Stigarna till Fräkensjön.
Sjön ligger längst i norr på byns mark, alldeles intill rågången mot Gryta, det finns ingen väg dit, bara på kartan, lantmätaren ritade in en väg vid laga skiftet och den noteras fortfarande som en samfällighet på nutidens kartor, men den finns som sagt inte och kanske var den aldrig mer än de stigar, som leder dit idag – eller ledde, det moderna skogsbruket drar fram som en fjärde inlandsis och sopar igen de gamla spåren. Den första gången jag var där kunde man ännu gå den östra vägen över Törsbergskärret och Vänslekärret och sedan följa stigen fram till sjön. Smen brukade sitta där på älgjakten, det var en öppning i skogen längs stigen och säkert ett bra pass mellan sjön och den redan då övergivna, men ännu öppna, åkern. Det var jag, mamma, Lotta, Anna Lisa, Maggan och Marianne som gjorde sällskap dit. Och Anders, som släpade en kanot med sig. Vi fikade vid sjön, metade och fick några tusenbröder, mer var det inte. Senare en kväll gick vi dit och lade i några kräftburar, vi fick en enda kräfta, men en stor en, vill minnas att den mätte 12 cm, så stora fick vi aldrig hemma i den rika men hårt fiskade kräftsjön. Vi var dit en gång till, med pappa, när vi kom fram var det mörkt och han ställde ifrån sig ryggsäcken på ett jordgetingbo. Syrran blev stucken där i mörkret, flera gånger; men några kräftor fick vi inte.
Nu går jag till sjön västerifrån, upptäcker ännu en råsten, Nr 1A, bevarad ända sedan Skiftets tid, den bör alltså vara åtminstone drygt 150 år gammal, fortsätter på den skitiga och sönderkörda vägen ner till Långa kärret, där Erland brukade sitta, och följer sedan stigen runt sjön. I den högstammiga granskogen på östra sidan satt vi också och passade på älg, jag letar förgäves efter en bild som jag tog där 1974, på morfars jacka, som han hade lagt ifrån sig när vi satte upp en koja inför jakten. Istället blir det en suddig bild av kojruinen som den såg ut när Robert och jag gick förbi där inför älgjakten 16 år senare, den 29 september 1991. Nu har många av de resliga träden blåst sönder och ligger i brötar, Alfrida gjorde ett grundligt jobb i Roslagsskogarna, men jag lyckas ta mig förbi dem, på insidan, mot sjön. Här är naturreservat så träden får antagligen ligga kvar och jag vet inte om det är så bra; på andra sidan sjön har det tagits upp ett stort kalhygge efter stormen. Jag tar mig över utfallsdiket, sjön måste vara sänkt men konstigt nog finns det inga anteckningar och inga minnen om den saken i byn trots att den är samfälld och ingår i byns vatten. Kanske därför att den är så liten och här fanns inga kvarnar eller sågar eller andra rättigheter att ta hänsyn till, och dessutom låg och ligger hela sjön på en fastighets mark. Kanske grävde bonden som fick det här skiftet, Litt O, diket och vann de två åkerlapparna på västra sidan, enligt kartorna är de uppodlade efter skiftet. Nu när ingen brukar dem längre och dikena slammar igen återgår de till kärr. Men den timrade sjöboden står kvar, nymålad och fin, mest som ett minne, det är nog ingen från vår by som längre går hit och fiskar.
Men kanske provar några barn från grannbyns tomtområden fiskelyckan, så som vi gjorde när vi var barn?!
Hem går jag en annan väg, jag tvärar över det Lilla kärret till den punkt där KilGustav står på pass på den fina bild som pappa tog den 9 oktober 1967. Bakom honom började stigen genom skogen ner till Sandängskärret. Nu går jag samma väg, med hjälp av Fastighetskartan och mobilen, och letar mig fram i kanten på det nyupptagna kalhygget; någon stig finns det inte numera. Men jag når fram till målet och noterar med glädje att Stora granen står kvar, den har trotsat stormarna, men börjar se litet maläten ut. Den var ett säkert riktmärke när man skulle gå stigen åt andra hållet, och ett bra rådjurspass, om jag minns rätt. Det får bli en selfie med granen som bakgrund, så som det anstår den moderna tidens berättare! (2020-01-15)
Råsten No 1A.
Långa Kärret.
Det nyblivna naturreservatet.
Alfrida was here.
Morfars koja.
Nya hygget SV om sjön.
Karin Frostenssons bilder från 60-talet och fram till idag visas drygt två veckor till på Thielska galleriet i Stockholm. Passa på! Och varför inte en Munch som efterrätt! (2020-01-07)
Fortsättning...