Skogsroten.
Efter boken om min hemby i Roslagen, Anderssvedja, som blev klar i somras, har jag inlett arbetet med en bok om den gård i skogen, Hersbyön, som vi arrenderade av Östanå gods i 25 år. Men tangenterna går inte alltid raka vägen utan ger sig gärna ut på en egen liten omväg och plötsligt befann jag mig istället vid några andra gårdar i det område som t.o.m. i husförhörslängderna kallades för "Skogsroten": Tärnholm och Bromseby och den här gången framför allt torpen Nöjden och Exermans, kära platser som jag besöker regelbundet, oftast på vintrarna när isen ligger på sjön Tärnan. Faktum är att vi stod i kö hos Danviken för att få hyra något av ställena för sådär trettio år sedan och vi låg tvåa när Exermans skulle byta hyresgäst, men vi kom inte närmare än så. Istället blev det som sagt ett torp under Östanå. Nu till saken!

Vi börjar med en bild från den 11 februari 2015: Dammen vid Bromseby, eller Brymsaby som det hette 1389, enligt Harald Skoglund i hans intressanta bok om Garnsbygden i Vallentuna. Gården med tillhörande kvarn donerades en gång för länge sedan till Klara kloster. När Gustav Vasa drog in klostret överfördes gården till dåvarande Stockholms hospital som bytte namn när det senare – även det på order av Gustav Vasa – flyttades till Danviken. Stiftelsen Danvikens hospital, som fortfarande driver Danvikens sjukhem, äger än idag marken. Men kvarnen lades ner på 30-talet och sågen flyttades till Granby 1942. Nu återstår, förutom dämmet, en vacker magasinsbyggnad, ett utedass med spetstak och en torpstuga. Mangårdsbyggnaden revs under kriget i den husbocksepidemi som så lämpligt drabbade landet när det behövdes mycket ved att elda både hus och gengasaggregat med ... Den stora ladan stod ännu kvar när jag kom hit första gången i början av 70-talet men även den är numera riven.
  Idag hade jag sällskap av en strömstare som satt på iskanten uppströms längs stigen till torpet Exermans, där en gång mjölnaren bodde och det om lördagskvällarna hölls dans på berghällen framför stugan, enligt den muntliga tradition som vi har fått berättad för oss. Idag var det tyst och stilla även här och tyvärr tycks den som nu hyr stället inte ta lika väl hand om det som den föregående hyresgästen. Det ensliga torpet ligger vid ingången till det som det gamla paret som vi träffade här i början av 90-talet kallade för Gudadalen, den dalgång som sträcker sig ända bort till Kavelbron på vägen mellan Hersby och Hersbyön. Då fanns det en gammal stig att vandra på men idag är det oframkomligt efter alla kalhyggen med efterföljande granplanteringar, så nu blev det till att ta en omväg. Men lodjuren, en hona med årsunge, som hade gått före mig när jag åkte skidor här förra vintern hade krupit rätt igenom grandjungeln bort till nästa sjö.

Den 26 januari 2016 passerar jag återigen Bromseby, som jag skrev om vid samma tid förra året. Nu hade Danvikens hospital rivit bort de sista husen, det vackra magasinet och den lilla stugan, och dasset följde väl med av bara farten. Men torpet Exermans ligger kvar. Det ser tyvärr ut som att det står tomt igen och har börjat förfalla. Men kanske inte: Någon hade sedan förra året märkt upp den gamla stigen upp till skogsbilvägen.

När vi nu den 8 mars 2021 återigen går vandringen förbi den stora eken bort mot det öde Bromseby, bara strömstaren vaktar stället, och jag efteråt forskar litet mer i saken så klarnar bilden något; men inte helt. Namngivningen av de två torpen kring Bromseby, det som på dagens kartor heter Nöjden och ligger i en skogsglänta till vänster innan man kommer fram till Bromseby, och det som heter Exermans och ligger i skogen ovanför dämmet vid Bromseby, är litet oklar. På Generalstabskartan från 1877 och den Häradsekonomiska kartan från 1901-06 är det som vi kallar Exermans utmärkt som "BT" = Båtsmanstorp – men gårdsnamnet finns inte utsatt på de kartorna. Enligt Harald Skoglund ska ett båtsmanstorp ha legat under Hersby men enligt ett beslut 1799 skulle det flyttas till Harsjön. På 1728 års karta över Fastarby mfl gårdar finns en "Båtsmans Stuga" inritad på en udde i södra delen av sjön Hersen Enligt den äldsta husförhörslängd som finns bevarad i Garns socken, 1749- 71, finns det faktiskt en "Hertsby udde" där båtsmannen Joh. Hallén (f. 1691) bor med hustru och tre barn. Han ersätts 1752 av en Wahlberg (f. 1728). 1762 - 85 saknas uppgift om båtsmän vid Hertsby i husförhörslängden. När det återigen dyker upp en båtsman heter han Adolph Fred Exerman (f. 1745). Hustrun heter Aina Eriksson (f. 1841). Under den här perioden antecknas att Adoph Fred dör och ersätts av Joh. Eric Exerman (f. 1732) och hustrun Stina Svensdotter (f. 1742). Det görs en notering om något 1799 men paret verkar ha bott kvar till ca 1814 då de står som flyttade till "Nydahl" på Bromseby egor. Båtsmanstorpet på udden i Hersen rivs antagligen därefter eller flyttas till sin nya plats. Det klargörs aldrig var Nydahl ligger, men det bör vara ett av torpen vid Bromseby och inte vid Harsjön (eller Harsjöarna, där fanns redan ett ställe, Skogvaktartorpet, idag heter det Mösundet, och på 1800-talet togs det upp ett annat torp, Sjöberg, som numera är borta). Det står bara att båtsmannen bor i "No 39 Bromseby båtsmanstorp". Båtsmännen heter alla, efter Adolph Fred. Exerman i efternamn ända fram till den sista, Gustaf Wilhelm Exerman, som dör 1917. Då nämns för första gången ett namn på båtsmanstorpet, "Nöjden". Det verkar i mina ögon som litet konstigt. Om alla båtsmännen på Bromseby hetat Exerman så är det väl troligast att det gett namn till dagens "Exermans". Men det kan ju också vara så att "Nydahl" förvrängts till "Nöjden"; men det är mindre troligt. När maken dött bor Gustaf Wilhelms hustru Stina Maria Nilsdotter kvar tillsammans med yngsta dottern Elna Maria. Paret hade fått tio barn, men fem av dem dog i unga år, fyra med några dagars mellanrum i december 1880. Stina Maria dör 1922 och då flyttar/flyttas dottern Elna Maria, som, enlig prästens anteckning är "mindre vetande", till "Gillberga ålderdomshem", 40 år gammal!
  Det militära indelningsverket med båtsmän hade upphört 1901 så Gustaf Wilhelm, som tillträtt kring 1860, blev den siste båtsmannen vid Bromseby. Kanske tog sedan de mjölnare över, som anordnade dans på den vackra hällen framför stugan! (2021-02-10)

  • Länk till artikeln om torpen Sättralund och Sjöberg
  • Länk till en äldre uppdaterad artikel om Tärnholm - Bromseby


    Sjön Tärnan norr om Bromseby.


    Utsikt mot Bromseby den 14 februari 1971.


    Utsikt mot Bromseby 8 mars 2021.


    Stora eken vid Bromsebyvägen, 14 februari 1971.


    Stora eken, 8 mars 2021.


    Stora eken, 8 mars 2021. Eken är nu död, men stammen är fortfarande vacker att se på.


    Ladan vid Bromseby, 15 februari 1971. Numera riven. Samma öde för torpstugan i bakgrunden som dock fanns kvar ända fram till 2015.


    Hembygdsföreningens infotavla vid Bromseby, 8 mars 2021.


    Korvgrillning med Helene och Tua på Bromsebyöns västra sida, 20 september 1980.


    Torpet Nöjden, Bromsebyön, 15 februari 1989.


    Torpet Nöjden 8 mars 2021.


    Någon som älskade torpet har fört dagbok på dassväggarna vid Nöjden. Den verkar ta slut med "Hejdå Torpet. Tack! -(20)17". Därefter verkar stället vara övergivet, eller i varje fall oskött!




    Skogsbilvägen har börjar byggas, Bromsebyön den 3 januari 1985. Bilden tagen inifrån den skogshuggarkoja från 60-talet(?) som stod kvar ungefär mitt på Bromsebyön.


    ... och nu är den klar! 15 februari 1989.


    Torpet Exermans vid Bromseby den 1 november 1985.


    Exermans den 8 mars 2021.


    Exermans den 8 mars 2021. Nu har den lilla ekonomibyggnaden rasat samman.


    De små åkerlapparna kring Exermans planterades igen på 70-talet och nu har åkern ner mot Tärnan kalhuggits.


    Den gamla körvägen mellan Bromseby och Hersby, strax efter Exermanstorpet. Borde klassats som en hålväg och skyddats, men så gjordes inte. Efter avverkningen helt förstörd. Bilden tagen 1 november 1985.


    1728 års karta som reglerar rågångarna mellan Starby, Fastarby mfl fastigheter. "Båtsmans Stugan" finns inritad längst ner i bilden, på Hertsby udde i sjön Hersen. Idag, när man åker förbi där på vintrarna, på sommaren är det oöändigt att ta sig dit, är det svårt att tänka sig att där bodde en båtsmansfamilj en gång i tiden. Men bävern slog sig ner där för ett par år sedan -- men även den lämnade platsen efter ett tag!


    Utsikt mot Pukeby gård, som är granne med Bromseby, 15 februari 1989.


    Auktion vid Pukeby, april 1984. Gården böt ägare den våren




    Hertsby udde
    Skogsrotens båtsmanstorp i Garns socken låg besvärligt till.
     Det gick en stig eller en enklare körväg i dälden mellan de höga bergen ner till Hertsby udde. Kanske var den lättare att gå på den tiden när det bodde folk här och skogen var betad och innan nutidens skogsbruk kört sönder och röjt sly tvärs över stigen. Den siste båtsmannen gick härifrån en dag i det första decenniet på 1800-talet men kanske brukades den lilla ängsbit som hörde till stället ännu en tid.
      Häromdagen tog vi oss ner till udden. Svartmesen sjöng för oss och sånglärkorna sträckte över våra huvuden; äntligen vår! Grävlingen hade varit ute och luftat sig på natten, kanske var de rentav två som hade gått tillsammans. Två vildsvinsspår korsade vår väg; någonting som vår båtsmannafamilj aldrig råkade ut för. Vi letade efter spår från torpet och hittade den “Äng af förra Båtsmanstorpet” som lantmätarens skrev in i laga skiftesprotokollet från 1841. Den var dikad så kanske hade den t.o.m. varit åker ett tag. Resten av marken mellan bergsknallarna hade han värderat som “afrösningsjord”, dvs mark som lantmätaren bedömde som “inte odlingsvärd”. Några spår efter husen som legat här hittade vi inte. Däremot bor här numera bävern, jag trodde att de hade övergivit hyddan men den såg ut att vara använd; intill låg några nyligen fällda småbjörkar. Någon bäver lär inte ha funnits i sjön på båtsmännens tid, även om den utrotades i Sverige först 1871; efter återinplantering har den som bekant återkommit på bred front!
     En stor ek vaktar udden, kanske planterades den som vårdträd i början av 1700-talet; den och åkerlappen och anteckningarna i husförhörslängden och lantmätarens protokoll får så här långt bli minnet av ett torp och en båtsmannafamilj som bodde här för 200 år sedan! (2021-03-15)



    "Båtsmanstorpets äng", som troligen brukats som åker, av dikena att döma.


    Bäverhyddan.


    Här har bävern gått hårt åt björkskogen!


    Exermanstorpet på Bromseby. Båtsmanstorpet vid Hersby udde flyttades kring 1805 till Exermans. Kanske flyttade man torpstugan vid Hersby till Exermans, eller också byggde man nytt. Exermanshuset har troligen stått här sedan ca 1805.




    ---------------------------------------------



    Tärnholm
    Bilden är tagen vid Tärnholm i Vallentuna, den 11 december 2014. Det var sista året som Bengt i Kastvreten arrenderade marken och betade den. Jag var orolig för att de vackra gärdena och backarna ner mot Tärnan nu skulle komma att växa igen, men när vi kommer hit nu i februari 2016 gläds vi åt att den nye arrendatorn har plöjt upp och harvat alla åkrar och när jag går förbi här i mars 2021 är beteshagarna ordentligt stängslade och det sitter ett anslag om att Tarby gård i norra Vallentuna har djur på bete här.
      Vi har åkt ut för att försöka se den hökuggla som har rapporterats härifrån de senaste dagarna. Den gäckar oss, men vi får några fina timmar vid den vackra gården och sjön och träffar några bekanta som har varit förståndiga nog att ta med sig skridskorna; det hade vi missat!

    Det finns platser som har det där lilla extra, en slags "platsens magi", som gör att man gärna återvänder dit, trots att man egentligen inte har en egen privat anknytning till den, jag är född och uppvuxen längre norrut i Roslagen; Tärnholm är ett sådant ställe. En magi som skapas av platsen i sig – men också av de egna upplevelserna och minnena.
      Jag var här första gången en bit in på 70-talet, tillsammans med E. Vi hade läst kartan och sett att det fanns ett naturreservat i skogen litet norr om gården, någonting som inte var särskilt vanligt på den tiden – då var fortfarande det mesta av skogarna i Roslagen naturreservat, utan att man behövde ha ett särskilt skydd för dem. Det har hänt mer på de senaste 45 åren än på de hundratals åren dessförinnan! Danvikens hospital, som äger marken sedan Gustav Vasas tid – han överförde gården till dem när han drog in Klara kloster – hade i alla fall satt av en hällmark med ovanligt grova och vackra tallar, och en liten skvattramsmosse nedanför. Det fanns ännu ett fiskgjusebo i en av tallarna.
      När jag tänker efter så jag var nog här en gång tidigare, en kväll i mars 1970, med Stickan och ett par andra kompisar från brevbäringen i Täby. Jag minns att Palo var med, han kom från Norrbotten och jobbade i Täby ett tag. Han blev biten av en gråhund när han vikarierade på mitt distrikt uppe i Lahäll; postlådan satt på insidan av grinden och när han skulle stoppa ner breven passade den argsinta gråhunden på att hugga. Älgstigen 16 tror jag det var, och på Google maps ser jag att de fortfarande har kvar samma grind som när jag cyklade där!
      Den här kvällen var vi ute för att lyssna efter ugglor, förutom kattuggla kunde man på den tiden nästan varje år höra pärluggla i de här skogarna. De hårdhänta förändringarna i skogsbruket men också mårdens expansion efter rävskabben i mitten av 80-talet kan vara en förklaring till att man aldrig hör den numera. Skogsbilvägarna var obommade så vi körde ända ner till gården och vände och fick en pratstund med det gamla paret som var de sista mjölkbönderna på stället.
      Roslagsledens första etapp, från Danderyd till Domarudden i Åkersberga, öppnades våren 1977. Tomas Larfelt och jag tog bussen ut till Åkersberga och gick leden en av premiärdagarna "baklänges" upp till Brottby. Vi tog paus och fikade i den vackra hagen söder om Tärnholm. Under hela vandringen diskuterade vi konflikterna inom dåvarande SKP, Sveriges kommunistiska parti. Sture Ring mfl hade nyligen med buller och bång gått ur partiet, det hade gått för långt till vänster enligt deras uppfattning. Nu krävde partistyrelsen att alla kvarvarande medlemmar skulle underteckna en lojalitetsförklaring. De allra flesta gjorde det utan knot; jag var en av de få, den enda i Täbyavdelningen vad jag vill minnas, som var emot. Man ska hålla löften och man ska följa de stadgar och program som gäller i de organisationer som man väljer att vara medlem i, men lojalitetsförklarigar av den typ det här var fråga om har aldrig varit min grej. Tomas var, som jag minns det nu, ordförande i Täby; han var en hygglig karl, snäll skulle man nästan kunna säga – i alla fall var det den sida som vi såg. Sedan SKP lagts ner träffades vi några gånger under Balkankrigen och diskuterade vad som egentligen hände där och om det gick att engagera sig nånstans, men det rann ut i sanden. Han bodde då i ett radhus uppe i Ellapark tillsammans med hustru och dotter i sitt andra äktenskap. Sista gången vi möttes var när vi hälsade på honom i hans hus söder om Eskilstuna. Då hade han skiljt sig igen och flyttat ner till Sörmland och undervisade i matematik på högskolan i Eskilstuna. Kort därefter dog han i cancer.
      En annan gång. Det måste ha varit i mitten av 80-talet, vi åker skidor på Tärnan när vi hör hur det dundrar i isen – och så kommer Bengts nordsvenskar travande (eller var det galopp, jag kan inte det där med hästar?) från Tärnholm. De hälsar på oss och sedan vänder de tillbaka. De år som det var gammeldags vintrar körde Bengt med häst och släde på isarna från hemmagården i Rumsättra till Tärnholm, en sista rest från den tid då kolfororna gick längs samma rutt på sjöarna ner till bruket i Wira. Det finns många kolbottnar i traktens skogar, och åtminstone en ruin efter en kolarkoja. Eller fanns, ska man nog säga. Det moderna skogsbruket har förstört de flesta. Orienterarna ritade in dem på sina kartor, men Riksantikvarieämbetet fick aldrig in dem i den ekonomiska kartan och därför är de ett fritt byte. Anshelm Schultzbergs målning "Morgon vid kolbotten" ger en fin skildring av hur det kan ha sett ut vid Kolarfallet i Exerman-Hersbyreservatet på den slitsamma tid som det begav sig.
      Även vägen hit har sina minnen. Jag körde här en vårmorgon i tjällossningen när det fortfarande saknades bommar på vägen. Pang! sade det i en av svackorna och sedan var avgasröret på den gamla SAAB 96:an borta. En sen kväll i juni många år senare skulle jag gå upp på berget för att lyssna efter nattskärra. Jag blev litet sen och körde nästan ända fram. Den södra bommen brukade varje vår av någon anledning stå öppen en tid och trots att jag av princip inte brukade utnyttja det – man vill inte i onödan bli osams med ägarna till de vägar och skogar där man går mycket – chansade jag och körde in. När jag kom tillbaka sent på natten – var bommen låst! Och den norra likaså! Det enda hus som var bebott längs vägen var Sätermossen på norra sidan. Beredd på en rejäl utskällning knackade jag på. En ung kvinna öppnar och efter mina ursäktanden och förklaringar vad jag gjort och varför och vem jag är, säger hon bara att "jag har också bott i Täby", och sedan var det inte mer med den saken. Tack än en gång!
      En marskväll ifjol gick jag åter vägen från bommen vid Harsbro mot Tärnholm. Jag har sällskap med några vänner och vi gör ännu ett försök att få höra någon uggla. Vi kommer inte så långt utan stannar nedanför torpet vid Strömsberg, gör upp en eld nere vid sjön och lyssnar. Men mest blir det korvgrillning och samtal, om natur men också mycket om Posten. En sorglig historia, vi är visserligen pensionärer nu men det svider ändå att se hur det vi har jobbat med i så många år och hjälpts åt att bygga upp, nu raseras, till stor del på grund av politiska beslut som inte tar någon hänsyn till kunderna och de kamrater som jobbar kvar; kapitalägarna och kretsen kring dem ska ha ännu mer. Kanske är det samma vemod som hos alla de bönder och torpare som har odlat upp och slitit i markerna här på skogen och nu ser hur åkrarna växer igen och skogen körs sönder. De sista mjölkbönderna på Tärnholm lär vara döda nu, liksom de flesta av dem som odlat skogsvretarna. Kanske sitter de där uppe i himlen och ser vår eld lysa upp kalhyggena och det lilla som återstår av Strömsberg; den himmel där fullmånen ikväll är på väg upp över Bromsebyön! (2016-02-07)









    Ansheln Schultzberg (1862 - 1945) "Morgon vid kolbotten".



    1795 års karta över Tärnholm - Bromseby. (Lantmäteriet Historiska kartor>Lantmäteristyrelsens arkiv>Stockholms län>Össebygarns s:n> Bromseby>Össeby-garns socken Bromseby nr 1)


    1795 års karta över Tärnholm - Bromseby. (Lantmäteriet Historiska kartor>Lantmäteristyrelsens arkiv>Stockholms län>Össebygarns s:n> Bromseby>Össeby-garns socken Bromseby nr 1)


    Detalj ur Häradsekonomiska kartan 1901-06, (J 112-76-1 Åsätra). Här kan man se att torpet Strömsberg har tillkommit, likson Helenedal som låg vid infarten till Bromseby, det var borta redan 1952 när den ekonomiska kartan trycktes. Strömsberg finns däremot kvar än idag. Man ser också att det lilla torpet Nöjden under Bromseby har etablerats. På den ekonomiska kartan från 1952 heter det Gransätra, idag Nöjden.


    Ekonomiska kartan 1952 (11 I Uppsala 1 i HARSJÖN). Den ekonomiska kartserien från 1952 är intressant. Där kan man som regel se hur det såg ut när Roslagen var som mest uppodlat efter 1800-talets laga skifte -- innan den stora nedläggningen sköt fart mot slutet av 1950-talet. Här kan man också se de stigar och små körvägar som fanns på skogen innan det moderna skogsbruket utraderade alla sådan gamla kulturminnen.

    De två översta kartorna är från 1795, så vackert ritade av lantmätaren Per Lifman. På den nedre kartan ser vi det som vi idag förknippar med Bromseby, sågen och kvarnen och jordbruket som låg vid sjön Tärnans utlopp. Några ekonomibyggnader, dasset och Lilla Bromsebystugan stod kvar till för inte så länge sedan men är nu de alla rivna. Det återstår bara Hembygsföreningens skylt med information om Bromseby. Enligt Gods och gårdar från 1938 hade gården vid den tiden 3 hästar, 10 kor, 5 ungdjur, 1 tjur, 2 svin och 10 höns, samtidigt som man drev såg och hyvleri.
      Men Bromseby har också en annan historia. Om man läser beskrivningen till 1795 års karta framgår att åkrarna och ängarna vid det som idag heter Tärnholm och ligger vid det andra benet på sjön Tärnan tillhörde "Gamla Bromseby". Både Bromseby kvarn och Gamla Bromseby var, skriver Harald Skoglund i sin bok "Garnsbygden" (Norrtälje 1964), klosteregendomar. Dessutom hade kyrkan enligt 1500-talets jordeböcker en utjord i Bromseby, kkanske det som på 1700-talet levde kvar i namnet på en liten mosse mellan Tärnholm och Mösundet. Jag berättar ovan om att vi träffade de sista mjölkbönderna vid Tärnholm en vinterkväll i slutet av 1970-talet. Jag vet inte vad de hade för djurbesättning, men enligt Gods och gårdar hade de 1938 3 hästar, 8 kor,2 ungdjur, 2 svin och 15 höns.
      I beskrivningen till kartan namnges också de flesta skogskärren. "Kvarnkärret" ingår i det som numera är Bromseby naturreservat. De flesta är "starr och måsswall" med "ung björkskog bevuxen". Några kan, som Långbrokärren, "med mycken kostnad rödjas till eng". Av senare kartor att döma blev det inte så. I det här området verkar de odlingar som kom att brukas fram till dess att det mesta av jordbruket avvecklades i mitten av 1900-talet ha tagits upp redan på 1700-talet – även om mycket av det som då var äng sedan blev åker. Men inte mossarna och kärren.
     Långbrokärret och det intilliggande Hästkärret kom – istället för äng eller åker – att bli skogsmark. De dikades ut och planterades, eller självsåddes, och nu i mars 2021 har den södra delen av kärren kalhuggits. Den norra delen gick samma öde till mötes för några år sedan. Kvarnkärret finns kvar, men är idag med “tallskog och skvattram bevuxen”.
      I jämnhöjd med Tärnholm, vid norra spetsen på Stora Harsjön fanns redan 1795 "Skogvaktartorpet", som idag heter Mösundet och ligger längs den väg som numera går i nord-sydlig riktning från Brollsta till Harsbro. Däremot fanns inte torpet Strömsberg vid den här tiden. Det tillkom under 1800-talet. (2021-03-06)


    Strömsberg


    Strömsberg


    Mösundet.


    F.d. Långbrokärret, norra delen. Utdikat och planterat och kalhugget för några år sedan.


    Långbrokärret, södra delen. Liksom den norra delen av kärret, eller kärren, tidigare utdikat och planterat. Kalhugget i vinter.


    Kvarnkärret, norra delen. Kvarnkärret ingår i Bromseby naturreservat.



    Kasmokärret, söder om Tärnholm.