Baksmällan efter Almedalen.
Jag undrar hur de känner sig nu, dessa partiledare som alla spelade på Jimmies planhalva? Skäms de? Känner de någon ånger? Tyvärr gör de nog inte det.
Jimmie Åkesson och hans närmaste män: Dessa inbitna hatare av allt vad arbetarrörelse och rött heter, fascistiska demagoger av Hitlertyp som hetsar mot svaga grupper av människor, igår judar och idag invandrare, allt för att nå ära, makt och rikedom för egen del, en "maktens avkomma", som Greider skrev.
Sällan har den svenska fanan skändats som i årets Almedalsvecka. Skulle detta hat mot svaga människor, dessa kränkande påståenden att de inte vill arbeta, att de har för stora förmåner (men själva kvitterar man förutom en väl tilltagen lön ut 45.000 för några dagar i Almedalen), krav på kollektiva bestraffningar (undantagstillstånd!), etc, etc, vara svenskt? Nej, så f-n heller. Ebba Busch Thor och Anna Kindberg Batra kryper så nära inpå Jimmie som de kan, men även de andra sneglar åt hans håll. Man vill ju hoppas att Löfven håller sig på sin kant, han borde känna arbetarrörelsehatet på lukten från dessa människor, men frågan är om han har tappat luktsinnet. Kanske har han gått omkring för länge i den tunna luften uppe på Metalls förbundskontor och i den socialdemokratiska partistyrelsen. Det är en sak att vara bra på att hålla fackmedlemmarna på mattan och spöa Juholt och en annan att umgås med dessa slipade typer: Jimmie, Bildt, Juncker, Obama. Han borde inse det och inte ta efter dem.
Temat för veckan var att slå mot de svagaste och i skydd av detta fortsätta att försämra för alla oss andra; för folket. Hörde vi något om höjda pensioner? Kortare arbetstid? Återställare i skattesystemet för att ta bort diskrimineringen av pensionärer och sjuka? Och förmånerna för de rika: RUT, ROT, räntesubventionerna, slopad förmögenhets- och fastighetsskatt, utförsäljningen av statlig och kommunal egendom och verksamheter, hur blir det med det? Nej, man pratar inte om sådant, förutom hos vänsterpartiet, sista dagen, när de flesta har rest hem.
Jag håller inte med Carl Bildt om mycket, men jag delar hans uppfattning om Almedalsveckan: "Möjligen hade jag trott att dramatiken i omvärlden denna gång skulle spela en markant större roll i diskussionerna än vad som faktiskt förefaller att ha blivit fallet."
Nej, man talar inte om de krig där Sverige deltar och dem som anstiftat och driver dem, Afghanistan, Libyen, Syrien, Irak – man bara slår mot offren. Mitt under veckan gör utrikes- och statsministern en avstickare till Warszawa för att delta i NATO:s planering för att inleda ett nytt storkrig Europa. De pågående och nya krig som tvingar ännu fler människor på flykt. Med den skillnaden att det krig som våra Almedalspolitiker nu deltar i planeringen av kan tvinga oss själva på flykt – om vi överhuvud taget överlever kärnvapenmissilerna!
Till och med den inbitne högermannen Gunnar Hökmark sade några kloka ord på tal om Almedalstävlingen om "svenska värderingar": Man får i Sverige tycka vad man vill och ha vilka värderingar man vill – men det är svensk lag som gäller.
Jonas Sjöstedt höll ett bra tal sista kvällen – det var bara det att han hade glömt halva manuskriptet hemma! Det var befriande att slippa se och höra Sverige och den svenska flaggan missbrukas och istället höra kloka ord om kortare arbetstid, stopp för vinster i välfärden och återinförd förmögenhetsskatt.
Men det andra då? NATO och Värdlandsavtalet, (v) var ju till slut det enda partiet som stod emot i riksdagen – eller var det bara ett enmansjobb av Stig Henriksson? Och ingenting om krigen och Sveriges roll i dem? Och EU och Brexit, för den delen. Stora aktuella frågor som hade förtjänat en kommentar. I den här tystnaden och de undanglidande kommentarerna ser vi svagheten, närapå kollapsen, hos den svenska vänstern,
Till sist: Vilken befrielse att mitt under Almedalseländet se Chaplin i hans film Diktatorn från 1940! Det var en man det med kurage och hjärtat på rätt ställe – och som visste vad han sysslade med! (2016-07-14)
Äldre inlägg
