Almedalen.
När moderaternas Ulf Kristersson som förste talare inledde årets Almedalsvecka så kritiserade han visserligen SD, "de ställer frågorna men har inte svaren" (vilket får sägas vara en överslätande attityd) – men lade sedan – förutom ett avsnitt om barn och ungdomars möjligheter och de obligatoriska orden om närmare samarbete med NATO och hyllningen till EU, "ett Swexit är uteslutet" – i sitt tal tonvikten på "sd-frågor" som brottsligheten, invandringen, utanförskapsområdena. "Vi måste återupprätta rättsstaten", som han sade med en typiskt nedsvärtande och rättstatsupplösande sd-retorik.
Så skulle det sedan fortsätta hela Almedalsveckan igenom.
Både Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven ägnade merparten av sina tal åt välfärdsfrågorna: arbetslösheten, utbildningen, sjukvården, pensionerna. Sedan kan man ju anmärka på att den internationella solidariteten och de internationella samarbetena var som bortblåst i deras tal. Ingenting om stöd till folk som kämpar för sin frihet, inget om Palestina, inget om Syrien; sorgligt, men inte så konstigt eftersom båda partierna står på de USA-stödda terroristernas sida i Syrien. Ingenting om EU, förstås, de är ju för ett fortsatt medlemskap, ingenting om NATO, där ju (s) verkställer ett allt närmare samarbete med dem och i (v) verkar det mest vara den avpolleterade Stig Henriksson som drev kritiken mot Värdlandsavtalet och ett kommande medlemskap.
Stefan Löfven talade alltså om välfärdsfrågorna i sitt tal. Vad hände då sedan i SvT:s sändning? Jo, efter varje partiledartal lät man två journalister kommentera talet. I Löfvens fall var det Göran Greider samt Sakine Madon, politisk redaktör på den borgerliga Västmalands Läns Tidning, VLT. Greider uppskattade Löfvens tal, men hade gärna sett att han gått ännu längre i välfärdsfrågorna. Det höll inte Madon med om, hon ansåg att invandringen är den stora politiska frågan; så var vi där igen.
Som andra inslag i Löfvens Almedalstimme repriserade man en debatt från eftermiddagen där SD:s Mattias Karlsson diskuterade kriminalpolitik med Morgan Johansson. Så var vi där igen, på SD:s planhalva.
På det här sättet fortsatte det sedan hela veckan, det ligger mycket i Jimmie Åkessons påpekande "att SD har åtta dagar i Almedalen och de andra partierna ingen".
Frågan är varför det blir på det här sättet. Varför styr journalisterna in diskussionen på SD:s planhalva, oavsett om exempelvis Sjöstedt och Löfven för en stund försöker bryta sig ut och tala om andra frågor? Vilka strateger, vilka tankesmedjor, är det som verkar i bakgrunden och hela tiden, inte bara i Almedalen, styr in den offentliga debatten och propagandan på dessa teman? När Sjöstedt och Löfven undviker att tala om NATO och EU och USA:s krig är det då en helig allians med låt oss kalla det den djupa staten: Om ni stöder den militära upprustningen, tiger om Wallenbergarnas lukrativa vapenaffärer och låter oss fortsätta att luta oss mot våra – de rikas – yttersta bastion, USA, får ni prata litet om välfärden och t.o.m – trots att ni är i minoritet i riksdagen – ge några kronor till fackföreningsmedlemmarna och lägga ut några extramiljarder till sjukvården. Men mer blir det inte, tvärtom, men vi vill ju så långt möjligt styra genom de demokratiska institutionerna och därför vill vi få en stabil majoritet även i höstens val. För att säkra detta, det ser ju bra ut så här långt, driver vi stödet åt SD när nu "Alliansen" inte längre klarar av egen majoritet. Med ett starkt SD kan vi dessutom driva politiken ännu ett steg åt höger; vi ser redan effekterna i form av exempelvis det senaste förslaget om partiförbud. Man glömmer gärna bort att högern har haft majoritet under de gångna fyra åren, men inte fullt ut utnyttjat det; man har inte velat svälja en del av SD:s motkrav. Nu öppnar man för att göra det efter den 9 september; kosta vad det kosta vill bara vi får driva högerpolitiken med mindre välfärd och mera krig.
Nu kan man bara hoppas, och jobba för, att tillräckligt många väljare genomskådar vad som döljer sig bakom SD:s plakat om "massinvandringen": polisstaten, förföljelse av oliktänkande (lyssna till deras folk på Nätet!) och de mest utsatta och mer åt de rika, förtryck av kvinnorna (aborträtten!), fortsatt upprustning mot nya krig (deras stöd till Värdlandsavtalet!). Kanske kan man då också hoppas att den borgerlighet som hittills har gynnat dem drar öronen åt sig: kanske har de gått för långt när de ger sig på även judarna? Men säker kan man inte vara. Det är en stor oro under himlen och Alliansen och regeringen (det är de som tillsätter riksbankscheferna) har med den extrema lågräntepolitiken och den asociala bostadspolitiken byggt upp en bubbla som kan brisera när som helst och kanske räcker det då inte med en krympande socialdemokrati för att rida ut stormarna; ett extremt högerparti kan behövas.
Och vad gäller vänstern kan man bara hoppas att de vågar klättra över ringmuren och inte låta spelet fortsätta på borgerlighetens och SD:s planhalva utan tala klarspråk om välfärden, ta avstånd från krigen och åtminstone försöka bryta sig ur det amerikanska järngreppet! (2018-07-10)
Förvirrade och bittra.
Jag har många gånger tidigare klagat på nutidens svenska politiker och frågat mig om de inte är de sämsta sedan den allmänna rösträttens införande. Frågan har inte blivit mindre berättigad efter den senaste tidens kalabalik kring Donald Trumps möten med europeiska politiker, där dessa under ledning av en aspackad EU-ordförande och en knähundsliknande NATO-chef lät sig hunsas av en upp över öronen skuldsatt men tungt beväpnad maffioso från Washington. Ingen uppbygglig syn. Och därefter åker denne man till Helsingfors och samtalar respektfullt och under fredliga former med Rysslands statschef om hur Syrienkrisen kan lösas, hur förhandlingarna om nya avrustningsavtal kan komma till stånd, hur de ekonomiska affärerna mellan länderna kan förbättras, att Minsk-avtalet är vägen att lösa Ukrainafrågan, osv. De svenska media och de svenska politikerna står handfallna. Och förbittrade. Här har de lydigt och krypande följt minsta vink från Washington, inte minst under Obama-Hillary Clintonepoken och tagit till brösttoner mot Ryssland och t.o.m. utvisat diplomater, skrivit spaltmeter och talat sig hesa om hotet från Ryssland och krävt upprustning, upprustning, upprustning och låtit Försvarets olika propagandaorgan ta över nyhetssändningarna i radio och TV. Och så åker karln och pratar med Putin. Och anser det vara ett givande samtal. Nu vet vi inte vad som blir verklighet av detta, man kan bara hoppas att åtminstone något leder framåt. Bitterheten är ju stor inte bara i Stockholm utan även inom krigspartiet i Washington, de vill ju fortsätta att styra imperiet och kan inte se att världen och USA:s ställning är på väg att förändras; och framför allt vill de sälja vapen och därför krig, mera krig! Nu är ju även Trump affärsman och hans svar på en fråga angående ett av hans uttalanden i Bryssel är både typiskt – och roande. Han skällde ju ut Tyskland för att de köper rysk gas och därmed gör sig beroende av Ryssland och stöder dem ekonomiskt. En naturlig motfråga i det sammanhanget hade ju varit: var ska då tyskarna få tag i de stora volymer gas det handlar om – och till vilket pris? Den frågan ställde förstås inte de gängse journalisterna, men det gjorde däremot mer seriösa kommentatorer som den norske Pål Steigan och svenske Stefan Lindgren; och besvarade den. Men nu ska vi låta Trump själv ge svaret. Det gjorde han i Helsingfors när han fick frågan varför han gått så hårt åt Tyskland i just gasfrågan. "Nja", svarade han, "det här handlar om affärer. Vi är världsledande på fracking och kan sälja (avsevärt dyrare, men det sade han inte) gas till dem!". Och det är ju detta som alla dessa strider och alla dessa krig ytterst handlar om: marknader! Här fick vi höra det direkt ur hästens mun!
Sådana frågor klarar inte svenska nyhetsmedia eller Margot Wallström av att ställa. Bomb-Margot var däremot när hon intervjuades av SvT förargad över att Trump inte tagit upp Krim med Putin. Den frågan kan ju vara berättigad, även om vi inte så noga vet vad som avhandlades när de diskuterade Ukraina. Det som är intressant är hennes enögdhet. Från morgon till kväll frågar hon ryssarna om Krim – men varför frågar hon inte USA om deras krig mot Afghanistan, Libyen, Irak, Syrien; när ska dessa avslutas och hur ska de ersätta de skador och fruktansvärda lidande de åstadkommit. Det frågar hon inte om! (2018-07-10)
Pål Steigans kommentar till Helsingforsmötet
Stefan Lindgrens kommentar
Fjällveden.
Den sexfläckiga bastardsvärmaren sitter ogenerat och suger nektar på åkertistel vid Storängen, Råby Rönö s:n i Södermanland. Till skillnad från de vanliga fjärilarna, sommarfåglarna, är bastardsvärmarna orädda av sig och sitter snällt kvar när forografen vill ta sina bilder.
Gick en tur i värmen upp på Fjällveden, till Arvkärret och Hästmossen, ett nytt försök att få se några av de myr/mossebundna fjärilsarterna; men det fick jag inte. Om man nu inte ska räkna ljungblåvingen dit, de satt på de fläckar med naken jord som rådjuren (?) sparkat upp runt några martallar ute på Arvkärret. Och på röllekorna, som är nästan de enda blommorna längs de här skogsbilvägarna. En gulsparv sjöng i den gallrade tallskogen och fyra tranor stod längst bort på Hästmossen, det såg ut som att två av dem var ungfåglar, men det var litet för långt håll för min lilla kikare. (2018-07-10)
Ljungblåvinge.
Ljungblåvinge.
Ljungblåvinge, hane och hona.
Ljungblåvinge, hane och hona.
Hästmossen.
Äldre inlägg