Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg


Spindlarna
Det är en kraftig dimma i innerskärgården första morgonen efter Norgeresan. Några spindlar sitter två och två och vaktar porttelefonen, undrar vad det är för art. (2014-11-12)





Bilder från Voss, sjätte dagen: Hemresan
Vi åker tåg hela vägen från Voss till Stockholm. 12 timmar tar det idag, i resetidningen läser vi att man ska korta restiden med 1,5 timme i augusti 2015. Det tackar vi för. Nere i Voss är det regn och dis och dimbankar som glider över sjön och längs fjällsluttningarna, men när vi kommer upp en bit i bergen klarnar det upp och solen lyser på de vitpudrade fjälltopparna. Man har byggt in banan mer och mer i trä- och/eller ståltunnar till skydd mot snön, vilket är bra för framkomligheten -- och det är väl trots allt det viktigaste! -- men som turist tycker man det är trist att det blir allt mindre utsikt! (2014-11-11)





Bilder från Voss: tredje, fjärde och femte dagen.
Det gråkalla vädret håller i sig under hela tiden som vi är där. Den tredje dagen är det 40-årskalas för Tua med mycket folk och en god stämning. Den fjärde dagen och den femte hjälper alla till med flytten till deras nyinköpta hus med en vidunderlig utsikt över Voss. (2014-11-08--10)

Panorama över Lönavatnet, Voss, 10 november 2014.

Vangsvatnet, Voss, 10 november 2014.

Klicka på panoramabilderna för större panorama!





Bilder från Voss: Andra dagen.
  Gråkallt och strax över nollan. Vi går den branta stigen upp till Folkemuseet med den vackra museibyggnaden från 1985 och Mölstertunets alla gråa och ännu vackrare hus från 1500-talet och framåt. En magnifik utsikt över hela bygden. Man blir så glad att fylket och en så relativt liten stad (15.000 invånare i kommunen) håller sig med ett så gediget museum. Basutställning om bygdens historia och dessutom bl.a Gudleik Brekkhus "Ridande vossabryllaup", "utskore i tre", som det heter på norsk.
  I en tillfällig utställning visas fotografier av Christian Herheim från Voss med omnejd, tagna åren 1945-56. Man tog så gedigna bilder på den tiden, så långt från mina digitala snapshots! (2014-11-07)

Klicka på panoramabilderna för större panorama!





Bilder från Voss: En vandring längs E18, av alla ställen! Vackra utsikter och en hård trafik! (2014-11-06)

Klicka på bilden för större panorama!





Bilder från Roslagen: Vägen mellan granarna. (2014-11-03)





Bilder från Roslagen: Golfbanan om hösten





Kottlasjön den 31 oktober. (2014-10-31)





Ryssarna på taket
  När miljonärsvillorna på Lidingö ska renoveras sker det till lägsta – och dessutom skattesubventionerade – pris. Hur ska man annars förklara att fyra man arbetar på taket denna frosthalkiga morgon utan någon som helst skyddsutrustning? Tips är lämnat till Arbetsmiljöverket och Byggnads, hoppas att de tar sig tid att åka ut! Den ovanligt duktiga journalisten Randi Mossige-Norheim gjorde en gripande dokumentär om vad som kan hända när giriga arbetsgivare skiter i säkerhetsföreskrifterna och utnyttjar billig arbetskraft.
  – Annars en fin morgon här i innerskärgården med sol i lindarna och ett vackert dis över hamnen. Ha en bra dag och så hoppas vi innerligt att ingen ramlar ner! (2014-10-30)





Några höstbilder från Roslagen idag. (2014-10-22)

Panoramat i större format!





Två dagar och en natt
De flerfaldigt prisbelönta bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har i flera starka filmer utforskat och beskrivit vår samtids Europa. Typiskt nog är de belgare, de lever i hjärtat av det EU där alla spår, men Tyskland rår. EU med sin ständiga, och växande, arbetslöshet – det är liksom en affärsidé med EU. Utom möjligen i Tyskland förstås, det är där som rikedomarna samlas. I Belgien är arbetslösheten "bara" kring 8 procent, ungefär som Sverige, men i länderna söderut stiger den och på några håll är den nu uppe i 25 procent och mer. Belgien är ännu ett välmående land om man jämför med länderna i EU:s periferi, men mycket är byggt på skulder och marginalerna för vanligt folk är knappa. Fortsättning! (2014-10-22)





Ubåt i sikte!
Nu sätts den nya regeringen på prov! Ska de fortsätta med Carl Bildts krigsansträngningar eller sätta ner foten? Vi lever i en propagandakupol där lydmedia 1. talar om (ryska, förstås!) "kränkningar". En enda "kränkning", dvs intrång på svenskt territorium, har hittills inträffat i år, och den var USA/NATO. 2. Man pekar ut Ryssland och påstår att de har ubåtar som opererar inne på svenskt vatten. De uttrycker sig inte riktigt så, men poängen är att vi alla uppfattar, och kommer att minnas det så. Sedan kommer rättelsen om några år, men då sitter propagandan redan fast i minnet och har gjort sin nytta. Som beträffande Ukraina där alla tror att det var ryssarna som sköt ner det malayiska planet. Eller också har kriget redan inletts när tillrättaläggandet kommer. Som i Irak. De kretsar som spelar detta spel leker nu med elden; vi måste hjälpas åt att släcka den! Vår långa period av fred tog i och för sig slut redan 2002 i och med att vi gick med i Afghanistankriget; nu får det inte bli fler äventyr inom eller utom NATO! (2014-10-19)





Älgjakten.
I 47 år har jag gått ut i skogen den första älgjaktsmorgonen. Ifjol blev det en kort första dag: vi sköt fullt redan kl 7 på morgonen. I år blev det nästan ännu värre, eller mera lyckat, hur man nu vill se det: 06.40 sköt en morgonpigg medlem i jaktlaget vårt enda tilldelade vuxna djur. Det blev en 4-taggare fick vi andra veta när vi just hade stigit ur våra bilar för att gå ut till passen. Så kan det gå! Sen blev det en kalv också på eftermiddagen. Dagen blev litet sönderhackad och annorlunda mot alla de gånger som man har suttit hela dagarna i skogen från morgon till kväll: hört sparvugglan med sina konstiga höstläten i mörkret på väg ut till passet, flyttfåglarna som kommer in från Ålands hav när det ljusnat, målflygplanen från LvSS i sina evighetsåttor, och sedan de trötta stegen tillbaka i skymningen. För så är det: det är naturupplevelserna som har varit den största behållningen för min del, det blir inte av att sitta en hel dag i skogen annars. Spänningen ska inte underskattas, och den sociala samvaron. Och det fina älgköttet förstås, mera ekologiskt än så kan det inte bli! Men de starka naturupplevelserna kommer först. Kanske ska jag lägga till, så här efteråt när jag börjar summera mina år i skogen: hembygdskänslan. Vid den och den åkern, under de och de granarna satt morfar, Sture, Kilpojkarna, Jimme, Smen ... Och så vi, som fortfarande lever och ännu en tid jagar i samma lag, och de som har flyttat härifrån eller de som har gått över till andra jaktlag – det är inte bara vänster- och högerpolitiska grupper som förökar sig genom delning, det kan även gälla jaktlag. Jag har en del bilder från åren som gått, bilder som bär upp minnet av jakterna, människorna, passen; byn. Nu går jag runt och fotar samma ställen i den mån jag återfinner dem i det hårdhänt – eller helt enkelt bara övergivna – starkt förändrade landskapet. Annars är det svårt med jaktbilder. Jag läser nästan aldrig några jakttidningar, det blir bara för mycket. Det räcker med att följa Svensk Jakt på webben, då får jag veta om det är någon nyhet i lagstiftningen som jag bör känna till och framför allt kan jag hålla litet koll på hur denna jägarnas officiella röst låter. Även det kan bli litet för mycket! Det är ett ständigt kampanjande mot de andra rovdjuren – men ingenting mot dem som planterat ut vildsvinen och de som skeppade över rådjur till Gotland.
  Men, som sagt, hur en bra jaktbild ska se ut, vet jag inte. En jakt har ägt rum, det är i sig en grym sak, men ändå OK. Enligt min, och många andra jägares uppfattning. Den bör kunna fästas på bild, berättande, levande, stark; med respekt. Och kärlek.
  Men hur? Kanske Leif GW hade kunnat ta några riktigt bra jaktbilder, om han vore fotograf. Han skrev en gång, i VI tror jag det var, en fin berättelse om det där att vara jägare. En sån bild skulle jag vilja ta.
  Tills dess får det bli ännu repris på en gammal bild, från den 5 november 1976. Morfar, med ryggsäcken, det här var hans sista jakt, han dog sen på vintern, Sture, Jimme och David diskuterar åt vilket håll djuret gick. Och Sofie, tror jag hon hette, taxen, som tycks peka ut en tredje riktning. Antagligen hade hon rätt, man ska lita på hundarna! (2014-10-16)

Panoramabild från passet i större format!





Bilder från Roslagen: Dagarna kring älgjakten. (2014-10-17)





Möte vid grinden
Jag går ännu en lång vandring på hembyns marker. Det är en stilla morgon med dimma och ett vackert, mjukt ljus, så bra att fota i. Det är med en stor glädje men också med ett visst vemod när alla minnena väcks till liv och ramlar över en. Jag tar bilder på ställen där jag plåtade för över fyrtio år sedan, och jämför. Ofta en trist historia eftersom så mycket har vuxit igen, övergivits eller älskats alltför hårdhänt med tunga maskiner som har kört sönder och huggit bort. Men i backarna vid Windholmen växer ännu hasseln och nu står löven, ja hela slänten, i gult. Vi är inne i de gula veckorna nu. Det är vackert och ännu vackrare blir det när jag litet senare hör nötkråkan, denna stiliga fågel, jag kommer att tänka på Sven Bertil Taube!, som alltid hördes under älgjaktsdagarna när de flög från hässlena upp mot den gamla skogen för att gömma sina nötter inför vintern. Nu är det mesta av gammelskogen borta, här som på de flesta andra ställen, och därför även nötkråkan. Men några finns alltså kvar! I skogskanten står en gammal bil inkörd, ett minne från kräftfiskets storhetstid, en av storbondmorans utrangerade fläskdroskor. Det stod en till uppe på berget, men den åkte i sjön en natt för många år sedan. Nu är den sådär patinerat vacker som bilvraken blir när de får stå övergivna i skogen i många år; att fota skrotbilar har blivit en egen riktning inom samtidsfotografin och någon av bilkyrkogårdarna har tom blivit k-märkt! Den här bilen står ensam och påminner mest om hur stort kräftfisket en gång var, liksom byträtorna kring det och skvallret som påstod att bondmoran gick ner till sjön med filten under armen tillsammans med A., ungkarlen från granngården. Detta byskvaller som nu sätts på pränt, med en viss skadeglädje måste jag erkänna eftersom de utpekade tillhörde fiendesidan i byn.
  Morfar tittar in i kameran, på månaden när för fyrtio år sedan. Vi är på harjakt en septembermorgon 1974 och har tagit fikapaus vid en grind på gamla Sjöströms, som vi sade på den tiden. Idag står bara en av stolparna kvar, tom och ensam, den andra är borta, liksom grinden och stängslet. Och morfar är död sedan 37 år. Jag möter en äldre kvinna vid grinden, hon är ute och går tillsammans med dottern och en väninna. Hon är ingift i byn, men har bott här länge och är intresserad av vår historia. "Jag tyckte jag såg en grön gubbe där borta vid landsvägen och jag undrade var han tog vägen, men här är du!", säger hon. "Direkt från Mars, jag landade i morse", skämtar jag tillbaka, och vi skrattar. Efteråt slår det mig att hon kanske tänkte på de "gröna gubbar" som ryssarna skickade till Krim innan de tog över halvön? Då fastnar skämtet i halsen, men nu ska jag inte skriva mer om det i det här sammanhanget. Vi pratar om gamla minnen från byn, om hur det såg ut då, och nu, och enas om att det är synd att så mycket av de gamla körvägarna och stigarna och åkerlapparna har försvunnit – men vem ska ta hand om dem?! Jag är på väg mot den lilla sjön längst upp i byns skog och de berättar att de inte hittade dit när de gick här för något år sedan. Jag säger samma sak, att jag också hade svårt att hitta till sjön förra gången jag gick här. Efteråt, när jag har kollat i mina anteckningar, ser jag att det var för 21 år sedan. Så fort tiden går! De önskar mig lycka till och vi slutar detta glada samtal med att de i alla fall vet vart jag var på väg ifall jag skulle gå bort mig och man måste leta efter mig!
  Jag hittar till sjön trots att mina minnesbilder inte alls stämmer med dagens verklighet. Jag passerar den lilla åkern, där en av Kilpojkarna brukade passa. Den är helt igenvuxen, liksom de långa åkern intill där först Erland satt, vilket var rätt naturligt eftersom han bodde i det gamla stället en bit bort. Sedan blev Jimme utplacerad där, trots att han egentligen hade närmare till passen på andra sidan byn och brukade sitta där. Men nu hade han som ägde gården fått för sig att bara vissa i vårt jaktlag fick gå på hans marker och då var det bara att rätta sig efter det. Det är också en historia som borde berättas litet utförligare. Knappt någon tycks längre gå till sjön och därför är också stigen dit försvunnen. Den lilla sjöboden står kvar, fast ingen fiskar i sjön numera. Jag och syrran gick hit med pappa en kväll för att fiska kräftor. När vi kom fram var det mörkt och vi ställde ifrån oss ryggsäcken på ett jordgetingbo. Det är vad jag minns av den utflykten; några kräftor tror jag inte att vi fick.
  Nu är det en oktoberdag år 2014 och jag fikar i stillheten vid sjön. Det är så tyst i skogen en sån här dag: Någon enstaka mesflock, några nötskrikor emellanåt, ibland en korp. Höststräcket över Ålands hav verkar inte ha satt igång än på allvar. inga jakthundar hörs en vardag mitt i veckan, och knappast annars heller för den delen. Inte ens en skogsmaskin inom hörhåll!
  Jag tänker på morfar, så många gånger som han gick här, och hur han hittade i alla skogar häromkring, Och den dagen för fyrtio år sedan när vi tog en paus i jakten och fikade tillsammans med Smen längs vägen på gamla Sjöströms och jag tog ett par bilder. Idag mötte jag några kvinnor från byn på samma plats som då.
  Vid grinden. Som inte längre finns. Men ändå finns! (2014-10-12)





Fortsättning...