Tore Hagman: Vår tid med jorden.
Tore Hagman inleder sin bok om (det gamla) odlinglandskapet och dess människor med ett citat av Sune Jonsson:
"Det gäller att lägga krokben för tiden och rädda hotade miljöer, människor och företeelser så att vi även i framtiden kan möta dem åtminstone i dokumentära fotografier".
Och det är vad Tore Hagman har gjort i denna och tidigare böcker.
Tore Hagman reste de två sista decennierna på 1900-talet runt i Västergötland och gränsbygden mot Småland och Halland och intervjuade småbrukare och fotograferade dem och deras djur och deras gårdar. På en av de första bilderna i boken möter vi 1982 paret Svea och Erik Källsmyr ute på åkern i Yxnås i Horla. De står mitt bland de sädeskärvar som de just har skurit och bundit och rest för att torka. De var då 48 och 53 år gamla och därmed några av de yngsta i boken. De flesta var pensionsmässiga och drygt det, dessa de sista i generationer av småbönder. 350 sidor bort slutar boken med att Lennart Jacobsson i Vråna ser sina djur knuffas in i slaktbilen och vi ser åkrar som hyggesplöjs och planteras igen med gran och en lagård som är på väg att rasa samman. Däremellan fylls sidorna med många starka bilder och berättelser om de sista småbrukarna ur mina morföräldrars och föräldrars generation. När jag läser Tore Hagmans bok är det med en viss förvåning, de 80- och 90-tal som han tar sina bilder och gör sina intervjuer var det mesta redan över i min hembygd, kanske låg vi ett par decennier före i Stockholms närhet? I min hemby finns idag bara ett halvt jordbruk kvar av de närmare tio som ännu var i drift på 50- och en bit in på 60-talet och jag misstänker att det är något liknande i dessa bygder. Låt vara att flera redan då hade en del jobb vid sidan av den egna gården i Roslagen, och så var det också i den bygd som Hagman skildrar. Här drygade man ut kassan genom att tillverka korgar, kvastar, träskor, stegar och annat byhantverk och naturligtvis kunde man också, som i min hemby, arbeta åt andra. De svartvita bilderna visar mjökkorna, som var basen för de flesta småbruken, och höskörden och spannmålen som var deras foder. Och veden, som behövdes för att laga till maten och värma husen. Gärdslena, och inte minst stenmurarna i dessa stenrika marker, fantastiska skapelser, ett nästan ofattbart arbete. Många gånger rena konstverk, Hagman berättar att man om Johsajohans stenmurar sade att de var "ormatäta och jävlahöga"; naturligtvis finns de på bild i boken. Har man ögonen med sig kan man ännu se dem, ofta övervuxna när man reser genom de här trakterna, men också på exempelvis Öland, och då tänker jag inte bara på milslånga men ofta luftiga kalkstensmurarna, "de rasar en halvmil om en kråka sätter sig på dem", lyder ett skämt, utan de stenmurar som man även där har släpat ihop. Jag beundrade, och förundrades, över en sådan i Karums by i somras.
Sune Jonsson skildrade med stor integritet och mycket kärlek samma människor i Västerbotten och Småland – Attsjö by – i sina "Minnesböcker över den svenska bonden".
Peter Gerdehag har i flera böcker ömsint berättat om dem i "Bondens år" och "Bygden där vinden vände". I "Hästmannen" och "Kokvinnorna" gestaltade han, liksom Tomas Bannerhed i hans roman "Korparna" några människor ur den här miljön som inte ser och inte kan acceptera att "vinden vänder" och därför går under, eller nästintill. När Jens Assur gjorde film av Korparna renodlade han temat genom att sätta pappa Agne i centrum för berättelsen.
De människor som träder fram på bilderna i Tore Hagmans bok är medvetna om att de är de sista i "den parentes i bondens långa historia" som Hagman kallar det.
"Det har tatt hårt på småbönnera dom siste årena. Snart finns det inga kvar. Det är sorgligt att ingen kan leva på små gårdar längre. Vem ska ta över? Ungdomma som växer upp nu vill ju inte slita som vi har gjort. Det kan man förstå, men hur ska det bli om ingen håller öppet?", säger Gunnar Axelsson i Holtsäkra.
De kan känna en sorg över att ingen kan eller vill ta över, men de arbetar hårt in i det sista och de är stolta över det och över det de har gjort under sina många år med hårt arbete. Se bara på omslagsbildens Arvid och Margit Andersson från Nockakull! Tore Hagman skriver själv att hans bok "är ett försök till äreminne över er småbrukare". Det har han lyckats med!
Boken går att köpa via torehagman.com (där man också kan se fler bilder ur boken) eller också ber du ditt bibliotek att köpa in den, om de inte redan har gjort det. Då kommer fler att se och ta del av denna märkvärdiga bok! (2020-12-11)
Länk till anmälan av Gerdehag m.fl.
Länk till "Hemma i det fattiga" Om Sigvard Cederroth.
Länk till "Vem minns idag Carl Fries?" Om kulturlandskapets skildrare Carl Fries och Mårten Sjöbeck.
Länk till min bok om Anderssvedja by.
Fortsättning...