Unga mödrar.
En ung kvinna, mycket ung, snarast en tonårig flicka, möter sin kille när han friges efter ett kortare fängelsestraff. Hon är mycket glad där hon står med barnvagnen och tar emot honom, barnets pappa, och berättar att hon troligen har lyckats ordna ett boende åt dem. De pussas kort och börjar gå, hon frågar om han har pratat med sina föräldrar om dem; det har han inte. Och han vill inte göra det, och han vill ingenting med dem. Han vill tillbaka till sina kompisar och fortsätta sitt missbrukar- och kriminella liv får man anta. Perla, som den unga modern heter, får klara sig själv, hon har ingen hjälp att vänta från varken killen eller sina föräldrar.
  Men – hon är inte helt ensam. Hon är inskriven på en social inrättning för unga mödrar med ett gäng fantastiska socialarbetare som stöttar de unga kvinnorna så gott det går. Vi är i Liege i Belgien, det universum där mycket av “Bröderna Dardenne”, Jean-Pierreoch Luc Dardennes filmer utspelar sig.
  Om jag med några få ord skall karaktärisera den här filmen är det att den är på riktigt.
  Här är vi långt borta från flamset, låtsasskräcken, propagandan som sköljer över oss, inte minst genom de olika TV-kanalerna. Det är ingen dokumentär, det är fiction, men de mästerliga regissörerna (pris i Cannes för bästa manus) och de skickliga unga skådespelarna kryper de unga mödrarna in och under skinnet; det är starkt. Jessica (Babette Verbeek), Perla (Lucie Laruelle), Ariane (Janaïna Halloy Fokan) och Julie (Elsa Houben) är de fyra unga mödrar som står i centrum i filmen. Det är fäder som inte finns eller vill veta av dem, det är föräldrar som svikit och sviker, det är arbetslösheten, det är missbruket. Och så är de så unga. Det är starkt skildrat, på gränsen till vad man orkar med att se. Fotografen Robert Adams sade, när han tilldelats Hasselbladspriset för sin bilder, att konstnärens uppdrag är “att säga sanningen, men i sanningen hitta någonting hoppfullt att förmedla”. Filmen slutar i den andan. Kvinnorna på mottagningen stöttar mödrarna och lotsar dem med fast hand framåt. Jessica söker upp sin mamma som lämnat bort henne för längesedan, blir först bortstött igen men i en av filmens slutscener släpper mamman åtminstone in sin dotter och barnet på sin arbetsplats och kanske får Jessica svar på några av alla sina frågor. Julie kämpar mot sitt missbruk men hon är de enda som har en pojkvän som stöttar och vill ha henne och vi hoppas att det ska hålla och att de tillsammans kan flytta in i den lägenhet som de har fått löfte om!
  Gå och se filmen – men skynda på! Den här sortens filmer går bara en kort tid på biograferna, när vi såg den på Victoria i Stockholm var vi fyra (4) personer i salongen trots att den inte ens hade gått i två veckor... (2026-03-20)

----------------------------------------

Mer om bröderna Dardennes tidigare filmer.
Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har i en rad starka filmer med allvar, spänning och värme skildrat vardagen i ett vardagligt Europa, med Belgien som utgångspunkt, i hjärtat av det EU där alla spår, men Tyskland rår. Ofta är det unga människor i huvudrollen. Rosetta var en enkel och stark och gripande samtidshistoria om en ung kvinnas hoppfulla kamp för att trots alla odds få ett fotfäste i samhället – men också en berättelse om vad arbetslösheten kan göra med en ung människa. Barnet handlade om ett ungt par som fött ett barn. Han är arbetslös och kriminell och drar sig fram på småstölder; till slut säljer han t.o.m. deras nyfödda barn till en människohandlare! Dardennes filmer är hårdkokta, men där finns också som regel ett hopp, en utväg och även här reder det upp sig till slut, troligen, hoppas vi. I Sonen möter vi en ung kille som ska börja som snickarlärling på en yrkesskola men där läraren är avog mot honom; det visar sig att den unga eleven har strypt lärarens son. Till slut konfronterar läraren honom med det han, men inte pojken, vet om deras gemensamma förflutna. Det kommer till en våldsam uppgörelse som slutar med förlåtelse och försoning ... i alla fall tolkar jag filmens sista scen på det viset. I Lornas tystnad gestaltas människohandelns Europa. Pojken med cykeln är en varm och fin Dardennefilm – i en kylig värld. Den här gången står en 12-årig pojke, Cyril, i centrum. Han har placerats på ett barnhem därför att pappan inte längre vill veta av honom och mamman är försvunnen. Han hittar en kärleksfull fosterförälder som tar sig an honom, hårfrisörskan Samantha, men han luras till att delta i ett rån och allt håller på att sluta riktigt illa – men vi möter till slut ett förlåtelse- och försoningstema som påminner om det i Sonen. I Två dagar och en natt får Sandra, när hon efter en tids sjukdom ska återvända till sin arbetsplats, veta att arbetskamraterna har röstat bort henne. Det är det iskalla och hårda “rationaliseringarnas” Europa som skildras – men också arbetarsolidariteten som till slut bryter igenom och trotsar arbetsgivarväldet. Unge Ahmed, tar sig an den radikalisering under religiös flagg som vi har sett en hel del av. Filmen gestaltar en ung kille som mycket snabbt blir – anser han själv – rättrogen med de ritualer det innebär med åsikter som exempelvis leder till att han kallar sin normalt klädda belgiska mor för “hora” och därtill “alkoholist” när hon tar ett glas vin till maten. Han nöjer sig inte med hånfulla ord utan går även till handling och Bröderna Dardenne tvingar oss att fundera över hur vi ska hantera den här destruktiva formen av radikalisering.