Florian Henckel von Donnersmark: Never look away.
Filmen heter på tyska Werk ohne autor, Verk utan skapare men SvT har valt den engelska titeln som kanske trots allt är bättre, eller i vart fall tydligare: “Se inte bort!”. Det är de sista ord som den unge pojken Kurt Barnert hör sin älskade moster Elisabeth säga när hon förs iväg till sinnessjukhuset. Hon är schizofren men släktingarna som har tagit henne till läkaren hade inte räknat med att hon sedan skulle gasas ihjäl. Dödsdomen skrivs ut av läkaren och sjukhuschefen Professor Seeband, som till vardags steriliserar kvinnor som anses mindre värda, men han har också makten att välja ut dem som ska dödas för att ge plats åt skadade soldater på sjukhusen. Professorn har en dotter, Ellie, som är jämnårig med Kurt. När Sovjet intar Berlin och kriget är över fängslas Seeband, man känner till vad han har sysslat med på sjukhuset, men räddas genom att han hjälper till att förlösa den sovjetiska militära kommendantens hustru som genomgår en livshotande förlossning. Som tack beskyddar kommendanten honom och han kan återuppta sin läkarkarriär, i Östtyskland. Kurt växer upp och utbildar sig till konstnär och träffar Seebands dotter och de blir ett par. Kurt blir framgångsrik med sina socialrealistiska målningar men till slut står de honom upp i halsen och han och Ellie beslutar sig för att flytta över till västsidan, i sista minuten – också för att slippa ifrån svärfadern och hans förflutna. Seeband blir kvar men får en dag besked att kommendanten ska förflyttas till Moskva och därför inte längre kan skydda honom; han hjälper honom att fly över till väst.

Filmen kan sägas följa två spår. Dels gestaltar den en av de tyska kapitalisternas alla grymheter och hur en del av de skyldiga räddas/räddar sig och får en ny chans i (i det här fallet) först Öst- och därefter i Västtyskland. Dels konstspåret, även där bygger filmen på verkliga händelser. Väl i väst söker Kurt till konstakademin i Düsseldorf och kommer in; ansökan beviljas av den egensinnige rektorn Professor Antonius van Verten. Förlagan till honom är den tyske konstnären Joseph Beyus medan Kurt Barnerts – och hela filmens – storyline bygger på den oerhört framgångsrike tyske konstnären Gerhard Richters liv. Richter som har en liknande karriär som Kurt: först verksam i öst och därefter stor i väst. Kurts introduktion på akademien i Düsseldorf är något av en drift med den moderna västerländska konsten och den “intighet”, som fotografen Robert Adams sade i en intervju i samband med att han mottog Hasselbladspriset och nämnde Damien Hearsts diamanttäckta dödskallar som exempel. Professorn själv sitter och kletar fett på en vägg inför sina andäktiga elever. Kurts första egna verk på akademien blir lika abstrakta som dem han mött vid sin introduktion. De finner dock inte nåd inför professorn: Det där är inte du, säger han uppfordrande. Barnert bränner upp det han hittills har gjort men vet till en början inte hur han ska gå vidare. Det är först när han efter en tid läser i en tidning att en av nazisternas läkare har gripits som han får idén att göra ett collage av fotot i tidningen och bilder på honom själv och mostern och svärfadern. Konstverken blir så starka att Seeband, rusar därifrån när han kommer in i ateljen och ser dem.

Se inte bort!

Von Donnersmark slog igenom med sin Oscarsbelönade “De andras liv” där han också skildrade konstens villkor i DDR, i alla avseenden hårt bevakade av Stasi. Jag tyckte om den filmen därför att den levde upp till fortsättningen i Robert Adams resonemang om konsten, den “ska säga sanningen, men i sanningen hitta något hoppfullt att förmedla”. Mitt i Stasieländet fanns det folk som, trots riskerna, framgångsrikt obstruerade mot makten. Den här filmen – mycket sevärd – är mörkare. Medlöparen Seeband med blod på sina händer går trots allt helskinnad genom historien – medan Elisabeth och hennes systrar aldrig kan väckas till liv igen. “Efter den nazistiska katastrofen är det bara konstnären som kan ge folk tillbaka frihetskänslan”, säger professorn Antonius van Verten i filmen. F-n vet, men kanske kan denna rika film åtminstone hjälpa oss en liten bit på väg nu när himlen återigen mörknar över Europa?! (2023-01-24)

Filmen visas tyvärr inte längre på SvT Play, men lär återkomma.