Gullpudran.
Gullpudran blommar i kanten av det mindre Långängsträsket på Lidingö. Mitt i skiten kan man säga, där det är blött och bar jord, där trivs den, och där lyser den upp den mörka omgivningen. Strindberg tyckte så mycket om blomman att han skrev en saga om den: "Blåvinge finner gullpudran".
"Den har blommor som Daggkåpan och blad som Mandelblomman, vilken också kallas Stenbräcka. Och det ser ut som guldstoft på översta bladen",
säger prästen i sagan när han ger barnen i uppdrag att finna blomman som kan visa källdrag. Det var vattenbrist på skärgårdsön och den rike mannen som ägde ön lät gräva och borra och spränga efter vatten – men det kom bara en salt och grumlig sörja hur man än gjorde. Men i sagans värld kan allt hända så den fattiga flickan, det är hon som är "Blåvinge", finner blomman och det källdrag som gör hela ön rik – inte bara på vatten utan med det följer badgästerna som ger arbete och välstånd åt alla öns människor. Det låter nästan som en saga ur vår tid!
Men det vet ju inte blomman så mycket om, den bara växer där i blötan, intill ett träsk på Lidingö eller i ett gammalt hjulspår efter skogsmaskinerna på ett hygge i Roslagen och gläder vandraren. Och fotografen, som inte kan låta bli att ta en bild! (2020-05-06)
"Ansvarsutkrävande", var ordet.
Jag brukar ju skriva att vi idag antagligen har de sämsta politikerna sedan den allmänna rösträtten infördes. Kanske ska man tillägga de sämsta journalisterna, eller åtminstone redaktionsledningarna? I morse körde Ekot en lång grej om Stefan Löfven. Expressens Anna Dahlberg hade tydligen skrivit att Löfven håller sig undan "ansvarsutkrävande intervjuer", vad nu det är. Ekot nappade och hade gjort en egen undersökning där förstås tidningar som DN och SvD instämde i Dahlbergs påstående. Som tur var kunde Aftonbladets Anders Lindberg ge svar på tal. Han hade i sin tur gjort en liten undersökning som visade hur många gånger Löfven har ställt upp på olika intervjuer. Och så vidare – ni hör själva vilken sandlåda vi befinner oss i. Men det är så här de jobbar, Nya tider, Fria tider, Samma tider, och allt vad de heter, och Expressen och Svenska Dagbladet och nu tydligen även Sveriges radio. I coronatider har de svårt att få något riktigt grepp på regeringen i allmänhet och socialdemokratena i synnerhet och även om man också i den frågan letar efter anfallsvinklar så söker man efter andra frågor för att misstänkliggöra.
I samma morgoneko hade redaktionen faktiskt gjort en insats genom att kolla upp hur stor andel timanställda man har inom den kommunala äldreomsorgen i Stockholm. 40 procent är svaret. 40 procent! Hur stor andel de privata företagen (de har drygt hälften av marknaden) har framgick inte, de har väl ingen skyldighet att lämna ut sådana uppgifter men man kan nog anta att siffran är lika hög där. Men här görs inga "ansvarsutkrävande intervjuer". Man nöjer sig med att den ansvarige kd-politikern skyller i från sig och inget "ansvarsutkrävande" hörs gentemot de privata aktieägare som också kör verksamheten med kortvariga och osäkra anställningar. Vilket naturligtvis är en riskfaktor, inte bara nu under coronakrisen, utan alltid. Men det ska väl gamlingarna tåla! Bara de rika slipper betala skatt och kan ta hem privata aktievinster ur vården! (2020-05-04)
Turist på hemmaplan.
Fika i förmiddagssolen i beteshagen vid Långängssjön här på Lidingö. Sångsvansparet har redan fått ut sin ungar, 4 eller 5 stycken. Rörhönan hördes från vassen, den vågar sig sällan ut för att bli jagad av de grälsjuka sothönorna. En svarthakedopping spelade för oss, kanske ruvar honan, de häckade här ifjol. Ett knippar, några gräsandsdrakar, honorna ligger väl på bo nu, en vigghona, de häckar sent. Årets första svarthätta sjöng i buskagen vid favvisviadukten. Och mycket folk ute och rör på sig, mer än vanligt, det är det goda med coronan. Litet väl många på de mest populära ställena, som Hjälstaviken som vi passerade igår. Armlängds lucka är budet, minst! (2020-05-03)
Fortsättning...