Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.



Nyare inlägg

Aktuella inlägg



Bilder från Roslagen: Auktion vid Pukeby, april 1984.(2016-02-13)






Svenska nyheter.
"En hel värld fördömer Nordkorea" basunerar vår svenska radio ut. Nordkorea har skickat iväg en raket, kanske två. De andra då, som har skickat iväg tusentals? Inte ens våra svensk-amerikanska propagandamakare vågar påstå att Nordkorea ännu klarar av att skicka iväg några kärnvapen. Hur många kärnstridsspetsar har de andra? Som de utan minsta problem kan skicka iväg varsomhelst i världen – även över Sverige. De som redan har släppt atombomben över två storstäder. Och sedan fortsatte med att bomba sönder Koreahalvön, på samma sätt som man nu bombar sönder Irak och Syrien. Hur är det med sinnet för proportioner?
  Efter det senaste stora europeiska kriget genomfördes en denazifiering i Tyskland. Jag vet inte hur det lyckades, men de gjorde i alla fall ett försök. Det är dags att genomföra en deamerikanisering hos oss. Att sluta upp med att låta deras dagordning styra våra liv.
  Gråterskan i radions nyhetssändningar intervjuar folk som flyr från Aleppo. Ja, det är för j-vligt. Men vem startade kriget där och vem har hållit människor instängda sedan dess? Det är de terrorgrupper som den svenska regeringen stöder, och tydligen, av nyhetsrapporteringen att döma, även Sveriges radio. Det är ju dessa terrorgrupper som vägrar att komma till förhandlingsbordet och vägrar att gå med på ett eldupphör; som vägrar fred. Det görs reklam för den svenska feministiska utrikespolitiken. Är det alltså ISIS och Nusrafrontens feminism vi ska se mer av? Den svenska regeringen stöder ju dessa gruppers krigföring. Framför allt genom de ekonomiska sanktionerna mot Syriens regering men också genom Margot Wallströms och andras ensidiga propaganda mot regeringen. När hörde ni en svensk minister eller ens en reporter tala med regeringssidan och redovisa deras uppfattning i konflikten?
  De spelar fortfarande på Jimmie Åkessons planhalva: helt upptagna av "flyktingkrisen" och invandrarna, men inte få ett slut på krigen som tvingat och tvingar folk att fly. Istället delta i krigen och utnyttja dem och flyktingarna även här hemma genom att splittra och pressa tillbaka arbetare och tjänstemän: nu ska lönerna sänkas. Som om det skulle ge några nya jobb!
  De kan fortsätta på det här sättet därför att deras propaganda har ett totalt övertag, även långt in i den vänster som vill vara antiimperialistisk, och på vissa områden också är det, till exempel i stödet till Palestina. Men i Syrienkriget har man drabbats av en blackout: Nu annonserar trotskisterna en manifestation utanför den ryska ambassaden. Mot de ryska bombningar som har hjälpt den syriska regeringen att tränga tillbaka ISIS och de andra terroristerna – till skillnad från dem som föder och göder dessa extremistiska grupper.
  Från morgon till kväll mal man på om valrörelsen i – USA. En av de ledande kandidaterna inför höstens val förespråkar offentligt, helt öppet inför TV-kamerorna, skendränkningar som förhörsmetod. Vad säger det om den amerikanska elit som vi så lydigt traskar efter? Är det sådana människor som ska tillåtas styra vår politik?(2016-02-10)

Mer om deamerikanisering!





En uggla vid Tärnholm.
Hökugglorna har dragit sig söderut i vinter och nu sitter det en vid den lilla vackra gården Tärnholm i södra Vallentuna. Vi tog skridskorna dit; isarna ligger ännu starka på skogssjöarna även om de fram på dagen, i solen och plusgraderna, blir litet porösa på ytan. Vid den första sjön, Hersen, upptäckte vi att bäverhyddan som legat oanvänd ett par år hade rustats upp inför vintern och verkar bebodd igen. Bävern fortsätter att sprida sig och nu finns det använda hyddor vid åtminstone två av sjöarna i området. Vi kom fram till Tärnholm och fick se ugglan den här gången, den satt helt öppet, mitt på dagen, högst upp i en tall och spanade ut över gården. Går man in på Artportalen så finns det fina bilder, där den bland annat sitter på ladunocken. Många skådare har starka kameror med sig numera och är duktiga fotografer. Själv roade jag mig med att ta bilder på landskapet och de vackra husen. Och bäverhyddan!(2016-02-08)





Tärnholm
Bilden är tagen vid Tärnholm i Vallentuna, den 11 december 2014. Det var sista året som Bengt i Kastvreten arrenderade marken och betade den. Jag var orolig för att de vackra gärdena och backarna ner mot Tärnan nu skulle komma att växa igen, men när vi kommer hit nu i februari 2016 gläds vi åt att den nye arrendatorn har plöjt upp och harvat alla åkrar och förhoppningsvis kommer att fortsätta att bruka dem. Sedan önskar man ju också att backarna runt om kommer att betas.
  Vi har åkt ut för att försöka se den hökuggla som har rapporterats härifrån de senaste dagarna. Den gäckar oss, men vi får några fina timmar vid den vackra gården och sjön och träffar några bekanta som har varit förståndiga nog att ta med sig skridskorna; det hade vi missat!

Det finns platser som har det där lilla extra, en slags "platsens magi", som gör att man gärna återvänder dit, trots att man egentligen inte har en egen privat anknytning till den, jag är född och uppvuxen längre norrut i Roslagen; Tärnholm är ett sådant ställe. En magi som skapas av platsen i sig – men också av de egna upplevelserna och minnena.
  Jag var här första gången en bit in på 70-talet, tillsammans med E. Vi hade läst kartan och sett att det fanns ett naturreservat i skogen litet norr om gården, någonting som inte var särskilt vanligt på den tiden – då var fortfarande det mesta av skogarna i Roslagen naturreservat, utan att man behövde ha ett särskilt skydd för dem. Det har hänt mer på de senaste 45 åren än på de hundratals åren dessförinnan! Danvikens hospital, som äger marken sedan Gustav Vasas tid – han överförde gården till dem när han drog in Klara kloster – hade i alla fall satt av en hällmark med ovanligt grova och vackra tallar, och en liten skvattramsmosse nedanför. Det fanns ännu ett fiskgjusebo i en av tallarna.
  När jag tänker efter så jag var nog här en gång tidigare, en kväll i mars 1970, med Stickan och ett par andra kompisar från brevbäringen i Täby. Jag minns att Palo var med, han kom från Norrbotten och jobbade i Täby ett tag. Han blev biten av en gråhund när han vikarierade på mitt distrikt uppe i Lahäll; postlådan satt på insidan av grinden och när han skulle stoppa ner breven passade den argsinta gråhunden på att hugga. Älgstigen 16 tror jag det var, och på Google maps ser jag att de fortfarande har kvar samma grind som när jag cyklade där!
  Den här kvällen var vi ute för att lyssna efter ugglor, förutom kattuggla kunde man på den tiden nästan varje år höra pärluggla i de här skogarna. De hårdhänta förändringarna i skogsbruket men också mårdens expansion efter rävskabben i mitten av 80-talet kan vara en förklaring till att man aldrig hör den numera. Skogsbilvägarna var obommade så vi körde ända ner till gården och vände och fick en pratstund med det gamla paret som var de sista mjölkbönderna på stället.
  Roslagsledens första etapp, från Danderyd till Domarudden i Åkersberga, öppnades våren 1977. Tomas Larfelt och jag tog bussen ut till Åkersberga och gick leden en av premiärdagarna "baklänges" upp till Brottby. Vi tog paus och fikade i den vackra hagen söder om Tärnholm. Under hela vandringen diskuterade vi konflikterna inom dåvarande SKP, Sveriges kommunistiska parti. Sture Ring mfl hade nyligen med buller och bång gått ur partiet, det hade gått för långt till vänster enligt deras uppfattning. Nu krävde partistyrelsen att alla kvarvarande medlemmar skulle underteckna en lojalitetsförklaring. De allra flesta gjorde det utan knot; jag var en av de få, den enda i Täbyavdelningen vad jag vill minnas, som var emot. Man ska hålla löften och man ska följa de stadgar och program som gäller i de organisationer som man väljer att vara medlem i, men lojalitetsförklarigar av den typ det här var fråga om har aldrig varit min grej. Tomas var, som jag minns det nu, ordförande i Täby; han var en hygglig karl, snäll skulle man nästan kunna säga – i alla fall var det den sida som vi såg. Sedan SKP lagts ner träffades vi några gånger under Balkankrigen och diskuterade vad som egentligen hände där och om det gick att engagera sig nånstans, men det rann ut i sanden. Han bodde då i ett radhus uppe i Ellapark tillsammans med hustru och dotter i sitt andra äktenskap. Sista gången vi möttes var när vi hälsade på honom i hans hus söder om Eskilstuna. Då hade han skiljt sig igen och flyttat ner till Sörmland och undervisade i matematik på högskolan i Eskilstuna. Kort därefter dog han i cancer.
  En annan gång. Det måste ha varit i mitten av 80-talet, vi åker skidor på Tärnan när vi hör hur det dundrar i isen – och så kommer Bengts nordsvenskar travande (eller var det galopp, jag kan inte det där med hästar?) från Tärnholm. De hälsar på oss och sedan vänder de tillbaka. De år som det var gammeldags vintrar körde Bengt med häst och släde på isarna från hemmagården i Rumsättra till Tärnholm, en sista rest från den tid då kolfororna gick längs samma rutt på sjöarna ner till bruket i Wira. Det finns många kolbottnar i traktens skogar, och åtminstone en ruin efter en kolarkoja. Eller fanns, ska man nog säga. Det moderna skogsbruket har förstört de flesta. Orienterarna ritade in dem på sina kartor, men Riksantikvarieämbetet fick aldrig in dem i den ekonomiska kartan och därför är de ett fritt byte. Anshelm Schultzbergs målning "Morgon vid kolbotten" ger en fin skildring av hur det kan ha sett ut vid Kolarfallet i Exerman-Hersbyreservatet på den slitsamma tid som det begav sig.
  Även vägen hit har sina minnen. Jag körde här en vårmorgon i tjällossningen när det fortfarande saknades bommar på vägen. Pang! sade det i en av svackorna och sedan var avgasröret på den gamla SAAB 96:an borta. En sen kväll i juni många år senare skulle jag gå upp på berget för att lyssna efter nattskärra. Jag blev litet sen och körde nästan ända fram. Den södra bommen brukade varje vår av någon anledning stå öppen en tid och trots att jag av princip inte brukade utnyttja det – man vill inte i onödan bli osams med ägarna till de vägar och skogar där man går mycket – chansade jag och körde in. När jag kom tillbaka sent på natten – var bommen låst! Och den norra likaså! Det enda hus som var bebott längs vägen var Sätermossen på norra sidan. Beredd på en rejäl utskällning knackade jag på. En ung kvinna öppnar och efter mina ursäktanden och förklaringar vad jag gjort och varför och vem jag är, säger hon bara att "jag har också bott i Täby", och sedan var det inte mer med den saken. Tack än en gång!
  En marskväll ifjol gick jag åter vägen från bommen vid Harsbro mot Tärnholm. Jag har sällskap med några vänner och vi gör ännu ett försök att få höra någon uggla. Vi kommer inte så långt utan stannar nedanför torpet vid Strömsberg, gör upp en eld nere vid sjön och lyssnar. Men mest blir det korvgrillning och samtal, om natur men också mycket om Posten. En sorglig historia, vi är visserligen pensionärer nu men det svider ändå att se hur det vi har jobbat med i så många år och hjälpts åt att bygga upp, nu raseras, till stor del på grund av politiska beslut som inte tar någon hänsyn till kunderna och de kamrater som jobbar kvar; kapitalägarna och kretsen kring dem ska ha ännu mer. Kanske är det samma vemod som hos alla de bönder och torpare som har odlat upp och slitit i markerna här på skogen och nu ser hur åkrarna växer igen och skogen körs sönder. De sista mjölkbönderna på Tärnholm lär vara döda nu, liksom de flesta av dem som odlat skogsvretarna. Kanske sitter de där uppe i himlen och ser vår eld lysa upp kalhyggena och det lilla som återstår av Strömsberg; den himmel där fullmånen ikväll är på väg upp över Bromsebyön! (2016-02-07)









Ansheln Schultzberg (1862 - 1945) "Morgon vid kolbotten".





Adjunkt Hannerz.
Klockan 03.15 på morgonen den 21 april 1962 cyklar jag hemifrån för att möta fältbiologerna från Norrtälje vid Roslagsbro kyrka. Sedan fortsätter vi tillsammans de sju milen ut till Väddö där vi hade fått låna en stuga i Edeby över helgen. Jag ser mina första alfåglar, ejdrar, småskrakar och tobisgrisslor – arter som man inte obsar vid den lilla insjö som jag växte upp vid, och inte ens vid socknens fågelsjöar. Jag minns den här exkursionen, trots att det är mer än femtio år sedan. Den här vintern hade jag nämligen gått med i Sveriges Fältbiologiska Ungdoms (SFU) Norrtäljekrets, tror jag det hette, och under våren gav jag mig för första gången ut på exkursioner tillsammans med jämnåriga eller något äldre med samma intresse – och som också kunde mer än jag.
  Att jag kom att tänka på det här idag, så långt efteråt, denna vårlika januaridag 2016, beror på en dödsannons. Jag läser att Rolf Hannerz i Norrtälje har dött. Levde han fortfarande!, tänkte jag när jag såg annonsen. Han var min lärare i geografi i realskolan i Norrtälje, litet kärv men nog en bra lärare, även om jag minns att jag redan då funderade över varför vi skulle plugga in alla USA:s delstater utantill. Han var moderat kommunpolitiker också och t.o.m. ordförande i kommunstyrelsen i Norrtälje under en period; var det kanske därför det var så noga med USA? Han rökte cigarrer, kedjerökte skulle jag tro, i alla fall stod det alltid en stark röklukt om honom och det lärararrum som låg mellan de två undervisningsalarna – och kanske bidrog det till min förvåning att han blev 90 år. Han berättade spökhistorier för oss, släckte ner lyset i lektionssalen och gav en levande och skrämmande berättelse om hur "den döde åker i sin vagn galant"; så tror jag att refrängen gick.
  Det var han som hade lånat ut sin sommarstuga vid Ålands hav åt oss ungdomar, de där fina dagarna i april för 54 år sedan. Tack magister Hannerz! (2016-02-04)

Bilden: Norrtäljes fältbiologer på exkursion vid Harka våren 1962. Jag ligger i mitten i första raden, med svartgul mössa och skitiga stövlar. Bosse Granberg längst t.v. och Thomas Luttropp till höger om mig och längst ut Leif Berglund.





All snö är borta igen, men isarna ligger ännu kvar på sjöarna vid Eremitkojan. Träffade några skridskoåkare och två fiskare som anglade i viken hos grannen. Själv vågade jag mig inte ut utan gick runt sjöarna istället. Hälsade på vid det månghundraåriga grävlingsgrytet, utmärkt på 1721 års karta! Det såg ut att vara väl använt. Samma kan man säga om den nybyggda bäverhyddan vid en av de mindre sjöarna i trakten, den hade grävt in sig i strandbrinken under en gran nedanför det höga berget, där jag en vår hörde min första flugsnappare det året. Nu var det tyst, men det var en fin utsikt över den lilla sjön.
  Dagens överraskning var den utslagna tibast som blommade vid Strömsängen. 31 januari – två månader tidigare än normalt! (2016-01-31)


Starby.


Gräfsvinsgrytet.


Del av 1721 års karta över Starby. Vid rågångsmarkeringen längst ner t.v. (no 27) finns en beskrivning där det bl.a. nämns "gräfsvinsgrytet".


1721 års karta över Fastarby och Starby. Fastarby låg på den tiden på norra sidan av Fastarbysjön. Där dagens Fastarby ligger fanns då endast några lador.



Det nybyggda bäverhyddan.





Riksdagen debatterar Daesh.
Moderaterna hade den 26 januari begärt en riksdagsdebatt om "Sveriges deltagande i kampen mot Daish". Karin Enström företrädde (m). Vad ska man säga om en ledande svensk politiker som anser att Daish/Isis utgör "ett globalt hot mot fred och säkerhet av aldrig tidigare skådat slag"? "Av aldrig tidigare skådat slag"?! Hitlertyskland då? Det är den nivå de befinner sig på. Bara det att man har hängt upp Syrienkriget på Daish, som om det inte skulle finnas andra intressenter – de som betalar Daish, till exempel. Nu nämndes förstås Ryssland som ett problem, av Wallström själv, utrikesministern: "Här måste jag uttrycka min oro över att om Rysslands bombningar och ifrågasättande av den opposition som har samlats kring förhandlingsspåret tillåts undergräva samtalen i Genève kommer det att ytterligare spä på extremisternas dragningskraft."
  Wallström inledde annars sitt anförande med att svara Enström på hennes fråga "hur vi lever upp till vårt ansvar att bekämpa Daish":
  "För det första agerade vi /regeringen/ politiskt för att nå en långsiktig lösning på de underliggande politiska problemen i regionen som har gett Daesh fotfäste. Vi stöder de politiska processer som på sikt ska eliminera grogrunden för terroristorganisationer som just Daesh".
  Det låter ju bra, även om det är en inskränkt syn: det är faktiskt inte Daesh som är huvudproblemet i "regionen". Det är de som har dragit igång krigen där och betalar och underhåller de olika terrorgrupperna, inklusive Daesh, som är grundproblemet. Men dem vågar man inte nämna vid namn. Än mindre vidta några åtgärder för att stoppa de stora förbrytarna.
  Wallström tog också upp Irak: "Vi arbetar också politiskt genom att verka för ett inkluderande och sammanhållet Irak, som med stärkta demokratiska institutioner möjliggör inflytande för landets många olika grupperingar, både religiösa och etniska." Sverige deltog inte – till skillnad från i Afghanistan, Libyen och Syrien – i krigföringen mot Irak, men man kan inte heller påstå att vi på något vettigt sätt bidragit till att få ett slut på kriget.
  Till sist så betonade Wallström förstås det stora humanitära bistånd – framför allt genom att ta emot flyktingar – som Sverige har bidragit med.
  I sanningens namn blev det inte mycket till debatt i riksdagen, man är i stora drag överens. Allianspartierna vill visserligen skicka med några JAS-plan och Sverigedemokraterna passar på att som vanligt spotta på palestinierna samt kräva mer av diktaturlagar (avlyssning, indragna medborgarskap, landsförvisningar). Samtliga partier, ända från ljusröd vänster till mörkblå, nästan svart, höger, SAMTLIGA, slingrar sig nämligen som maskar på den amerikanska metkroken. I den mån man överhuvud taget nämner ordet FRED! så handlar det om en fred på USA:s och terrorgruppernas villkor: Syriens regering måste bort. Med det argumentet har fredsansträngningarna förhindrats under flera år och tid vunnits att förstöra landet. Wallström och de andra har hängt med. De är alla överens om USA:s och regeringens politik att totalt negligera Syriens lagliga regering. Margot Wallström är bekymrad över om någon eller några av terroristgrupperna inte får plats vid förhandlingsbordet – men att den syriska regeringschefen inte tillåts delta bekymrar henne inte. Inte ett ord om, inte ett erkännande för att han och den regering han företräder är de som har dragit det tyngsta lasset för att bekämpa Daesh. Istället berömmer man USA:s illegala bombningar i landet. Som i likhet med allt annat militärt stöd som har getts och ges till olika grupper utan den syriska regeringens tillåtelse är folkrättsligt fel. Vilket för övrigt även gäller de sanktioner som Sverige deltar i och som inget av riksdagspartierna kräver ska upphöra. Vi är själva en liten stat som är beroende av folkrättsliga regler som ett skydd för vårt oberoende; nu bidrar vår regering och riksdag till att spela bort dem.
  Som individer finns det ännu en skillnad i anständighet mellan å ena sidan Margot Wallström och kanske även Karin Enström, och å andra sidan de svartas företrädare Kent Ekroth. Men politiskt, i sak, spelar de i den här frågan på samma planhalva – USA:s och USA:s närmaste allierade. De har därmed bidragit till miljoner människors lidande. Den fega och anpassliga politiken har dessutom bidragit till att destabilisera vårt eget land.
  Jag och många med mig hoppas att "fredsprocessen" blir en process som leder fram till ett fritt, enat och självständigt Syrien. Med de politiker vi har, och de media som backar upp dem, och de påtryckningar de utsätts för från andra makter, är förutsättningarna inte de bästa.
  Men låt oss hoppas! Och arbeta för det! (2016-01-28)

Länk till riksdagsdebatten.





Årets sista skidtur ...
... känns det som idag när snön bara rinner bort. Hann i alla fall med en fin långtur i fredags på sjöarna och genom skogen runt Eremitkojan. Passerade återigen Bromseby, som jag skrev om vid samma tid förra året . Nu hade Danvikens hospital, som äger marken sedan Gustav Vasas tid, rivit bort de sista husen, det vackra magasinet och den lilla stugan. Men torpet Exermans, i en liten glänta i granodlingarna, låg kvar. Här bodde mjölnaren vid Bromseby kvarn och här dansades det på den vackra hällen framför huset, på den tiden det fanns en liten industri med såg och kvarn vid sjön Tärnans sydöstra spets. Den som hyrde här på 90-talet renoverade torpet, men nu såg det ut som det stod tomt igen. Men kanske inte: Någon hade sedan förra året märkt upp den gamla stigen upp till skogsbilvägen.
  Det var en fin dag, en riktig vinterdag – men också med ett förebud om våren: korparna lekte över skogen vid Fastarby och vid Lillbåtsängen flög en in mot skogen med bomaterial i klorna!
  Men först en rejäl vinter, tack! (2016-01-26)



Rådjuren har gått på isen längs strankanten. de har blivit fler nu!


Torpet Exermans.


Utsikt mot Bromseby den 14 februari 1971.


Utsikt mot Bromseby 15 februari 1989.


Stora eken vid Bromsebyvägen, 14 februari 1971.


Stora eken, 15 februari 1989.


Ladan vid Bromseby, 15 februari 1971. Numera riven. Samma öde för torpstugan i bakgrunden som dock fanns kvar ända fram till 2015.


Korvgrillning med Helene och Tua på Bromsebyöns västra sida, 20 september 1980.


Torpet Nöjden, Bromsebyön, 15 februari 1989.


Skogsbilvägen har börjar byggas, Bromsebyön den 3 januari 1985. Bilden tagen inifrån den skogshuggarkoja från 60-talet(?) som stod kvar ungefär mitt på Bromsebyön.


... och nu är den klar! 15 februari 1989.


Torpet Exermans vid Bromseby den 1 november 1985.



Den gamla körvägen mellan Bromseby och Hersby, strax efter Exermanstorpet. Borde klassats som en hålväg och skyddats, men så gjordes inte. Efter avverkningen helt förstörd. Bilden tagen 1 november 1985.


Utsikt mot Pukeby gård, 15 februari 1989.


Auktion vid Pukeby, april 1984. Gården böt ägare den våren





Hashim Al-Malki vid Syrienmötet den 23 januari. I panelen fr.v. Mathias Cederholm, Erik Göthe, Hans Öhrn, Mike Powers.

Ett tips till Margot
Antalet asylsökande i Sverige är för närvarande tillbaka på samma nivåer som under första halvåret 2015, dvs ca 4.000 ansökningar i månaden (i höstas var det som mest 30-40.000). Orsaken till minskningen är naturligtvis de skärpta reglerna för inresa i Sverige och närliggande stater. De krig, som är den främsta orsaken till att folk flyr, fortsätter ju i oförminskad skala: Afghanistan, Irak, Syrien, Palestina, Somalia. De efterlängtade fredssamtalen om Syrien, som skulle ha återupptagits igår, har återigen skjutits upp "till på fredag". Vilken fredag återstår att se.
  Hur ska man få fred i Syrien? Och vad kan Sverige göra? För några veckor sedan hölls ett möte om saken i Stockholm där bland andra Sveriges tidigare ambasadör i Syrien och numera handläggare för Syrienfrågor på UD, Niklas Kebbon, deltog. Det var, enligt Anders Romelsjö ingen uppbygglig syn .   UD-tjänstemannen vidhöll regeringens (och samtliga riksdagspartiers) linje som innebär fortsatt svenskt deltagande i kriget mot Syrien. Sverige deltar nämligen i Syrienkriget, genom att vi har allierat oss med USA-koalitionen och dess politiska och ekonomiska och militära krigföring mot den lagliga regeringen ("Assad", som man föredrar att kalla den). Vi är alltså själva med att skapa den "flyktingkris" som upptar alla debatter, såväl i riksdag som i de mörkaste vrårna på Nätet. Margot Wallström, som med rätta hyllas för den markering hon och (åtminstone delar av) regeringen har gjort i Palestinafrågan, har tyvärr så här långt även hon lierat sig med (såväl den amerikanska som islamistiska) bombhögern i Syrienfrågan. Man finansierar och beväpnar en rad terrorgrupper och kräver att landets regering ska lämna ifrån sig makten; annars blir det inga fredsförhandlingar. På det sättet har USA med bl.a. Sverige i släptåg sett till att kriget har kunnat fortsätta och pågå i hittills fem år och förstört stora delar av landet, orsakat 200.000 människors död och 10-15 miljoner på flykt. Alla vi som vill ha fred ställer våra förhoppningar till att de fredssamtal, som efter en bräcklig överenskommelse mellan stormakterna, ska komma igång i början av det här året verkligen blir av.
  Den 23 januari hölls ännu ett opinionsmöte om Syrien i Stockholm. Ett av talen finns tillgängligt på Nätet: Erik Göthes .
  Sverige borde kunna göra en insats genom att driva de krav som föreningen Syriensolidaritet har formulerat:

Ett fritt, enat och självständigt Syrien! Upphäv sanktionerna mot Syrien! Inget svenskt stöd till krig mot Syrien!

På så sätt skulle Margot kunna bli hjälte även i den här konflikten! (2016-01-26)





Bilder från Roslagen: Säsongens första lospår.
Lon har gått rakt ner för Vindholmsberget och kattmjukt landat på isen. Sedan har den bekvämt följt stranden ner till slutet på sjön och ogenerat gått iland mellan husen. Det hade varit intressant att följa spåren ytterligare en bit men det satte mörkret stopp för.
Uttern hade hållt sig kvar på sjön en natt till, av spåren att döma. (2016-01-19)

Fortsättning med fler bilder!





Bilder från Roslagen: Uttrarna förföljer oss.
Idag flyttade vi oss några mil österut, från Eremitkojan räknat, till hjärtat av Roslagen, Roslagsbro, och en annan sjö. Djup lössnö på åkrarna och i skogen men perfekt före på sjön med en knapp decimeter snö ovanpå isen. Den djupblå himmelen och den starka solen över den vita oskuldsfulla snön och skidornas härliga glid fick oss att för en stund glömma mullret från Arvfurstens palats, mediahusens brus, Kommunaltopparnas extravaganta vanor, Wallenbergmiljardärernas än lyxigare vardag; nättrollens besinningslösa hat. Men kanske påminde oss grantopparnas slagskugga om de allt hårdare tiderna? Dagens spårning slutade även denna gång, lustigt nog, med utter! Märkliga djur: den här hade sprungit som vanligt på isen, åkt kana en bit emellanåt och som regel hållt sig nära land, men spåret tog slut bakom en holme där vassen låg nertryckt och översnöad. Den hade gått in i vassgrottan och kanske tagit daglega där; vem vet. Några utspår fanns det i alla fall inte. Och kanske kan också det ses som en symbolik? (2016-01-18)

Fortsättning med fler bilder!




Bilder från Roslagen: Utter.
Den 22 februari 1962 noterar jag i min Naturdagbok att jag har följt en utter i spåren. Den hade gått upp ur ån i hembyn, vandrat flera kilometer genom skogen till nästa by och därefter fortsatt ner till Vätösund. Samma sak upprepades ett år senare. Då hade den valt en mera östlig rutt men det blev en lika lång skogsvandring och målet var även denna gång Sundet. På den tiden såg jag som regel spår efter utter varje vinter. Sedan minskade den kraftigt till följd av gifterna (pcb) i Östersjöns vatten. Nu har gifthalterna gått ner och därför är den, liksom sälarna, på väg att återhämta sig. Återigen kan man se spåren efter den på sjöisarna i Roslagen, och har man riktig tur även se den live. På vintrarna, när isarna har lagt sig, springer den från det ena öppna vattnet till nästa och ibland kan jag tycka att det är en farlig vandring, även om det numera inte finns några vargar i området. Kanske vågar sig inte räven på den? Vi såg ett program på TV om den utter som lever i Amazonas floder. Det är en riktig tuffing och visserligen större än vår art men när de gav sig på en kajman, brottade ner och tog död på den börjar man undra. Kanske är det bäst att våra rävar passar sig! Men lon? Hursomhelst är det alltid lika roligt att se de lekfulla spåren. När vi gjorde vinterns första isvandring vid Eremitkojan för en vecka sedan hade två uttrar spungit tillsammans längs sjön vid niotiden samma morgon. Den hade kommit från utfallsdiket och kanske var målet nästa sjö, men så långt hann vi inte följa dem. (2016-01-06)

Fortsättning med fler bilder!




Äldre inlägg