Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg



1:a maj! Det får bli en repris från 2009!







Grillning av marshmallows inställt! Ifjol krymptes valborgsmässoeldarna, eller rentav ställdes in, på grund av torkan .. och i år blir det inga alls. Var ska det här sluta!







“Turista där du står”,
är mottot för dagen; eller i vart fall nästan. Dagens första stopp blev den medeltida kyrkan i Runtuna, så vackert belägen på en höjdsträcknig omgiven av det sörmländska odlingslandskapet. Tyvärr är ju kyrkorna numera låsta så vi fick nöja oss med att beundra den och stigluckorna med sina elegant mönstrade dörrar utifrån.
 Vi åkte vidare till Lövsund och stället med det vacka namnet Opphusa, mera känt för Uppsa kulle som ligger intill gården. Eller om det är tvärtom! Uppsa är Sörmlands största gravhög, 55 meter i diameter och nio meter hög, aldrig undersökt av arkeologerna. Urgröpningen i hjässan, som för tankarna till gravplundrare, tror man beror på att gravkammaren har rasat samman. Kanske är den en kungahög, det låter mera spännande så, ett tidigare bud var “Kung Rönne”, nu spekulerar man kring Ingjald Illråde, men där lämnar vi sagornas värld. På utedasset vid Stället med utsikten som man aldrig kan se sig mätt på finns en mer handfast utsaga om högen, någon har skaldat:

“En flicka från trakten kring Uppsa kulle
gjorde precis som människor skulle.
När papperet tog slut
hon gick resolut
och hämtade genast ny rulle”

I den torra enbuskmarken kring kungahögen knattrade hämplngarna. I området finns flera mindre gravar, i en långhög har sena tiders människor helt prosaiskt grävt in en jordkällare, men i stort finns det 1.500 år gamla minnet kvar. Det vårdas fortfarande och vi med tillgång till alla våra maskiner kan inte annat än beundra och förvånas över det oerhörda slit det måste ha varit ett en gång för hand gräva upp en så jättelik hög!
  Vi återvände till landsvägen nedanför kullen. Här betas strandängen mot Runnviken på ett föredömligt sätt, här finns den “blå bården” av öppet vatten innaför vassen som bildas när nötkreaturen håller efter bladvassen så långt ut som de når. Man ser det sällan numera, vid sjön där jag växte upp lekte gäddorna i bården och morfar hade riggat upp ekan där för att snabbt kunna lägga ut ryssjorna på vårkanten. Här kanske det också lekte gäddor, det vet vi inte, men däremot såg vi krickorna och andra änder som simmade där. Helene ville så gärna se brushane i vårdräkt och tack vare den underbara Arportalen hade vi noterat att en av Nyköpingsskådarna dagen innan obsat fem hannar på den här platsen. Vi spanade av strandägen – och se!, inte bara fem utan tretton hannar spatserade omkring och visade upp sina eleganta dräkter! Till ljudet av en spelande rördrom i vassen utanför!
 Resan fortsatte förbi kattfiket som ligger mellan Runtuna och Aspa, där brukar vi stanna till men det öppnar först i maj, ett trevligt ställe som varmt rekommenderas. Från Aspa körde vi den ålderdomliga landsvägen mot Lid. Vid Korpbron står det, som det ofta gör vid broar och vadställen, två runstenar. Den ena hyllar en kvinna, “Sten lät resa stenen efter Äshed ... en god kvinna”. Den andra stenen är litet speciell eftersom den nämner en av den gamla religionens gudar: “Sandar lät resa stenen efter Joar, sin frände. Ingen föder en raskare son. Tor skyddar /vården/”.
  Klockan började bli mycket, det var dags att åka hem men som så ofta måste man bara stanna till för att kolla in ännu en sak! Intill landsvägen vid Lilla Lundby ligger ett stort gravfält med en 21 meter lång skepssättning mitt i. Den är inte undersökt, kanske är den vikingatida, kanske äldre; här har bott folk ända sedan bronsåldern. Det är mycket vackert och ännu finns det pengar till att låta någon beta marken och hålla den öppen; om inte blir det som med det stora gravfältet i min hemby i Roslagen: det växer igen, förslummas och så småningom förstörs det. Jag noterar också att de informativa skyltarna vid de sevärdheter vi besöker är åtminstone 20 år gamla och de behöver i en del fall ses över. Kommer det att finnas resurser till det i dagens politiska landskap? Koronans jättelika budgetunderskott ska betalas och dessutom är det en intressant notering att de s.k. “sverigevännerna” som nu har ett så stort inflytande inte är särskilt intresserade av Sverige. Deras “Sverige” är någonting annat: de egna förmånerna, de rikas kvarter i Djursholm och kanske en och annan riskkapitalists gods i Sörmland. Stormaktstidens slottsbyggare har fått sina efterföljare i nutidens finansfurstar och en och annan särskilt framgångsrik medlem ur politikerskrået ... Under varje slott och herresätes storslagna - och som regel mycket vackra – byggnader här i Sörmand ligger en eller flera bondbyar begravda: “Flåsta gamla tomt”, “Väsby gamla tomt”, osv som det kortfattat noteras på fastighetskartan. Några förvildade krusbärsbuskar, kanske resten av en syrenhäck, hembygdsföreningens minnestavla markerar platsen.
  Det tål också att tänka på.


Runtuna kyrka.











Krusbär.
Kanske finns det anledning att säga några ord om krusbär? Jag vet inte hur populära de är i dagens folkhushåll, men när jag var barn frick syrran och jag uppdraget att plocka av bären på buskarna och snoppa dem, inget särskilt roligt jobb, krusbärsbuskar är vassa med alla sina tornar men belöningen blev krusbärskräm till efterrätt. Kanske var de populärare förr, jag ser dem på ödetomterna där de bondbyar låg som godsen lade under sig och jämnade med marken. När vi själva hyrde ett liknande ställe i Roslagen, en nerlagd arrendegård i skogen, men där husen stod kvar, fanns där flera krusbärsbuskar spridda på tomten och runt om. VI pysslade om dem litet och tänkte kanske plocka litet krusbär men det blev inte av, kanske var det mjöldaggen som hindrade oss, jag minns från barndomen att det kunde vara ett problem. En kväll när vi satt ute på tunet i sommarkvällen hörde vi ett konstigt ljud nere i trädgården. Det var någonting som krasade. Vi undrade om det kunde vara en uggla som satt och åt på ett byte, eller kanske en räv? När jag gick dit skrämde jag iväg en grävling! Det visade sig då och varje sommar därefter att grävlingen gick runt alla krusbärsbuskar och åt alla de bär som den nådde. Buskarna kom alltså till nytta i alla fall! I vår har jag noterat en annan sak som jag inte har tänkt på tidigare. Krusbäret blommar tidigt och blommorna har tydligen rikligt med eftertraktad nektar som uppskattas av humledrottningarna som nu ska bygga upp ett nytt samhälle och därför behöver energi – liksom några av dagfjärilarna. som också övervintrat. Även stackmyrorna verkar uppskatta blommorna. Fler krusbärsbuskar alltså – och kanske skulle man försöka sig på litet kräm igen och höra vad barnbarnen tycker!









Jag brukar oftast se grönsnabbvingen i skogsmark, men här har den slagit sig ner på påskliljans blad i blomrabatten. Råby, Sörmland 21 april.







Besök vid (kung) Nordians hög i Åshusby i Norrsunda socken den 16 april. Backsipporna blommade uppe på och nedanför högen. Det stora gravfältet med sin hög är från 500-talet och bara delvis undersökt.


Nordians hög.


Den resta sten uppe på högen med utsikt över den gamla byn nedanför.


Vårens första (övervintrade) påfågelöga äter upp sig på backsipporna.







Ett möte på skogsbilvägen.
Det är tunnsått med tjäder i Roslagsskogarna numera och de flesta av de spel som ännu fanns på 90-talet har torkat ut. I något fall har man sparat själva spelplatsen, till och med gjort naturreservat kring den – men vad hjälper det när all skog runtomkring huggs bort. Men några tjädrar håller ännu ut och idag mötte jag en tupp i Tärnanområdet som var mycket bestämd med att jag skulle hålla mig borta från hans revir. Vi stod länge och glodde på varandra men till slut fick han nog och körde iväg mig! Det är imponerande hur stora de är, och vackra, och vilken styrka de har i vingarna när de ska spöa upp en! Då tog dubbeltrasten i och sjöng några ödsliga strofer för mig, de håller ofta ihop med tjädern, och jag tolkade det som att jag borde gå vidare. Det gjorde jag, rundade den lilla sjön och kom in i en gammal surskog så annorlunda mot de välkammade skiften jag just hade lämnat, vinden tog i, det blev kallt som f-n och alla fågelljud blåste bort. Men vad gjorde det, tjädermötet gjorde min dag, som man säger numera! (2020-04-13)








Gäddorna.
Det är inte bara gäddorna som lurar i vassen, det gör även våra högerextrema politiker och bloggare liksom kommentarfältens riddare.
  De mer officella av dem, som Jimmie, vågar inte helt diskreditera regeringens politik och de myndigheter som bistår med expertkunskaper och råd. Men ändå ... det är liksom fel i alla fall. När Jimmie intervjuas i P1 säger han idag att man ska lyssna på experterna ... men i nästa mening är det regeringen som inte vågat fatta tillräckligt repressiva (han sa faktiskt så!) beslut. Man ska alltså inte lyssna på expertisen? Så där håller de på, för att inte tala om hans hejaklack på sociala medier, "Vi som står upp för Jimmie Åkesson" (det finns faktiskt en sådan grupp på Facebook!) och andra besserwissrar. Covid-19 är en otäck sjukdom och jag tillhör själv flera riskgrupper och hoppas verkligen att jag och så många andra som möjligt slipper undan. Samtidigt ser jag också med stor oro inför den dag när räkningen ska betalas. Staten lånar nu upp 100-tals miljarder för att stötta företagen och anställda som sparkas. När lånen ska betalas lär det bli nya krisprogram; tandvårdsreformen som rök i ett tidigare paket har ännu inte återställts. För att bara nämna ett exempel. Många småföretag kommer antagligen att gå under, pengarna ska i första hand gå till det stora och för att mildra konsekvenserna av deras gigantiska nerdragningar. De som har tjänat många miljarder under högkonjunkturen har ingenting i ladorna, de lånefinansierar sin verksamhet och överskottet delar de ut till sig själva, de höga cheferna och aktieägarna. Även nu, när det är kris och staten ska betala lönerna åt deras anställda berikar de sig, lyssna bara på Gardell & co! Viruset jagar vidare och vi är snart uppe i 1.000 döda i Sverige. Och även om siffrorna ska ses i relation till tidigare influensor och liknande så är det otäckt. Det mest skrämmande är att viruset i så stor utsträckning har tagit sig in på äldreboenden och liknande, till de mest sårbara människorna. Har man den minsta erfarenhet av äldrevården blir man emelleretid inte förvånad, de ständiga privatiseringarna och nerdragningarna och nonchalansen från ansvariga politiker är antagligen den främsta orsaken. Jimmie & Kristersson & Busch Thor kommer naturligtvis att ge regeringen skulden. Det gäller för dem – och deras uppdragsgivare bland kapitalägarna – att nu blanda bort korten. Det är deras – och högerkamarillan inom (s) – skattereformer som har dragit undan 100-tals miljarder från inte minst äldrevården, som har lagt grunden för det som nu inträffar. Liksom det är de som har skrotat beredskapen – lagren och kunnandet – inför pandemier och andra kriser.
  Nu lurar de i vassen, de rika människor som äger och styr det här landet, men snart hugger de! De har trots allt förlorat en del pengar och det ska de ta igen. Det finns inga gratisluncher, kom ihåg det! De har de senaste åren med hjälp av Jimmie & co:s fascistiska demagogi kunnat fortsätta krigen på USA:s sida och förhindra ett återupprättande av välfärden – nu kommer de att ta hjälp av honom och hans styrkor för att låta oss vanliga människor betala krisen. Var så säkra! (2020-04-09)







Gamla stenar, brudslöja och tibast.
I mitt arbete med boken om Anderssvedja går jag längs rågångarna och söker efter de 37 rågångsmarkeringar som beskrevs i skifteshandlingarna 1856. Det är ett lämpligt jobb nu när man helst ska hålla sig borta från folk, en vardag i början april går man ensam i de här skogarna. Inte ens en skogsmaskin hörs, bara bofinkarna, talltitan, dubbeltrasten, och så korparna förstås. 10 markeringar är fiktiva punkter i byns vatten, eventuellt ytterligare två. 12 råstenar hittar jag och 13-15 är alltså försvunna, i vart fall så hittar jag dem inte. Den 20 september 1672 genomfördes en liknande vandring som min, men då något mer formell, en "häradssyn" mellan Lillråda och Anderssvedja jordägare "angående rätta skogsägoskillnaden". Synen började "vid hörnrån uppå Hökhuvudsholmen uthi ängarna ståndandes, varest Lillråda, Anderssvedja och Kåsta ägor gränsa tillsammans". Det är den råsten som 184 år senare, när lantmätare P B Hegardt den 27 oktober 1856 kallat jordägare från alla berörda byar för att återigen komma överens om gränserna, namnges som N:o 34 i laga skiftesprotokollet. När jag nu besöker holmen 348 år (348 år!) efter "häradssynen", finns råstenen ännu kvar, om än i litet dåligt skick!
  Litet längre bort, mitt inne i skogen, ja, här finns det faktiskt litet gammelskog kvar, där har någon längs en stig placerat ut en brudslöja på en stubbe. Vad ska det betyda, annat än att det piggar upp en trött vandrare? Eller var det det som var meningen?!
  När jag letar efter den sista stenen den här dagen, N:o 9 i 1856 års handlingar och med samma nummer drygt ett hundra år tidigare i samband med uppgörelsen om "den tvistiga ängen Dröijan" så hittar jag den inte trots att den 1749 beskrevs som "en mångkantig sten bland emellan stora stenar i sluttningen af en backe uti Anderssvedja äng, står lös och utan visning". Jag får nöja mig med tibasten som blommar ungefär där råstenen bör ha stått. Och det är inte det sämsta! (2020-04-03)


Råsten N:o 34.








I Coronans tider.
Kanske har coronan skrämt skiten även ur fåglarna, men faktum är att det var ovanligt tyst i morse vid Stället med utsikten som man aldrig kan se sig mätt på.
  Eller var det bara den iskalla vinden som låg på från sjön och tryckte in vattnet i Broviken, där det blandades med utfallsdikets bruna sörja, som vek ner dem? Efter att alla experterna hade gett oss sina lugnande besked i de evighetslånga nyhetssändningarna repade även fåglarna mod och gärdsmygen sjöng upp sig nere i backen mot sjön och entitan klättrade omkring i hässlet på andra sidan huset. Och så talgoxen och blåmesen förstås, och trädkryparens tunna drill, och en liten flock stjärtmesar, ett par tog sig friheten att samla bomaterial genom att skala av ett av banden som håller nere grenarna på äppelträdet. Men bara en stare, det oroar oss, de blir färre och färre när nötkreaturen försvinner – men å andra sidan går det ett tranpar nere på gärdet, de häckar nånstans upp på skogen, det såg man aldrig förr i tiden. När solen legat på ett tag mot läsidan av huset, kom årets första nässelfjäril flygande. I vårens ritualer ingår också en stunds fagande under hasseln och se, blåsipporna är på G! De är inte så många här som hemma i Uppland, men lika vackra för det, jag kommer alltid att tänka på Tranströmers "blåsippstricket". Vi gick också bort till de större gärdena mellan Storängen och Fyrby för att lyssna på sånglärkorna och beundra tofsvipeparet; de var på plats!
  Sen åkte vi hem till Stockholm och lyssnade på ännu fler goda råd, men bäst av allt var det besked vi fick av Ivar Arpi när vi bläddrade igenom Svenska Dagbladet: "Coronaviruset kan inte besegras med jämlikhet". Så nu vet ni det!
  God natt! (2020-03-19)







Två sidor av svensk sjukvård.
H. fick plötsligt så f-t ont i ena benet. Det var sen eftermiddag, husläkarmottagningen hade stängt; det blev Danderydsakuten. Till en början såg det bra ut, det var få som väntade – men vartefter droppade det in fler. En sköterska gjorde en första koll, nej, det är nog inte en propp, det var väl det vi var rädda för. Men i och med det uttalandet var vi samtidigt nedgraderade till lägsta risknivå. "Jag skickar er vidare till ortopedakuten, det brukar gå fortare där", sade sköterskan. Tji fick vi! Där var det många patienter på kö, och fler kom det in. En man som hade klämt handen rejält i sin kranbil hade vartit där sedan klockan tre på eftermiddagen. Vi hade kommit in 18.30 och när klockan närmade sig 23.00 frågade vi om prognosen för vår del. "Det är många allvarliga fall som måste gå före och vi har bara en läkare, ni kommer att få vänta i kanske 3-4 timmar", blev svaret. Sådär bortåt 03.00 på morgonen, alltså. Då åkte vi hem, och förbannade det moderata patrasket, ursäkta uttrycket men det är vad som passar på Kristersson och Svenonius, som dragit undan hundratals miljarder, så behövliga i vården, från stats- och kommunkassorna för att berika överklassen här ute på Lidingö. Och det som blir kvar skickar de till kompisar, amerikanska konsulter och Caymanöarna.
  I morse ett samtal med husläkarmottagningen (som ju inte har någon utrustning för röntgen eller ultraljud om det behövs, då skickar de en bara vidare till andra ställen) och efter den konsultationen beslöt vi att åka tillbaka till Danderyd, men den här gången till Närakuten. Där såg vi den andra sidan av svensk sjukvård, den som fungerar, trots alla moderata attacker mot den. Sköterskor och en läkare, invandrad, det du Jimmie!, som undersökte noggrant, analyserade, konfererade med en kollega och konstaterade en kraftig inflammation som resulterat i en rejäl vätskesamling vid knäet; den punkterades. Kort sagt, professionella människor! Efter drygt tre timmar var vi hemma igen, nu återstår rehabilitering. Ett tack till personalen på Närakuten! (2020-03-11)







Fortsatt spel på Jimmies planhalva.
Nu är det återigen rabalder kring flyktingarna från Syrien, och andra länder där USA med vasaller bedriver krig. När USA härjade som värst i Irak kom det fler flyktingar till Södertälje i Sverige än till hela USA, Anders Borg formulerade det så bra i ett anfall av klarsyn: Ni startar krigen och vi tar hand om flyktingarna. Så är det fortfarande, även om grannländerna – och framför allt Syrien självt! – är värst drabbade. Media rusar till gränsen och rapporterar om desperata människor – och säkert också en del repatrierade IS-soldater – som ser en chans att komma vidare till en bättre framtid. Politikerna uppträder för att – i likhet med vår vän Kristersson – ropa ut att gränsen är stängd. Naturligtvis åker även Jimmie dit, var ska sleven vara om inte i grytan. Han är en pajas, men kom ihåg att även Hitler var en pajas när han inledde sin karriär. En nyttig pajas. Och det är det som är poängen med inte bara Jimmies smarta PR-kupp och medias hela behandling av ståhejet vid den grekisk-turkiska gränsen. Jimmie har två uppdrag. Genom att hetsa mot och rikta in opinionen mot en grupp svaga människor ska han (förutom att själv berika sig) 1. för det första dra bort intresset från och därigenom säkra de fortsatta imperialistiska krigen. Glöm inte att det innan USA, Turkiet, Saudiarabien, Sverige mfl genom våra högerextrema terrorgrupper under islamistisk flagg inledde krigen så fanns det ingen flyktingkris i Syrien. Det är våra krig som har slagit sönder stora delar av landet, dödat tiotusentals människor och drivit miljoner på flykt. Inget svenskt parti och inga stora media kräver att stödet till terrorgrupperna ska upphöra så att kriget kan ta slut. Inget parti och inga stora medier kräver att blockaden mot Syriens legala regering ska upphöra och ingen av dem kräver att Sverige och EU och andra länder ska ge bistånd till återuppbyggnaden av landet så att flyktingarna kan återvända. Istället fortsätter stödet till terrorgrupperna och blockaden förstärks och man fortsätter svartmålningen av de krafter som bekämpar IS & co. 2. För det andra ska Jimmie genom att rikta blickarna åt fel håll säkra en fortsatt högerextrem inrikespolitik. Likt Hitler säger han sig värna de små människorna men i praktisk handling hjälper han till med att driva igenom de rikas politik. Han tjänar Wallenberg och skiktet kring dem. "Sverige är fullt", säger han men det är helt OK att importera tiotusentals polacker och annan billig arbetskraft för att – med skatterabatt – renovera mina grannars lyxvillor här på Lidingö och bygga nytt åt bostadsspekulanterna – men stoppa skyddsombuden att komma in på de arbetsplatser där byggjobbare ramlar ner och slår ihjäl sig. Så ser deras politik ut. Och där har vi kärnan i den. När vi ser igenom flyktingkriserna, problemen med invandringen, de kriminellas härjningar, som ger livslust åt högern, är det, liksom Hitler, arbetarrörelsen de vill åt. Louise Erixon, SD:s leading lady i Sölvesborg, sade det så tydligt i en intervju (som sändes på internationella kvinnordagen!): "Målet är ju att rädda Sverige från socialismens och liberalismens klor". Så ser deras förvridna världsbild ut. Alla vet att det inte är så mycket socialism i Sverige och att liberalismen går på sparlåga, men det finns ännu kvar en arbetarrörelse och andra folkrörelser och folk är måna om de rättigheter som man har kämpat sig till. Det ska vi sätta stopp för. Se till att folk oroar sig över och förbannar nya flyktingströmmar, blås upp det, det kommer 150.000 till! Minst! – så kan vi i skydd av politiker- och mediastormen genomföra än mer av de rikas politik, och fortsätta att delta i och stödja krigen! (2020-03-11)







28/2
Passerade för en stund sedan Bergenbanans högsta punkt, Finse, 1222 möh; där fanns det minsann snö! Får trösta mig med att när vi passerat Gol och närmar oss Nesbyen är det barmark även här.
  Tackar norrmännens Pål Steigan att han publicerar Craig Murrays dagliga rapporter från en av vår tids värsta rättsröteskandaler, den mot Julian Assange. Det är en USA-driven häxprocess, ett Guantanamo i svensk-brittisk tappning. När man läser Murrays rapport blir man inte förvånad om Assange i morgon uppenbarar sig i orange overall. Har inte haft möjlighet att följa svenska media så noga den senaste veckan men misstänker att det nu är ganska tyst om vad som verkligen pågår i London; SVT Nyheter har i vart fall Ingenting på sin hemsida idag, de är mer benkymrade över hur prins Harry har det. (2020-02-28)
  Länk till Murrays rapport från tredje dagen













Norge, 23 februari 2020.
Vi började resan mot Voss på norska Vestlandet igår morse. Vi var litet oroliga inför väderutsikterna med varsel om hårda vindar och rentav snöstorm på Hardangervidda, och mycket riktigt: det tog stopp redan i Karlstad, ett träd hade blåst ner över spåren. Efter en del velande från trafikledningen blev det buss från Karlstad till Oslo. Under tiden som vi väntade på ersättningsbussarna hann vi med att besöka Lars Lerins Sandgrund där väggarna är tapetserade med hans underbara akvareller. Noterade att han, liksom jag, känner en fascination, kanske rentav hatkärlek, över de i sig rätt otäcka kalhyggena. Nu visade han också några tidiga bilder i olja, intressanta även de. Jag fastnade bland andra för en målning där en småbrukare i ett Munchskt vårljus kör fram timmer med sin lilla traktor; så arbetade pappa och morfar i Roslagsskogen på 50- och tidigt 60-tal.
  När vi kom fram till Oslo hade tåget mot Bergen redan gått så det blev hotell i Oslo över natten. Och tur var väl det: tåget vi skulle ha åkt med körde in i ett snöskred efter Myrdal och blev stående på fjället hela natten. Därför blev det också problem med morgontåget idag: vi fick hoppa av i Gol och byta til buss. Det blev en vacker tur från Hemsedal till Laerdal, den enda vägen från Gol över över fjället som var öppen idag.
  Och, se, vi hann fram i tid till barnbarnens födelsedagsfest!






26 februari. Det är den 26 februari och i London är rättegången mot Julian Assange inne på sin andra dag. En fullständigt skandalöst historia hur man behandlar denne man som fullgjort sin medborgerliga plikt att avslöja de fruktansvärda övergrepp som fr.a USA gjort sig skyldigt till; nu ska visselblåsarna, Assange och Manning straffas och förövarna gå fria och dekoreras. Med svensk hjälp, bör man komma ihåg. I svenska media är det nästan omöjligt att få en insikt i vad saken handlar om. FN:s särskilda sändebud mot tortyr klarlägger mycket i den långa intervju han gav för en schweizisk tidning. I den andra länken rapporterar Craig Murray direkt från rättegången och avslöjar häpnadsväckande detaljer. Länkarna är på engelska och norska och tyvärr måste man nog stava sig igenom på de språken om man ska få veta något.
Här i Voss sken solen och vi tog oss upp på fjället i den nya gondolbanan. En makalös utsikt och tänk om vi hade fått litet av den snön! Jag åker inte utför och inte heller på längden i de branta norska s.k. "längdspåren". Men väldigt gärna i Roslagsskogarna - bara det fanns någon snö. Nu blir det inte så i vinter så det får väl räcka med att glädjas åt alla de skidåkare, inte minst barn, som kastade sig utför branterna!

Dag 1
Dag 2
Nils Melzer intervjuas











En bild från Johanna Gustafsson Fürst utställning på Accelerator i Frescati, Stockholm: vacker, spännande, intressant. Utställningens titel är oslagbar: "Ympa orden, piska min tunga". Hur det ska tolkas kan man läsa om HÄR! Utställningen pågår till den 18 juni 2020. Utställningen görs i två delar, del 2 öppnar den 21 mars. (2020-03-01)







"Vår nära relation till USA"
"Vår nära relation till USA är central för Sveriges säkerhet och välstånd",
sade utrikesminister Ann Linde i sin och regeringens utrikesdeklaration som presenterades under riksdagens utrikespolitiska debatt den 12 februari. Citatet kan sägas vara en portalparagraf inte bara för henne och (s)-regeringen utan också för samtliga riksdagspartier, utom möjligen (v). USA är fortfarande den stormakt som de svenska kapitalägarna, och därmed också deras politiker, lutar sig mot och söker tröst hos i svåra tider. Därför kretsade riksdagsdebatten kring kritik mot Ryssland, Kina, Turkiet, Venezuela, Iran, och Palestina. Och därtill litet miljö. Och ett utfall mot Vitryssland – USA med sina allierade har tagit Ukraina och flyttat fram positionerna på Balkan, i Baltikum och Polen så kanske är det nu dags att även ta hand om Vitryssland.
  EU nämndes förstås och alla bedyrade de sin trohet till "Gemenskapen". Visst finns det motsättningar mellan EU och USA och de kommer säkerligen att växa – men ännu är det ju så att EU dansar efter USA:s pipa, trots den förödmjukande och kostsamma behandling man utsätts för. Skräcken inför den ryska revolutionen sitter djupt i borgarsjälarna och den väcks nu till liv när franska arbetare, bönder och tjänstemän har gett sig ut på gatorna i hundratusental. Det nämns förstås inte i svenska media, där fokuserar man på Hongkong, och inte heller i utrikesdeklarationen, men den djupa statens män och kvinnor har noga koll på vad som händer och därför har de nu även här börjat utrusta och utbilda polisen med tårgas.
  Turkiet fick kritik från samtliga partier, både för deras angrepp på kurderna och den repressiva inrikespolitiken. Vänsterpartiet och liberalerna hade drivit frågan om att stoppa vapenexporten till Turkiet och lyckats med det. Vänsterns Håkan Svenneling frågade därför Ann Linde varför man inte i konsekvensens namn även stoppade vapenexporten till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som bland annat bedriver krig i Jemen. Det tyckte inte Linde var någon bra idé. Naturligtvis därför att exporten till Turkiet ligger på 18:e plats medan de två andra länderna ligger i toppen, så har t.ex. SAAB en affär på gång med spionflygplan för sådär 20 miljarder till de här länderna. Man kan nog också tillägga att USA är litet irriterade på Turkiet och då kan även vi vara litet sturska mot dem – medan den saudiska mördarprinsen är en av Washingtons bästa vänner och då är de våra vänner också. Eller hur Ann Linde?
  Ryssland, guldägget med sina enorma naturrikedomar, är förstås fortfarande illa omtyckta och flera talare, bland andra SD:s representant, vill skärpa sanktionerna mot dem genom att ansluta Sverige till den amerikanska sk Magnitskijlagen. Där var det inget nytt under solen.
  Nytt är däremot Kinapolitiken. Eftersom USA nu på allvar har inlett krigföringen mot Kina så måste Sverige naturligtvis hänga med. Det finns i det sammanhanget anledning att säga några ord om våra stormakter. Både Ryssland och Kina är råkapitalistiska länder, liksom f.ö. Tyskland, Japan och Indien, för att nämna tre andra stormakter som alla ägs och styrs av ekonomiska eliter. Vi som är enkla människor i ett litet land ska vara vaksamma mot dem, kritisera de övergrepp de gör sig skyldiga till och stärka vår egen position så gott det går. Nu är det bara det att än så länge är det en annan stormakt, USA, som är starkast och fortfarande kontrollerar världen ekonomiskt, politiskt och militärt. Och begår de utan jämförelse värsta övergreppen. Inget stat har slagit sönder så många länder och mördat så många människor sedan andra världskrigets slut som USA och ingen annan stat, ingen annan regim som våra USA-apologeter föredrar att kalla det, förgriper sig mot så många som USA gör. Varje dag, året runt, överallt i världen.
  Det blir därför så patetiskt, och farligt, när våra änglar i den svenska riksdagen inte med ett ord nämner eller kritiserar USA:s förbrytelser utan istället trycker sig ännu mer mot bröstet på dem. Med ett undantag. Vänsterpartiets Håkan Svenneling som faktiskt tog upp både statskuppen i Bolivia, dödandet av den iranske generalen samt stödet till kuppmakaren Guaido – alla händelser där Ann Linde tiger eller, som i fallet med USA:s lilla kille, öppet stöder; "högerförflyttningen i Ann Lindes utrikespolitik", som Svenneling kallade det.
  Och så var det Syrien, denna brännpunkt i den internationella politiken. Kriget är nu inne på sitt nionde år. "Vi har både samarbete och en kritisk dialog med Turkiet. EU har fördömt Turkiets offensiv i nordöstra Syrien. Samtidigt har den syriska regimen under snart nio år hänsynslöst bombat sitt eget land till ruiner", sade Ann Linde i utrikesdeklaratonen. Det var vad hon hade att säga om Syrien. Följdriktigt har den svenska riksdagen och regeringen satt den lagliga regeringen i blockad och istället stött terrorgrupperna. Det är den lagliga regeringen i Syrien, med Assad som statschef, som har bekämpat IS och allt vad de kallar sig, med stöd av Ryssland och Iran. USA:s insats har bara gått ut på att dels bomba sönder så mycket som möjligt av landet på samma sätt som man gjort i bland annat Irak, dels förhindra att den lagliga regeringen kan återta kontrollen över oljetillgångarna i nordöstra Syrien. Till det får man beklagligt nog hjälp av kurdiska grupper. Sånt kallas normalt för landsförräderi men i den orwellska tid vi lever i betraktas de som hjältar. Jag vet inte hur många av er som läser dessa rader, som har sett Kalifat på TV. Gör det, om ni inte redan har gjort det! Det kanske mest intressanta med den serien, man kan också ha invändningar mot den, är hur man beskriver livet i de terroristkontrollerade områdena: den totala rättslösheten, i synnerhet för kvinnorna. Det är den feministiska utrikespolitiken i praktisk handling eftersom det är såhär som den svenska regeringen och samtliga riksdagspartier vill att det ska vara i Syrien. Tyvärr kan man inte tolka deras handlande på annat sätt. Varför har de annars under hela kriget direkt och indirekt stött de olika terrorgrupperna, IS, Al Nusra och allt vad de kallar sig? Javisst, våra riksdags- och regeringsänglar lyder under USA och de kommer så fort Obama, Trump & co visslar på dem, men det tar inte ifrån dem det egna ansvaret. Minns Nürnberg! Det var den här typen av politiker som ledde sina länder rakt in i helvetet i det förra kriget och nu är de beredda att göra samma sak igen. De har redan hjälpt till att skapa ett fruktansvärt lidande i Syrien ... och Libyen .. och Afghanistan ... och Irak ... osv.
  Kort sagt, det är med dessa politiker som min morfar sade: De duger inte ens till att slå f-n i arsle med!

Länk till riksdagens utrikesdebatt.

PS. Nu hör jag på Ekot att EU:s utrikesministrar idag har diskuterat Syrien. Vad gör de, nu när de syriska regeringsstyrkorna äntligen är på väg att befria det ena av de två återstående terrornästena, Idlib. De beslutar om ytterligare sanktioner mot – syriska regeringsmedlemmar! (2020-02-08)

Bilden: Arvid Horn, herre till Ekebyholm och Mörby, blickar ut över sina nutida kollegor från Riddarhusets vägg.







Sven Britton talar vid opinionsmötet till stöd för Julian Assange på Soltorget i Stockholm den 8 februari 2020. Nu väntar vi bara på att några av våra kära partipolitiker kommer till nästa möte och uttalar sitt stöd för Assange! Eller varför inte någon av de mer namnkunniga journalisterna? Kanske rentav demokratiminister Amanda Lind? (2020-02-08)









Bilder från motorvägen: Bilen framför mig exploderar... (2020-02-03)







Bilder från kvällspromenaden: 3,4 meter. (2020-02-02)









Bilder från häromdagen: Solrosen. (2020-02-01)











Lördag kväll
Det är lördag kväll på Stället med utsikten, det har varit en solig dag med frost i gräset på morgonen och till och med en antydan till is på sjön – men nu är det grått igen, blåst och stabila plusgrader; så var det med den förhoppningen om vinter! Men det var ett vackert ljus i morse när vi vandrade bland de stora ekarna i herrgårdslandskapet vid Torp, så annorlunda mot mina sönderblåsta granskogar hemma i Roslagen. Ett sångsvanspar vaktade reviret i den grunda Vadsjön, som även den går öppen.
  "Stanna världen, jag vill hoppa av", skrev jag i höstas, med anledning av de allt galnare nyhetsbulletinerna. Det har ju inte blivit bättre sedan dess med den nya USA- och Israelkramande utrikesministern med hennes överseende med statskupper och utomrättsliga avrättningar – samtidigt som hon säger sig vilja bedriva en världsomspännande kampanj för demokrati. Det är hyckleri i högsta divisionen. Nej, det går inte att hoppa av, även om man som sagt kan önska det när man hör Trump och Allan Widman & co breda ut sig. Och för den delen även de ledande s-politiker som stensätter vägen mot undergången med nya förmåner för de välbeställda, friska miljarder till de militära charlatanerna och försämrad anställningstrygghet för dem som gör jobbet. Man kan få lust att hoppa av för mindre. En som kan sägas ha gjort det är kemner Björn Hansen, som vi har kunnat följa i tre romaner av den norske författaren Dag Solstad. Han skriver så f-t bra den där Solstad i de bisarra historier han berättar – jag kommer att tänka på Proust, som ju skildrar en värld så främmande från min som man kan tänka sig; ändå sitter man fast. Om Solstad kan man säga att han i sina romaner skriver mitt i den norska verkligheten med sina övergångsbiljetter i kollektivtrafiken i Oslo, Björn Hansen har räknat ut hur långt man hinner inom en timme, sina mobilsurfande ungdomar och bloggande unga kvinnor – men hans hjältar i de olika romanerna har hoppat av och gömt sig, som Bj. Hansen, som han heter här, i sin "drittleilighet" i Grönlandsområdet i Oslo. Solstad var en tid inne i den vänstersinnade folkliga rörelse som drog fram över världen på 60- och en bit in på 70-talet men sedan ebbade ut och svängde åt andra hållet. Han tog i Gymnasielärare Pedersen avstånd från "den stora politiska väckelsen som har hemsökt vårt land", inte utan humor och litet kärlek; men ett avstånd. Därefter har hans romanfigurer mest gömt sig bakom gardinerna i sina lägenheter, bevittnat mord utan att ingripa, ja t.o.m hjälpt till att forsla bort liket, eller själva, som kemner Hansen, gjort sig skyldiga till försäkringsbedrägeri, straffats för det och hållit sig undan vänner, barn och barnbarn. Nu är Bj. Hansen, och kanske även Solstad?, vid vägs ände. I "Roman 2019" dyker helt oväntat hans enda barnbarn upp och flyttar in i hans lilla enrummare där böckerna klär väggarna från golv till tak; sonsonen ska studera litteratur vid universitetet. "Du är en opprörer med en negativ ånd" säger sonsonen till honom och trots att han valt ett liv som enstöring piggar Wiggos besök upp honom, den korta tid de får tillsammans. Efter ett uppträde med sonsonens flickvän, ännu en Solstadsk skröna, dör Björn Hansen i armarna på honom: "fred vare med ham, ja med dem begge", slutar romanen.
  Nu har det blivit söndag och ännu en av denna vinters mörka och gråkalla dagar. Idag går vi på Husbys och Akalbys marker, stora gärden, en enda åker är lika många hektar som en hel gård i min hemby, och hårt drivna skogar. Vi fikar vid ett av torpen, en jägare stannar sin bil och vill att vi ska gå en annan väg, han ska släppa sin hund i såten bakom oss. De jagar hjort idag och kanske är det därför som den jägare som passar i en åkerkant släpper förbi två rådjur, det är ingen idé att stanna till och fråga honom, han vill minst av allt prata med oss. Han är lika tillsluten som en Björn Hansen, vi jägare blir lätt sådana när det kommer söndagsvandrare mitt i drevet! Eller står han, liksom jag, och funderar över vad den norske författaren vill med sina romanfigurer? Lika litet som man vet var haren har sin gång, kan man vara säker på vad som rör sig i huvudet på en jägare, på pass vid Björkholmen, med Husbyån i fonden och där det en gång i tiden fanns ett vad över ån! (2020-01-27)

Jag har tidigare skrivit om flera av Solstads böcker Här!







Stigarna till Fräkensjön.
Sjön ligger längst i norr på byns mark, alldeles intill rågången mot Gryta, det finns ingen väg dit, bara på kartan, lantmätaren ritade in en väg vid laga skiftet och den noteras fortfarande som en samfällighet på nutidens kartor, men den finns som sagt inte och kanske var den aldrig mer än de stigar, som leder dit idag – eller ledde, det moderna skogsbruket drar fram som en fjärde inlandsis och sopar igen de gamla spåren. Den första gången jag var där kunde man ännu gå den östra vägen över Törsbergskärret och Vänslekärret och sedan följa stigen fram till sjön. Smen brukade sitta där på älgjakten, det var en öppning i skogen längs stigen och säkert ett bra pass mellan sjön och den redan då övergivna, men ännu öppna, åkern. Det var jag, mamma, Lotta, Anna Lisa, Maggan och Marianne som gjorde sällskap dit. Och Anders, som släpade en kanot med sig. Vi fikade vid sjön, metade och fick några tusenbröder, mer var det inte. Senare en kväll gick vi dit och lade i några kräftburar, vi fick en enda kräfta, men en stor en, vill minnas att den mätte 12 cm, så stora fick vi aldrig hemma i den rika men hårt fiskade kräftsjön. Vi var dit en gång till, med pappa, när vi kom fram var det mörkt och han ställde ifrån sig ryggsäcken på ett jordgetingbo. Syrran blev stucken där i mörkret, flera gånger; men några kräftor fick vi inte.
  Nu går jag till sjön västerifrån, upptäcker ännu en råsten, Nr 1A, bevarad ända sedan Skiftets tid, den bör alltså vara åtminstone drygt 150 år gammal, fortsätter på den skitiga och sönderkörda vägen ner till Långa kärret, där Erland brukade sitta, och följer sedan stigen runt sjön. I den högstammiga granskogen på östra sidan satt vi också och passade på älg, jag letar förgäves efter en bild som jag tog där 1974, på morfars jacka, som han hade lagt ifrån sig när vi satte upp en koja inför jakten. Istället blir det en suddig bild av kojruinen som den såg ut när Robert och jag gick förbi där inför älgjakten 16 år senare, den 29 september 1991. Nu har många av de resliga träden blåst sönder och ligger i brötar, Alfrida gjorde ett grundligt jobb i Roslagsskogarna, men jag lyckas ta mig förbi dem, på insidan, mot sjön. Här är naturreservat så träden får antagligen ligga kvar och jag vet inte om det är så bra; på andra sidan sjön har det tagits upp ett stort kalhygge efter stormen. Jag tar mig över utfallsdiket, sjön måste vara sänkt men konstigt nog finns det inga anteckningar och inga minnen om den saken i byn trots att den är samfälld och ingår i byns vatten. Kanske därför att den är så liten och här fanns inga kvarnar eller sågar eller andra rättigheter att ta hänsyn till, och dessutom låg och ligger hela sjön på en fastighets mark. Kanske grävde bonden som fick det här skiftet, Litt O, diket och vann de två åkerlapparna på västra sidan, enligt kartorna är de uppodlade efter skiftet. Nu när ingen brukar dem längre och dikena slammar igen återgår de till kärr. Men den timrade sjöboden står kvar, nymålad och fin, mest som ett minne, det är nog ingen från vår by som längre går hit och fiskar.
  Men kanske provar några barn från grannbyns tomtområden fiskelyckan, så som vi gjorde när vi var barn?!
  Hem går jag en annan väg, jag tvärar över det Lilla kärret till den punkt där KilGustav står på pass på den fina bild som pappa tog den 9 oktober 1967. Bakom honom började stigen genom skogen ner till Sandängskärret. Nu går jag samma väg, med hjälp av Fastighetskartan och mobilen, och letar mig fram i kanten på det nyupptagna kalhygget; någon stig finns det inte numera. Men jag når fram till målet och noterar med glädje att Stora granen står kvar, den har trotsat stormarna, men börjar se litet maläten ut. Den var ett säkert riktmärke när man skulle gå stigen åt andra hållet, och ett bra rådjurspass, om jag minns rätt. Det får bli en selfie med granen som bakgrund, så som det anstår den moderna tidens berättare! (2020-01-15)


Råsten No 1A.


Långa Kärret.


Det nyblivna naturreservatet.


Alfrida was here.


Morfars koja.




Nya hygget SV om sjön.








Karin Frostenssons bilder från 60-talet och fram till idag visas drygt två veckor till på Thielska galleriet i Stockholm. Passa på! Och varför inte en Munch som efterrätt! (2020-01-07)






Fortsättning...