Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg



Sigyn Meder.


Irak 15 år efteråt.
  Vintern 2003 förberedde USA och Storbritannien sitt krig mot Irak. Då demonstrerade vi runt om i världen för att försöka förhindra kriget. Det var stora demonstrationer – bara i Stockholm var vi minst 20.000 som gick från Norra Bantorget till USA:s ambassad. Igår, på 15-årsdagen var vi inte lika många, men Katasalen i ABF-huset var fullsatt och det var gott så. Tomas Hammarberg, Fredrika Gårdfeldt, Carl Tham, Lars-Gunnar Liljestrand, Sigyn Meder talade om det politiska läget och sina upplevelser när kriget inleddes, de folkrättsliga aspekterna, katarinauppropet "mot svensk vapenexport och för en human flyktingpolitik", situationen i Irak idag och vad vi kan göra för att fortsätta solidaritetsarbetet. Tomas Bolme läste ett utdrag ur Harold Pinters nobelföreläsning och dikter av arabiska poeter. Frans Smideks film med bilder från manifestationerna 2003 inledde mötet och Bane Alsabawis bilder från Mosul före kriget och hur det ser ut idag avslutade det. Mike Powers var konferencier under mötet. Kort sagt ett bra möte som man får hoppas kan bidra till att bryta den idag (till skillnad från 2003) totalt USA-dominerade nyhets- och propagandaförmedlingen. (2018-02-16)



Mike Powers och Tomas Bolme.



Tomas Bolme igen.


Tomas Hammarberg.


Fredrika Gårdfeldt.


Carl Tham.


Lars-Gunnar Liljestrand.







De skamliga
  Vi vet inte exakt hur det gick till när en miljon flyktingar plötsligt och på kort tid tog sig till Europa hösten 2015, och det får vi inte heller veta förrän de hemliga arkiven öppnas. Men vi vet – mycket väl – att grundorsaken är de imperialistiska krig som förs i Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen och så vidare ... Sverige deltar aktivt i dessa krig framför allt genom ett fortsatt deltagande i USA:s krig i Afghanistan, den ekonomiska blockaden mot Syrien, det ekonomiska stödet till diverse terrorgrupper och det politiska stödet till dem och till USA och oljediktaturerna. 162.000 flyktingar sökte asyl i Sverige 2015. Under vissa förutsättningar har de rätt till återförening med familjemedlemmar som ännu är kvar i hemländerna eller i flyktingläger i Asien och södra Europa.
  Sammanlagt har vi i Sverige tagit emot 300.000 flyktingar 2014 - 2018. Det är ett styvt arbete att hjälpa alla dessa människor att börja om och skapa sig ett värdigt liv i Sverige. En viktig faktor i det arbetet är naturligtvis att man får återförenas med sina närmaste anhöriga. Nu avslöjar Dagens Eko att Sverige visserligen har en ambassad i Libanon – men där får man inte söka återförening. Istället hänvisas man till ambassaden i – Sudan. Och där får man stå i kö i upp till två år för att överhuvud taget komma på en intervju. Det är självklart politik i detta: rädslan för de fascistiska demagogerna i SD. Även regeringen kryper nu för dem, för att inte tala om moderaterna som relanserar SD-parollen "Redovisa kostnaderna för flyktingarna". Och det ska de säga, vars partiledare så vackert propagerade för att "vi ska öppna våra hjärtan". Det var då det. Och dessutom tänkte han väl inte i första hand på krigens offer utan på RUT- och ROT-finansierad billig arbetskraft från öststaterna. Moderaterna har alla möjligheter att räkna på kostnaderna om man vill det, men poängen är att de genom att hetsa mot flyktingarna vill dölja de stölder som de och deras kompisar / uppdragsgivare står för: Nya Karolinska, Vattenfall, alla skatterabatter till de rika, etc, etc. Det är så skamlöst, så grymt att de liksom sverigedemokraterna förföljer och skuldbelägger offren för att kunna fortsätta att stödja (de amerikanska) krigen. Och säkra makten för och ytterligare berika Wallenbergarna och skiktet runt dem.
  Moderaterna är ett tydligt exempel på att vi idag antagligen har de sämsta politikerna sedan den allmänna rösträtten infördes.
  Kanske kan man säga något liknande om dem som leder den s.k. försvarsmakten? Jag och de som i likhet med mig är kritiska till de orättfärdiga och folkrättsvidriga krig som Sverige deltar i och motsätter oss ett svenskt NATO-medlemskap brukar ändå framhålla att vi behöver ett svenskt försvar. Ett värnpliktsförsvar. Men frågan är om vi inte behöver villkora det kravet: den nuvarande försvarsledningen måste bytas ut för att vi ska kunna skapa ett trovärdigt svenskt försvar. Vi kan inte ha bluffmakare som ljuger om ubåtar och bedriver egen säkerhetspolitik. Inte heller människor med ett så lättvindigt sinne för kostnader att de gladeligen betalar 200.000 kronor för en hund och miljoner och åter miljoner för helikoptrar som man sedan inte har råd att flyga med. Bort med dem!
  I Colin Nutleys film Änglagård förekommer det en scen där bondsonen tänder eld på den mogna skörden på en av grannarnas åkrar. Hans föräldrar har tjatat om att de borde få köpa granngården av den kvinna som har ärvt den och dyker upp tillsammans med en i deras ögon litet udda storstadsmänniska. Men hon vill inte sälja och det retar bondfamiljen till vansinne. Sonen hör deras prat och inbillar sig att han genom att skada grannen kan hjälpa föräldrarna att få ta över gården; han förstår inte bättre.
  Jag kommer att tänka på den episoden nu när den ena flyktingförläggningen efter den andra brinner. Det måste tydligen till att någon eller några brinner inne för att politikerna och myndigheterna ska ta dessa terrorbrott på allvar. Det vi ser är, som i fallet med Änglagårdsbranden, att små grytor har också öron – även om de här grytorna är mer hårdhudade än den litet eljest bondsonen i filmen. Sverigedemokraternas och nu i allt större utsträckning även moderaterna hetsar mot flyktingarna och det vrids upp i huvudet hos en del människor, på samma sätt som Lasemannen inspirerades av Ny Demokratis deamgogi och Trollhättemördaren och Peter Mangs i Malmö inspirerades av den senaste tidens flyktinghatare.
  En gång i tiden stod en högerpolitiker upp och talade om att öppna våra hjärtan. Nu har de stängt sina hjärtan och fortsätter i sann högerpolitisk anda krigen mot flyktingarna, i Asien och här hemma.
  Det är en skammens politik. (2018-02-16)







Happy end?
En 12-årig flicka filmar med sin mobil, så som ungdomar gör idag, världen över. Det finns säkert miljontals av sådana filmklipp på Nätet. Man ser mamman i bakgrunden, flickan talar in små kommentarer till det vi ser, det slutar med att hon visar hur hon lyckas att ta död på en avskydd burfågel.
  Vi anar redan här att allt inte står bra till.
  När den riktiga filmkameran går igång står den inställd, på ett Hanekest vis, mot en byggarbetsplats, sådana gropar som vi ser många av i de senaste årens byggrush i våra städer. Plötsligt sker ett ras i ena kanten av gropen och vi anar att det har skett en olycka.
  I nästa scen, eller om det var i scenen innan, jag minns inte så noga, packar flickan (så fint gestaltad av Fantine Harduin) ihop sina saker i några väskor. Hennes mamma, får vi veta, har försökt, och, visar det sig till slut, lyckats, att ta sitt liv och nu måste dottern flytta till pappan i Calais. En pappa som har varit frånvarande under större delen av hennes liv sedan föräldrarna skilt sig. I själva verket är det i farfaderns stora hus hon ska bo.
  Farfadern (underbart att återigen se Jean-Louis Trintignant!) är gammal och vill också han sluta sitt liv. Han har överlåtit driften av det stora byggföretaget till sin dotter. Sonen, flickans pappa, är läkare och omgift med en ny yngre kvinna och har ett nyfött barn med henne. Dessutom har han – återigen? – en älskarinna vid sidan om.
  Flickan läser pappans mail till älskarinnan och frågar honom rakt ut om han återigen tänker skilja sig: I så fall vill jag bo kvar här, du får inte lämna bort mig till något hem!
  När jag ser Trintignant i den här rollen tänker jag på Kieslowskis "Den röda filmen" där han också spelade en ensam gammal man. Den gången satt han och pejlade in sina grannars telefoner och visste allt om deras tillkortakommanden. Även i den filmen är det en flicka som tjuvlyssnar på sin pappa när denne talar med sin älskarinna i telefon.
  "Happy end" är titeln på den film av Michael Haneke som den här anmälan utgår ifrån. Filmen skildrar livet i en överklassfamilj i den franska staden Calais. Det är en rik familj som umgås med andra rika människor, det äger ett stort företag, barnens väg är utstakad till att ta över företaget eller, som sonen, bli läkare, de bor flott med tjänare i huset.
  Men det finns många sprickor i familjebygget. Filmen påminner mycket om Ruben Östlunds "The square", som den också tävlade mot i Cannes – och förlorade. I Östlunds film följer vi splittringen och sammanbrottet i den (övre) medelklassen och liksom i den filmen råkar huvudpersonerna hos Haneke ut för obehagliga möten med verklighetens folk: olyckan på bygget får konsekvenser. Jag kan ju inte uttala mig om vilka motiv Haneke har haft med sin film, men för mig skildrar den en överklass som faller sönder inifrån och utsätts för ett allt hårdare tryck utifrån. Kanske kan man också se filmen som (ännu) en varning till dem från Hanekes sida: det gå åt h-e för er om ni inte skärper er!
  I slutscenen i filmen konfronteras familjen och alla deras vänner av en grupp afrikanska immigranter (vi befinner oss i Calais!) som dotter Anns son på eget initiativ har bjudit in till sin mammas förlovningsfest. Det blir skandal – men Ann, som är den som är den kraftfulle i familjen reder ut den pinsamma situationen, hon bjuder dem att sitta med till bords, litet vid sidan av sådär – och neutraliserar på så vis hotet. För den här gången, ska man kanske tillägga, men man ska inte tro att denna rika familj, lika litet som det sönderfallande USA, de rikas yttersta bålverk, kommer att ge upp frivilligt och lämna ifrån sig makten och rikedomen. Vare sig till en skadad byggnadsarbetare eller flyktingar från länder som man har plundrat. De kan knepen för att hålla sig flytande ännu ett tag.
  I dubbel bemärkelse: I slutscenen ser vi hur farfadern försöker dränka sig, men (kanske) räddas han av dottern och sonen som kommer springande till undsättning.
  Flickan tar upp sin mobil och filmar händelsen... (2018-02-15)

Min anmälan av Ruben Östlunds "The square".







Spår på Kottlasjön.
Och vem har gått här då? Jo, det är bävern som har varit ute och luftat sig på Kottlasjön på Lidingö. Det har funnits bäver här i många år nu och det finns flera gamla mer eller mindre ihopfallna hyddor, och någon eller några som används idag. Jag trodde att de låg infrusna i sina hyddor nu när hela sjön är isbelagd, men så tycks det inte vara. Jag har sett tidigare i vinter att den eller de har varit aktiva i ån som är utloppet ur sjön och häromnatten tog den sig tydligen en promenad på isen, förbi en koja som troligen är använd och fortsatt vidare längs sjön. Sedan var det så mycket spår efter människor och hundar att det var svårt att följa den vidare; kanske hade den fortsatt till den andra koja som jag tror används, på norra sidan av sjön? (2018-02-11)









Minnet av ett kräftfiske.
Den lilla Roslagssjön hade ett fantastiskt kräftfiske. Den första kvällen på årets fiske, den 7 augusti, var det folk överallt längs stränderna. Vi barn slapp den kvällen att gå bort med korna, det gjorde pappa, som var den enda i familjen som inte intresserade sig för kräftorna. Vi andra fiskade, och sålde. Att vi skulle äta upp dem själva var det inte tal om. Det var ett stockholmskt påfund som vi kom att ta efter först senare, när vi inte längre var lika beroende av det ekonomiska tillskott som fisket utgjorde. Eldar brann, fyrverkerier, ficklampor och återigen ficklampor som blinkade i mörkret, årplask i det mjuka och varma augustivattnet. Och byträtor, förstås, om vem som hade det bästa fisket. Nu är allt över. Fisket tog slut i mitten på 80-talet och har ännu inte återhämtat sig. Antagligen var det pesten. Några av gårdarna som inte bodde vid sjön hade små fiskebodar på sin mark. De står nu övergivna med tomma redskap, en soffa och några stolar som blir till ett vackert minne för oss som var med på den tiden. (2018-02-10)

Jag har skrivit om kräftfisket tidigare: HÄR! och HÄR!








Den gamla skogens frukter - mitt 2017 i text & bild. Nu är min fjärde årsbok klar!
Observera att Blurb ofta erbjuder stora rabatter vid köp, när detta skrivs 50%.

Förhandstitta!







"Flytta till nya revir".
"I fallet med lavskrika (den s.k. lavskrikedomen där först Skogsstyrelsen förbjöd markägaren att avverka pga lavskrikans ömtåliga status men där Mark- och miljödomstolen till slut gav markägaren rätt /JÅ) har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten."
  Så skriver Gunnar Lindén (som till vardags "arbetar med naturvårdsfrågor åt LRF och LRF Skogsägarna") i sin blogg under rubriken "Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet".
  Försiktighetsprincipen, var ordet.
  Jag vore tacksam om denne Gunnar Lindén ville komma till Södra Roslagen och visa mig vart de tjädrar som har försvunnit från mina spelplatser i Össebygarn och Riala har flyttat och var nya tjäderrevir har tillkommit!
  Nu är väl inte skogsbruket den enda orsaken till att tjädern nästan helt har försvunnit från dessa skogar, men om det mesta av skogen i en vid omkrets runt de gamla spelen har kalhuggits kan man inte annat än misstänka att det finns ett samband.
  Dessutom så är det inte bara djur och växter som drabbas av den svenska skogens hårdhänta omvandling till industriskogar, för att inte säga rena plantager. Även kulturhistorien skövlas. Begrunda bilden av kalhygget som illustrerar detta inlägg. Där jag står när jag tar bilden gick tidigare en gammal körväg; när den inte längre användes som detta eftersom åkrarna som den betjänade planterats igen, var den en stig in i skogen. Nu är den fullständigt ödelagd, så som tusentals, tiotusentals gamla körvägar och stigar i våra skogar krossats under kalhyggesbruket. Historien raderas ut, ja tom hålvägar, kolbottnar, husgrunder och gravar ödeläggs; det finns det siffror på. Så är det och resultatet av det Lindén och andra som skriver och propagerar i samma anda blir att det enda sättet att ta sig fram i våra skogar – utanför skogsbilvägarna! – blir att man måste ha tillgång till en skördare eller skotare; att gå till fots eller på skidor är inte längre möjligt.
  Så vi får väl flytta vi också, "till nya revir", de naturreservat som återstår där Lindén & co har dragit fram – dessa spillror av kulturskogen som trots sin litenhet ändå förargar dem.
  Försiktighetsprincipen, var ordet! (2018-02-04)

  • Gunnar Lindéns blogginlägg
  • Läser i Åsa Mobergs intressanta självbiografi "Livet" hur hon i början av 70-talet i sin kolumn i Aftonbladet skrev om och kritiserade kalhyggesbruket, som då hade börjat ta fart på allvar. Hon avslutade artiklarna med uppmaningen "Förbjud kalhyggesbruket". De mötte ett stort – positivt – gensvar hos läsarna, men det tog hus i helvete hos överheten. Som i det här fallet representerades av tidningens chefredaktör, LO-killen Gösta Sandberg, som i sin tur agerade på uppdrag av (s)märkte Per Sköld, tidigare generaldirektör för Domänstyrelsen, nu vd på Statsföretag och Naturvårdsverkets (!) chef Valfrid Paulsson. De förbjöd henne att avsluta flera artiklar med uppmaningen att förbjuda kalhyggen. "Makten hade talat", avslutar Åsa Moberg.









    Starby x 2 den 4 februari 2018.

    Mer om Starby!








    Bilder från morgonpromenaden: Isen.
      I brist på nytagna bilder kör vi en repris från 2012. Isen på Kottlasjön såg idag ungefär likadan ut som när bilden togs, och nu som då var det några skridskoåkare ute och körde runt sjön. Isen är bara litet drygt 10 cm efter den senaste tidens mildväder. Bävern hade tydligen varit igång igen och dragit omkull några stora aspar nere vid Vattenverket. Ska den inte ligga still i kojan vid den här tiden på året?
      Förhoppningsvis håller minusgraderna i sig några dagar till så att jag vågar mig ut på sjöarna igen – annars blir det väl att hålla tillgodo med den konstfrusna banan i Kungsträdgården! (2018-02-03)









    Bilder från morgonpromenaden: Albatros.
    De stora rören kom med lastbil från Finland (åkarn kom från Närpes i Österbotten) för ett par veckor sedan och lastades av på Breviks brygga på Lidingö. Idag fortsatte färden med färja över Halvkakssundet till Nackasidan, där HSB hugger och spränger sönder den vackra bergssluttningen för att bygga nya lägenheter. (2018-01-30)







    Spårsnö!
    Årets första riktiga spårsnö i Roslagen. Och isar som bär, dessutom! Det gäller att passa på att spåra så länge det finns snö och isarna ligger; i nästa vecka kanske allt är borta igen, så som vintrarna ser ut nuförtiden.
      Åkte skidor ett varv runt Brollsta golfbana på lördagen. Svårspårat eftersom folk hade gått med flera lösa hundar som skenat fram och tillbaka, små och stora om vartannat. Mycket hare, de gillar verkligen golfbanegräs! Och rådjur. Däremot verkar man – i alla fall just nu – hålla borta grisarna från banan.
      Dagen därpå en skidtur på sjöarna och skogsbilvägarna runt Eremitkojan. Förvånansvärt mycket hare i vinter och rådjuren tycks ha återhämtat sig efter svackan i början av decenniet. De har gynnats av flera milda vintrar och dessutom finns det inga vargar i området sedan det andra paret "försvann" . Däremot lodjur, men inget av dem hade korsat min väg den här gången. Det hade däremot fyra mårdar gjort, de verkar hålla stammen uppe. (2017-01-22)


    Människans spår, och harens.



    Den 11 mars 2013 sprang vargparet tillsammans förbi tornet på Fastarbyåkern. I veckan efter "försvann" honan och litet senare på våren även hannen.


    Två rådjur har gått över hersens is.


    Den första av dagens fyra mårdar har gått in i granplanteringen söder om Hersen.


    Undals Storsjön.


    Rävens nattfärska spår och de från natten innan, med rimfrost.










    Bilder från Roslagen: Långkärret. (2018-01-20)



    Mårdspåret.







    Vårsalongen.
    Årets Vårsalong på Liljevalchs: En del vackert, något intressant, ett och annat som är litet kul, mycket jaha?, få som knyter an till dagens politiska frågor. I det avseendet var nästan pepparkakshusutställnngen på ArkDes intressantare!

    Bilderna: Nym, "Spelet på Palmes tid" och Lars Agger, "Gränslandet".








    Margot och krigen.
    I Palestinademonstrationen den 9 december i Stockholm skanderades "Leve, leve Margot Wallström", eller något liknande i den stilen. Det är inte så ofta man hör sådana talkörer i våra demonstrationer men den här gången var det uttryck för en uppskattning av det svenska erkännandet av Palestina. Hon ska också ha beröm för att hon – jämfört med försvarsministern och hela det borgerliga gänget – visat en något mera nykter uppfattning om krigshotet mot Sverige – även om hon vad jag vet fortfarande stöder samma USA-aktivistiska linje i Ukrainafrågan som Carl Bildt.
      Jag brukar kalla henne för "Bomb-Margit" mot bakgrund av framför allt hennes (och hela regeringens och samtliga riksdagspartiers) inställning till Syrienkriget. Hon har också lanserat vad hon kallar för en "feministisk utrikespolitik". Nu är det ju så att Sverige genom hela det nu 7-åriga kriget har stött terrorgrupperna och därigenom och genom den ekonomiska och diplomatiska blockaden mot landet har fört krig mot den lagliga regeringen och den absoluta majoriteten av befolkningen. Jag har väldigt svårt att se vad det är för "feminism" i att stödja dessa grupper med deras kvinnosyn och den ödeläggelse av landet som de står för. I en artikel i SvD den 14 januari i år får vi ännu en vittnesbörd om hur fel och genomfalsk den officiella svenska hållningen till Syrienkriget (med Margot i spetsen) är. När nu de flesta flyktvägar har stängts för de krigsdrabbade syrierna återstår Egypten dit nu tiotusentals syrier har begett sig i ett sista hopp om att få en säker fristad eller komma vidare till Europa. Om nu uppgifterna i SvD:s artikel stämmer är 92 procent av alla egyptiska kvinnor mellan 15 och 49 år könsstympade – trots att det numera är olagligt. Det som nu händer och som chockat FN-observatörer är att allt fler syriska flyktingfamiljer låter stympa sina döttrar för att få dem bortgifta. I Syrien förekommer inte könsstympning. Den syriska kvinna som intervjuas i artikeln och för allt i världen inte vill stympa sin 12-åriga dotter utbrister förskräckt till reportern: "Säg att det inte är sant!".
      Jag vet inte om Margot Wallström lyssnar till denna kvinnas berättelse och om hon förstår sambandet med hennes egen förment feministiska politik. Kanske är även hon så förhärdad och hjärntvättad att hon inte förstår att den politik som hon och regeringen för är den amerikanska; den politik som har lett till att de högerextrema rörelserna sätter dagordningen i stora delar av Mellanöstern, med allt det lidande som det för med sig. För alla förutom krigsprofitörerna och de högerextrema "religiösa" grupperna och – i toppen på pyramiden – det USA-amerikanska olje- och krigskapitalet och dess vasaller, Israel, Turkiet, oljediktaturerna. (2018-01-16)

  • Länk till SvD:s artikel: HÄR!







    Kinapuffarna.
    Posten har hamnat i blåsväder, igen.
      E-handeln ökar, snabbt, och allra mest och allra snabbast tycks den öka med Kina. Enligt PostNords uppgifter kommer det nu varje dag över 100.000 varubrev och liknande till utrikesterminalen på Arlanda. "Kinapuffar" kallar personalen dem eftersom de är små och lätta och svårhanterade, de far hit och dit i sorteringsmakinerna och måste därför sorteras för hand. Tidskrävande – och dåligt betalda på grund av de internationella avtal som gäller och inte har uppdaterats i takt med ändrade förutsättningar. Dessutom tillkommer det faktum att varken Posten eller Tullverket har tid att kontrollera att moms betalas. När jag köper mina böcker från ett USA-företag eller en programvara från Australien debiterar de mig för momsen som de därefter, får man hoppas, levererar in till den svenska staten. Tydligen har politikerna och myndigheterna inte sett till att liknande överenskommelser har gjorts med Kina.
      Varför inte det, kan man fråga sig.
      I Postens personaltidning, PostNord News (den heter så!), eller Lyckoslanten som den också kallas, skriver man om företagets framgångar med tredjepartslogisitken, TPL. Den innebär i korthet att Posten tillhandahåller lager och distributionsservice åt andra företag. PostNord har tidigare varit ute i blåsväder för de entreprenörer som man anlitat inom åkeriet, billiga och med dålig kvalitet, vilket man har kunnat se i några skandalvideor. Nu rapporterar tidningen Transportarbetaren att man agerar på samma sätt inom TPL-verksamheten. Vid ett stort lager i Göteborg anlitar man en entreprenör som är ökänd för att ta in billig och utnyttjad utländsk arbetskraft. Postens ledning slår naturligtvis ifrån sig och vill inte kännas vid missförhållandena och kritiken.
      Posten har några verkliga problem att brottas med: å ena sidan stadigt sjunkande brevvolymer och å andra sidan snabbt ökande antal varubrev och paket.
      Till detta kommer politiska och företagsledande problem. Om vi tar det sista först så kom det de sista åren jag arbetade i företaget (jag slutade 2013) in en hel del svartrockar och knytblusar och Jimmie Åkessonhala typer i ledningen; kanske är de borta idag? De jag hann se hade en faiblesse för den typ av företagsledande som TPL i Göteborg ger uttryck för.
      Sist och kanske mest har vi omregleringspolitiken; EU-anpassningen. Den omreglering som tar sig uttryck i sådana dårskaper som att det springer två brevbärare efter varandra och går ut på att ännu mer av de värden som skapas i samhället ska gå till dem i toppen på pyramiden: en allt högre betald ledning i PostNord och allt sämre villkor för dem som gör jobbet ute på golvet. Och vinster för företag som Texab i Göteborg, privata företag som likt råttor snyltar på samhällsservicen och grovt utnyttjar de anställda.
      Därför: Gärna en kritik av "Posten" och postservicen – men ställ också de ansvariga politikerna och de kapitalintressen som står bakom dem till svars! (2018-01-15)

  • Länk till Svenska Dagbladets artiklar om Kinapuffarna och momsfrågan: HÄR!
  • Länk till Transportarbetarens artikel om missföhållandena på TPL-lagret i Mölndal: HÄR!





    Äldre inlägg