1:a maj i Täby 1974.
Det är i varje fall en sällsam miljö.
Hur det gick?
Jag kom därifrån oskadd med en alldeles utmärkt hyrbil under veckan som vår egen är på verkstad.
Jag har gått till fots de sju kilometrarna mellan verkstaden och det stora bilhuset, tvärs genom kommunen där jag bodde i 20 år. Alla minnen längs vägen! Museigården där vi firade Valborg, jag hade på Roslagsvis en fickplunta i innerfickan, sedan blev det litet mer den kvällen och dagen därpå försov jag mig för första och förhoppningsvis sista gången på 1 maj. Pinsamt! I ett av de stora hyreshusen ovanför branten hade vi i avgåendegänget fest en lördagkväll, hos Sivan och Arne. Jag hade varit vid Eremitkojan och något ska man ju ha med sig när man går bort så jag tog med mig en stor gädda som jag tagit på sax i Lillsjön. Jag vet inte om de uppskattade det. Hursomhelst blev en av kollegerna litet för dragen så vi satte honom i en taxi och betalade chauffören i förskott. När han kom hem fick han betala en gång till! Jag fortsätter genom villaområdet sydväst om sjön där vännen Micke firade ett av sina bröllop. Här är relativt oförändrat, annars är de tidigare sommarstugeområdena vid sjön exploaterade till oigenkännlighet. Föräldrarna till en av kamraterna i FNL-gruppen hade en sommarstuga litet längre upp, jag har bilder från en fest i den idylliska skogsgläntan en helg, svårt att föreställa sig idag
De få permanentboende i området hade till och med lantbrevbäring ända in på 60-talet. Idag får de väl vara glada om de överhuvud taget får någon post utdelad. Några andra vänner som bodde i ett av de nya radhusområdena bjöd in till Spökdiné i Ågusts anda några trettondagar, men då hade jag redan flyttat från kommunen. Jag passerar nästa järnvägsstation, där hade Partiet under några år bokhandel i en källarlokal, också det svårt att tänka sig idag. Litet längre fram kommer vi till Hermansson som hade bilverkstad i ett litet garage på tomten, han servade mina Oplar under många år. Ett annat minne ramlar över mig från de här villaområdena. Brevbäringen var på den tiden en vetenskap i den del som gick ut på att räkna fram den tid som behövdes för att dela ut breven. Ett inslag var att åka runt och kartlägga vartenda avlämningsställe, om det till exempel var en postlåda direkt eller en postlåda övrigt, det sistnämnda gav nästan dubbelt så mycket tid i brevbärarens arbetstidsberäkning, som det hette. Jag deltog i det här arbetet, som facklig ansåg jag det viktigt att ha koll. Jag åkte med KS, jag körde och han antecknade. Som regel kom vi bra överens, även om jag naturligtvis ville dra kartläggningen mot fler postlåda övrigt än vad han alla gånger kunde hålla med om. Vi hann inte med hela kommunen själva utan några andra körde också runt i framför allt villakvarteren. Vid ett tillfälle gjorde vi, på min begäran, om en kartläggning som CT hade gjort, helt åt h-e enligt min uppfattnming. Så visade det sig också att det var, men kanske krävde jag till slut litet för många ändringar än vad KS ansåg riktigt så när vi närmade oss slutet på Mosstorpsvägen kastade han papperen på golvet och sade åt mig att “det här är ingen idé, nu åker vi hem!”. Nåja, jag backade på några lådor och så körde vi vidare. Jag har för övrigt skrivit om denna brevbäringens innersta väsen i min berättelse “Min värld”. Vi närmar oss nu de centrala delarna av kommunen. Till höger ligger de två stora områdena med trevåningshus med stora innergårdar där jag bodde större delen av min tid i kommunen. Jag trivdes bra, min lägenhet låg högst upp i det övre området, på våren sjöng antingen törnsångaren eller årtsångaren i buskarna som omgärdar parkeringen. Enda nackdelen var flygbladsutdelningen: det var jobbigt att springa upp och ner i de hisslösa uppgångarna, port efter port, gård efter gård. Så här bygger man inte idag och det förvånar mig att man inte har rivit husen och hårdexploaterat så som bostadsutvecklarna, som de kallar sig, gör idag. Vi ser ett exempel på vänster sida, på andra sidan järnvägen där de höga husen tränger ihop sig, i alla möjliga och omöjliga färger och former, litet som när barnen bygger hus med Lego, och helst också så nära motorvägen som möjligt. Här låg tidigare Täby Galopp och det är på deras mark som det nu byggs och byggs. Under mina två decennier i kommunen var jag en enda gång på Galoppen, jag tror det var en familjedag med fri entré. Det enda jag minns var att det mitt under ett lopp sprang en hare tvärs över banan. Vi går vidare och kommer fram till centrumhuset, litet av en pionjär med sitt stora inomhustorg när det stod klart 1968. Här hade jag min arbetsplats 1968 - 1996 och här kämpade vi för yttrandefriheten
Det var ju ett inomhustorg och därför gällde inte församlingsfriheten, rätten att anordna möten, sälja tidningar och samla in pengar som på andra torg. Ansåg fastighetsägaren. Men de fick ge sig! Vi stod där och samlade in pengar till Vietnam så länge det kriget pågick – och när det var slut kom nya krig. Jag tvivlar på att ägaren, vilken det nu är, idag skulle tillåta möten och insamlingar på torget. Så ligger det också öde och den restaurang som hade många sittplatser ute på torget är borta sedan länge. Mellan centrumhuset och det stora halvcirkelformade bostadshus som kallas Storstugan låg vad som kunde kallas ett litet torg. Det var i alla fall här som de 1:amajdemonstrationer som vi anordnade under 1970-talet höll sina avslutande möten efter att vi hade vandrat nedför backen från Grindtorp.
När torget öppnades 1968 flyttade vi i brevbäringen från en tillfällig barack till lokaler i källaren på det nya huset. Sorteringen och kassan låg en trappa upp. Där blev vi kvar till 1990 när centrumet byggdes ut en första gång. Då fick vi ljusa lokaler i markplan längs med järnvägen men den glädjen varade inte så länge: 1996 tvingades vi i sorteringen in till Tomteboda, åkeriet försvann till andra lokaler och brevbäringen flyttades till industriområdet några kvarter bort. Den här tiden i min postala karriär och den fackliga verksamhet som fortlöpte parallellt återspeglas rätt bra i den lokala facktidning som vi gav ut, Postnumret. Vi lämnar centrum, passerar kyrkan och skolorna och idrottsanläggningarna och kommer upp vid de stora, eller långa, radhusområdena. A-K och L från Norrtälje var barnflickor där en tid hos en arkitektfamilj på en av de äldre gatorna. Litet längre upp bodde den katolske prästen och kompositören Claude Allgén, jag hyrde ett rum hos honom mina första månader på jobbet. När man på 70-talet byggde ytterligare radhus tömdes grindtorpet och de andra höghusområdena när barnfamiljerna flyttade dit. Det gynnade mig, det blev många lägenheter lediga och därmed lägre priser, min stora etta fick jag för tiotusen och kanske hade jag kunnat pruta ner det om jag inte hade varit i så stort behov av att snabbt få tag i en egen lägenhet efter att ha hyrt i andra hand och dessutom bott i kollektiv ett år; det passade inte mig. De som sålde lägenheten hade haft en trea och tvingats att ta ettan i inbyte för att få den större lägenheten såld, de hade suttit med den i minst ett halvår när jag köpte den. Så var det på den tiden. Och affären gjordes upp på HSB-kontoret utan alla dessa onyttiga mäklare och stylister inblandade. På vänster sida på den gamla vägen till Stockholm ligger ett stort hus där det brittiska bildelsföretaget AGB huserade på sin tid. Anna-Lisa jobbade där och genom henne kunde jag till rabatterat pris köpa fjärrljus till min Morris Minor. Huset står kvar men AGB är borta sen länge och Anna Lisa är död. Nu närmar vi oss bilhallen men jag hinner se hur man har fördärvat det lilla stationssamhället Roslags Näsby. Där har man gjort det som jag befarar att man kommer att göra på andra sidan om Täby Centrum: rivit trevåningshusen och smällt upp stora lådor på varandra; en ny slum. I ett av de små trevåningshusen – eller var det rentav bara två våningar? – hade polisen i slutet av 60-talet sitt kontor. Där satt jag en måndag med en konstapel för att anmäla att jag under helgen hade blivit misshandlad i Norrtälje, troligen därför att de retat sig på mitt långa hår. Han avrådde mig att gå vidare med saken, och antagligen var det lika bra. En sak som inte heller blev ett polisärende, men, åtminstone bildlikt, borde ha blivit det var historien om protokollsboken. Innan den stora expansionen i förorterna, “Rekordåren”, tog fart organiserades postpersonalen i Nordost, både ankommande, avgående och kassan i “Personalklubben Djursholm”. Den bildades 1950 och upplöstes 1970 men upphörde i praktiken 1966 när avdelning 1 bildade egna klubbar för brevbärare, sorterare och chaufförer. Jag lyckades rädda Personalklubbens första vackert handskrivna protokollsbok och publicerade några utdrag ur den i vår lokala tidning Postnumret, Nr 1/1977 och Nr 1/1980. Ingvar Klerzell, Josef Lundell och jag var ordförande i Täbyklubben fram till början av 90-talet. Vi var alla noggranna föreningsmänniskor som höll ordning på papperen och när vi till slut kämpat oss till ett eget litet rum till klubben efter tillbyggnaden 1990 förvarade vi där en nästintill komplett serie av klubbens mötesprotokoll och andra handlingar. När sedan de stora omorganisationerna inleddes på 90-talet lade arbetsgivaren beslag på fackets lokal, slängde alla våra handlingar i en container och körde dem till tippen. Jag hade, som alla andra i sorteringen, tvångsomplacerats till Tomteboda. När jag kom ut för att, som jag trodde, sortera och ta reda på klubbens handlingar, hade de kastats. Så gick det till under dessa den stora oredans tid i posten. Men tidningen Postnumret som ganska väl speglar verksamheten under dessa år räddade jag och den finns numera inte bara på Arbetarrörelsens Arkiv utan – än så länge – även på nätet. Efter denna utvikning i forntiden går vi nu in i den nya tidens tempel: bilhallen. Det såg litet kärvt ut för bilarna ett tag när miljökraven växte, men så kom man på det här med elbilar och efter miljarder i subventioner blomstrar marknaden igen och de svartklädda försäljarna vandrar runt mellan bilar och kunder i sína evighetsslingor och längst in i butiken ska jag om en liten stund hyra en bil ...
En vandring genom Täby i maj 2022.
Jag är hos det stora bilföretaget i deras stora lokaler där man längst in kan hyra en bil. Allt är så skinande blankt: golven, fönstren, väggarna, försäljarpulpeterna – och så alla de stora, mest svarta, polerade bilarna. Jag väntar på min tur och betraktar försäljarna, eller vad de nu är för några, som går i sina slingor genom lokalen. Och alla är de svartklädda, nästan bara män, samtliga i samma åtsittande täckvästar – eller är det skyddsvästar? Har jag rentav hamnat hos ett kriminellt nätverk, en av Jimmies klaner som har slagit sig på bilförsäljning – kanske som en täckmantel för grövre kriminell verksamhet?!
.
