En resa till Danmark och Tyskland:
Första dagen, 1 juni 2018
Vi kom iväg litet sent på EM så det blev till att traggla sig igenom utfartsköerna i Stockholm. Nåja, så småningom lättade det och vi kom fram till Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på -- som levde upp till namnet och bjöd på ännu en vacker "Himmel över Lidsjön".
  H. fortsatte sitt -- uppskattade, ja rentav älskade -- evighetsgöra i trädgårdslandet och rabatterna. Själv roade jag mig med att slå bort ännu en omgång örnbräken i det som så småningom ska bli en liten ängsbit. Från badplatsen tvärs över viken hördes hela kvällen glada barnskrik denna varma (för)sommarkväll. Idag var det en svensk sommaridyll med lyckligt slut; en midsommarafton för några år sedan var tragedin bara några simtag bort. Vi satt och åt nere vid sjön när vi ser något komma simmande mot oss; det visar sig vara en ung man som vi fick hjälpa i land, hans krafter vad helt slut. "Ni ser ut att ha så trevligt här", sluddrade han fram som svar på våra frågor varför han -- onykter -- gett sig ut på en så riskabel simtur. Vi fick ro honom tillbaka när han återhämtat sig.
  Men ikväll gick solen ner utan dramatik mellan Bergholmen och Boön, ackompanjerad av måsarna och tärnorna ute på Skäret och jag fick ännu en Himmel till min samling!

Andra dagen, 2 juni.
Vi började dagen med ett dopp i Lidsjön vid 7-tiden på morgonen. Tillräckligt varmt i vattnet för en liten simtur. En morgontidig bonde hade redan börjat slå arrendatorns vallar. Arrendatorn själv, vars enda djur numera är två hästar, har själv åkt till sin egen gård på Öland och han som slog av gräset kom från Tystberga och den som ska ha det är en mjölkbonde i Ripsa. Så ser det ut numera i det som finns kvar av Bondesverige. På vissa ställen dammade det som f-n om maskinen; det berodde inte på det i och för sig torra gräset utan på de jordkokor som de f-de grisarna bökat upp i åkern. Det sliter på maskinerna och det blir gropigt att köra.
  Det är fina vägar på E4:an numera, den enda sträckan som inte är motorväg är den mellan Värnamo och Ljungby, den nya bilen ligger bra på vägen och efter tre timmar tog vi rast vid konsthallen Vandalorum vid Värnamo. Vi hade turen att hamna i en vernissage med Signe Persson Melins keramik (och en del andra material). Så fina saker hon gör – 93 år gammal är hon fortfarande aktiv som konstnär.
  Efter detta angenäma stopp (som kan rekommenderas för andra som kör den här vägen, konsthallarna och restaurangen är öppna varje dag mellan 11-17 och är ett bättre alternativ än hamburgerbarerna och andra trista ställen längs motorvägen) raka vägen till Helsingborg och incheckning på. Scandic Norra.
  Klockan var inte så mycket så vi bestämde oss för att åka in till stan och äta middag. Det hade hälsingborgarna och andra turister också bestämt sig för så det var fullsatt på restaurangerna och ett folkliv på strandpromenaden som fick oss att tänka på Medelhavet snarare än en kall strand vid det nordliga Öresund!
  På innergården på hotellet ropar strandskatan sitt "kubik", högljutt och varnande, den har två ungar som springer omkring på gräsmattan, instängda till den dag de blir flygga och kan lyfta sig över huset ut mot havet!
  Det gör vi också, i morgon bitti, då blir det färjan över till Helsingör, mer om det i morgon!

Vandalorum.

Signe Persson Melins verk.

Hälsingborg.

Gabriele Münter: Den blå sjön.

Tredje dagen, 3 juni.
31 grader som varmast idag pch folk badade i havet längs Strandvejen på väg till Louisiana och på andra ställen -- men när vi närmade oss Västerhavet blev det molnigt och temperaturen sjönk med 10 grader! Såg Gabriele Mynter på Louisiana, en stor utställning med starka målningar och intressanta fotografier, men slås ännu en gång hur frånvarande det sociala och politiska sammanhanget är -- även om nazisterna beslagtog några av hennes tavlor.
  Efter Louisiana körde vi de förnämliga danska motorvägarna till Ribe och tog in på ett enklare ställe utanför stan. De digitala vägvisarna är till stor hjälp, men idag spelade de oss ett spratt och vi lärde oss att man måste vara exakt när man ställer in dem. Annars kan man hamna på rätt gata -- i fel samhälle!
  Kvällen avslutades med en enkel men ovanligt vällagad middag på restaurang Selhunden i Ribe, rekommenderas! Ribe är idag en liten stad med en stor domkyrka och ett stort torg och många vackra gamla hus. Staden var en gång i tiden en betydelsefull sjöfarts- och handelsstad men när fartygen blev större (och det danska riket krympte?) blev Vadehavets farleder för grunda och handeln flyttade till andra städer med bättre hamnar.

Gabriele Münter: "Lyssnaren".

Gabriele Münter: Maskerad.

Ribe: Ansgarsstatyn vid domkyrkan. Ansgar initierade den första kyrkan i Ribe i slutet av 800-talet, efter sitt besök i Birka.

De tre nornorna, Urd, Verdandi och Skuld vaktar ingången till Vikingacentret i Ribe.

Långhuset.

Vardag i långhuset.

Kajen i hamnen.

Völvans hus.

Hos Völvan.

Vadehavcentret.

Utsikt mot Vadehavet från Kammerslusen.

Femte dagen, 5 juni, Danmarks grundlovsdag...
... men det märkte vi inte av här nere på sydvästra Jylland. Dagens exkursion gick till Römö, den sydligaste danska ön i Vadehavet, strax norr om tyska Sylt dit det f.ö. går färja, nonstop som det verkade när vi såg den passera som en hägring i farleden utanför Sönderstrand. Detta Sönderstrand som är en sandöken och en varm dag som denna så nära Sahara man kan komma här i Norden. Förutom de badande, inte så många än, det är tidigt på säsongen, var det många "strandsejlere" och "kitebuggys".
  Före Saharavandringen gjorde vi ett stopp i Havneby och tittade på havet och trålarna som låg inne vid kaj. När vi gick där och skrotade på kajen med hamnmagasinen på ena sidan upptäckte Helene en liten fågel som hoppade omkring bland rör och annat som låg upplagt mellan husen. Det var en svart rödstjärt! Eller rättare sagt två, det var en vuxen fågel som matade en ungfågel. Litet tidigare sjöng en fältpiplärka över oss och landade i sanddynerna. Tror jag, fältpiplärka är ingen fågel som man obsar uppe i Roslagen, jag har bara sett den en gång tidigare, i Åhus den 1 juni 1966 när Bosse, Lutte och jag med mitt nya körkort och min Morris Minor gjorde en fågelskådarodysse i södra Sverige och Danmark. Vill förresten minnas att vi såg vår första svarta rödstjärt på den resan, en natt vid sockerfabriken i Nyköbing på södra Själland.
  Vi avslutade dagen i Ribe, Danmarks äldsta stad, och tittade in i domkyrkan. Ansgar, känd från Birka, grundade Danmarks första kyrka i staden, den är borta sedan länge. Det mest fascinerande med domkyrkan är storleken , hur man då, mellan 1150 - 1250 byggde denna stora kyrka i denna lilla stad och med den tidens verktyg, hjälpmedel och logistik.
  För andra kvällen i rad åt vi vår middag på restaurang Stockhaus, ett trevligt ställe med hygglig mat. Att det blev där även ikväll berodde mest på att Helene bespetsat sig på "Stjerneskudd", en dansk klassiker (jag hörde att flera andra gäster beställde samma rätt); Stockhaus verkade trots detta vara den enda restaurangen som hade den på menyn denna kväll. Rätten är en fiskmix med kokta spättafilér, panerade spättafiléer samt räkor. Och en rostad brödskiva och några grönsaker. H. gillar fisk men dessutom hade jag berättat för henne om den första och hittills enda gången som jag har ätit stjerneskudd. Det var en gång på tidigt 2000-tal, på Bertil Nilssons tid, när han, Bertil Nilsson alltså, tyckte att vi fackliga från storstadsklubbarna borde träffa våra motsvarande chefer och prata igenom aktuella frågor. Och umgås och lära känna varandra litet bättre, var det väl också tänkt. Nu var väl ingen av oss som deltog på mötet som hölls i Köpenhamn, jag, Micke Täll och Anders Viksten från Stockholm, Hans Skog från Göteborg och Bjarne Hansen från Malmö och motsvarande chefer Alf Friman, Troels Nielsen samt Bosse från Malmö några utpräglade minglare, så det blev litet stelt. Dessutom hade vi ju från båda håll en hel synpunkter på varandras arbete. Hursomhelst så minns jag några saker. Troels och jag diskuterade vid middagen hur man bäst tar hand om infångade möss i sommarstugan, jag berättade för honom att jag brukade fånga dem i en burfälla och sedan cykla iväg minst 500 meter och släppa ut dem. Sen var det det där med "stjerneskudden". När vi skulle äta middag frågade vi Troels vad han, som infödd dansk, rekommenderade på den köpenhamnska menyn och han föreslog "stjerneskudd" och vi följde hans råd. Det var OK, och Helene gillade det också, även om brödskivan i botten var litet svampig.
  På väg tillbaka till bilen hamnade vi i en Veteranbilsträff på Hovedeng och ännu ett dejavu denna soliga och varma junidag när danskarna firar sin Grundlov från 5 juni 1849 – där stod som första bil när man körde in på området en Morris Minor, den bil jag körde till Jylland med för exakt 50 år sedan. Den här vart svart, min svåger hade en sådan, min var vit och visst kan man säga att cirkeln är sluten.
  Men ändå inte helt -- i morgon går resan vidare till Tyskland.

En av flera "vattenståndsmätare" längs kusten som visar högsta vattenstånd unde de värsta stormfloderna. Den här står i hamnen på Römö

Skola på Söderstrand på Römö.

Domkyrkotorget i Ribe.

Ribe å och hamnen i Ribe. Restaurang "Selhunden" ligger på gatan t.v., Hovedallmenningen t.h.

Sjätte dagen, 6 juni, Sveriges nationaldag..
Solen gick upp över Ribe även denna den sjätte dagen på vår resa. Vi lämnade staden på morgonen och reste söderut, stannade för en fika på värdshuset i Rudböll, 300 meter från tyska gränsen. Det hade redan hunnit bli drygt 20 grader och skulle under dagen stiga till 26. Med tanke på allt tal om gränskontroller var det litet egendomligt att passera denna gräns utan tillstymmelse till bevakning; det enda som hände var att gatunamnen och vägskyltarna bytte språk. Och vägarna blev litet sämre, lustigt nog. Annars var det samma platta och låglänta landskap med havet nära inpå. Även här hade man byggt det danskarna kallar "digen", vallar till skydd mot stormfloden. Och även här saknades betesdjur och därför är landskapet lika igenvuxet som hos oss. Både Danmark och Tyskland är ju stora mjölk- och köttproducenter, men uppenbarligen är djuren stallade, man ser ytterst få djur på bete, några kalvar och kvigor här och där och en del får på betena ut mot havet.
  Målet för dagen var Emil Noldemuseet i Siebull strax söder om gränsen. Här bodde och verkade han med sin hustru från 1927 fram till sin död 1956, 89 år gammal.
  Nolde var en stor konstnär, hans målningar av människor, landskap och blommor glömmer man inte, för att inte tala om den svit som kallas "religiösa bilder". Jag kan bara visa någon enstaka bild men de finns ju tillgängliga i otaliga böcker och ibland också på någon utställning i Sverige.
  I det fina museet visade man färre verk än vad vi hade räknat med, men ett representativt urval. Förutom den vackra trädgården fanns en mycket intressant utställning och film om Nolde och hans liv och verk, som också, och ganska grundligt, tar upp de mörka sidorna hos honom. Det finns nämligen ett mycket stort problem med Nolde och det är hans politiska hållning. Han gick tidigt med i nazistpartiet och förblev medlem ända fram till krigsslutet. Trots att han var den konstnär som var representerad med flest verk på den beryktade "Entarte kunstutställning" som nazisterna anordnade 1937 i München och trots att de utfärdade yrkesförbud mot honom; han fick varken måla eller sälja något. När man ser hans verk, så vackra, så levande, så fräcka, så självständiga, så mänskliga, är det ofattbart hur han kunde sympatisera med nazisterna. De står så långt ifrån de fascistiska symbolerna och järnrörens och mördandets värld. Och han stödde dem inte bara i början, innan pogromerna och maktövertagandet, utan hela vägen ut i de fasansfulla erövringskrigen och förintelserna. Jag kan inte låta bli att tänka på det ansvar som dagens konstnärer och intellektuella har och deras svek när de sympatiserar med och propagerar för dagens erövrare, massmördare och profitörer: säg gärna några fördömande ord men åk sedan till Washington och chilla med vår tids mördare. Glöm inte de kapitalintressen som stod bakom Hitler och idag bär upp och tjänar på USA:s krig. När jag hör hur korkad Nolde var när han försökte övertala Hitler & Goebbels om att han skulle bli deras partimålare kan jag inte låta bli att tänka på de hårt arbetande vanliga människor som stöder partier av SD:s typ. Jag förstår mycket väl att man är besviken och förbannad på sossarna och de andra etablerade partierna, det är jag med, mycket, men att stöda partier som är ännu mera höger. Det är bara dumt, och kan, som i Noldes fall, leda till fruktansvärda konsekvenser.
  Vi kom fram till Gluckstadt vid Elbe ganska sent och letade efter ett ställe där vi kunde övernatta. Vi chansade och knackade på vid ett enklare ställe som verkade stängt. Så var det också men den SAAB-älskande mannen ordnade ett rum åt oss. Man ska ha litet tur också!

Noldes båt, som han och hustrun fiskade från. Då var det öppet vatten där det nu är en vassdjungel.

Utsikt över fälten intill Noldes hus. I ett snår intill sjöng en kärrsångare.

Elbefähre Glückstadt - Wischhafen.

Sjunde dagen, 7 juni.
Den sjunde dagen hände inte så mycket. Vi åt frukost på torget i Gluckstadt, redde ut ett kontokort som inte fungerade i Tyskland och kom efter ett tag på att jag måste ändra bilnummer i Easy Park (som fungerade här, men inte i andra städer), inte så smart att betala för den gamla bilen, som, i väntan på att säljas, står i garaget hemma på Lidingö. På tal om kontokort så behöver man dem i Tyskland för att ta ut kontanter. Här tar man på många ställen bara emot cash; hemma börjar det ju bli tvärtom.
  Vi hade på vår resa söderut bestämt oss för att runda Hamburg genom att ta färjan över Elbe, en bit nedströms mellan Gluckstadt och Wischhafen. Det var en god ide, skönt att slippa motorvägarna vid Hamburg och kul att åka färja på floden. Det innebar emellertid en timmes kö för att komma ombord så tiden rann iväg. Vi hann därför inte längre än till Celle med alla sina vackra fackverkshus. Vi har en deadline att vara i München senast lördag så vi blev bland annat tvungna att åka förbi Bergen Belsen, ett av nazisternas koncentrationsläger där bl.a. Anne Frank mördades. Vi besökte ju en av nazisternas medlöpare igår så det hade inte varit mer än rätt att hedra ett av offren idag! Vi hade också gärna besökt Lüneburger Heide.
  Nu ska vi strax sova, man blir också litet trött av den trettiogradiga värmen, så får vi se vad morgondagen har att bjuda på.

Celle.

Celle.

Åttonde dagen, 8 juni.
Vi lämnade Celle vid tiotiden och fortsatte söderut med ett stopp för fika i Bad Harzburg och tankning i Nordhausen där vi stötte på något så ovanligt numera som en liftare; en tjej som varit på läger i Harz och nu var på väg hem till Göttingen. Den enda liftaren hittills och hon bekräftade att det är svårt att lifta även i Tyskland. Vi gav henne lift fram till motorvägen och där skildes våra vägar, vi skulle åt rakt motsatt håll.
  Mellan Bad Harzburg och Nordhausen körde vig väg 4 tvärs över Harz. En vacker väg och vi kände oss litet som i Norge, med berg som når upp till 1100 meter. De är numera, i alla fall det vi såg längs vägen, beklädda med planterad granskog. På västra sidan av berget var det en förfärlig syn att se all död skog, stora partier med granskelett, en del hade blåst omkull men det mesta stod kvar. Enligt uppgifter på nätet är det stora angrepp av "Borkenkäfer", granbarkborre? som orsakat skadorna och stormen Frederika i vintras som dragit omkull en del. Vi tyckte det var konstigt att man inte tagit ner de döda träden men om jag med min dåliga tyska förstår det rätt kan det bero på att mycket av marken i Harz är naturskyddsområde. Sedan tycks det också föras en diskussion om vädret och uppvärmningens roll i det hela. Hursomhelst ett memento för alla skogsintresserade.
  Efter att ha tagit oss ner i dalen vid Nordhausen åkte vi upp i nästa berg, Kyffhauser, och ner igen på andra sidan i Bad Frankenhauser. Målet var något som inte visste något om tidigare utan råkat se på kartan och blivit intresserade av, Bauernkriegpanorama. Det är en fantastisk anläggning invigd 1987 till minnet av det tyska bondekriget som avgjordes i ett fruktansvärt slag här i Bad Frankenhausen den 15 maj 1525. 6.000 bönder slaktades enbart i detta slag, sammanlagt dödas 100.000 bönder i detta utdragna krig Upproret riktades mot furstarna och sträckte sig ända ner till Schweiz och var det största folkliga upproret i Europa ända fram till den franska revolutionen. När vi kom fram till byggnaden funderade vi över det storvulna i en byggnad som ska vara ett minne – och en hyllning – över ett folkligt uppror. Det var DDR som genomförde detta storslagna minnesmärke, Werner Tubkes 130 meter långa och 14 meter höga panoramamålning i den St Peterskyrkeliknande rotundan; Västtyskland hade knappast gjort något liknande. Å andra sidan hade dessa tyska "realsocialistiska" ledare en försmak för en arkitektur som väl knappast kan sägas vara särskilt folklig utan för tankarna åt ett annat håll. Döm själva av bilderna.
  Tubkes målning tar sin utgångspunkt i det avgörande slaget vid Bad Frankenhausen men skildrar så mycket mer, det är verkligen ett panorama över den tidens Europa. Av kringtexterna och dagens guideprogram fick jag ett intryck av att man försöker desarmera det politiska och sociala och revolutionära innehållet i bondeupproret och – helt enligt tidens anda – betona de religiösa inslagen i det och dra in Luther i historien och jämställa honom med Thomas Münzer, som också var präst och den som ledde upproret, och göra dem båda till "humanister" – men där Mümzer är extremisten som vill kasta allt överbord medan Luther är den mer försonlige. I Luthers fall kanske "humanismen" stämmer vad beträffar hans kritik mot det katolska prästerskapet men mot bönderna var det ju så att han, Luther, hatade upproret och uppmanade furstarna att slå ner det. Göran Greider har skrivit ett par intressanta ariklar om Luther och Münzer, och en till .
  Upproret slogs ner och Münzer togs tillfånga, torterades och avrättades och frågan är om Tyskland ännu har kommit över det nederlaget.

Den förstörda skogen i Harz.

Detalj ur Bauernkriegpanorama.

Utsikt mot Bad Frankenhausen från Bauernkriegpanorama.

Fortsättning!