En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.

Nyare inlägg

Några ord om Micke.
Röllekorna och backanisen svävar i vitt ovanför det mörka gräset. Det är högsommar, en mera typisk sådan än den förra året, det var lovat sol idag men det blev mulet, en bra dag att gå på svamptur i skogen, i kanten av Fjällveden. Litet kantareller, inte så värst många, men fler än vad vi lyckades skrapa ihop på hela sommaren ifjol.
  En vän har dött, han var ett år yngre än jag, vi fyllde år vid samma tid på året, han i slutet av september och jag i början av oktober, cancern hann upp honom en andra och sista gång. Vi träffades inte så ofta de sista 30 åren, vi levde parallella liv kan man säga, men jag besökte honom vid några av hans många grävjobb, vi sågs när vi fyllde jämnt, vid luciakaffet på Hersbyön, en och annan middag, några telefonsamtal. Vi var strängt upptagna på var sitt håll, jag med mitt fackliga och mitt fotande och skrivande om ditten och datten, han med sina arkeologiska grävningar, in i det sista; och våra familjeliv.
  50 år sedan. Jag flyttade till Stockholm hösten 1967 och den vintern gick jag en – ganska oförarglig – u-landskurs på ABF på Sveavägen, radikaliserades snabbt, hur kom det sig egentligen?, läste Tidsignal, jag tror det var där jag såg annonsen om en resa till Världsungdomsfestivalen i Sofia i augusti 1968, ett Sovjetkommunistiskt arrangemang, men de flesta på resan lutade nog mer åt det kinesiska hållet, trots att VUF, Vpk:s ungdomsförbund, var arrangörer. Jag kände inte en mänska i den branschen, men hoppade på tåget, det var en billig resa, subventionerad antar jag, min första utanför Norden. Jag har några bilder kvar, egna och andras, säkerhetspolisen har säkert bilder de också, men de vill inte låta mig se vad de har om mig, är jag verkligen så intressant? Under nerfärden genom Östeuropa mottogs vi med pompa och ståt på stationerna i Berlin, Prag och Budapest. (På hemresan var det bara korta, tysta stopp på stationerna och man kastade in plastsäckar med smörgåsar och kokta ägg!). Jag minns dagarna i Sofia som soliga och varma, vi bodde i ett nybyggt studenthem, vi betraktades som en svensk delegation och därför möten med andra länders delegationer, hos den sovjetiska ville en man absolut byta till sig mitt maomärke mot ett av Lenin, inget dåligt byte men efteråt misstänkte jag att det nog mest var därför att han ville ha bort Mao!, samkväm, manifestationer, "Schluss mit dem krieg der USA in Vietnam", besök vid Dimitrovs mausoleum, finns det kvar idag?, jag träffade Jennifer från Belgien, även Max var förtjust i henne minns jag, "vi ses", sade vi när hon bytte tåg i Berlin, men det gjorde vi förstås inte. När jag kom hem hjälpte jag Vpk i valrörelsen, satt på Kungsgatan 84 och paketerade valmaterial. Jag bodde i Täby och där fanns, upptäckte jag, en medlem till i VUF -- Michael Olausson. Jag kontaktade honom och tillsammans hälsade vi på Täbys kommunist. Han var rörmokare, tror jag, och bodde i en villa i Näsbypark. Han var mycket äldre än oss 20-åringar, och ganska trött.
  Visst är det fascinerande, på samma gång hoppfullt och skrämmande, hur snabbt en människa kan utvecklas politiskt. Jag är född och uppväxt i en (små)bondefamilj, i en släkt av helnyktra folkpartister, min farfar var riksdagsman för Folkpartiet, och jag borde väl ha gått samma väg? Men min morbror gifte sig med en aktiv socialdemokrat och jag minns ännu min mammas förfäran, och min egen förvåning, när jag jag satt vid köksbordet och plötsligt höll med min moster! Sedan gick det fort via en u-landskurs, en vuf-resa, litet valarbete, en litet misslyckad kontakt med en gammal vpk:are och därefter vidare till SSU-gänget i Täby som, med stöd av några vänstersossar, dragit igång FNL-gruppen och därefter anslutit sig till det Kfml som bildats av radikala FNL:are och vänsterkommunister, om man kan uttrycka sig så. Micke och jag lämnade VUF och gick med i FNL-grupperna och Kfml, det blev nog mest av det senare för vår del.
  Kfml blev SKP och jag var ordförande en tid i lokalavdelningen i Täby och Micke ansvarade för Oktoberbokhandeln som låg i en källare i Viggbyholm. Han studerade på universitetet, arkeologi, troligen, eller var det historia till en början?, och var en tid redaktör för Clartés tidning. Men han var, liksom jag, en pålitlig partikamrat och lät sig proletariseras och utbildade sig därför till svetsare och fick jobb på AGA på Lidingö. Vi bodde i samma kollektiv i Täby 1973-74 och jag minns hans helvetesresor, han hade redan åkt till jobbet när jag, med mina tidiga brevbärarmorgnar gick upp (och alla andra i huset fortfarande sov)! Vi blev inte så långvariga i kollektivet, Micke gifte sig med Anni och de flyttade till Grindtorp och han fick sitt andra barn; jag skaffade en tid därefter en egen lägenhet på Åkerbyvägen. Jag hälsade på dem en helg i maj 1978 på Öland, de bodde i Vickleby hos Mickes mamma som levde tillsammans med Paul Percy, konstnären Arthur Percys son; det var i hans hus de bodde. En dag i augusti i år går Helene och jag Vickleby Alvargata ut på alvaret, samma väg som jag gick 1978 tillsammans med Micke, Anni och Frida, idag är det också sol, men torrare, det är 41 år senare, då obsade jag en halsbandsflugsnappare i en dunge ute på alvaret, idag studerar vi blåvingade gräshoppor.
  Partiarbetet fortsatte ytterligare några år, det var i det sammanhanget som jag träffade Helene, på ett sommarläger uppe vid Abisko. Liksom hos arbetsgivaren fick partiledningen för sig att vi skulle organiseras om och jag kom att tillhöra postbranschgruppen. Därmed tappade jag kontakten med de flesta Täbykamraterna, och allt fler gick också ur partiet. Jag och Sven-Olov och några till i postgruppen var bland de få som stretade emot när partiet gjordes om till ett vänstersosseparti; ironiskt nog var de som ivrat mest för "Solidaritetspartiet" de första att gå ur; de hade tröttnat helt enkelt. Eftersom Micke och jag kom att tillhöra olika partiorganisationer har jag dålig koll på när han gick ur, det är en av alla dessa frågor som man ställer när det är för sent. I vilket fall som helst återupptog han sina arkeologistudier, grävde på olika platser i landet, jag besökte honom utanför Härnösand, vid Linköping, han var chef för ett jobb när F11 i Nyköping skulle läggas ner och flygplatsen byggas ut för civilflyget, vi grillade Flintastek på Utåker på kvällen minns jag, ingen höjdare för Micke, som både kunde och gillade mat. Han specialiserade sig på fornborgarna, "de inneslutna rummen", som blev titeln på doktorsavhandlingen som blev klar 1995, middagen hölls på Österskärs havsbad. När jag nu bläddrar i avhandlingen ser jag att han på försättsbladet citerar både Marx och Gramsci.
  Vi träffades en sista gång häromåret, på Gunsarby, hos svärmor till hans sista fru, Andrea, som vuxit upp i den trakt där Helene och jag höll till i 25 år vid Eremitkojan. Det Gunsarby där jag har gått förbi på den tid man kunde går runt Malmsjön, innan Nybyn spärrat av den gamla vägen och Östanå huggit bort skogen och förstört stigen på östra sidan av sjön och planterat igen runt Pankeby; nu finns ingen anledning att gå den rundan längre. Då var han frisk, eller ansågs i varje fall vara det, vad jag minns, men sen kom cancern tillbaka. Jag pratade med honom om det på telefon i vintras, då stod det och vägde. Den första behandlingen hade misslyckats och han visste då inte hur läkarna skulle gå vidare. När man får barn på gamla dagar, hans son med Andrea är bara några år gammal, kan man inte lova så mycket, men han hade bestämt sig för att åtminstone se honom ta studenten, tror jag att han sade. Nu blev det inte så.
  Röllekorna och backanisen svävar i vitt ovanför det mörka gräset. En jämnårig vän har gått bort, och han bär iväg men några delar ur mitt eget liv; i det pussel som är Jan Åhman fattas ytterligare några bitar.
  Tack Micke.

---------------------------

Micke begravdes den 15 augusti i Össebygarns kyrka, en riktig kistbegravning där kistan bars ut och sänktes ner i jorden. Kyrkan var fullsatt: Andrea, de fyra barnen, bröderna, några andra anhöriga, jag, Helene och Tomas från partitiden – och många, många från disciplinen, arkeologen Torun Zachrisson höll ett fint tal vid eftersitsen, om deras samarbeten, hur roligt det var att diskutera arkeologi med Micke och hur de, in i det sista, planerade för nya jobb.

Bilderna. En bild från "Woodstocktiden", som äldsta dottern Randi sade i sitt tal till pappa, här är hon tillsammans med mamma Linda på Gärdetfesten i Stockholm i augusti 1970.
  Micke i sitt rätta element. Den 11 oktober 1979 besökte vi två fornborgar, den vid Brollsta i sydöstra Vallentuna och (bilden) den vid Gottsunda i Österåker.
  Två bilder från maj 1978 när jag var gäst hos Micke, Anni och Frida i Vickleby på Öland. Vi har tagit en fikapaus vid Triberga på sydöstra Öland och på hemresan från Öland tog vi en paus någonstans längs E4:an i Sörmland.

Grönland.
Många upprördes – med rätta – över att USA:s president å det grövsta lade sig i en svensk rättsprocess, ett gängse misshandelsmål mot en USA-medborgare. Han ringer upp Sveriges statsminister och kräver att denne ska påverka rätten så att den häktade rapparen släpps fri. När Löfven förklarar att så får det inte gå till i Sverige (i alla fall inte över disk; däremot under som i fallet Assange) blir Trumpen rasande och tweetar nya förolämpningar mot Löfven och Sverige.
  Och nu förvånas man över – och skrattar åt – Trumps senaste påhitt: Grönland. Häromdagen slängde han ur sig att han vill köpa Grönland och när danskarna inte vill diskutera en sådan affär ställer han in det planerade statsbesöket.
  Trumps agerande är inte alls konstigt, det är snarare typiskt för det ägande och styrande skiktet i USA. Det är så här de är vana att uppträda, utanför all nationell och internationell rätt, för att inte tala om vanlig anständighet. Krigen mot Vietnam, Irak, Afghanistan, Syrien, drönarmorden, avtalsbrotten, koncentrationslägret på Guantanamo, you name it. När de någon enstaka gång stöter på patrull blir de rasande, och frågan är nu hur de kommer att hämnas. Frågan är också när deras svenska apologeter, de hjärntvättade politikerna – lyssna på en sådan som liberalernas ledamot i riksdagens utrikesutskott, Fredrik Malm, när han intervjuas om det iranska besöket – och de voice-of-americaskolade svenska redaktionsledningarna och journalisterna ska vakna. (2019-08-21).

En polsk Sverigevän.
En av de Sverigevännernas polska kompisar, EU-parlamentariken Beata Mazurek, har i ett twitterinlägg påstått att "svenskar flyr till Polen för att finna fred och harmoni". Invandringen och problemen i en del förorter är förstås skälet till flykten från Sverige. Enligt Sverigevännernas polska motsvarighet, alltså.
  Påståendet är ju skrattretande redan av det skälet att vi alla har träffat på (och många har anlitat) de tusentals, tiotusentals, polacker som har flytt från Polen till Sverige för att hitta ett jobb. I SvD-artikeln som uppmärksammat Mazureks uttalande redovisas även en del fakta. Förra året flyttade 1.815 personer från Sverige till Polen – av dessa var 1.377 polacker som flyttade tillbaka till sitt hemland! Siffrorna för åren dessförinnan var ungefär likadana. Antagligen polacker som med stöd av EU:s "fria rörlighet" arbetat här och nu flyttar hem igen. Justitieminister Morgan Johansson påpekar dessutom att Mazurek ljuger: flyttströmmen går i själva verket åt andra hållet. 2017-2018 utvandrade 8.000 polacker till Sverige – "det är mer än tre gånger än antalet svenskar som överhuvudtaget bor i Polen", säger ministern.
  Så var det med den saken.
  Jag följer inte Sverigevännernas olika sajter, nytider, samtider, fritider och allt vad de heter, men jag kan tänka mig hur de suger på Mazureks uttalande eftersom det passar så bra in i deras världsbild.
  Tur också för Arpi & co på Svenskans ledarredaktion att nyhetsredaktionen släppte fram artikeln med dess fakta innan de hann spinna loss på Mazureks twittrande! (2019-07-30)