Dagboken
En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.
Hovings malmgård.
Mosebacke torg.
Dagens guider presenteras: Anders Göransson, (s)-ledamot i kommunfullmäktige och ledamot i stadsdelsnämnden, Sven Lorentzi, Magdalena Nordenson och Helene Broms från Arbetsgruppen för Hovings malmgård.
Katarina kyrka.
Här har man passat in ett nytt hus i den gamla omgiviningen. Arkitekt: Bengt Lindroos.
En av alla dessa vackra väggar på de gamla husen, här en f.d. "arbetsinrättning", som det så vackert kallades.
Vi passerar Cornelis ...
... och sedan går vi ner för Albert Engströms trappor ...
... och korsar Renstiernas gata ...
... och kommer upp på Fjällgatan, där Magdalena Nordenson berättar om, tror jag det var, Anna Lindhagens täppa.
Anna Lindhagen står staty på Per Anders Fogelströms terrass. Anna Lindhagen (1870 - 1941) var en socialdemokratisk politiker, kvinnosaksaktivist, röstträttskämpe, ledamot av kommunfullmäktige, initiativtagare till koloniträdgårdar, barnavårdsinspektör, redaktör för tidningen Morgonbris, ja tom med och startade Naturskyddsföreningen, arbetade för att bevara småskalig bebyggelse på Södermalm, mm, mm.
Utsikt mot Fåfängan.
Hovings malmgård, trädgården bakom huset.
Magdalena Nordenson, som är född och uppväxt i huset, berättar om Hovings malmgård och dess trädgård. Idag är både huset och trädgården förfallna. Den nuvarande ägaren, byggbolaget Einar Mattsson, har underlåtet att underhålla fastigheten i väntan på den hårda exploatering av marken som de förväntat sig. Nu kommer det, förhoppningsvis, att bli ändring på det -- men det krävs en stark opinion, byggkapitalen har makt!
Ett första stopp nedanför hällristningen vid Örsta. Karin Hendahl i mitten.
Månadsrunda vid Angarn.
Mesar och sångare hoppade omkring i grenverket vid Tältholmen
.
Även här ligger det kvar Alfridaträd!
Panoramabild över sjöängen från Midsommarberget.
Vänder vi på oss ser vi den vackra betade hagen ...
... där min kusin Jörgens ungdjur gör jobbet! Här har de parkerat sig på Grävlingsholmen, de gillar plattformen där, både under och över den!
Här har truppen samlats uppe på Koholmen intill Lundbydiket. Här spanas efter vadare och blåhakar.
Sjöängen omges av bördig åkermark.>
Jättegröe vid Lundbydiket.
Vi ska väl ha med en runsten också, den som står vi Örsta: "Jofrid lät hugga stenen efter Spjälle (?), sin man". Varför döps inga flickor till Jofrid idag? Och pojkar till Spjälle?!
Bilder från Roslagen: Kvigberget.
Lasse Olsson vid Hosjön.
Eva vid Kokärret.
Författaren vid Nysättra kokärr.
Bad på Kvigberget.
Randi Olausson, Jag glömmer att glömma, 2020, eget förlag. Kontakta henne via Facebook om du vill köpa boken.
Bilden. Randi, ett år gammal i Hagaparken i Stockholm 1970 tillsammans med "pappa Konungen".
Anderssvedja - en by i Roslagen
Vandring på Södermalm.
I lördags var det vägmöte i Anderssvedja i Roslagen och försäljning av min bok om byn; igår blev det vandring på Södermalm i Stockholm. Arrangörer var Arbetsgruppen för att bevara Hovings malmgård och trädgården som hör till. Inbjudna var lokala (s)-politiker och hembygdsföreningen (Malmgården presenteras på en just nu litet inaktuell fb-sida . Vandringen utgick från Mosebacke torg och gick sedan ovanför Stadsgården förbi Cornelis park och Per Anders Fogelströms terass och vidare längs Fjällgatan och därefter över Åsöberget ner till Hovings malmgård vid Danvikstull. Förutom att informera om Malmgåden och dess trädgård och hoten mot dem var också syftet att vandra längs det som till en viss del redan är och med några insatser ännu mer skulle kunna bli ett "grönt stråk" i den här delen av staden. Som lantis fick jag också lära mig en hel del annat om dessa gator, hus och människor som bott och bor här. (2020-09-07)
Angarnsjöängen är en sedan lång tid tillbaka känd och välbesökt fågelsjö i Vallentuna norr om Stockholm. Under 1960-talet köpte Stockholms stad in de flesta av gårdarna kring sjön och planerade att bygga en ny förort på marken. Idag förefaller det dåraktigt, men då var det rekordåren och ett högst reellt hot. Som en motreaktion startades 1968 Angarngruppen för att skapa opinion mot byggplanerna och för att rädda sjön och dess omgivningar. Jag var med Stickan Lundblad när några av de första mötena hölls för i år 52 år sedan. 52 år! Vi var arbetskamrater på Täbyposten och hade ett gemensamt intresse i fåglarna, men snart drogs jag mer till det uttalat vänsterpolitiska, FNL-grupperna och kfml och senare det fackliga som kom att ta all min tid och kraft. Men några gemensamma exkursioner blev det till Angarn, men också till andra lokaler som Öland och Dalälven. Därefter åkte jag för min del värdshus förbi under de tjugofem år som vi hyrde den kära Eremitkojan. Då inskränkte sig Angarnsbesöken mest till Granby såg, så länge den fanns kvar! Nu är Eremitkojan i andra händer och även om våra resor till Roslagen mest bär iväg längre ut har stoppen vid Angarnsjöängen blivit fler. Vi hade en märklig upplevelse där den 2 december ifjol när det var minusgrader och högt vatten i sjöängen, isen lade sig under en dag eller två och långfärdsskridskoåkarna passade på och åkte några varv på sjön. Idag var det ingen is på sjön och inte så mycket vatten heller för den delen, men tillräckligt för en hel del fågel, även om grågässen dominerar. Vi deltog för första gången i Angarngruppens "månadsrunda", som genomförs den första onsdagen i varje månad, ett tips!, tillsammans med bortåt femtio pers. Vi delades upp i två grupper och under Karin Hendahls ledning och med hjälp av många andra mycket kunnigare och med betydligt bättre kikare än oss såg vi både det ena och andra under den del av vandringen som vi kunde följa med. Oftast på långt håll, ska kanske tilläggas, det blir lätt så på den här typen av lokaler, det är inte som att få närkontakt med en stridslysten tjädertupp på skogsbilvägen. Men några mesar och trädkrypare och löv- och gransångare hängdes in i skogen nedanför Midsommarberget och vattenrall och vadare som brushane, strandpipare, grönbena och t.o.m. en småsnäppa ute i sjön och blåhake och ängspiplärka på strandängarna. Med mera – den som är riktigt intresserad kan läsa hela artlistan på den förnämliga Artportalen.
Vi är redan inne i augusti, det mörknar på kvällarna och häromsistens tog vi upp litet kräftor ur sörmlandssjön vid Stället med utsikten som man inte kan se sig mätt på – inte heller denna gång såg vi oss mätta: de klara kvällarna bjöd på färgsprakande solnedgångar över vattnet. Efter två års arbete är jag klar med boken om Anderssvedja, min by i Roslagen. Man kan alltid göra mer, men 400 sidor får räcka och precis som i Vasalopper måste man någonstans dra repet: nu är det färdigåkt! Kanske kommer någon eller några i framtiden att inspireras av min bok och gräva vidare, på samma sätt som jag inspirerades av föräldragenerationens studiecirklar, och fortsätta bakåt, där finns mer att reda ut, till exempel om den märkliga tvisten kring "Ängen Dröijan" – men också framåt, mer om nutiden, jag hade önskat mig fler intervjuer, inte minst med yngre människor. Men nu är det klart för den här gången och jag hoppas att läsarna kommer att uppskatta boken.
Det är sommar och tiden går fort. Vi är på det älskade Öland en vecka och sen släpper norrmännen Kalmar län och dottern med familj kör raka vägen till Öland, och vi efter, och träffar dem för första gången sen i februari. Därefter hem, hämta ut boken, jag sitter en lördag på hembygdsföreningens Öppet hus och visar upp den, sen till Sörmland. De vanliga fåglarna har tystnat för i år och även sommarfåglarna trappar ner. Det är mest påfågelöga som sitter på kungsmyntan och rosenstaven och någon enstaka citronfjäril och rapsfjäril. En morgon har någon grävt ur ett jordgetingbo. Det finns, konstigt nog, inga grävlingar vid Stället så antingen är det räven eller möjligen bivråken som har varit på besök under natten/tidig morgon. Vid Eremeitkojan var det som regel grävlingen som skattade geting- och humlebona i marken. Jag var tacksam att den hade gått före och lokaliserat bona så att jag slapp trampa i dem när jag kom med lien.
Det är sommar och jag lyssnar bara förstrött på nyhetsbulletinerna; och lika bra är det. En stad vid medelhavet sprängs sönder, det är naturligtvis oansvarigt att under flera år förvara stora mängder explosiva ämnen i ett hamnmagasin – men hur tändes det på/vem tände på? Det ligger förstås nära till hands att misstänka att israelerna ännu en gång bombar landet. Kanske blev smällen för kraftig och de därför gör allt för att sopa igen spåren efter sig. Bland annat genom att erbjuda hjälp och hissa den libanesiska flaggan på stadshuset i en israelisk stad. När Carl Bildt, ovanligt försynt för att komma från honom, påpekade det positiva i att även Israel erbjuder hjälp till de drabbade utsattes han för den sionistiska lobbyns sedvanliga hatkampanj: Ifrågasatte han indirekt Israels goda vilja? I ett klarläggande inlägg i Expressen och på hans egen blogg räknade han upp några av de många förbrytelser mot Libanon som Israel har gjort sig skyldig till. Men annars är det som vanligt med Carl Bildt: nu agerar han, liksom i Ukraina, för en statskupp i Vitryssland. Låt vara att de vitryska valen inte är perfekta, ungefär av USA-standard, men kan man tro att Lukasjenkos motkandidat skulle ha fått så mycket mer än tio procent? Inte jag, i alla fall – men eftersom folk röstade fel så ska naturligtvis valet på EU-vis göras om tills folk har kommit på bättre tankar. Så att USA kan flytta fram sina positioner ytterligare och på amerikanskt vis skapa kaos i ännu ett land. Med hjälp av rent fascistiska och antisemitiska grupper om så behövs, så som man gör i Ukraina. För att återvända till Libanon så är det ett skört land där man har försökt att jämka samman olika religiösa och politiska och ekonomiska gruppers intressen i ett intrikat politiskt system. Att detta sedan har utnyttjats av skrupelfria människor är inte ovanligt, allra minst i Libanon som hela tiden står under press av Israels ständiga inblandning i landet och anfall mot det. Våra svenska redaktionsledningar och journalister i de stora media klarar inte av/vill inte/får inte ge en begriplig bild av det som sker i Libanon. Varför nämner man i sammanhanget inte kriget mot Syrien och de dräpande sanktionerna mot detta land som också drabbar Libanon. Kriget mot Syrien har inneburit att Libanon idag härbärgerar närmare en miljon syriska flyktingar och den ekonomiska blockaden mot Syrien påverkar även Libanon, man är grannar med en lång gemensam gräns och USA:s, EU.s och Sveriges sanktioner försvårar allt normalt utbyte mellan länderna. Föreställ er, gör i alla fall ett försök!, att USA med hjälp av religiösa och politiska extremister – tänk Breivik! – startar ett krig mot Norge och sätter landet i blockad: Sverige skulle i så fall förlora vår största handelspartner, förra året exporterade vi för 162 miljarder till Norge. Det vore kännbart och än mer i ett land som Libanon som lever på marginalen. (De norska corona-restriktionerna ger ett litet exempel på hur det kan gå!). Nu blev det politik igen och det jag vill säga är att den eländiga svenska USA-styrda nyhetsförmedlingen gör oss blinda och, exempelvis, lurar in oss i USA:s krig. I Afghanistan, mot Libyen och nu Syrien. I varje nyhetssändning rapporteras kritiskt om utvecklingen i Hongkong, men inte om de avsevärt blodigare och förödande USA-styrda statskupperna i Bolivia och kriget mot Venezuela; tvärtom: vår svenska utrikesminister bejakar dem. Polisens brutalitet mot demonstranterna i Vitryssland bevakas och kritiseras med rätta i våra media – men när de gula västarna i Frankrike i 60 veckor demonstrerade för samma saker som i Minsk och beskjöts med kulor och tårgas av Macrons polis, vi hamnade själva i skottlinjen – då teg svenska ministrar och media. Osv. Det är ett elände och man måste fråga sig vilka krafter det är som styr bakom kulisserna i våra media och utnyttjar våra journalister som kasperdockor.
Rötmånad, var ordet! (2020-08-25)
Jag står i Anderssvedja och fotograferar mot Nysättra. I mitten på bilden ligger Kvigberget, som heter så därför att när ungdjuren betade på skogen kom de ner till berget ibland för att dricka ur sjön och kanske rentav få litet gröpe. Längre tillbaka, innan sjön 1893 sänktes, var berget en ö. Vi arrenderade betet under några år men annars var en bonde i Nysättra som hade sina djur där, ett av de sista riktiga skogsbetena i trakten. För mig som har varit med om att gå runt sjön med djuren känns det inte så långt borta men när jag räknar efter så var det över femtio år sedan. Nysättra hade ingen väg ner till sjön, bara stigar. Så länge kräftfisket pågick, det tog tvärt slut en bit in på 80-talet, hade de därför sina båtar hos oss och rodde över sjön. Även John, "tuppstryparn" som han kallades, jag har skrivit om och gett honom upprättelse här! . De andra fiskarna byggde så småningom ett hus på berget där de förvarade sina redskap och kunde dra sig undan och vila sig en stund från fisket. Huset står kvar, oanvänt numera men burarna ligger där som en påminnelse om fiskets storhetstid. Jag gick ofta i skogen på den sidan av sjön, det var ett rikare fågelliv där än hemmavid. Då följde jag en stig som började bakom trädridån till vänster en bit utanför bilden, den gick längs diket som rann ut där, det kom uppifrån Kokärret, som redan på den tiden var övergivna och försumpade åkrar. Morfar hade varit med och skördat där på 30-talet men nu trivdes enkelbeckasinen och skogssnäppan där havren vuxit och i alkärren intill häckade den lilla flugsnapparen ett år och korallroten växte på alsocklarna. Längs stigen kunde man stöta på en tjäderhöna med ungar. Det var då det. Nu är all skogen kalhuggen och kärren utdikade. På de äldsta hyggena, som togs upp i början på 70-talet, växer idag en svårgådd ungskog, jag gick där häromåret och det var inte kul. Resten ligger ännu öppet och kalt. Det ironiska är att det som då var en spännande glänta i skogen, Kokärret, idag är det som är bevuxet och mörkt och marken runtom ligger öppen och ljus; det är som ett fotonegativ.
Jag tog med mig några av mina vänner till den här på den tiden så spännande skogen; idag är det tveksamt om jag ens skulle släpa med mig några ovänner dit! Lasse Olsson, jag åkte många gånger med honom och skådade, han var litet äldre än jag och hade bil före mig, en Chrysler Valiant med radio och skivspelare där Alma Coogans "The Birds And The Bees" snurrade!, tyvärr dog han alltför tidigt, han kom en gång och lyssnade till den lilla flugsnapparen, den var inte vanlig då och är det inte nu heller. Den här bilden med Lasse är dock tagen på annat håll, vid en exkursion till Hosjön. På en annan bild – alla dessa bilder! – lapar Eva droppar från björken på norra sidan av Kärret en oktoberdag 1971. Lars Hugo fångade mig på bild i alkärren en tidig morgon i maj 1972 och på sommaren samma år badade jag på Kvigberget med honom, Anders Fockstedt och Lasse Granhström. Efteråt åkte vi till logdansen hos Hallgrens i Björhövda. Nu finns varken Hallgrens eller logdansen kvar på den gården.
Detta på tal om en vacker kvällshimmel över sjön Långtögen i mellersta Roslagen, tagen från mitt föräldrahem på gården Sandviken i Lilla Anderssvedja!
heter Randi Olaussons nyligen utgivna självbiografi. Och visst minns hon! Förfärligt mycket! Randi är äldsta dotter till min jämnårige vän Michael Olausson, som ifjol avled i cancer. Jag skrev då ett minnesord om honom , partikamraten, arkeologen, vännen som levde ett parallellt liv med mitt eget, med hårt arbete och familjeliv. Randi kompletterar bilden på ett inte alla gånger så angenämt sätt. Jag bestämde mig tidigt för att inte lägga mig i andra människors kärleks- och familjeliv. Det fanns en tid i Partiet då man ville göra partisak av sådana frågor. En helg satt vi på en konferens i Åkers Styckebruk, vi hade hyrt in oss hos en partikamrat som bodde där, och började vända in och ut på oss själva och ventilera sånt som andra inte hade med att göra. Som tur var blev det bara en gång och därefter slut på den sortens destruktiva kritik och självkritik. När Micke blev tillsammans med den kvinna som skulle bli hans andra hustru var det de som ville göra partisak av det, hon var ju ihop med en sympatisör till partiet; fick man göra så?! Ni hör själva hur det låter! Eller kanske inte? När jag läser det Randi berättar om interiörerna i hennes liv, det korta äktenskapet mellan Micke och hennes mamma Linda och mammans så småningom elva barn med flera olika män, mammans ständiga uppbrott, aldrig några ordentliga jobb men sprit, tabletter, narkotika – och sex, och död vid femtio års ålder, kan man ju fråga sig om man kunde ha gjort något. Och hur Randi sedan kopierar detta liv, men ändå snäppet bättre får man väl ändå säga även om jag inte är rätt man att döma i fallet. Hur hon trots allt har klarat sig – många gånger under stor smärta – och nu är äldre än vad mamman blev, trots sin panikångest och agorafobi, tidigt förtidspensionerad tills Reinfeltregeringarna drog in ersättningen, tre barn med lika många män, mycket sprit, droger och sex, snatterier och småstölder när pengarna tagit slut, karlar som misshandlar – och många perioder på psyket. Men också kärlek, mycket kärlek, himlastormande kärlek ibland, det är inte utan att man kommer att tänka på det gamla talesättet, "älska mig litet men länge", ansvar för småsyskonen när mamman dog och ansvar för de egna barnen, men orkar inte alltid hela vägen ut; och så vidare. Kanske kan man krasst kalla hennes bok för en fallbeskrivning av en missbrukares och missbrukad människas liv, hon publicerar för övrigt också utdrag ur sina egna patientjournaler; men också något annat och mer, man skriver inte drygt 800 sidor om sitt eget och sina närmastes liv utan kärlek, och hopp.
Lilla Randi, du var ju bara några år gammal när du till och från bodde med pappa Micke, "pappa Konungen" som du kallar honom i boken, i "kommunistkollektivet" i Täby där jag själv bodde samtidigt som Micke; nu är du stor, och stor på riktigt hoppas jag, nu när du återigen bor i Göteborg, trots att du älskar Stockholm, och småsyskonen och de egna barnen har blivit vuxna, eller nästan, och att de och du själv mår bra, eller åtminstone bättre. Och har gett oss, som aldrig har drabbats av panikångest, och aldrig har missbrukat alkohol och droger, en inblick i livet på andra sidan – och kanske har också skrivandet lärt dig något om att hantera ångesten och undvika de värsta fallgroparna. Vad vet jag, jag kan bara hoppas!
Och kanske möts vi på Öland, som vi båda älskar, du skriver så varmt om Pålle, som levde tillsammans med farmor Kajsa, de bodde långa perioder i Vickleby i det som varit Arthur Percys hus, vi gick förbi grinden för bara några veckor sedan, och jag tänkte på dig och den bild av Pålles grind som du har med i boken – men när jag bläddrar i boken hittar jag inte bilden! Var det bara så att du skrev om den och jag därför ser den framför mig – eller var det min egen bild som jag så starkt förknippar den med dig; så kan det bli när man läser en bok som starkt berör en!
Den här boken är min berättelse om Anderssvedja by i hjärtat av Roslagen, dess marker, gårdar och människor från laga skiftet och fram till idag.
Boken kan köpas av mig för 500 kr + porto (juli 2020). Om du köper direkt av Blurb, OBS! att man som regel kan beställa med 30-40% rabatt, kolla på deras förstasida.
