En vandring längs Starbyvägen.
I 25 år hyrde vi Hersbyön, en tidigare arrendegård under Östanå gods, och både innan dess och efteråt har vi gått mycket i det som en gång benämndes Skogsroten i södra Vallentuna. Häromdagen gick jag här igen, den långa skogsbilvägen förbi Starby ända ner mot gränsen till Exerman-Hersbyreservatet. Som vanligt hade jag kameran med mig och som vanligt tog jag några bilder. Så som jag för 34 år sedan fotade åkrarna vid Starby ett av de sista åren som Nyström i Oqvista brukade dem. Sedan tog jag en ny bild från samma plats 27 år senare, den 23 februari 2016. Varför alla dessa dokumentära bilder under drygt sextio år, ofta med motiv som knappast vinner några skönhetstävlingar? Och jag ska strax visa några till. Kanske därför att jag är intresserad av kulturlandskapet, dess utveckling och historia. Även om det numera ofta är en litet sorglig historia så bör det dokumenteras. Även kalhyggena, som idag är ett så dominerande inslag i skogslandskapet. Jag har också skrivit om min hatkärlek till dem, en text som så småningom kommer i boken. Det har på senare år gjorts en hel del inventeringar som har resulterat i att nyckelbiotoper har identifierats och i en del fall också skyddats för att bevara den biologiska mångfalden. Tyvärr har den nuvarande regimen tagit flera steg bakåt på det här området. Det finns därför idag små möjligheter att också bättre identifiera och bevara kulturhistoriska värden i skogen som gamla körvägar, kolbottnar, råstenar, osv. Som exempel kan nämnas den urgamla vägen mellan Hersby och Bromseby som totalt har ödelagts i de senaste decenniernas avverkningar. Ett annat exempel är de, också de månghundraåriga, råstenar som markerar fastighetsgränserna. De är mig veterligen inte markerade i de kartor som skogsbruket använder och därför löper risk att köras sönder.
  Det gjordes stora avverkningar längs Starbyvägen i vintras men nu har maskinbullret tonat bort och tystnaden lagt sig över kalhyggena. Men inte riktigt, enkelbeckasinen tick-tackade på ett par hyggen, den uppskattar öppenheten och körskadornas nya vätar. Kanske kommer även trädlärkan att etablera sig under några år på de större hyggena. Efter hyggesparaden fortsatte jag in i reservatet där det så här fram på dagen var ganska tyst. En svartvit flugsnappre sjöng, och så gärdsmygen som har blivit en vanlig fågel i de här skogarna, de älskar hyggeskanter och omkullfallna träd. Kanske spelar här ännu någon tjäder, jag hade en koja här men spelet krympte ihop och till slut kunde vi i bästa fall stå på Japanberget och höra något enstaka klunkande och sisande. Vid Överbyn blommar ännu trolldruvan och i den rika branten norr om åkern trivs hasseln (som man nu har slyröjt) och det är gott om blåsippor och t.o.m. några kväveälskande skelört. Enligt Harald Skoglund ska det en gång ha tvistats om en gård vid Överbyn men det är nog tveksamt om det verkligen har funnits någon bebyggelse här. I så fall låg den antagligen i den varma södersluttningen.
  Vi slutar här och skickar en tanke till dem som faktiskt tog några bilder vid ställena här i skogen för hundra år sedan och framåt. Jag hoppas att få med dem i min bok Och kanske går någon här om ska vi säga 30-40-50 år och bläddrar fram mina bilder och tänker: f-n vad det var kalt på den tiden och nu växer här högstammig skog!
  Och kanske kan vi hoppas på att tjädern då har hittat tillbaka till sina marker! (2023-06-06)