Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg




Bilder från Stockholm: Världspolitiken har letat sig in bland pepparkakshusen i utställningen på Arkdes i Stockholm. (2017-12-14)


Text till huset: "Gränsen mellan USA och Ryssland har rivits. Nu är samhället gränslöst".







Dagen före snön.
Bilder från Vallentuna: Bromseby naturreservat, som egentligen borde heta Tärnholms naturreservat eftersom det ligger på den sidan av sjön Tärnan. Om jag minns rätt kommer namnet av att Tärnholm tidigare låg under Bromseby, som har gamla anor, Brymsarby, som det heter i handlingarna från den tiden. Idag var det barmark, dagen före den första snön, men det visste vi inte när vi gick på den slingrande vägen förbi Strömsberg. Ingen snö, men rimfrost på vägbanan som gjorde att vi kunde följa jägarnas bilspår. En hund drev längs Harsjön men vi hörde inga skott så kanske gick de tomhänta hem idag. Vid Mösundet vek vi av upp i skogen och gick på hällmarkerna söderifrån in i reservatet med sina vackra tallar. När jag gick här senast, sådär en trettio år sedan, låg här ett fiskgjusebo, men det verkar vara borta nu. Reservatet är ett av de första i länet, det bildades 1946 och de gamla ursprungliga skyltarna i gjutjärn sitter ännu kvar. Roslagsleden passerar intill reservatet, men idag var vi ensamma på stigen ner mot Tärnholm, där isen hade lagt sig på sjön. Jag har skrivit om Tärnholm tidigare. (2017-12-10).















Ett tusental stockholmare demonstrerade idag till stöd för palestinierna mot USA:s och Israels senaste förbrytelse, flytten av USA:s ambassad och ett ensidigt godkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Demonstrationen gick från Humlegården längs Strandvägen bort till USA:s ambassad.(2017-12-09)





Den outtröttlige Dror Feiler ledde som vanligt talkörerna.







Slåttermaskinen blev kvar ...


Norrede.
Jag går den långa skogsbilvägen upp till Norrede, en gång i tiden en arrendegård under Östanå fideikomiss. 1938 fanns där, enligt Svenska Gods och gårdar, ett vackert litet boningshus, ekonomibyggnader från slutet av 1800-talet, en djurbesättning på 2 hästar, 5 kor, 3 ungdjur, 4 svin samt höns till husbehov. Arealen var 14 ha som odlades av Johan Albert och Ruth Elisabet Österberg och deras tre barn. Nu återstår en ruin efter den sammanbyggda lagården och ladan och några kvarlämnade maskiner. Boningshuset tror jag flyttades till en annan gård och jag hittar knappt några spår efter det – men resterna av en spark ligger kvar på berget. När jag gick förbi här den 12 april 1986 var ännu gärdet ner mot Rumsättrasjön oplanterad. På skarsnön låg en död orrtupp, till synes oskadd. Hade den fått hjärtsnörp under spelet eller hade den kolliderat med kraftledningen som korsar åkern? Nu spelar här inga orrar längre i den redan högvuxna granplanteringen.(2017-12-04)





... liksom hästräfsan ...



... och en bit av sparken.







Dagar som brännglas
"Det fanns en trädkryparknut" skriver Göran Bergengren i sin bok "Dagar som brännglas" (Carlssons 2010) och fortsätter:

"Jag har stått vid många hyggen och andats det söndersmulade, hört vinden knastra i resterna. Men kanske var det värst när skogen som trädkryparungarna for iväg i en dag var försvunnen. Fyrtiotvå hektar rismark: tjäderspel, tofsmes, svampställen, vråkbon, kvigstigar. Vägen till Gröna plan var borta, traden till Rådet, allt. /.../ Men mest var det bilden av tiden, att skogsmaskinerna, trots att jag var luttrad, blev en slags barndomsdräpare. /.../ Det finns en skog åt väster idag, snart ett par decennier gammal. Men det radplanterade är så ohanterligt. /.../ det nya är utan historia, så hopplöst minnesfattigt. Markernas berättelser kräver så mycket samspråk, så mycket överlämnande."

Göran Bergengren växte upp i staden, men familjen skaffade sig tidigt ett älskat torp på den östgötska landsbygden där GB har tillbringat mycket av sin tid; han bor numera i Åsbo söder om Mjölby. Han är jämngammal med mig, som är född och uppväxt i Roslagen och jag känner igen mig i det han skriver om denna (små)bondebygd: människorna, djuren, odlingslandskapet. Liksom ilskan, eller åtminstone sorgen, över den totala omvandling som har genomförts under bara några få decennier. Mycket har visserligen blivit bättre, det fanns mycket elände och omänskligt slit i det gamla fattigsverige – men samtidigt har industrijordbruket och -skogsbruket raderat ut mycket av det vackra i det landet som inte längre är för att anknyta till Peter Gerdehags böcker och filmer och det "hemma i det fattiga" som Sigvard Cederroth skrev om.
  Även jag minns hässjelinorna, Sputnik, kräftorna, järpen (när jag läser mina anteckningar från 60- och tidigt 70-tal noterar jag den vid var och varannan exkursion), kvigorna på skogsbete, snokarna, hässjorna, innanfönstren; de gamla människorna, länken till en tid långt bakåt.
  "Jag växte nog", skriver Bergengren, "men aldrig ur detta rum".
  Så är det. (2017-12-01)

"Dagar som brännglas" gavs ut 2010 men finns fortfarande att köpa på internetbokhandlarna. Eller låna på biblioteket. Göran Bergengren har gett ut ett trettiotal böcker, bland annat monografierna "Pilfink" (2007) och "Korp" (2015). Om man är det minsta intresserad av fjärilar är hans "Fjärilssomrar" (2012) en läsupplevelse att se fram emot.







Fågelvägen.
TV visade för några dagar sedan en fin dokumentär, Fågelvägen, om arbetet vid Ottenby fågelstation på Öland och de unga människor som arbetar där. Jag blev aldrig någon ringmärkare och inte ens någon särskilt skicklig fältornitolog, än mindre akademisk forskare i ämnet, men jag bodde några gånger på fågelstationen i början av 70-talet och känner så väl igen miljön och andan hos dem som skildras i filmen. Jag hade en kompis som var stationschef några gånger och på bilden syns han, Tomas Luttropp, längst ner till vänster på bilden tillsammans med Lena Wilks, Stefan Sveneus och "Datum", kallades han visst, den 11 oktober 1970. (2017-11-23)
Dokumentären finns på SvT Play: HÄR!






Stigen till Långholmsmyran.
En gång i tiden, en bit in på 60-talet, arrenderade vi litet jord i byn på andra sidan skogen. Det var ett par från Stockholm som ägde gården, de var inte själva bönder utan arrenderade ut marken, jag vill minnas att de var, eller hade varit, musiker, åtminstone en av dem. Vi hade ett femårskontrakt, jordarna var dåligt skötta, mina föräldrar och morfar arbetade upp dem så gott det gick på fem år, det ingick även att hugga ved åt dem och bära in den, de gjorde ingenting själva – när de fem året hade gått fick vi inte förlänga arrendet; de var sådana. Det var en bra bit att ta sig dit med traktorn, den första på den lilla gården, en Allis Chalmers, den såg ut som en geting, och hästen, vi använde fortfarande den till att släpa ihop höet, man fick köra en dålig väg genom skogen med tomma vagnar, den var litet kortare, på hemvägen med fulla lass var det landsvägen som gällde. När vi barn skulle gå dit för att hjälpa till med att vända höet eller, om det hade torkat färdigt, hässja det, gick vi tillsammans med mamma, som hade "lunchen" med sig – jag minns inte att vi använde det ordet – som bestod av kaffe och saft, smörgåsar och bullar, gick vi en stig genom skogen.
  Det var drygt femtio år sedan. Häromdagen skulle jag göra ett försök att gå samma väg genom skogen till Långholmsmyran, som de närmsta åkrarna hette. Det gick naturligtvis inte. När jag tänker efter var jag nog där en gång till, den 25 december 1972, nästan tio år efter att arrendet gick ut, jag vet inte varför men jag tog en bild av Eva där, ute på de frusna plöjorna; det var redan då svårt att hitta stigen. Nu finns det som sagt ingen stig längre, få människor går här numera och resten har förstörts vid avverkningarna. På vägen till L. skulle jag leta efter rylen, som ska finnas på ett ställe alldeles i början av min vandring, eller rättare sagt: den har rapporterats härifrån en gång tidigare. Det finns, upptäckte jag, ett stycke vacker skog som än så länge har klarat sig undan kalavverkningarna. Någon ryl hittade jag inte, men fina höstkantareller, och medans jag gick där med näsan i backen började det återigen att regna och mörkna på trots att klockan bara var två på eftermiddagen. Jag insåg att jag fick ge upp planerna på att ta mig till Långholmsmyran; istället satte jag mig under en gran och åt upp matsäcken. Som den moderna människa jag är, tog jag, där jag satt i mörkret och blötan, fram min mobil med sin lysande skärm och kollade upp den där rapporten om ryl – den var, visade det sig – från 1993. I dessa allt snabbare omloppstider är det nästan en evighet, men kanske har den överlevt; ett nytt besök nästa sommar under blomningstiden får avgöra saken.
  På väg tillbaka till bilen stannade jag, på tal om gamla minnen, upp vid Strömmen och tog en ny bild av den åker där jag tog några foton en höstdag 1973 när pappa och morfar skördade havren. Ett minne som kom upp till ytan igen på tal om filmen Korparna. (2017-11-20)













Statskuppernas förlovade land.
Det var länge sedan vi senast hade en statskupp i vårt eget land, men vi övar i partierna: en Juholt, en Kinberg Batra.
  Däremot gillar vi statskupper i andra länder. Ukraina, EU:s hantering av Greklands- och Italienkriserna; för att inte tala om Irak, Libyen och Syrien där våra politiker och ledande massmedia hejat på – och fortfarande hejar på: Syrien – kuppmakarna och de utländska erörvrarna. Och nu Zimbawe. Sveriges Radio är alldeles till sig i trasorna och uppträder som en talesperson för dem som vill störta Mugabe. Som är en vald president; i ett val som antagligen inte får full pott i demokratiskt handlag, men inte är sämre än exempelvis presidentvalet i USA. Men nu har militären beslutat att han ska bort, men vi får inte veta vad de som ska ersätta honom vill. Vad har de för program för landet?
  Jag vet inte, och jag blir inte ett dugg klokare av att lyssna till den ena upphetsade nyhetsrapporten efter den andra. Här en länk till en artikel som ger litet av bakgrunden till Zimbawes problem. Och Här det tal som Mugabe höll inför FN 2007 och där han gick tillrätta med Bush, Blair och deras fortsatta kolonialpolitik och det aktuella kriget mot Irak, USA:s koncentrationsläger i Guantanamo, etc. Ett sådant tal håller man inte ostraffat och nu ser man chansen att en gång för alla göra upp räkningen med honom. (2017-11-20)







Korparna i landet som inte längre är.
Jag går och ser filmversionen av Tomas Bannerheds "Korparna". Jens Assur som skrivit manus och regisserat filmen har flyttat handlingen, som jag minns den från romanen, från ett småbruk i inlandet till en arrendegård under ett skånskt gods, nära havet. Jag anar fotografen Jens Assurs val: det blir lättare att finna vackra och stämningsmättade bilder i detta stora landskap. Men Assur följer och förstärker det som är kärnan i Bannerheds bok: de många småbrukens hårdhänta och smärtsamma undergång i efterkrigstidens Sverige. Pappan (så storartat gestaltad av Reine Brynolfsson) är den som drabbas hårdast och går under, även bokstavligen, men det präglar hela familjens liv. Assur har flyttat fokus från sonen till pappan och jag kan hålla med honom om det.
  Bannerheds roman, Assurs film liksom Peter Gerdehags böcker och filmer skildrar denna stora omvandling med både kärlek och ilska. Jag har skrivit utförligare om det i en tidigare anmälan: Landet som inte längre är (2017-11-15)






Himmel över Skedviken.
Himmelsljuset speglar sig i Skedvikens vatten denna vindstilla novembereftermiddag.
  Vi är på exkursion med Roslagsornitologerna och spanar efter skrakar, sjön är känd som rastplats för dem under höstflyttningen. Det är inte längre lika stora flockar som för några år sedan när storskrakarna räknades i tusental, men när exkursionen avslutas vid hamnen i Rånäs har vi räknat ihop ca 200 salskrakar och minst 300 storskrakar. Dessutom några skäggdoppingar, storskarvar, knipor, gräsänder, flera havsörnar, både över sjön och vid en slaktränta på Mörbygärdena, hägrar, en satt högst upp på borgruinen!; en massa korpar, kråkor och kajor som hör jordbruksbygden till.
  Här finns ännu några gårdar med aktiva jordbrukare men smedjorna i Rånäs har tystnat för länge sedan – nu finns bara en liten bilfjäderfabrik kvar – och det krävs fantasi för att tänka sig rikedomarna bakom det imponerande Mörby slott, ännu en storslagen ruin, och de ännu existerande Rånäs och Ekebyholms slott, den stora landsortskyrkan i Fasterna och traktens stormän som Oxenstiernorna, Arvid Horn, 1700-talets kanslipresident, och de kanske mindre kända men en tid omåttligt rika Le Febure och Reutersköld. Nu är de alla borta och mer jordnära människor regerar i trakten. Bland annat min släkt: min farfar köpte en av gårdarna som blev till salu när Rånäs bruk gjorde konkurs på 20-talet. Jag har skrivit litet om det i ett inlägg ifjol: En släktkrönika.
  SMHI hade förutspått regn hela dagen men där fick de fel, det var uppehåll men fortfarande litet grått när vi stod med våra kikare vid Sörbodaviken och nedanför ruinen (som tyvärr är stängd numera) och när vi hade åkt runt sjön till Rånässidan sken solen på oss. Som den ska göra när man är på utflykt i Roslagen och exkursionsledaren är en kompis från ungdomsåren i fältbiologerna! (2017-11-12)



Bosse, exkursionsledaren.


Fasterna kyrka.



Slottsruinen.






Tistelfjäril, lavendel och en öländsk kalkstensmur. Kan det bli så mycket bättre?!


Några bilder från i somras: Öland! (2017-11-10)


Grusslok, ett av de vackraste gräsen, med Blå Jungfrun i bakgrunden.







Äldre inlägg