En vinterdag på isen.
Det har inte blivit mycket till vinter i år heller, här i Roslagens södra kant. Men så slog det till och blev minusgrader under några dagar i sträck och isarna frös till. Den sista (verkar tyvärr så) vinterdagen kom vi äntligen ut till Tärnanområdets sjöar. Starka isar och perfekt spårsnö ovanpå. Vi passerade prästens badstuga (du kommer att kunna läsa mer om honom och Skrattby i min kommande bok “Hersbyön och Skogsrotens gårdar i Vallentuna”), konstaterade att bäverhyddan runt hörnet verkar oanvänd och så – ett lodjursspår! Ett ensamt vuxet djur som, skulle det visa sig, kommit söderifrån och passerat Hersby, gått ut på Hersen, följt stranden bort mot Starby, vinklat av över sjön mot Fastarbysidan och sedan gått bort mot Dammkärret och därefter följt Skrattbyvägen ner till Skrattby och vidare söderut. Bara det värt en vandring! Dessutom utterspår på Hersen, både ett gammalt och ett färskt. Bitvis hade den gått i lodjursspåret! Och, på uttrars vis, åkt “kana” i snön – antagligen för att göra en doftmarkering? Dessutom mink, och räv förstås, mycket ekorre i vinter verkar det som, men ovanligt få rådjursspår. Och bara ett mårdspår. Det var djuren det. Och människorna? Vi träffar två bofasta, en åker skridskor på Storsjön och en skidor i spåret som en tredje person har dragit upp därför att han tränar inför Vasaloppet. Så ledsamt att det fina spåret nu töar bort! Kvinnan vi träffar berättar att det finns fem aktiva bäverhyddor runt sjön, tyvärr hinner och orkar vi inte leta efter dem idag. Vi slutar där, med en fika i solen på bryggan hos våra f.d. grannar, också det en tidigare arrendegård som jag skriver om i min bok; överallt finns det så många minnen att ta vara på, och glädjas åt i dessa annars rätt mörka tider! (2025-02-22)

Lotassen.

Lo och räv.

Fr.v. Mink, utter och lodjur.

Vägen till Hersbyön där den passerar Lillsjön. Den gamla sträckningen som gick upp i bergskanten. så fint byggd, ett besvärligt avsnitt. Idag går vägen nere i sjökanten.

Ja, vintergäcken har slagit ut vid Hersbyön!

Fr.v. Människa, lodjur, räv och utterpå Hersen.

Skidspår.
Äntligen en skiddag i Skogsrotens marker i södra Vallentuna. Tungåkt på den ospårade skogsbilvägen men fint före på Hersen där en del av snön blåst undan. Ingen vidare kvalitet på isen, ingenting att ge sig ut på med timmerforor, som man gjorde här i förra seklet. Först 5-10 cm tillfrusen stöpis, sen vatten och sedan ytterligare stöpis och underst litet kärnis. Men för oss höll den bra, och alla djuren som hade sprungit på den. Framför allt rådjuren, det är gott om dem i den här trakten. De håller mest till i strandzonen på sjöarna. Ekorre, räv och någon enstaka hare i skogen. Ingen mård och inte heller älgen som kanske förs upp på rödlistan! En som däremot kommit tillbaka är uttern, en hade sprungit tvärs över sjön till Storholmen och vidare. Även en mink hade korsat sjön. Några grisar hade varit ute och känt på isen på norra sidan av sjön.
  Minus tolv hela dagen, mest sol och bra skidföre, vad kan man mer begära en sådan här dag?! (2023-01-05)

Här gick en gång vägen till Aleppo

Minken.

Utter.

Utter.

Grisarna.

Fyra ekar.

Det oidentifierade hunddjursspåret bredvid ett rävspår.

Lodjuret.

Mera lodjur.
Tunga moln och knappt skjutljust som jägaren skulle ha sagt, men skogen var vacker i sina vita skrud. Fint skidföre på isarna och skogsbilvägarna tack vare snön som föll natten till lördagen och temperaturen som höll sig strax under nollan hela dagen. Hade tänkt mig att gå litet mera österut till en trakt där jag inte varit på flera år; nu ska där huggas. Den största markägaren på bygden verkar go bananas och lämnar in en hel drös med avverkningsanmälningar. Inte ens nyckelbiotoperna går fria och det var en sådan jag tänkte besöka. Nu blev det inte så, jag fick tips om ett intressant spår på Hersen så jag lade om rutten. Det visade sig vara inte bara ett utan två lodjursspår på sjön. Ensamma djur, ett hade korsat sjön där båtsmanstorpet en gång låg, den andra längst in i viken vid den infrusna båten; kanske samma djur som gått en slinga.

Det är tyst i skogen en sådan här dag när träden ligger inbäddade och Hemglass har tagit ledigt. Nästan bara korsnäbbar som hörs, inte ens en korp konstigt nog. När jag kom till nya hygget bröts tystnaden av – en polishelikopter, som går ner mot isen på Kavelbroviken. Den landar inte men står och hovrar en stund ovanför isen men lyfter sedan och flyger iväg mot stan. Konstigt.

Underligt var också det hundspår som jag korsade på isen på Storsjön. Den hade kommit ner ur skogen på Hersbyösidan, sprungit ensam, ingen människa eller jaktbart vilt i närheten, spikrakt över sjön och gått iland och in i skogen på andra sidan sjön. Man ser sådana här obestämbara hunddjursspår emellanåt. Litet för litet för att vara varg men litet stort för att vara en jakthund, om det nu inte var en gråhund. Vem som nu jagar med sådana hundar i den här trakten. Kanske en husky eller liknande som smitit sig och gått ut på egna äventyr?

Man får lägga det till handlingarna som “icke identifierbart” och skida vidare så att man hinner tillbaka till bilen innan det mörknar, och orken tar slut! (2021-01-10)

Där lodjuret gått i tunn snö på isen blir inte spåren så stora ...

... men när den kommer upp i lössnön på land växer de.

Hundspåret.

Hund t.h., rejäl steglängd, räv t.v.

Lodjurens dag.
Häromdagen förbannade jag åter skogsindustrin som fördärvat ännu en gammal stig i Tärnanområdet, den här gången på Österåkerssidan. Jag bråkade med dem 2016 när de gallrat och risat ner körvägen; de kom kom faktiskt tillbaka och tog undan riset. Men nu har de varit där igen med sina stridsvagnar och kalhuggit den södra delen och förstört så att man varken hittar vägen eller kan gå där utan att riskera benbrott.

Det var då det. Idag sken solen hela dagen, det var -19 grader när vi kom ut och ett underbart väder att gå på isen. Man hade kunnat åka skidor, men dem hade vi lämnat hemma. Så många spår! Skridskoåkare förstås, ett helt gäng hade åkt runt sjöarna i lördags och några fiskare hade också varit ute. Och den bästa fiskaren av alla, uttern, hade sprungit längs sjön den natt som det snöade. Det är – dessvärre – gott om mink och deras spårstämplar syntes, både äldre och nattfärska, runt hela sjön.

Och så var det lodjuren. De hade kommit ner ur det höga berget och gått tvärs över sjön och sedan fortsatt norrut på sina evighetsvandringar. Så spännande! och tänk om man någon gång kunde få se dem. Nu är det en glädje att bara se spåren efter dem och man glömmer för en stund hur det ser ut runt om de vackra sjöarna! (2021-12-06)

Lodjuret har gått upp på berget och spanat, och ner igen på isen. Hersen den 6 december 2021.

Kalvudden i Undals Storsjön.

Bäverhyddan.

Även räven gillar att gå upp på stenarna.

Iskristallerna har bildat små solpaneler på Storsjöns is.

Helene på Hersens is, 6 december 2021.

Vi avslutar med ett kalhygge: Kavelbrohygget längs vägen till Hersbyön. Storsjön skymtar till höger genom trädridån.