Stefan Lindgren talar på Södermalmstorg på Segerdagen 9 maj 2026.

Segerdagen.
Segerdagen. Ordet känns så främmande idag, när det ena kriget avlöser det andra och Trump har dragit ordet “fred” i smutsen genom att gång efter annan proklamera fred – för att i nästa ögonblick fortsätta och eskalera kriget.
  Den 8 eller 9 maj (beroende på i vilken tidszon man bor) 1945 kapitulerade Tyskland och andra världskriget var (nästan) slut. Segerdagen har sedan dess årligen firats i Europa. Inom EU har man dock omvandlat den 9 maj till en “EU-dag”, det EU som står för allt annat än fred, senast manifesterat i det 1.000 miljarder stora stödet till fortsatt krig mot Ukraina och Ryssland. Den riktiga Segerdagen firas dock fortfarande på sina håll i Europa. I exempelvis Tyskland strejkade den 8 maj 50.000 elever och krävde ett slut på krigen, de krävde fred! I Moskva firar man det förstås, segern i det Fosterländska kriget, även om det i år sker något nedtonat på grund av det pågående kriget mot USA-Ukraina-Storbritannien och Sverige med flera stater. Inom EU har man skrivit om historien och förnekar idag det dåvarande Sovjetunionens avgörande roll i kampen mot de tyska kapitalisternas nazistiska regim. Man suddar ut sitt eget ansvar för att man släppte fram Hitler och man förnekar den avgörande roll som segern mot fascismen hade för de sociala förbättringarna i efterkrigstidens Europa. Kapitalägarna var – liksom efter Oktoberrevolutionen – livrädda för att den goodwill som det socialistiska Sovjeunionen erövrat skulle leda till nya “oktoberrevolutioner” och därför använde de både piskan och moroten för att förhindra nya revolutioner. Nu är det nya tider och nu kastar man morötterna; nu är det piskan som gäller. Krig som redan pågår och tusentals miljarder till vapen inför de kommande än större krigen, men också de inskränkningar i demokratin som de anser nödvändiga för att kunna driva krigspolitiken. Och dessutom har man återigen satt de bruna och svarta kommandona på fötter, den fascism som Dimitrov karaktäriserade “som den mest reaktionära, chauvinistiska och imperialistiska formen av finanskapitalets diktatur”. Vi ser det här hemma i Sverigedemokraterna, senast manifesterat i deras totala förakt för riksdagen (samtidigt som de partier som borde försvara demokratin flaxar runt som yra höns, uppbackade av media; också det en likhet med Dimitrovs tid) – och deras trupper som marscherar på sociala medier men när som helst kan ta steget ut på gatorna. Men Wallenbergana och skiktet runt dem spelar på flera strängar genom politiker av Busch och Kristerssons typ med deras förakt för mänskliga rättigheter och internationell folkrätt. “Israel har gjort världen en tjänst” proklamerar Busch; hon och regeringen stöder fortsatt förstörelse och folkmördande. Även i och mot Ukraina, de gör allt – med våra skattepengar – för att även där förhindra ett slut på kriget.
  Firandet av Segerdagen blev mot den här bakgrunden tyvärr en blygsam historia i Stockholm. Men det blev en manifestation på Södermalmstorg där bland andra Stefan Lindgren talade; talet bifogas.