års kongress gav förbundsledningen i uppdrag att påskynda bildandet av större avdelningar inom förbundet. Kongressen upphävde också den frivillighet i samgåendet, som föregående kongress (1973) hade beslutat om.

Inom sektion 3 innebar dessa beslut för Stockholms län en sammanslagning av avdelning 3001 och 3069. tack och lov har detta beslut när denna motion skrivs (1980-11-01) ännu inte genomförts.

En sammanslagning av dessa båda avdelningar skulle nämligen ge en ännu större storavdelning, där det skulle bli ännu svårare för medlemmarna att överblicka verksamheten. Inflytandet för dessa skulle därför ytterligare begränsas. Skall det bli tal om organisationsförändringar i Stockholms län bör dessa därför gå åt andra hållet, i riktning mot mindre avdelningar, t ex avdelningar efter områdesförvaltningarna, som fallet är i övriga landet.

Mot bakgrund av detta föreslår jag att kongressen antar följande att-satser:

  • att beslutet om samgående mellan avdelning 3001 och 3069 upphävs
  • att en förutsättningslös utredning i frågan tillsätts
  • att alla förändringar i avdelningsbildningen i sista hand skall ske frivilligt.


Motion angående förbundets ekonomi

En stark fackförening kräver en stark ekonomi. Detta bekräftas återigen - och tydligare än på länge - under konflikten våren 1980.

För att kunna sätta kraft bakom orden i avtalsrörelserna behöver vi välfyllda strejkkassor. SF:s fonder, som började byggas upp först för ca tio år sedan, är ännu otillräckliga i det avseendet. De skulle vid en konflikt där en större del av förbundets medlemmar blev indragna, räcka endast ett par veckor. Även i fortsättningen måste alltså en stor - ja ännu större - del av förbundets intäkter fonderas.
  Samtidigt stiger också kostnaderna för den dagliga verksamheten: förhandlingar, studieverksamhet, tidningen, osv.

Kritik mot höga avgifter
Och kritiken växer bland medlemmarna mot den "höga medlemsavgiften". Särskilt irriterande är man över att samma avgift tas ut även på övertiden. Först försvinner det mesta av denna på grund av de höga marginalskatterna och sedan skall man dessutom betala en fackavgift som är beräknad på bruttot men dras från nettot.

Produktionsavgifter?
Hur skall denna ekvation lösas?
  Införande av s k "produktionsavgift", dvs att arbetsgivarna skall betala en - allt större - del av den fackliga verksamheten, är den lösning som man förespråkar från bl a LO-håll. Denna "lösning" måste förkastas av flera skäl. Den skulle göra fackföreningarna mer beroende av arbetsgivarna samtidigt som den skulle göra den fackliga apparaten ännu mer oberoende av medlemmarna. Produktionsavgiften är därför ett allvarligt angrepp mot demokratin i facket.

Istället bör facket ha följande inriktning på sin ekonomiska verksamhet.

* Medlemsavgiften kan tyvärr inte sänkas. Konsekvenserna av att låta den utgå enbart på lön och lönetillägg men inte på övertid och liknande, bör däremot utredas.
* Förbundet bör gå ut med en information om varför vi behöver en stark ekonomi och hur medlemsavgiften används.
* En större del av förbundets inkomster skall fonderas.
* En allmän översyn av den dagliga verksamheten måste göras för att se vilka besparingar som kan ske.
* Funktionärernas löner skall sänkas till en nivå som bättre motsvarar de löner som förbundets medlemmar har. De löner som f n utbetalas är dels ett slöseri med förbundets medel, dels försvårar de möjligheterna att stärka förbundets ekonomi.
* Produktionsavgifter skall bestämt avvisas.

Mot bakgrund av detta föreslår jag kongressen besluta

  • att förbundets ekonomiska verksamhet skall drivas i motionens anda.


    Motionerna avslogs av avdelningen men jag lät dem ändå gå vidare till kongressen som enskilda motioner. Kongressen avslog några av att-satserna och de övriga ansåg man besvarade, som det heter. Se vidare min rapport från kongressen.


    ----------------------------------------------------


    Inför Statsanställdas Förbunds kongress

    Statsanställdas Förbund bildades 1970 genom att åtta hela förbund (bl a Järnvägsmanna-, Post- och Teleförbunden) och en mindre del av ett nionde slogs ihop till vad man kan kalla för ett "storförbund".
      Förbundet, som idag har 200.000 medlemmar och därmed är LO:s tredje till storleken, håller i augusti sin tredje kongress. Det är glädjande att inför denna kunna notera en ökad medlemsaktivitet, i varje fall om man skall döma efter det arbete som lagts ner på motionsskrivandet och på innehållet i motionerna. Till årets kongress har det, utan att några särskilda kampanjer har bedrivits, skickats in drygt 1.000 motioner! Till förra kongressen, 1977, förelåg ca 800. Den största ökningen gäller motioner om förbundets studieverksamhet: 124 stycken mot 16 förra gången.

    Kanske är detta ett tecken på att det finns en underström i det svenska samhället med avgörande betydelse för dess utveckling: dessa arbetargrupper, som (med vissa undantag) inte kan sägas stå i centrum i klasskampen, tvingas nu ändå på grund av krisen till ökad aktivitet för att försvara sig.

    Ökat intresse för näringspolitik
    Näringspolitiken och därmed sammanhängande frågor visas ett betydligt större intresse denna gång, både från motionärernas och förbundsstyrelsens (FS) sida. Postverkets svåra situation, klämt mellan bankerna och Televerket, har bl a resulterat i motioner som vill ha en utredning om möjligheterna till samgående mellan Postverket och Televerket. Nedskärningarna i vägbyggandet har naturligtsvis gett upphov till flera motioner, som riktar sig mot en fortsatt nedrustning av Vägverket (vägarbetarna är medlemmar i SF). Flera motioner vänder sig också mot att sådan statlig och offentlig verksamhet som idag sker genom myndigheter eller affärsdrivande verk, skall överföras till bolag eller till privat regi.
      Norrbottensavdelningarna har enats om en gemensam näringspolitisk motion. Man inleder med att konstatera att "det efter 1976 inte finns någon industristrategi för länet". Motionärernas målsättning är att länets tillgångar skall komma den egna regionen till del i större utsträckning än idag och man kräver ett brett och allsidigt näringsliv. Både den privata och den statliga verksamheten har hittills misslyckats med detta, och "en oförändrad politik kommer att leda till att denna negativa utveckling förstärks, då även våra basindustrier är i kris".

    Industrisamarbete på Nordkalotten
    Man anser inte att det behövs någon speciell industripolitik för Norrbotten, men övergripande policyfrågor som t ex industrisamarbete byggt på olja, gas och mineraler på Nordkalotten, skall fastställas av regeringen. Likaså en samordning av skogspolitiken och träindustriutbyggnaden. Och "för att tillvarata möjligheterna till en snabb industrialisering inom verkstads- och elektronikindustrin och andra tillväxtsbranscher erfordras nya ekonomiska resurser på regional nivå", skriver man.
      Motionen utmynnar i följande krav:

    • att energikostnaden för dem som bor och verka i Norrbotten ska utgöra kostnad för skatt och distribution
    • att kongressen uttalar att en ny regional fond bildas med målsättningen att bredda länets basindustri, utveckla kompletterande industribranscher samt stödja långsiktig forskning för framtidsinriktad ny produktion
    • att fonden finansieras genom årliga avsättningar av de överskott som bildas genom försäljning av elkraft från Statens Vattenfallsverks anläggningar i Norrbotten
    • att styrelsen utses av länsstyrelsen på förslag från länets fackföreningsrörelse, kommuner, landsting och näringslivsorgan
    • att kongressen uppdrar åt förbundsstyrelsen att driva frågan tillsammans med LO och det socialdemokratiska partiet

    Försvara den offentliga sektorn
    Förbundsstyrelsen går i sitt utlåtande motionärerna till mötes. Man inleder med att försvara den offentliga sektorn:

    "Att det skulle råda ett motsatsförhållande mellan att satsa på den offentliga sektorn och på industrin - är enligt förbundsstyrelsens mening helt felaktig.
      Den svenska ekonomin är i stället beroende av att alla sektorer fungerar, att det finns en helhetssyn på ekonomin och produktionen.
      - En stark och konkurrenskraftig industri behövs för att räta upp underskottet i statsfinaserna och för att skapa ett framtida löneutrymme.
      - Den offentliga sektorn behövs för att klara människors behov av service och vård, men också för näringslivets utveckling.   /.../
      Förbundsstyrelsen avvisar alla tankar på en politik som syftar till att lösa landets balansproblem i ekonomin genom en åtstramningspolitik som drabbar de svaga grupperna i samhället.
      Vi har en viktig uppgift i att medverka till utformandet av en alternativ ekonomisk politik som innebär att våra samhällsresurser och människors vilja till arbete utnyttjas för att skapa en ekonomisk utveckling. Och i den utvecklingen har den offentliga sektorn en självskriven och offensiv roll att spela, som drivkraft i ekonomin, garant för den fulla sysselsättningen och för solidaritet och social trygghet i vårt samhälle"

    Regionalpolitiken
    Naturligtsvis är man för löntagarfonder och man ser dem som ett instrument för att skaffa kapital till industriinvesteringar, samtidigt som de skall ge löntagarna ett ökat ekonomiskt inflytande.
      Man kräver en regionalpolitik som kan skapa bärkraftiga regioner och upprätthålla full sysselsättning i alla delar av landet. Man påpekar i det här sammanhanget - på förekommen anledning måste man konstatera - en viktig sak:

    "För att åstadkomma ett solidariskt samhälle krävs sammanhållning inom den fackliga och politiska arbetarrörelsen i hela landet"

    De regionalpolitiska instrument som finns idag behöver skärpas, samtidigt som målsättningen för regionalpolitiken förtydligas och renodlas, skriver man vidare. Förbundsstyrelsen vill däremot inte ansluta sig till norrbottningarnas förslag om sänkta energikostnader och en särskild fond: "Istället bör befintliga styrmedel användas på ett mer målmedvetet sätt", svarar man.

    Skattepolitiken
    Några motioner om skattepolitiken har föranlett FS att skriva ett längre utlåtande om skattepolitik. Man skissar på hur ett rättvis skattesystem enligt deras mening bör se ut:

    "1) Det skall ge tillräckliga inkomster för att finansiera den offentliga sektorns verksamhet.
    2) Det skall bidra till en jämnare fördelning av inkomster och förmögenheter
    3) Det skall motverka spekulativa placeringar samtidigt som det skall uppmuntra arbete och sparande
    4) Det skall beskatta olika kategorier av personer och inkomster lika"

    Konkret bör en reformering av skattesystemet i första hand inriktas på:

    - förskjutning av skatteuttaget från en beskattning av hushållens inkomster till en indirekt beskattning
    - införande av en allmän produktionsfaktorskatt utgör ett viktigt led i denna förskjutning av skatteuttaget
    - begränsning av avdragsrätten
    - skärpt realisationsvinstbeskattning
    - förstärkt skattekontroll

    Solidarisk lönepolitik - samordnade förhandlingar
    I motionerna om lönepolitik kan man förutom de sedvanliga, på vissa områden fortfarande aktuella kraven om snabbare befordringsgångar, bland annat märka en viss irritation över de utdragna löneförhandlingarna och den urholkade retroaktiviten.
      I sitt långa utlåtande håller FS fast vid den s k solidariska lönepolitiken och de samordnade förhandlingarna. Man förargar sig över löneglidningen: "All löneglidning är olycklig", skriver man. Men eftersom man trots allt inte kan bortse från att den finns, vill man även i fortsättningen skriva in förtjänstutvecklingsgarantier i avtalen (liksom prisutvecklingsgarantier). Dessutom sluter man helt upp bakom den heltäckande arbetsvärdering ("svårighetsgraderad lönestatistik", som det officiella namnet lyder) som LO utreder. Det man är ute efter när man vill strypa all löneglidning och införa en gemensam arbetsvärdering för hela arbetsmarknaden är en total centralisering av lönerörelserna. Det är en skrämmande vision, som bestämt måste avvisas.

    Angrepp mot pensionerna
    De statliga pensionerna kommer säkerligen att bli en av de centrala frågorna på kongressen.
      Staten-arbetsgivaren vill höja pensionsåldern från 60/63 till 65 år för alla. Det skulle beröra drygt 100.000 statsanställda, och i första hand dem med de tyngsta och sämst betalda jobben: det är de som idag har de låga pensionsåldrarna.
      Nu har, skamligt nog, förbundsstyrelsen redan gått arbetsgivaren halva vägen till mötes i denna fråga. I en protokollsanteckning till årets avtal står det nämligen att det nya pensionssystem, som man är ense om att ta upp förhandlingar om, "bör harmonisera med pensionssystem på andra arbetsmarknader". Som bekant har alla andra grupper högre pensionsåldrar.
      Det har skickats in många motioner, som riktar sig mot försämringar i pensionssystemet.

    Frågan lämnas öppen?
    Förbundsstyrelsen vill emellertid lämna hela frågan öppen på kongressen, för att istället, när parterna utrett frågan och "innan eventuella förhandlingar går in i ett mer aktivt skede...gå ut till medlemmarna med en bred information och diskussion". Man får hoppas att kongressombuden tillbakavisar denna taktik, och ser till att kongressen tar klar ställning mot de försämringar som planeras.
      Utan tvekan kan man instämma i en hel del av de utlåtanden, som förbundsstyrelsen förelägger kongressen. Men det finns också anledning till en del frågetecken och kritiska synpunkter.

    Hjälpa Sverige ur krisen?
    Å ena sidan säger man t ex att man inte kan tänka sig en åtstramningspolitik, som drabbar de svaga grupperna i samhället. Bra. Men å andra sidan har man redan före kongressen gett ett halvt löfte om höjda pensionsåldrar. Och i utlåtandet om lönepolitiken tiger man om de medvetna reallönesänkningar som nu genomförs, inte minst genom det löneavtal man nyligen skrev under. Hur ser FS på detta, och hur skall facket behandla det här problemet?
      Skall vi se reallönesänkningsavtalen som en reträtt vi var tvungna att göra därför att vi inte var starka nog att undvika dem, eller skall vi se dem som en metod att "hjälpa Sverige ur krisen"? detta är en viktig fråga som måste redas ut inom facken; min uppfattning är att det första alternativet är det rätta. Detta ställningstagande speglar nämligen frågan om facket skall bli en kamporganisation för medlemmarnas intressen i den allt djupare kris som vi måste räkna med. Eller om det - än mer - skall bli ett kapitalisternas verktyg för att hålla igen arbetarna i de strider som blir nödvändiga - och som med all säkerhet kommer.
      Ytterligare en tvetydighet i förbundsstyrelsens utlåtanden: å ena sidan understryker man behovet av en regionalpolitik med bärkraftiga regioner och väl differentierade arbetsmarknader inom varje region. Å andra sidan är man också medveten om Sveriges extremt stora utlandsberoende, och det förefaller som om man utgår ifrån att detta exportindustrins herravälde, som jag vill kalla det, skall bestå även i fortsättningen. Men detta är två oförenliga motsatser: om man vill bedriva en regionalpolitik värd namnet (och inrikta produktionen på folkets behov i alla andra avseenden) måste beroendet av exportindustrin brytas, även om också det innebär stora problem till en början. Även här måste fackföreningarna välja sida.

    Facket och socialismen
    De kritiska synpunkter man måste ha på det beslutsmaterial som föreligger inför SF:s kongress, kan koncentreras i två punkter.
      För det första socialismen. Enheten i fackföreningarna måste uppnås på klasskampens grund. Det innebär att klasskampen måste erkännas: att det till exempel finns två oförenliga ståndpunkter i den nuvarande krisen. Men det innebär också att klasskampen måste drivas dithän, att maktförhållandena svänger så att arbetarna och tjänstemännen kommer överst. Nu talar FS om en "alternativ ekonomisk politik" och helt säkert kommer det på kongressen att pratas en del om "maktskifte". Då menar man naturligtsvis socialdemokratisk politik och en socialdemokratisk valseger 1982. Men det innebär ju bara att huvudlinjen blir fortsatt reformerande och lappande på det nuvarande systemet. Vad fackföreningarna måste göra, är att man måste se längre och frånsäga sig allt ansvar för detta system (men inte för Sverige!). Om inte blir det omöjligt (jag upprepar det: omöjligt!) att konsekvent och djupgående försvara medlemmarnas intressen i krisen.

    Kamporganisationen
    För det andra: om medlemmarnas såväl kortsiktiga som långsiktiga intressen skall kunna tillvaratas, måste facken bli kamporganisationer. För att detta skall uppfyllas krävs det förutom ett riktigt program också en demokratisk och stark organisation. Låt oss därför gå över till en granskning av förbundets organisation och demokratin inom förbundet samt den fackliga lagstiftningen.

    "Bredare medlemsinflytande"?
    Förbundsstyrelsen vill att kongressen skall tillsätta en rad arbetsgrupper för att bl a "pröva nya vägar för ett bredare medlemsinflytande". Det låter vackert, men det är inte desto mindre en falsk varubeteckning. Samtidigt vill man nämligen att kongressen skall besluta om fortsatt s k "samorganisering" till ännu fler storavdelningar, och man vill öppna nya vägar att försvåra medlemmarnas överblick och kontroll av den fackliga organisationen. Det skall ske genom att avdelningar över sektionsgränserna bildas; dvs järnvägare, postisar, fångvårdare, osv, skulle fösas ihop även på det lokala planet. Här kan man återigen notera ett exempel på hur centraliseringen och avdemokratiseringen (= byråkratiseringen) av facken drivs på uppifrån. I den mån som medlemsopinionen avspeglar sig i motionerna tycks nämligen medlemmarna f n vara ganska nöjda med organisationen (möjligen med undantag av sektion 1 - järnväg). det är förbundsstyrelsen som återigen, genom tidningen och kongressutlåtandena, startat en kampanj för att försämra organisationen.
      Däremot har medlemmarna skrivit flera motioner med krav på avtalsomröstningar, fler än till föregående kongress; naturligtsvis avslås dessa.

    Strejkböterna
    När det gäller MBL vill förbundsstyrelsen behålla antistrejkbestämmelserna (fredsplikt vid kollektivavtal), och i konsekvens därmed också strejkböterna, men man vill begränsa dem till 200 kronor. Likaså vill man ha kvar avskedsmöjligheterna. Man vill också behålla en del andra antifackliga paragrafer, som t ex solidaritetsförbudet vid (olagliga) konflikter. Däremot vill man mot bakgrund av ett resonemang där man genomskådar den falska jämlikheten på arbetsmarknaden - ett resonemang som man också borde tillämpa på föregående lagregler! - inskränka arbetsgivarens lockouträtt.

    Internationella frågor och försvaret
    Så några ord om förbundets freds-, försvars- och internationella politik.
      FS inleder sitt utlåtande med några allmänna ord om arbete för fred och nedrustning. Däremot är man klar och tydlig i fråga om det svenska försvaret:

    "Förbundsstyrelsen anser inte att en isolerad svensk avrustning kan bidra till en avspänning utan riskera att i vår del av världen leda till dess motsats. En nedrustning för vår del måste ingå i en internationell uppgörelse.
      /.../
      Inför försvarsbeslutet 1982 finns det skäl att kraftigt understryka kravet på att vårt försvar även framgent är utformat som ett folkförsvar. Det innebär att det skall bygga på allmän värnplikt samt att förbanden behålls spridda i olika delar av landet och utgör en del av den lokala förankringen. Olika former för ett förstärkt lekmannainflytande över försvaret bör samtidigt utvecklas."

    Man får hoppas att denna skrivning antas av kongressen, och att den sedan görs allmänt känd inom hela förbundet och läggs till grund för artiklar i Statsanställd och diskussionsmaterial av olika slag!

    Internationell solidaritet?
    De få motionerna om internationell solidaritet behandlar Latinamerika, Sydafrika, Kampuchea, PLO samt Polen. FS utlåtande om Kampucheamotionen ger anledning till glädje: Fr o m utgången av 1981 kommer SF att lämna Svenska Kommittén för Vietnam (motiveringen är visserligen tunn: "även andra områden i världen har hög prioriteringsgrad" och man skall i fortsättningen kanalisera allt internationellt solidaritetsarbete genom det s k AIC).

    En stark fackförening behövs
    Det är absolut nödvändigt att stärka facket inför de problem som arbetarklassen nu måste ta itu med. Det behövs för det första en politik som är användbar till detta. Här finns stora luckor och avgörande fel. För det andra krävs demokrati inom organisationen. Här är förbundsstyrelsens linje katastrofal. För det tredje krävs en stark ekonomi. Här måste antagligen en del besparingar göras i det löpande arbetet för att stärka fonderna. Man bör då börja med att begränsa de förmåner som ombudsmän och andra förtroendevalda åtnjuter. Däremot skall de ekonomiska problemen inte lösas genom de produktionsavgifter, som flera motionärer, förbundsstyrelsen och LO vill ha. Det skulle bara göra facken (ännu mer) beroende av arbetsgivaren.

    Man får nu hoppas att ombuden på kongressen fyller igen en del av de hål som finns och rättar till en del fel. Sedan får medlemmarna ta vid igen och fortsätta gräva i berget!

    (1981, ej publicerad)


    -------------------------------------------------------------------


    Ljusblå drömmar på SF-kongressen

    Fifty-fifty.
      Det blev resultatet av Statsanställdas Förbunds kongress, skriver Jan Åhman, brevbärare och fackligt förtroendevald som följde kongressen från åhörarläktaren.
      - Debatten i näringsfrågorna visade att det finns en vilja i förbundet att kämpa för jobben. Men det fanns också många som trodde att allt skulle ordna sig, bara det blir en socialdemokratisk regering i nästa val.

    De dominerande frågorna på kongressen, som avslutades i måndags, var hotet mot den offentliga sektorn och demokratin i förbundet.
      Debatten om den statliga verksamheten och näringspolitiken blev lång och gick under temat "försvara den offentliga sektorn". Talare efter talare vittnade om den oro och den ilska som finns runt om i landet.
    Flera hot
    Hoten är flera:
      Den allmänna nedskärning som verk och myndigheter ålagts att genomföra.
      Viss statlig verksamhet överförs till bolag eller säljs ut till privata företag, med sämre villkor för de anställda som följd.
      De gängse kapitalistiska lönsamhetskrav som tillämpas även inom statliga verk: man ser till den enskilda enhetens ekonomi och inte samhällsekonomin.
      Den statliga och kommunala sektorn gör stora upphandlingar varje år - 72 miljarder 1979/80 - och många talare krävde att den förordning som reglerar denna upphandling skall ändras. Statens upphandling måste bättre bidra till att utveckla en allsidig svensk industri. Köp svenskt är parollen.
      Många talare betonade vikten av hårt fackligt engagemang för att klara jobben inom såväl den offentliga sektorn som inom industrin.
      Men det fanns tyvärr också mycket av ljusblå drömmar: Man tror att en socialdemokratisk valseger 1982 med löntagarfonder med mera som resultat är den främsta metoden att lösa de problem som fackföreningsmedlemmarna nu ställs inför. Det finns bara två saker facket kan göra i detta läge:
    1. Föra en hård och konkret kamp för att klara jobben och anställningsvillkoren här och nu.
    2. Ta itu med den socialistiska skolning som är nödvändig om facket och övrig arbetarrörelse någonsin skall föra arbetarna i överläge över kapitalisterna.
      Kanske kan man också säga att insikten om nödvändigheten av socialismen är på framväxt inom förbundet. Inte bara därför att Internationalen ekade i foajén till kongresshallen, orkestrerad av kongressens egen arbetarsånggrupp, utan också därför att motionerna i frågan var fler än tidigare och debatten om dem sakligare än vid förra kongressen.
      De avslogs dock.


    ***


    Demokratin i förbundet var den andra fråga som gavs särskilt stort utrymme på kongressen. Trots en uppriktig önskan från många av kongressombuden att komma fram till förbättringar på det här området, blev debatten till största delen ett slag i luften.
      Ett typiskt exempel: av de 40 debattinläggen var det två (2) som överhuvud taget nämnde medlemsomröstningar om avtalen, och när motionerna med detta krav ställdes under klubban, var det ingen enda som yrkade bifall. Inte ens ombuden från de avdelningar, som skickat sådana motioner till kongressen!
      Organisationsfrågorna, främst avdelningsbildningen, diskuterades också flitigt. Resultatet kan betecknas som ett status quo, vilket i och för sig kan ses som en framgång.
      Förbundsstyrelsen skyndar på utvecklingen mot större avdelningar och införandet av avdelningar över sektionsgränserna. Men kongressen slog fast att all s k samordning skall ske frivilligt och med majoritetsbeslut i avdelningarna.
      Däremot måste man tyvärr konstatera, att de inom förbundet som vill vända utvecklingen genom att möjliggöra uppdelning till mindre avdelningar, inte fick stöd av kongressen.


    ***


    Lönepolitiken väckte inget större intresse på kongressen. Det enda nya var förhandlingschefen Curt Perssons hårda krav på full kompensation för löneglidningen på den privata sidan:
      - Får vi inte det vill vi inte vara med i de samordnade förhandlingarna, hotade Curt Persson.
      I pensionsfrågan antogs förbundsstyrelsens utlåtande, som är ett halvt löfte till arbetsgivaren att godta att pensionsåldern höjs. Men utlåtandet innebär också att frågan ska föras ut till bred diskussion i förbundet under kongressperioden.
      Samtidigt antog kongressen ett uttalande som fördömer statens försök att försämra pensionerna.

    Allmänt tal om nedrustning var ledmotivet i diskussionen om de internationella frågorna. Inspirerade av Olof Palmes tal riktades kritik mot USAs neutronbomb i ett uttalande av kongressen. Om Sovjets bomber höll man tyst.

    (Gnistan 34/1981)


    Artikeln skrevs för, och publicerades i, SKP:s tidning Gnistan.
      När jag senare på hösten publicerade en kongressrapport i Postnumret hade jag skärpt bedömningen av kongressen:
      "En helhetsvärdering av kongressen, sedd ur medlemmarnas synpunkt, utmynnar i att minus väger tyngre än plus.
      Hela den fackliga verksamheten måste idag ses mot bakgrund av de kärvare tider vi har att arbeta i, både inom landet och internationellt. Det är därför viktigare än på flera decennier, att fackföreningarna blir kamporganisationer för medlemmarnas intressen.
      I så måtto var den diskussion som fördes om näringspolitiken bra, den kan bli till nytta under kongressperioden (men det är inte säkert!). Beslutet om att avdelningssammanslagningarna skall ske frivilligt även i fortsättningen (det uttalades tydligare nu än vid förra kongressen) var betydelsefullt: det förhindrar en alltför våldsam avdemokratisering under kongressperioden. Men återinförandet av avtalsomröstningarna, det avgörande medlet för att uppnå det "ökade medlemsinflytande", som man pratar så mycket om, kom inte ett steg närmare sin lösning. Inte heller avskaffandet av antistrejkbestämmelserna i Medbestämmandelagen.
      I pensionsfrågan fick förbundsstyrelsen godkänt för den halva eftergift, som man redan gjort, och inga bindande beslut togs om hur det nya avtalet ska se ut. Det bådar inte gott.
      Uttalandet som togs i internationella frågor var starkt prosovjetiskt, och därför vanvettigt. Fler beslut av den sorten och fackföreningsrörelsen kommer att vandra som nyklippta lamm upp på den ryska slaktbänken.

    Som sagt, resultatet var dåligt.

    (Postnumret 2/81)