Luciaorkestern ackompanjerar till DN:s ledare om terrordådet i Paris. Den som till äventyrs charmats av detta genomfalska stycke kan söka bot genom att t.ex. läsa den senaste rapporten från Gaza!
Vi som tror på demokratin, var ordet
Den (under några dagar!) enorma uppståndelsen och alla kraftiga (uppblåsta) fördömanden kring terrordådet i Paris är dubbelbottnad. Fördömandena är visserligen, å ena sidan, från de allra flesta av oss välmenande och ger uttryck för en självklar ilska och oro över det som hänt och medlidande med dem som drabbats, men, å andra sidan, skapar nu propagandamaskineriet i den propagandakupol som vi lever under, en grund för imperialisterna att fortsätta sina krig och sitt mördande. USA och Israel, med stöd av bland andra Frankrike och Sverige, gör ju dagligen, år efter år, samma sak som det högerextremisterna gjort i Paris – bara i mycket större omfattning. Och med rättfärdigande långt in i vänsterkretsar.
Så som propagandamaskineriet arbetar – bland annat med hjälp av bilder som den Lindström publicerat – ger den ett berättigande att fortsätta och tom intensifiera krigen i Syrien, Libyen, Irak osv, osv. DN:s ledare den 8 januari är ett typexempel:
"Det är vi som tror på demokratin och är villiga att försvara den. Som anser att den som vill påverka samhället måste göra det med argument och röstsedlar, inte med våld. Som tror på en rättsstat som skyddar den svage mot den starke och som i sin tur skyddas av modiga män och kvinnor som Ahmed Merabet.
Så påstå inte att det finns ett "väst" som står mot ett "islam", att det ena är gott och det andra ont och att de två aldrig kan förenas. Det är inte där stridslinjen går. Den går mellan att acceptera demokratins spelregler eller inte. Den går mellan oss som vill sköta vårt i lugn och fred och dem som tycks leva för att tvinga på andra sin egen vilja".
Ja, så här vill vi så gärna ha det, men kanske bara hos oss?! Hur är det annars med Israel, ska DN nu äntligen börja kampanja för att även de ska följa gällande regelverk? Eller tänker DN kanske föreslå att den svenska regeringen ska kalla upp USA:s ambassadör och överlämna en protest mot att ännu en av deras drönare har dödat oskyldiga människor? Och, på tal om rättstat, vad om att USA:s president med sin stab sitter framför TV:n och live följer hur deras specialkommandon på ett annat lands territorium skjuter ihjäl en misstänkt brottsling i hans sovrum och dumpar liket i Indiska oceanen. Är detta en rättsstat?
De islamistiska terroristerna måste ju bekämpas! Javisst! Men hur? Självklart av oss välrakade västerlänningar i vit tröja och blåa byxor!
Men först skickar vi några nya vapensändningar och ett gäng rådgivare från Blackwater/Academi till dem – helst med understöd av några JAS-plan! (2015-01-09)
(2015-01-09)
En selfie i parken.
Jag hade väl inte tänkt mig att vi skulle åka till Malmö och Köpenhamn för att se Carl Larsson – honom ser man ju nog av ändå, kan man tycka. Men det är ju en av de roliga sakerna när man ger sig ut på en liten resa, att man kan bli överraskad!
Vi åkte ännu en gång över Sundet, nu till Ordrupgaard där ingen av oss hade varit tidigare. De lockade med den fina samlingen av franska impressionister och kanske också stället i sig, vi antog att det låg vackert där en bit norr om Köpenhamn.
När vi kom fram mötte oss en överraskning. Vi hade läst på litet dåligt, det visade sig att de franska målningarna – i alla fall de flesta av dem – var nerplockade! Istället visade man en stor utställning med Carl och Karin Larsson! Litet snopet – men intressant. Det var en bredare utställning där mycket av Karin Larssons arbeten visades jämsides med CL – bland mycket annat en kudde som hon sydde till sin man och där första världskrigets lågor slickar kanterna. En liten motvikt mot de ibland påfrestande idylliska Larssonmålningarna. Men det var som sagt en rätt bred utställning där det även fanns plats för CL:s fina porträtt av grannen/snickaren Hans Arnbom.
Ordrupgaard är numera kanske mest känd för den spektakulära tillbyggnad som ritats av en av de internationella stjärnorna, Zaha Hadid. Litet storvulet i jämförelse med den ursprungliga manbyggnaden, för att inte tala om grannens lilla hus – men kanske är det också det som är meningen. Det ska bryta av och tydligt markera att här har byggts nytt. Tjocka väggar och golv av svart slipad betong, och stora glas; vackert!
Inget konstmuseum av den här typen utan några skulpturer i parken! Här kunde man roa sig med att ta en multiselfie i Jeppe Heins "Semicircular Mirror Labyrinth II". Eller varför inte i Ryan Ganders "More really shining things that don´t mean anything" – kanske en ironisk anspelning på hur det ofta kan vara i de stora konstetablissemangen?
Den danske arkitekten och formgivaren Finn Juhl byggde sig på 40-talet ett hus på granntomten. Så annorlunda än manbyggnaden och Hadids stora hus! Här råder en mindre och mänskligare skala, i vitt och ljusa träslag. Så här skulle man kunna bo!
(2015-01-09)
Några bilder från Sundet.
Vi turistar i Malmö och Köpenhamn några dagar in på det nya året och besöker bland annat Louisiana, det stora konstmuséet norr om Köpenhamn. Det är sista helgen med ännu en av islänningen Olafur Eliassons jättelika installationer. Den här gången har han låtit köra in ett isländskt landskap med grus, stenar och en liten rännil vatten i de fina utställningssalongerna. Vad ska man tycka om det? De många barn som var där tyckte i alla fall att det var kul att bygga små fördämningar i bäcken och rösen av den typ man brukar se på fjälltopparna. Själv kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden när jag gick där och sparkade i gruset och gladdes åt alla barn som verkade trivas. Bara det!
Samtidigt visar muséet nu en stor utställning med den tyska konstnären Paula Mordersohn-Becker. Det börjar litet trevande med de tidiga målningarna men växer i styrka fram till de sista verken – sen dog hon, bara 31 år gammal. Så trist! Det är fina porträtt av framför allt unga och gamla kvinnor, och så den bild som, i alla fall av Sveriges radio, upphöjts till en klassiker: den liggande kvinnan med barn
Sedan är det ju så med Louisiana, att hela stället är ett konstverk: arkitekturen, de många skulpturerna både ute och inne (Giacometti!), utsikten ut över Sundet och på andra sidan mot parken och den lilla sjön, en utställning med starka teckningar av den litauiske konstnären Mindaugas Lukosaitas, Motstånd, som tål att fundera över, den andinska samlingen.
Kort sagt: Det var en fin dag på andra sidan om Sundet, summerade vi där vi på väg tillbaka till hotellet gick under den elektriska stjärnhimlen på Malmös gator.
(2015-01-07)
Äldre inlägg
