Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg







Posthistoria: Postverket under Pariskommunen.
Det är i år 150 år sedan Pariskommunens dagar våren 1871. Här en artikel som jag skrev för tidningen Postnumret 1979.

Den 18 mars 1871 utropade Parisarbetarna Kommunen. Man kan säga att det var den första arbetarstaten – eller i varje fall embryot till en sådan; föregångaren till oktoberrevolutionens ryska. sovjeter och den kinesiska revolutionens folkrepublik. Kommunen fick leva i endast dryga två månader. Den 24 maj hade storborgarna återerövrat staden. Ett fruktansvärt blodbad – där minst 30.000 arbetare och andra som hade stött Kommunen mördades – blev här, liksom i t.ex. Finland 1918, den hotade överklassens besinningslösa hämnd.
  Kommunens historia blev kortvarig och den hann inte uträtta så mycket, men vi kan ändock se en del exempel på vad arbetarna använde makten till den korta tid de nu innehade den. Man ersatte den stående armen med folkbeväpning; man skiljde kyrkan från staten och den religiösa undervisningen togs bort ur skolorna; ämbetsmän gjordes valbara och dessa ooh alla andra som valdes gjordes direkt ansvariga inför dem som valt dem – de kunde när som helst avsättas av väljarna; lönerna sänktes för alla f'örloendevalda, dessa skulle uträtta sitt arbete till arbetarlöner; nattarbetet i bagerlerna förbjöds; fabriksägarnas privata straffsystem mot arbetarna förbjöds; osv.
  I det här numret av Postnumret ska vi publicera det kanske intressantaste avsnittet hittills i vår serie "Posthistoria", nämligen ett utdrag ur en bok av en av Kommunens egna soldater, Lissagarays "Kommunen 1871". Här beskriver han Postverket under dess 72 dagar och vilka åtgärder Kommunen vidtog för att sätta det på fötter igen.

"Större delen av dessa ämbetsverk leddes av arbetare eller tjänstemannaproletariat. Överallt räckte det till med fjärdedelen av den vanliga personalen. Postdirektören Theiss, en ciselör, fann hela postverket förstört, avdelningsbyråerna stängda, frimärkena undangömda eller undanskaffade, materielen, såsom sigill, stämplar och vagnar osv. slungade huller om buller, kassan tömd till botten. Plakat, som slagits upp i salama och på gårdarna, befallde tjänstemännen att vid risk att annars bli avskedade bege sig till Versailles. Theiss ingrep raskt och energiakt. Då de lägre tjänstemännen kom för att göra sig i ordning för avfärd, talade han till dem, klargjorde ställningen och lät stänga dörrarna. Den ene efter den andre lät förmå sig att stanna kvar, sedan några tjänstemän, som voro socialister, erbjudit sina tjänster. De som först anställdes, fick ledningen ar Verkets olika avdelningar. Man öppnade avdelningsbyråerna och inom 48 timmar var postbefordringen i Paris åter i gång. Skickliga agenter kastade in de brev, som var avsedda för landsorten, på byråerna i St Denis, ja på tio mils omkrets kring staden! För befordringen av breven till Paris lämnade man det personliga initiativet fritt spelrum. Ett högre råd tillsattes, som höjde brevbärarnas och byråtjänstemännens löner, förkortade och fastställde överarbetstiden, så att arbetarnas duglighet framgent kunde fastställas genom noggrann prövning"

Noter.
1) Theiss var den av Kommunen tillsatte direktören.
2) Borgarnas regering hade vid upproret flytt till Versailles.
3) Paris var fullständigt omringat, dels av tyska, dels av den borgerliga Versailleregeringens trupper.

I en bilaga i sin bok bifogar Lissagary ett utdrag ur en redogörelse som Theiss själv skrivit ned.

Artikeln publicerades i Postnumret 1/1979. Tidningen gavs ut av postklubben I Täby. HÄR finns ett tidningsarkiv!
HÄR en länk till artiklar om svensk postfacklig historia.

Pariskommunen krossades, men det ironiska, och hoppfulla!, är att en av dess deltagare, Eugène Pottier, bara någon månad efter nederlaget skrev den text som har blivit den internationella arbetarrörelsens främsta kampsång, Internationalen. Musiken skrevs några år senare av den belgisk-franske kompositören Pierre Degeyter.

Bilden. Kyrkogården Père Lachaise i Paris, minnesmärket över de kommunarder som mördades i maj 1871.






Desinformatörerna.
Det är pinsamt att höra ordföranden i riksdagens socialutskottet, kristdemokraten Acko Ankarberg Johansson och moderaternas ledamot Camilla Waltersson beklaga sig över att regeringen inte har informerat dem om att vaccin blir försenat och att det kan påverka tidsplanen för den svenska vaccineringen, osv. Lyssnar de inte på radio och ser de inte på tv och läser de inga tidningar? Och hade inte regeringen nån dag innan kallat dem till ett möte och informerat om vad de visste? Jo, de vet naturligtvis vad som gäller, de är inga kompletta idioter, även om man kan tro det när man hör dem. De måste bara göra partipolitik av saken. Dels för att komma åt regeringen, kritisera dem, och kritisera dem; vad de än gör. Dels, och framför allt, köra en cover up. Det är ju dom som allra ivrigast ville ha in oss i det EU som återigen har visat sin inkompetens och maktlöshet och underkastelse gentemot storbolagen och USA. Du skall inga andra vacciner hava jämte mig, och därför har man vägrat att leta efter andra alternativ än de USA och Storbritannien har att erbjuda. Kina och Ryssland ska bojkottas, ekonomiskt och politiskt, det har Washington bestämt, och därför inga ansträngningar att köpa vaccin från det hållet. För våra svenska högraste politiker handlar det också om att få oss att glömma att det var deras regering som skrotade beredskapslagren och beredskapen överhuvud taget. Vi ska också glömma att det är de som hårdast har dragit undan resurser från sjukvården för att gynna sina konsultkompisar och berika mina grannar här på Lidingö. In på scenen kliver så denna morgon dessutom en man från MSB, Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap, som i gott sällskap med SÄPO, Försvarshögkvarteret och delar av media är de mest hjärntvättade vi har att erbjuda i det här landet. Nu är det i och för sig litet svårt att veta, när man lyssnar på intervjun, om det är nyhetsredaktionen som söker uttalanden som ska gå i en viss riktning, husbondens röst, eller om det är den intervjuades egen trosuppfattning som vi får höra. Hursomhelst handlar det förstås om att “främmande makt” (gissa vilken!) bedriver en “påverkanskampanj på en än så länge låg nivå” där man så tvivel om vaccineringarna i allmänhet och Astra Zeneca i synnerhet men också inför den egna befolkningen talar illa om Sverige. Där kom jag att tänka på USA och Trump, som ju använde Sverige som ett negativt exempel “inför den egna befolkningen”; men det är nog inte honom och det landet som MSB avser!
  Det intressanta med MSB och SÄPO, de brukar tala samma språk, är att det de säger om “påverkanskampanjer i syfte att destabilisera” stämmer så väl in på vad våra högraste politiker sysslar med. Deras ändlösa krypskytte där man inte har något konstruktivt att komma med utan sysslar med att sopa igen spåren efter de egna gigantiska misslyckandena, är om något desinformation av den typ som MSB och SÄPO varnar för. Det är bekymmersamt att de har så god hjälp av våra politiska journalister, vilket också avspeglar sig i debatten kring liberalernas och kristdemokraternas ytterligare steg åt höger. Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten, sade en gång bondeförbundaren/centerledaren Gunar Hedlund. Det sätt som de stora media nu, från morgon till kväll, behandlar högerpartiernas SD-flirt är ett sätt att propagera och vänja oss vid den tanken: den socialdemokratiskt styrda regeringen är skjuten och nu, nu äntligen, ska den råa högerpolitiken få styra, utan några kompromisser. (2021-03-17)





En bit Roslagsleden.
Jag gick idag en bit på Roslagsleden, och litet utanför. Parkerade efter Harsbro, där den nord-sydliga vägen börjar. Gick förbi Strömsberg, tittade in till den åker som ligger litet vid sidan av vägen mellan Strömsberg och Mösundet och tyvärr har börjat växa igen, jag undrar vad den heter, det står inget namn på någon av kartorna; förbi Mösundet, som förr hette Skogvaktartorpet, och hygget norr om torpet. Nu hade sånglärkorna börjat sträcka, härligt! I höjd med L:a Harsjön vek jag av och gick vägen som slutar med en vändplan nere vid Tärnan. Mötte en timmerbil som hämtade av det virke som Danviken har avverkat i vinter. Det nya stora hygge man ser från vägen är södra delen av det som på 1795 års karta hette Långbrokärret och det mindre Hästkärret. Den norra delen av kärret avverkades för ett par år sedan. Tänkte mig trädlärka på hygget, men icke. 1795 skrev lantmätaren om de här kärren att de kunde "med mycken kostnad rödjas till eng". Så blev det uppenbarligen inte men de dikades nog ut och så småningom planterade man skog på de gamla kärrbottnarna. När man passerat hyggena har man Bromseby naturreservat på höger sida en bit in i skogen. Den västra delen av reservatet är ett kärr, Kvarnkärret, som 1795 var bevuxet med ung björkskog, kanske hade man tidigare slagit starren på kärret. Nu växer där skvattram och tätt med småtallar. Här fick jag glädjande nog höra de tre barrskogsmesarna sjunga, tofsmes, svartmes och t.o.m. talltita. Särskilt den senare har det litet svårt i nutidens industriskogar. Liksom skogsfågeln, jag stötte ingen och såg inte en enda spillning på vägarna. Jag vet att någon emellanåt rapporterar en tjäder på Artportalen, men de kan inte vara många! Skogsbruket, men också räven, mården och numera också grisarna gör livet svårt för dem. Nu var det dags för vandringens höjdpunkt, fikat i solen vid Tärnholm, som fick det namnet först vid sekelskiftet 18-1900, innan dess hette det “Gamla Bromseby” i husförhörslängderna och på kartan. Jag gladdes åt att den arrendator som tog över efter Bengt i Kastvreten har betesdjur i backarna runt gården. Efter fikat återstod en transportsträcka tillbaka till bilen, men kunde inte låta bli att ta en bild av Kasmokärret, som jag många gånger tänkt att jag skulle undersöka. Nu såg jag att man hade gallrat i kärret. Vid Kasmokärret rinner f.ö. ett dike ut som kommer uppe ifrån naturreservatets södra del. (2021-03-16)


Strömsberg.


Strömsberg.


"Åkern litet vid sidan av vägen"


Mösundet


Norra deleln av Långbrokärret.


Södra delen av Långbrokärret.


Kvarnkärret, Bromseby naturresevat, norra delen.


Kvarnkärret.


Tärnholm.


Kasmokärret.





Hertsby udde
Skogsrotens båtsmanstorp i Garns socken låg besvärligt till.
  Det gick en stig eller en enklare körväg i dälden mellan de höga bergen ner till Hertsby udde. Kanske var den lättare att gå på den tiden när det bodde folk här och skogen var betad och innan nutidens skogsbruk kört sönder och röjt sly tvärs över stigen. Den siste båtsmannen gick härifrån en dag i det första decenniet på 1800-talet men kanske brukades den lilla ängsbit som hörde till stället ännu en tid.
  Häromdagen tog vi oss ner till udden. Svartmesen sjöng för oss och sånglärkorna sträckte över våra huvuden; äntligen vår! Grävlingen hade varit ute och luftat sig på natten, kanske var de rentav två som hade gått tillsammans. Två vildsvinsspår korsade vår väg; någonting som vår båtsmannafamilj aldrig råkade ut för. Vi letade efter spår från torpet och hittade den “Äng af förra Båtsmanstorpet” som lantmätarens skrev in i laga skiftesprotokollet från 1841. Den var dikad så kanske hade den t.o.m. varit åker ett tag. Resten av marken mellan bergsknallarna hade han värderat som “afrösningsjord”, dvs mark som lantmätaren bedömde som “inte odlingsvärd”. Några spår efter husen som legat här hittade vi inte. Däremot bor här numera bävern, jag trodde att de hade övergivit hyddan men den såg ut att vara använd; intill låg några nyligen fällda småbjörkar. Någon bäver lär inte ha funnits i sjön på båtsmännens tid, även om den utrotades i Sverige först 1871; efter återinplantering har den som bekant återkommit på bred front!
  En stor ek vaktar udden, kanske planterades den som vårdträd i början av 1700-talet; den och åkerlappen och anteckningarna i husförhörslängden och lantmätarens protokoll får så här långt bli minnet av ett torp och en båtsmannafamilj som bodde här för 200 år sedan! (2021-03-15)



"Båtsmanstorpets äng", som troligen brukats som åker, av dikena att döma.


Bäverhyddan.


Här har bävern gått hårt åt björkskogen!


Exermanstorpet på Bromseby. Båtsmanstorpet vid Hersby udde flyttades kring 1805 till Exermans. Kanske flyttade man torpstugan vid Hersby till Exermans, eller också byggde man nytt. Exermanshuset har troligen stått här sedan ca 1805.





Ett älskande par har slagit sig ner mitt bland vildsvinen och jakthundarna och längst ner till höger ser vi en adorant eller är det bara en jägare eller herde som försöker stoppa flocken? Enbart fantasin sätter gränser. Hemsta, Boglösa s:n, Enköpings k:n.

En liten rundtur i Trögden.
Vad gör man en kall och blåsig söndag i mars när snön är borta och isarna har ruttnat? Man åker till Trögden och tittar på hällristningar! Vi har båda varit här, för länge sedan, men har glömt det mesta. Vi besöker de "fyra stora" i Boglösa s:n söder om Enköping: Brandskogsskeppet, Hemsta, Rickeby övre och Stora Rickeby. Det är iskallt och det är bra för då får vi gå nästan ensamma och kan studera ristningarna i lugn och ro, och ta några bilder. Visst ser man att det är människor som avbildats, i helfigur eller bara som fotsulor, mest män, ibland beväpnade åt båda hållen, om man så säger, ett älskande par?, några kvinnor i Rickeby och där också en livklädnad, båtar, massor av båtar, alla hällarna låg vid strandkanten när de ristades, havet stod 20 meter högre än idag och sträckte sig långt in över det som idag är enköpingsslätten – och grisar! Dessa förb-nnade vildsvin som våra tiders jägare har släppt loss över landet, nu är de tillbaka så som det tydligen såg ut för 3.000 år sedan eller så. Då, ungefär samtidigt som de stora rikena blomstrade i Egypten och Främre Asien och faraonerna lät beskriva världen med sina hieroglyfer och assyrierna med sin kilskrift, låg man på knä och knackade in en flock vildsvin som jagas av en hund på en häll vid havsstranden här långt uppe i norr. Det är en svindlande tanke. Här finns ännu inga runor att läsa, det skulle dröja sådär 2.000 år eller så, men många bilder, och bara fantasin sätter gränser för hur de ska tolkas; vad vill de säga oss? Här några exempel! (2021-03-07)



Karta som visar hur högt havet stod när ristningarna gjordes.


Brandskogsskeppet. Notera mannen nere till höger som bär skeppet på sina axlar. Varför?


En s.k. "adorant", en man i tillbedjande ställning, naken och beväpnad åt båda håll, svärdet och fallosen! Brandskog.


Skepp, och åter skepp! Besättningen, männen vid paddlarna eller årorna, man hade inga segel, är stiliserade som streck. Hemsta.


Vy över Hemstahällen med omgivande jordbrukslandskap.


Fötter på hällen vid Hemsta.


Det är inte bara vildsvinsplågan som vi har gemensamt med dessa bronsålderns "svenskar" utan även hjortarna! Eller plåga förresten, för dem var det antagligen ett livsnödvändigt jaktbart vilt; för oss är det bara jaktbart. Och ett bekymmer för den majoritet som inte intresserar sig för jakten men vill ha sina odlingar i fred! Hemsta.


Den bortersta hällen vid Övre Rickeby med alla sina figurer.


Här dök det plötsligt upp några tamgrisar istället för vildsvin! Övre Rickeby.


På Stora Rickebyhällen finns en livklädnad avbildad och intill den några kvinnofugurer.






Skogsroten.

Efter boken om min hemby i Roslagen, Anderssvedja, som blev klar i somras, har jag inlett arbetet med en bok om den gård i skogen, Hersbyön, som vi arrenderade av Östanå gods i 25 år. Men tangenterna går inte alltid raka vägen utan ger sig gärna ut på en egen liten omväg och plötsligt befann jag mig istället vid några andra gårdar i det område som t.o.m. i husförhörslängderna kallades för "Skogsroten": Tärnholm och Bromseby och den här gången framför allt torpen Nöjden och Exermans, kära platser som jag besöker regelbundet, oftast på vintrarna när isen ligger på sjön Tärnan. Faktum är att vi stod i kö hos Danviken för att få hyra något av ställena för sådär trettio år sedan och vi låg tvåa när Exermans skulle byta hyresgäst, men vi kom inte närmare än så. Istället blev det som sagt ett torp under Östanå. Nu till saken!

Vi börjar med en bild från den 11 februari 2015: Dammen vid Bromseby, eller Brymsaby som det ... fortsättning!






Kapitolium light.
Jag lyssnar till Riksdagens utrikespolitiska debatt den 24 februari och inser återigen att vi är USA:s 51:a delstat. I alla fall i politikerkastens värld. Samtliga partiers utrikespolitiska talespersoner är så impregnerade av det amerikanska tänkandet att riksdagen i deras händer förvandlas till ett Kapitolium light. De styrs alla – alla! – av den dagordning som tidigare Trump och nu Biden – och de som styr dem – har satt upp.
  Utrikesminister Ann Linde inleder visserligen med att "den svenska alliansfria säkerhetspolitiken ligger fast" samtidigt som "EU är den viktigaste utrikespolitiska arenan" och det nordiska samarbetet är viktigt (men "har utsatts för påfrestningar under pandemin") och också FN är viktigt, "vi är en av världens största givare" – men till slut landar även hon i den "starka transatlantiska länken", dvs samarbetet med USA. Ett samarbete som nu, när de har valt en ny president, ska fördjupas.
  Moderaternas Allan Widman lät sig inte nöjas med de orden utan gick ut hårt och fäktande med armarna krävde han att regeringen – läs: socialdemokraterna – ska anamma den "NATO-option" som det högraste blocket (m, sd, c, l, kd) har röstat igenom i riksdagen (tack vare den stabila högermajoritet som svenska folket valde 2018. Jag tror inte att alla har förstått det). Visst finns det nyanser. Utrikesminister Ann Linde bemötte faktiskt Widman & co:s anfall, med stöd av vänsterpartiets Håkan Svenneling. De påpekade att det skulle skapa en än större osäkerhet i vårt närområde om Sverige så definitivt skulle bytta fot i NATO-frågan. Och, vilket Svenneling anförde, ett NATO-medlemskap innebär inte bara att vi får stöd i en krissituation – vi måste också ställa upp när andra begär hjälp, exempelvis Turkiet i sina angrepp på granländerna. Turkiets Erdogan är en av de ledare som det i den svenska politikerkastens värld är OK att kritisera. Turkiet är ju litet på kant med USA och därför är det fritt fram. I synnerhet för vänsterpartiet, som verkar ha gjort det till en hjärtefråga att ifrågasätta Turkiets och Erdogans politik – antagligen därför att de har många kurder som medlemmar. Annars är det ju bara de stater och regeringar, eller "regimer" som dessa balanserade politiker brukar uttrycka sig, som USA har satt upp på listan som våra riksdagspartier kritiserar: Ryssland, förstås, och Kina, och Iran, Syrien, Palestina, Vitryssland, Venezuela och Kuba, (de glömde visst Nordkorea idag, i alla fall i den större del av debatten som jag lyssnade igenom; bakläxa!). Visst finns det en hel del att kritisera i framför allt de råkapitalistiska Ryssland och Kina, men ändå: urvalet! Det är Washingtons agenda! Moderaternas Allan Widman, sverigedemokraternas Markus Wiechel, centerns Kerstin Lundgren, vänsterpartiets Håkan Svenneling, liberalernas Fredrik Malm, kristdemokraternas Lars Adaktusson, miljöpartiets Camilla Hansén – varför kritiserar de inte Satan själv, USA? Jo, Svenneling var litet kritisk mot dem, men inte de andra. Tvärtom, de vill ju att vi än hårdare ska krypa upp i famnen på dem. De kräver, och genomför, sanktioner, och återigen sanktioner, kännbara sådana, mot Ryssland, Iran, Venezuela, Syrien, osv. Men inte mot det USA, som bedrivit de flesta krigen, har gjort och gör sig, senast häromdagen, skyldiga till otaliga folkrättsbrott, mördat miljoner och återigen miljoner människor i de värsta förbrytelserna sedan Hitlers tid. Men icke ett ord om att de ska straffas! De är samtliga bekymrade över att Navalnyj har fängslats och tar till hårda metoder för att stödja honom – men inte en enda av dessa politiker ens nämnde Julian Assanges öde. Han, som till skillnad från exempelvis Navalnyj, faktiskt har gjort en stor insats för mänskligheten när han och Wikileaks avslöjade USA:s krigsbrott i bland annat Irak. De nämnde inte heller de oskyldiga människor som ruttnar i USA:s koncentrationsläger i Guantanamo, som för övrigt är en del av Kuba som man brottsligt ockuperar. Det Kuba som våra politiker, eftersom det står på USA:s lista, samfällt kritiserade. Men inte ett ord om statskuppen i Bolivia, eller Colombia där högern nu slaktar den ena bondeledaren efter den andra. Istället stöder man samfällt, men möjligen med en viss tvekan från vänsterpartiet, skojaren Guaido och USA:s ansträngningar att genomföra en statskupp i Venezuela för att kunna lägga beslag på oljan. För att inte tala om stödet och det nära samarbetet med Saudiarabien, som inte nöjer sig med att fängsla oskyldiga utan styckmördar dem på landets ambassader. Och så vidare. De oroar sig alla över Irans kärnenergiprogram, men accepterar att Israel, till skillnad från Iran, redan har kärnvapen. Istället hyllar man, som Adaktusson och SD:s Wiechel, de två främsta Israelvännerna i församlingen, Israel som "Mellanösterns enda demokrati". Pyttsan!
  Kärnvapen är för övrigt en annan fråga som belyser vår elits underkastelse under USA. Sverige var med och initierade FN:s avtal om förbud mot kärnvapen men när det var dags att skriva under backade vi ur. Efter påtryckningar från USA. Margot Wallström som var med och drev frågan om ett kärnvapenförbud fick se sig överkörd av partikamraterna och valde då att avgå som utrikesminister. Istället kom Ann Linde, som i dagens debatt försökte trösta oss med att Sverige istället för det fega avhoppet från FN:s avtal ska inrätta ett "kunskapscentrum" om kärnvapen. I Uppsala. Tack för det!
  Hudiksvalls fredsdagar hade tidigare i vinter bjudit in Rysslands ambassadör för att diskutera kärnvapenfrågan. Vänsterpartiets och miljöpartiets lokalavdelningar stod som medarrangörer. Det skulle de inte ha gjort! Man får inte samtala med ryssarna, och allra minst deras ambassadör, att de inte har lärt sig det! Moderaternas Hans Wallmark hade uppmärksammat tilltaget och skrivit en insändare om saken i tidningen Hela Hälsingland. Nu tog han upp frågan även i riksdagens utrikespolitiska debatt, så viktig anser han den är, och ställde återigen vänsterpartiet och miljöpartiet till svars. De två partierna gjorde förstås avbön, även de anser att ryssar får man inte tala med; dem får man bara spotta på.
  Att miljöpartiet faller undan är inte så konstigt, de har ju rensat ut de företrädare som har vågat kritisera USA:s krig och andra övergrepp av den arten. Tydligen har även vänsterpartiet gjort det, kanske hoppas de få sova lugnt om nätterna när de gör moderaterna och de andra hökarna till lags. Att de inte har något för det bevisades återigen när Wallmark, i riksdagens utrikesdebatt, angrep Svenneling om "kommunismen", som ännu finns med i ungdomsförbundets program. "Kommunismen är en våldsmarkör", förklarade Wallmark. Svenneling lät sig tyvärr hunsas även i den här frågan (liksom han gjorde om Kuba, Venezuela, Palestina). Istället borde han ha svarat Wallmark, att om man vill anklaga "kommunismen" för de brott som begicks i bland annat Sovjetunionen på det sätt som exempelvis Forum för levande historia i Stockholm gör (de har en hel avdelning om "kommunistiska regimers brott mot mänskligheten") ska man också, om man är det minsta konsekvent, anklaga "kapitalismen" för alla de brott som kapitalistiska regimer har begått. "Kapitalismen" är om något en våldsmarkör! Hitlertyskland var en kapitalistisk stat. De sex miljonerna judar och de 35 miljonerna slaver som de mördade är ett av kapitalismens allra värsta brott mot mänskligheten. Så skriver man inte i historieböckerna. Istället använder man en annan term, "förintelsen", för att dölja att judemorden var ett utslag av den mest råa kapitalistiska maktutövning. Liksom USA:s alla krig är det, de miljoner som mördades i de sydostasiatiska krigen är också ett exempel på "kapitalistiska regimers brott mot mänskligheten", liksom Israels ständiga mördande. Men det vill ju inte Wallmark, Adaktusson, Wiechel & co kännas vid. Och tyvärr gör inte heller Svenneling & co något för att förklara saken för dem!
  Efter den här genomgången måste man fråga sig varför dessa våra politiker är så enögda, så hjärntvättade, rent ut sagt så korkade. Det finns en materiell grund för det. De är marionetter som våra kapitalägare har ställt upp på scenen. Kapitalägarna ser fortfarande USA:s härskande skikt som en garant för deras makt och rikedomar. De ska skydda dem när vi kommer till dem, sjungande Gunder Häggs sång "Farbror Jakob": Vi ska ta dina pengar, du kommer inte undan. Men därav följer också att de måste lyda Washington. Gör de inte det så blockerar de deras affärer och spärrar deras konton, på det sätt som de gör med de stater som inte gör som de säger.
  Vi slutar här, utrikesdebatten pågick i sex timmar, den finns att lyssna till på riksdagens hemsida, mycket sades, men mycket gick i en evighetsslinga med samma innehåll, i denna Kapitoliums ekokammare! (2021-02-26)

PS. Svenneling gjorde ett mesigt intryck i debatten, liksom hela Vänsterpartiets utrikespolitik är det. Dock ska sägas att partiet faktiskt i december 2020 i riksdagen röstade emot att Sverige ska fortsätta att delta Natos utbildnings- och rådgivningsinsats Resolute Support Mission (RSM) i Afghanistan. Det gjorde även SD. Alla övriga partier röstade för fortsatt deltagande i USA:s krig mot Afghanistan.






Rött och blått - nu ligger min årsbok för 2020 ute på Blurb. Följ länken om du vill kolla in den! (2021-02-23)







En bild från idag: Red ut det här trasslet den som kan! Rådjur ser jag, och hare. Och troligen en eller flera rävar. Men resten? Ibland tvingas man lämna en del frågor obesvarade!
  Solen sken över snön, och mot oss, hela dagen. Uppe på skogen hade grisarna korsat vägen, på flera ställen. Och en låg död i ett dike, troligen ihjälkörd, en smitningsolycka. Två älgar håller till längst upp mot grannbyns marker och en nere vid landsvägen. Rådjur och åter rådjur, de är där det bjuds mat, alldeles nertrampat kring saltstenen och utfordringen inne på Sigfrids. Mård på tre ställen, de håller alltså ställningarna, den som förr i tiden var så ovanlig i de här skogarna. Vi skrämde upp en sork, eller näbbmus? på vägen. Jäklar vad bråttom den fick att krypa ner i snön igen! En talltita varnade uppe vid Grytahygget, en korp hördes, talgoxe, blåmes och nötväcka; annars tyst. Så tyst som det bara kan bli en vindstilla dag i en snötäckt skog, långt borta från staden och de stora vägarna. (2021-02-15)






Favorit i repris: Det lilla huset med de vackra holkarna, en sump och många drag. Ursprungligen Eremitkojans tvättstuga. När den sista arrendatorn lämnat det stället i slutet på 50-talet drogs stugan på isen över till granngården där den blev till bastu. (201-02-12)


Den svarta ån.



Storsjön mot Hersbyön.







Mera skidor.
Tänk att snön ligger kvar – och åtminstone tio dagar till, om man ska tro SMHI!
  Dagens skidtur startade återigen vid Brollsta golfklubb. Det är många som åker skidor på den banan, men de flesta väljer antingen den mellersta delen där det som regel finns spår som andra har dragit upp eller också den västra delen, mot gamla Norrtäljevägen, där någon (idrottsföreningen?) gör fina spår med maskin. Vi hade litet andra planer idag så vi valde att åka upp mot den mindre östra delen av banan och tvärade över den fram till Sätermossen. Hit fick vi spåra själva, tungt, åtminstone tre decimeter lössnö. Sedan åkte vi på den nyligen plogade vägen som går i nord-sydlig riktning mellan Vrangen och Harsbro. Vi åkte inte till vägs ände utan vände vid L:a Harsjön och pausade vid Roslagsledens fina rastplats på östra sidan av sjön. Idag var vi ensamma här, på sommaren är det många som går hit och badar. På tillbakavägen mötte vi ett ungt par som tänkte övernatta vid sjön. Det är mest plantageskog längs vägen utom högst upp på hällmarkerna. Den enda fågelobsen idag var tofsmes. Det verkar som att det är den av skogsmesarna (talltita, svartmes och tofsmes) som klarar de nya skogarna bäst, i alla fall är det den som vi oftast ser och hör i de här markerna. Korpen brukar alltid höras, men inte idag, och inga skogsfågelspår heller. Rådjur är det vanligaste viltspåret, i synnerhet i anslutning till golfbanan. Inte en enda älg syntes till och inte heller någon gris. Undrar hur det är med mården, brukar oftast se åtminstone något spår över skogsbilvägen under en sådan här tur, men inte idag. Däremot ekorre på flera platser. Och någon räv förstås.
  När vi lämnat golfbanan och odlingsmarkerna vid Brollsta och Ådra/Uddra är det mest skog och har alltid varit det. I husförhörslängden kallas t.o.m. den östra delen av området för "Skogsroten". Tidigare fanns det en del åkerlappar som man tagit upp relativt sent. Efter Sätermossen var det ytterligare två torp, Sättralund och Sjöberg vid några mindre odlingar. Sjöberg låg i slänten ner mot norra sidan av L:a Harsjön, säkert ett vackert ställe när det var i bruk. Båda ställena fanns kvar när den Häradsekonomiska kartan ritades de första åren in på 1900-talet, men de sista torparna vid Sätralund verkar ha flyttat ut 1917, om jag tolkar husförhörslängden rätt. Sjöberg troligen ännu något tidigare. Det verkar också som att de togs upp först i mitten på 1800-talet, även om husförhörslängderna är litet svårtolkade eftersom ställena kan ha bokförts under Ådra gård som de då tillhörde. (2021-02-06)


Utsnitt ur Häradsekonomiska kartan (Frösundadelen) över Sättralund.


Utsnitt ur Häradsekonomiska kartan (Rialadelen) över Sjöberg. "Kvarnkärrsmossen" sydost om L Harsjön ingår idag i "Bromseby naturreservat" (som även omfattar den vackra hällmarken öster om kärret.





Den ensamma aspen vid Sätralund.


Utsikt över L:a Harsjön från Roslagsledens vindskydd.







Bilder från idag: Vinter på Lidingö. (2021-02-04)







Fortsättning...