Jan Åhmans hemsida

Större bild

Två dagar i Hälsingland.
Naturskyddsföreningen anordnade den 1-2 juni en "Biologisk mångfaldsresa i jordbrukslandskapet" till södra Hälsingland med Ingrid Kjellander från SNF som ansvarig – och vi hoppade på!
Första stopp på resan var Ol Andersgården i Alfta. Där intogs lunch och till den fick vi information av Olle Berglund från Ovanåkers kommun, han är projektledare för arbetet med Voxnandalens biosfärområde. Ansökan är inlämnad och besked från Unesco väntas i dagarna. I somras åkte vi genom "Biosphärenreservat Mittelelbe" i Tyskland och besökte "Haus der Flüsse" i Auenwald, en anläggning liknande våra Naturum. Där var det älven och livet i den och i landskapet runtomkring som stod i centrum. I Sverige finns idag fem biosfärområden: Kristianstads Vattenrike, Vänerskärgården med Kinnekulle, Blekinge arkipelag, Älvlandskapet Nedre Dalälven samt Östra Vätterbranterna. Nu har alltså Voxnadalen nominerats tillsammans med Vindelälven-Juhtatdahka. Unesco:s utmärkelse, man kallar det så, går till "områden som har höga natur- och kulturmiljövärden och som samtidigt uppvisar goda exempel på lokala insatser för en hållbar samhällsutveckling". Idag finns det 686 biosfärområden världen över fördelade på 122 länder. De bildar tillsammans "ett globalt nätverk med ett gemensamt mål – att bidra till en miljömässig, social och ekonomisk hållbar utveckling." Utöver att ett biosfärområde ska hålla höga natur- och kulturmiljövärden, ska det även finnas människor som lever och verkar i området.
I Voxnadalens biosfärområde har man prioriterat

• Skogen som hållbar resurs
• Levande vatten
• Ett öppet och levande landskap

I det disiga och stundtals regniga vädret började vi vår rundresa i Voxnanområdet. Vi åkte längs Hälsingegårdars väg, men gårdarna är privatägda så vi fick nöja oss med att beundra dem på håll. Vi gjorde ett första stopp i Knåda och en kort vandring ner mot de restaurerade våtmarkerna med omgivande åkrar och hagar vid sjön Sässman.
Vi fortsatte till byn Rotebergs fyra fäbodar i Våsbo: Olols-vallen, Hagavallen, Skomakra-vallen samt (längst upp) Lassas-vallen. Vi bjöds på gofika i ett av de gamla husen och fick information av den ekonomiska föreningens ordförande Patrik Ura. Man driver sedan en tid fäbodarna gemensamt genom föreningen. Många vackra hus för olika ändamål, i ett av de gamla kokhusen ("stöss") hade de som arbetat där med mjölken för mer än hundra år sedan ristat i sina namn i de grova stockarna. En flock ungdjur gick på bete på en av vallarna. På den tiden fäbodarna brukades på allvar gick djuren på bete i skogen och kom hem till mjölkningen i sommarlagårn, "fäxet". Vallarna var inhägnade och slogs och fordret togs till vara; möjligen släpptes djuren in på efterbete.
Stefan Olander guidade oss under resan häruppe. Han bor sedan slutet av 90-talet på en liten gård inne i skogen, Skalen. Där var också fäbodar längre tillbaka i tiden som sedan övergick till att bli en fast bosättning, en gård där mangårdsbyggnaden ligger vackert uppe mot skogen med utsikt över ängarna. Han och familjen har röjt och skapat ett mycket vackert ställe vid sjön, som gett stället dess namn, med ängsmarker och beteshagar. Nu hade han en flock getter i en av hagarna och senare betar nötdjur i den stora hagen. Han visade oss grönkullan, som växte på flera ställen, den slår snart ut, och lämningarna efter de fäbodar som låg här, på skifteskartorna finns ett 60-tal hus inritade! Stefan har varit med och inventerat till Hälsinglands flora men kan också mycket om det mesta i natur- och kulturlandskapet.
Sista stoppet för dagen blev Gläntans kurs- och lägergård – ägt av ABF Gävleborg – där vi tog in för natten. Vi åt en god middag med lokalproducerat lamm-, nöt- och killingkött för oss som gillar sånt, frö de andra fanns ett vegetariskt alternativ. Efter måltiden hann vi med en vandring till en av de sista naturskogarna i området.

Dag 2 inleddes med ett besök på den vackra gården Tulpans, den heter så, med rötter tillbaka till svedjefinnarnas tid. Ja, ännu längre tillbaka eftersom pilgrimsleden till Nidaros gick förbi här, grunden efter "Munkahuset" finns kvar nere i ängen. Nu kan man följa i pilgrimernas spår på den stig som passerar gården. Jag tänkte att det ovanliga namnet kanske hade anknytning till skogsfinnarnas tid, men enligt Ortnamnsarkivet kan det – det är en gissning – vara ett gammalt soldatnamn. Jag ser också på google att det fanns en skicklig snickare i trakten i början av 1800-talet som hette Tulpan i efternamn. Det gamla paret som äger gården idag, Hans och Karin Ungman, den har gått i arv i Hans släkt, visade oss runt på ägorna och Stefan pekade ut både blåsuga, inte så vanlig häruppe?, majsmörblomma, Jungfru Marie nycklar, varglav och åkerbär för oss. Vi avslutade med fika i solen uppe på tunet.
Nästa och sista stoppet blev Finnskogsmuseet i Skräddrabo. Informativt om svedjefinnarnas liv och kartor som visade hur många, ja verkligen många!, platser de koloniserade – det fanns även bosättningar långt ner i Sörmland, i "hertig Karls rike" (Karl IX, 1550 - 1611), det satt t.o.m. en prick på andra sidan sjön räknat från Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på! Till lunch serverades skrädmjölsgröt med stekt fläsk.
Det intressanta med en sådan här resa, jämfört med att köra på egen hand, är förstås att man med en, som idet här fallet, kunnig guide ser mer. Och, för det andra, att man kommer in på ställen som man annars inte har tillträde till.
Rikedomarna i vårt land och globalt koncentreras som bekant till några få stora städers kapitalägare och skiktet närmast dem och det blir inte så mycket kvar till landsbygden och de mindre samhällenas folk – trots att det är där som skogen, malmen, vattnet och jorden finns! Men folk kämpar på och man kan bara önska "Biosfärområde Voxnadalen" lycka till med det "globala nätverkets gemensamma mål - att bidra till en miljömässig, social och ekonomisk hållbar utveckling"! (2019-06-04)

Den 19 juni beslutade UNESCO att utse Voxnadalen till biosfärområde. . Länken går till Ovanåkers kommuns pressmeddelane.