Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.



Nyare inlägg



Knärot.


Den gamla skogens frukter.
I oktober 2015 vandrade jag på Harö i Roslagsbro och skrev uppskattande om Ålänningen . Jag utlovade ett återbesök till förra sommaren, men det fick skjutas upp pga sjukdom. Nu blev det äntligen av! Vilken skog! Enligt Ortnamsarkivet lär skiftet ha fått sitt namn efter en ålänning som sägs ligga begravd här; jag kan meddela honom att han har fått en vacker plats för den sista vilan. Vi letade i första hand efter knäroten, den lilla späda orkidén som kräver gammal skog och blommar sent på sommaren. Vi fann den, litet varstans på skiftet och räknade till ett 50-tal exemplar i det område som vi hann med att undersöka. Det är sent i år så de flesta stod ännu i knopp. Som en bonus fann vi också linnea, som inte alls är särskilt vanlig i den här delen av Roslagen, bland annat av det enkla skälet att den typ av skog som den kräver numera är borthuggen. Den överlever knappast ett kalhygge och trivs inte i industriskogsdjungeln. Här borde även björkpyrolan trivas, gick jag och funderade – och mycket riktigt fann H. några överblommade exemplar. Kanske upptäcker vi också ögonpyrolan vid nästa besök.
  Längs vägen ner till havet noterade vi att skogsgräsfjärilen flyger nu, och den silverstreckade pärlemorfjärilen – men märkligt nog inte en enda citronfjäril eller påfågelöga. Är de så sena i år eller har de ett dåligt år? Skogsknipprot blommade under de hasselbuskar som ännu håller stånd mot granslyet.
  Någon svamp såg vi inte till, inte en enda, men å andra sidan så slipper vi myggen denna snustorra Roslagssommar. De enda kantareller den här dagen var de som serverades på kantarelltoasten vid Harövägens glasskiosk! För övrigt nästan värd en resa bara den – åtminstone för oss som får en deja-vuupplevelse när vi minns den förra sommarkiosken, som låg en bit längre upp i backen, vid Holmens affär. I likhet med de flesta andra landsbygdsbutiker stängdes den någon gång i skiftet 60-70-tal.
  Men det är kanske en annan historia! (2017-07-30)



Linnea.



Björkpyrola


Mera knärot.


Skogsgräsfjäril


Skogsknipprot


Silverstreckad pärlemorfjäril


Tibastens vackra, men förbjudna frukter





IBM:s Transportstyrelse
I grund och botten vet vi ju inte om och i vilken utsträckning en skada har skett. Vi vet att man felaktigt och medvetet har lämnat ut arbetsuppgifter till folk som inte säkerhetsklassats och att man därefter inte brytt sig särskilt mycket om saken. Vi vet inte heller om de som arbetar längre ner i entreprenadkedjan har missbrukat sitt förtroende och använt de uppgifter man haft tillgång till på ett felaktigt sätt. Däremot vet vi att den ansvarige chefen för Transportstyrelsen har avsatts och straffats med böter.
  Kanske visste Stefan Löfven om vad som skett på ett tidigare stadium än vad han gör gällande. Det är inte omöjligt, men inte heller säkert.
  Det intressanta i skandalen är istället två andra faktorer.
  För det första att man i tid och otid lägger ut samhälleliga uppdrag på entreprenörer, och till lägsta pris. I Stockholm har vi nyligen upplevt detta i våra soprum och tydligen gör man så även med sådant som kan beröra rikets säkerhet. Följdriktigt är man nu på väg att lägga ut hela krigsmakten på entreprenad till NATO. Detta är samtliga partier och partiledare överens om, möjligen med vissa undantag för (v). De privata kapitalen och kapitalägarnas profiter går före allt annat och styr landet, vare sig det gäller sopor, sjukvård eller försvaret. De politiska ledare – antagligen de sämsta vi haft sedan den allmänna rösträttens införande – som nu skriker om den "värsta krisen i svensk politik" etc, etc, är så invaggade i outsourcingtänkandet att de inte reagerade när ännu ett samhällsuppdrag skulle överlåtas till privata kapitalägare. Därför brydde man sig inte heller när man fick höra att generaldirektören tillåtit att man inte följt regelboken till punkt och pricka. Det gällde säkert även för Löfven – om det nu nådde hans öron.
  För det andra. Om man nu ska lägga ut ett sådant här uppdrag på entreprenad så är det för dessa kretsar inget som helst problem att man låter IBM ta hand om det. Tänk tanken att ett av de ryska bolag som ägs och styrs av samma typ av oligarker som de som äger IBM vunnit anbudet – hade de då fått ordern. Naturligtvis inte. Men för de svenska politikerna, från (s) till (sd), är det helt OK att lägga ut saker som gäller rikets säkerhet till det lilla skikt, de en procenten eller ännu färre, som äger och styr USA och är ansvariga för alla dessa krig och den terror de utsätter många länder och folk för. Det är det mest intressanta och samtidigt skrämmande i den här affären.
  Nu bråkar de och skär, eller låtsas skära, halsen av varandra därför att en upphandling (kanske) har gått litet snett. Men tro inte att det handlar om någon omtanke om Sveriges säkerhet, den sk-ter de i; men putsa fasaden så att inte folk börjar att än mer ifrågasätta detta outsourcande! Då blir Wallenberg förbannad. Och fortsätt att sälja ut försvarshemligheter till USA! Och låt det gärna stänka litet skit på ryssarna också, det blir en extra bonus! (2017-07-13)





Nu är min lilla fotoutställning "Himmel över Lidsjön" på plats hos Uvsta Östergården i Runtuna. Välkomna! (2017-07-22)



  • Länk till boken "Himmel över Lidsjön"





    Helmer Gustavsson tömmer brevlådan i Näsbydal i Täby.

    Nisse Johansson.
    Nils Johansson (1909 - 1992) arbetade som brevbärare i Danderyd fram till sin pensionering i slutet av 70-talet. Men han var också fotograf, en mycket skicklig sådan, som publicerade många bilder i fr.a. Postens personaltdning, men också andra tidningar. Vi som arbetade med den lokala postfackliga tidningen i Norrort – med det fyndiga namnet "Postnumret" – fick tillåtelse att använda hans bilder i vår tidning. Då hade han redan skänkt de flesta av sina negativ till Postmuseum, som ställde ut ett femtiotal av hans bilder 1988-89. Nu visar man återigen ett litet urval, den här gången på Nätet. Det är bilder från Sverige, det egna brevbärarkontoret i Danderyd och de i grannkommunerna. Ruben Karlsson cyklade det distrikt i norra Täby som jag själv kom att köra i början på 90-talet. Men då hade man tagit bort lantbrevbärarservicen. Han fotade också i norra Sverige, längs de dåvarande postdiligenslinjerna och in i fjällvärlden. Nisse var en osedvanligt ödmjuk och öppen människa och när han på 50-talet cyklade ner i Europa fick han kontakt med yrkeskamrater där, trots sina bristfälliga språkkunskaper. Han berättade för oss att han strax efter kriget på 12 dagar hade cyklat till Salzburg i Österrike. Förutom fotoutrusningen hade han packat cykeln full med barnkläder till det då ännu krigshärjade Europa.
      Postmuseum har gjort ett litet urval; jag hoppas att det kommer mera. T.ex. bilderna han tog när kollegorna satt klistrade vid radioapparaten den tidiga junimorgonen 1959 när Ingemar Johansson blev världsmästare. Jag har också sett en annan bild på Erik Johansson och själv gillar jag Helmer Gustafsson när han tömmer brevlådan i Näsbydal. Den bilden publicerade vi i "Postnumret", här är den tyvärr scannad från ett taskigt tidningstryck. Nisse hade inte bara det öga som kännetecknar en bra fotograf, han var också noga med kvaliteten på sina kopior! (2017-07-26)

    Länk till Postmuseums digitala utställning.


    Lantbrevbäraren Ruben Karlsson i Täby i september 1962.


    Lantbrevbäraren Erik Karlsson i Åkersberga, augusti 1961.


    Lantbrevbäraren Sven Eriksson på Ljusterö, juni 1963.





    Tomhylsor och skarpa skott.
    En övergiven kanon pekar österut vid Femörefortet utanför Oxelösund och snart ska barnbarnen klättra upp på den och leka.
      Och bra är väl det: alla kanoner borde skrotas!
      Femörefortet, liksom en rad andra liknande stora – och dyra, det handlar säkert om miljarder! – försvarsanläggningar, byggdes färdiga och var i bruk ända in på 90-talet. Efter murens fall och Sovjetunionens upplösning beslöt våra politiker att snabbt avveckla en stor del av Sveriges försvar – och resten gjorde man om till en amerikansk legotrupp. Nu blåser de återigen till samling under fanorna och återigen är det Ryssland som är den stora faran. Jag har skrivit det tidigare och upprepar det: våra nuvarande politiker är antagligen de sämsta som vi har haft sedan den allmänna rösträtten infördes. Igår skrotade de det mesta och idag skriker de högljutt om upprustning och uppträder hotfullt mot vår störste granne – samtidigt som de gjort oss nästintill försvarslösa. Vilket förtroende kan man ha för sådana människor? Intet, enligt min uppfattning. Saken har även en annan dimension, som aktualiseras i den pågående skandalen kring Transportstyrelsen. Alla de stora partierna, inte minst moderater, liberaler och kristdemokrater, anser att allt skall läggas ut på entreprenad – så varför inte Transportstyrelsens register? Nackdelen med att upphandla och lägga ut statliga och kommunala uppdrag är att man i de entreprenadkedjor som blir resultatet tappar man lätt kontrollen över kvalitet och säkerhet och ekonomi, vare sig det gäller spårtrafik eller sjukvård eller sophämtning eller registerhållning av olika slag. Det är den ena sidan. Den känner naturligtvis liberalernas Allan Widman och kristdemokraternas Mikael Oscarsson väl till, men omsorgen om de privata kapitalens profiter är viktigare än kvaliteten. Den andra sidan av saken är naturligtvis vilka man överlåter uppdragen till. I Transportstyrelsens fall har man utan att blinka lämnat över till IBM. IBM är ett USA-baserat storföretag som ingår i det skikt som har den ekonomiska och politiska makten och styr över USA och därmed utgör ett hot mot alla världens länder. Tänkte inte på det! Till dem lämnar man över uppgifter som påstås vara säkerhetsklassade. Det har våra politiker ingenting emot. Det är först när IBM i sin tur, i en typisk entreprenadkedja, lämnar uppdragen vidare till företag i det gamla östblocket som man vaknar till.
      Nu gör man en inrikespolitisk vendetta av den skandalösa behandlingen av rikets säkerhet, som de alla har varit överens om. Och upphandlingarna och entreprenaderna kommer att fortsätta – och typiskt nog är man nu på god väg att lägga ut även resterna av rikets försvar på entreprenad till – NATO. Dvs till USA – det land som efter Hitlers tid har begått de värsta förbrytelserna mot andra folk, bedrivit de flesta krigen och mördat flest människor. Om nu Hultqvist och Björklund och Widman och deras likasinnade får fortsätta att föra politiken. Än finns det möjlighet att åtminstone protestera mot vansinnet: Slut upp i manifestationerna mot den stora krigsövningen Aurora som ska hållas i Sverige i höst!
      Barnen fortsätter att obekymrat leka på de övergivna kanonerna – både skenmålen som den på bilden och de riktiga litet längre bort – vid Östersjön denna vackra julidag i den svenska skärgården. En dag skall solen stråla mera klar, som det heter i visan – tänk om världen vore sådan! (2017-07-22)





    Bilder från Sörmland: Sälgskimmerfjäril.
      Den kom oblygt och landade på badhandduken vid Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på och efter en stund flyttade den över till en sportsko. Där satt den kvar en bra stund och sög i sig salter? Jag utgick ifrån att det var en aspfjäril, den är ju stationär i Sörmland och Uppland, även om det inte är särskilt ofta som man ser den; den lever mest uppe i trädkronorna påstås det. Sälgskinnerfjärilen, däremot, är en sydlig art, men på senare år har den börjat dra sig norrut. Rapporter på Artportalen visar att det hittills i år har gjorts ett 20-tal obsar i Sörmland – men bara två hemma i Uppland. (2017-07-20)






    Bilder från Sörmland: Himmel över Lidsjön. (2017-07-13)





    Jan Hammarlund.


    4 juli.
    Det var den 4 juli i förrgår och det hölls som vanligt ett opinionsmöte på Stortorget i Stockholm, dagen till ära: USA:s nationaldag. "Alla människors lika värde – alla folks lika rätt" var temat för dagen med ett citat från USA:s självständighetsförklaring. Som bekant är det inget annat land som lika grovt kränker andra medborgares och staters rättigheter som USA; det finns alltså många anledningar till att protestera mot dem. I vårt genomamerikaniserade land, i synnerhet i de kretsar som håller i taktpinnen, gör vi emellertid tvärtom: förbannar dem vars rättigheter kränks: Syrien, Palestina, Irak, Afghanistan, Korea, osv, osv. Därför var vi inte heller så många på Stortorget – förutom alla de japaner, japaner, japaner, som turistar i vår vackra stad. Anita Persson inledde i vanlig ordning mötet, Eva Björklund talade om Kuba, Roland Hedayat om Jemen, doktor Romelsjö om Syrien, någon som jag inte minns namnet på om kurderna, en annan om Venezuela, Sigyn Meder om Irak. Och Jan Hammarlund spelade och sjöng, förstås, liksom en annan kille som jag inte heller minns vad han hette, Agneta Norberg från Fredsrådet hade kartan över USA:s alla baser med sig. Som alltid. Och så var vi några som lyssnade, och några som delade ut flygblad och sålde tidningar och höll upp banderollerna. Ett naggande gott möte, alltså, men tyvärr lär det behövas fler manifestationer och förhoppningsvis blir vi fler då! (2017-07-06)



    Anita Persson invigningstalar.




    Eva Björklund.


    Anders Romelsjö



    Sigyn Meder


    Masood Punjabi och jag representerade, som så många gånger förr vid sådana här tillställningar, Årstaterminalen!

  • Flygbladstexten och solidaritetsuttalandet





    Första och sista dagen vid Eremitkojan.
    På morgonen den 13 april 1991 sitter vi och plockar nässlor bakom ladan vid Eremitkojan, en tidigare arrendegård under Östanå i södra Roslagen. Vi har legat på bergen borta vid Tärnan och lyssnat på tjäderspelet på morgonen och på väg tillbaka till bilen har vi tagit (en ganska lång) omväg förbi torpet. Ett äldre par kommer gående nerifrån sjön, det hade vi inte väntat oss, det är ännu tidigt på morgonen. De har varit ute och tagit upp näten och det visar sig att de är föräldrar till det par som sedan några år tillbaka hyr stället. Vi sitter länge och pratar om trakten, människorna, de små gårdarna i skogen, naturen. Själva har de ända sedan 50-talet hyrt stället på andra sidan viken, på den tiden då Eremitkojan ännu var ett levande jordbruk och de om morgnarna kunde höra skramlet från mjölkflaskorna när Efraim körde upp dem till landsvägen. Med häst, här har aldrig funnits någon traktor, och ingen el heller för den delen. Men telefon hade man, därför att den kunde arrendatorerna ordna själva med Televerket. De berättar att sonen och sonhustrun kanske tänker säga upp hyreskontraktet och vi ber dem att höra av sig om det blir aktuellt.
      Det blev det, och våren 1992 tillträdde vi torpet. Så gick det till, och nu har det gått 25 år, tjugofem fina år med mycket slit: laga taken, klä om dasset, gräva upp trädgårds- coh blomland, plantera, klippa gräs, slå gräs och sätta upp på stör, bygga gärdsgårdar, röja sly, hugga ved, osv, osv – men också alla fåglar, fjärilar, de f-de grisarna, sångsvanarna, kattugglorna; mycket kantareller och stolta fjällskivlingar, fiske på isen om vintrarna och sol nere vid bastun på somrarna. Kort sagt många goda minnen, många bilder, även fysiska sådana och en dag ska jag göra en bok med dem och det vi har lärt oss om Eremitkojans historia.
      Till slut blev det för mycket och för splittrat, vi har ju också tillgång till Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på nere i Sörmland – inte Roslagen om ni frågar mig, men mera barn- och barnbarnsvänligt och ett 100-årigt släktställe som man inte väljer bort i första taget; och Sörmland har också sina fina sidor! Jag ställer för övrigt ut några bilder därifrån på Kattfiket litet senare i juli.
      Den 30 juni lämnade vi torpet med flaggan i topp – om vi får säga det själva – när pionerna och vallmon blommar som allra vackrast. Kanske blir det också en utställning om Eremitkojan, jag ska fundera på saken, men tills dess kan vi bara önska de nya hyresgästerna lycka till och hoppas att de får det lika bra där, och med lika mycket njutbart arbete, som vi har haft! (2017-07-03)








    Blommor vid motorvägen.
    Vi behövde litet blåklint. H:s pappa fick alltid en bukett på sin födelsedag den 1 juli och nu skulle vi äta en lunch till hans minne; han skulle ha fyllt 100 jämnt i år om han ännu levt. I södra Roslagen finns det numera mest bara 20-årsvallar eller äldre och där hittar man inga blåklint, däremot maskrosor, kråkvicker, hundloka, älggräs, osv, och det är väl bra det med; men som sagt inte blåklint. Dem brukar vi plocka i en spannmåls- eller oljeväxtåker om vi har tur – dvs. om man missat att bespruta ett hörn. Räddningen i år blev en åkerkant vid Ullna gård, intill norra infarten i Arninge, där man lämnat en del av åkern utan ogräsbekämpning. Här lyste det blått när vi åkte förbi på väg till Norrtälje; på hemvägen körde vi av från motorvägen, parkerade och krånglade oss förbi viltstängslen ut till blåklintsåkern. Där växte även kamomill – jag har inte tänkt på hur vacker den blomman är. Kanske finns där även en del annat av botaniskt intresse, men tiden räckte bara till en vacker bukett med blåklint och kamomill! (2017-07-03)







    Kors i taket!
    Lunchekot idag den 30 juni fortsatte att behandla det som hände i Khan Sheikhoun i Syrien den 4 april i år. Uppgifterna om vad som skedde går isär, men troligen dödades civila i någon typ av gasattack. Den terrorgrupp som kontrollerar staden liksom deras främsta supporter, USA, påstår att den syriska regeringen låg bakom attentatet. USA begick därefter ännu ett folkrättsvidrigt angrepp på Syrien genom att bomba en militärbas. Anledningen till att Sveriges radio på nytt tar upp ärendet påstås vara att någon slags FN-rapport har släppts och där det påstås vara bevisat att det var saringas som användes. De säger dock inget om vem som i så fall spred ut den. Syrien och Ryssland förnekar bestämt att de hade med gasen att göra och Syrien har ju också som bekant – under FN-kontroll – förstört sina kemiska vapen för flera år sedan. Den amerikanske journalisten Seymour Hersh skrev häromdagen en längre artikel som till slut publicerades i den tyska tidningen di Welt där han redogör för sina samtal med militärer och underättelsefolk i USA, vilka informerat sin egen regim om händelsen och förklarat att det inte var syriska eller ryska militärer inblandade. Trump-regimen ignorerade deras rapporter. Och gör det fortfarande. Tvärtom påstår de återigen att det är den syriska regeringen som är ansvarig. Och dessutom påstår de att den syriska regeringen planerar en ny gasattack. I verklighetens värld är det naturligtvis inte så, så korkade är de inte. Däremot tyder Trumpadministrationens nya påståenden på att de planerar ett nytt angrepp mot den lagliga regeringen.
      Sveriges radio följer som regel slaviskt den USA-styrda nyhetsförmedlingen/propagandan. Exempelvis fortsätter de konsekvent att kalla den lagliga regeringen i Syrien för "regimen" – på skoj har jag i denna betraktelse istället använt den beteckningen på USA:s regering. Sveriges radios intresse för gasattacken kan därför, å ena sidan, vara den att man fortsätter att backa upp USA:s Syrienpolitik. Å andra sidan var det anmärkningsvärda med Cecilia Uddéns inslag i lunchekot om Khan Sheikhoun, efter att redaktionen återigen spelat upp hennes intervjuer med drabbade – som naturligtvis genomfördes utanför området där angreppet ska ha skett, dit får endast terroristvänner tillträde – att hon avslutade sitt inslag med att nämna Seumour Hersh artikel och det han rapporterat om USA-regimens vidriga agerande.
      Kors i taket! (2017-06-30)

    Seymour Hersh artikel översatt till norska





    Bilder från Sörmland: Himmel över Lidsjön, 2017-06-22, 22:10. (2017-06-26)







    Bilder från Stockholm: En man stiger ner i Aquariet för att mata rockorna. (2017-06-20)





    Äldre inlägg


    		•