Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg




Med Linné på Öland - 4: Gaxa.
I Bertil Gullanders antologi “Linné på Öland” varvar han Linnés dagbok från Ölandsresan 1741 med den tryckta reseberättelsen. I dagboken är Linné mera frispråkig med vad han ser och tycker, den tryckta versionen har tvättats. Han upprörs över ur folk behandlas och det skriver han om i dagboken. När sällskapet – han hade fem studerande som resekamrater/medhjälpare – rider mot Gaxa, en gård i Högby socken, nära den ort vi idag känner som Löttorp, “sågom vi”, skriver han “hur fjärdingsmannen commendera hela corporalskapet pigor, parerande i sina vita ovanliv, de där 4 dar i veckan måst släpa med vägen, som näppligen 50 resa om året. De förde på landsvägen utur en kulle, där fordom en skurkvarn stått, den jord, som av stenarne blivit avnött, därmed att fylla vägen, tror ock, att intet tjänligare mo härtill någonsin uppletats”.
  I Persnäs hade man blivit väl bemött hos pastor Höök och hans hustru, så väl ompysslad att de fick tre streck under sina namn i dagboken, de enda på Öland som, tillsammans med prosten i Runsten, fick så gott betyg. Linné hade i dagboken en förteckning över alla besökta prästgårdar och ju fler streck under namnen desto bättre hade de blivit mottagna. När man nu kom till den stora gården Gaxa var tonen en annan: “Vi kommo till Gaxa kl. 12, blevo hälsade med bannor av en ovettig värdinna, att hästarna orenade på gården”.
 Längs vägen från Persnäs till Gaxa passerade man “en ung ekeskog vid Långrums by, full med hassel och skönt gräs. Ekbuskar, vid pass 20 par, stodo planterade på bägge sidor om landsvägen såsom en allé”. Idag finns där visserligen en liten fin “ekeskog” intill vägen, men ingen allé med “20 par”, och knappast 249 år gamla.
 Sällskapet blev kvar i flera dagar i Gaxa, i väntan på båt och förligt väder. Postbåten som skulle ha fört dem över till Gotland var i så dåligt skick att Linné valde att hyra en annan båt. Så noterade han också, när de följde vänstra stranden av Grankullavik: “Här fanns intet nytt, allenast några skeppsvrak prydde stranden, ty de äro en prydnad här på öen. Man ser sällan, helst på nordre delen av öen, någon gård där bildhuggerie av olyckelige skepp, såsom segertecken pryda väggen på gäststugan utantill, ja man såg sådant på själve kyrkogården i Böda, och över porten i Gaxa. Härlige encouragements för resande som tänka sig härifrån till sjöss?
  Under tiden som man väntade låg man minsann inte på latsidan utan red runt och undersökte den nordligaste delen av ön. Man studerade kalkbrotten där man brände kalk: “Nu var folket sysslosatt, att köra vatten upp utur havet, och förnötte hela dagen med kalkens släckande. Utav en sådan ugn, som beskriven är, kan varje gång fås 20 läster släckt kalk, á 12 tunnor lästen; 20 á 30 läster (= 30 - 45 kbm/JÅ) göra en full båtlast, med vilken de gå till Stockholm, och få där 7 á 9 daler kmt lästen” (motsvarar en ersättning på 7.500 - 9.700 kr omräknat i dagens penningvärde).
 “Skogsduvorna flugo hopetals i skogen och esomoftast ringduvor, vilka senare kallades av själva lätet skjututor”, noteras i reseberättelsen när man reser längs Grankullaviken. På vägen söderut längs den västra udden, “3 à 4 bysseskott från spetsen”, fann man vejde, som växer sparsamt på framför allt steniga havsstränder, vi har några bestånd på grusmarken utanför huset i Sandvik där detta skrivs. Den används som färgväxt och ger en blå färg “varmed alla blå kläder till soldatesquen färgas”, skriver Linné och uppmanar bönderna att odla växten: “Vi önskade att deras sterile åkrar stode fulla av denne växten, som så dyrt köpes utifrån”.
 “Kvinnfolken, som körde sten med oxar, stickade stadigt på strumpor, fast de under själva åkandet höllo tömmarna”, noterar han i den tryckta berättelsen. Senare samma dag, när de tar nattläger i Byerum, beklagar han sig – i dagboken – över att de gått hungriga hela dagen, men att folket på trakten hade det ännu värre: “Vi voro olyckelige hela dagen för mat, ty folket hade ingen. betta bröd, somlige ej haft på en månad, somlige ej på halva året. Med största möda kunde vi vinna en drick mjölk, men icke annat”.
 Här lämnar vi Linné och hans sällskap för den här gången. De hann med mycket de här dagarna på nordligaste Öland, de åkte över till Blåkulla en dag, han myntade det klassiska begreppet “Neptuni åkrar”, de studerade med stort intresse myrlejonet i bödasanden, han lyssnade till skvaller om hur eländingt kungsgården i andra änden av ön sköttes; m.m. Det återkommer vi till nästa gång. Tills dess: Linnés reseskildringar och Gullanders böcker finns på ett bilbliotek nära dig! (2020-12-04)

Samtliga artiklar om Linné på Öland:

  • Med Linné på Öland - 6: Bårby källa
  • Med Linné på Öland - 5: Borgholm
  • Med Linné på Öland - 4: Gaxa
  • Med Linné på Öland - 3: Kapelludden
  • Med Linné på Öland - 2: Ottenby
  • med Linné på Öland - 1: Hallnäs







    Bilder från lunchpromenaden: Lidingö kyrkogård. (2020-11-23)




    Soluret från 1835.







    Hittepå. Och ett farligt sådant.
    Jag tror att väldigt många svenskar fortfarande är övertygade om att det var – och är? – sovjetiska/ryska ubåtar som agerar i vår vatten.
      Mattias Göransson har i boken "Björnen kommer" och Ola Tunander i "Det svenska ubåtskriget" beskrivit hur det förhåller sig med svenska ubåtsjakterna, från 80-talet och framåt. Göransson backar ännu en bit, ända bort till andra världskriget och en rad andra tidningsankor.
      Hur var det då? Det var hittepå. I vissa fall var det minkar och sillstim och andra gånger var det riktiga ubåtar som trängde in på svenska vatten – NATO-ubåtar! Som var här inte bara för att rekognocera och lära känna de svenska farvattnen utan också, och än värre, för att delta i en politiskt spel där svenska militärer och poitiker var inblandade för att styra den svenska politiken mot ett allmer antisovjetiskt och antiryskt håll. De fick hjälp av politiker av Carl Bildts typ och journalister som den ökände, men fortfarande verksamme, Mikael Holmström.
      Mot den här bakgrunden blir det upprörande att se Rapports (12/11) helt okritiska reportage från den "samövning" som för närvarande pågår i Stockholms skärgård med det uttryckliga målet att NATO-trupper ännu bättre ska lära känna våra farvatten. Jag har ju länge ansett at Sverige ska ha ett starkt svenskt FÖRSVAR (och inte den NATO-legotrupp som krigsmakten förvandlats till) men frågan är om jag inte måste revidera den åsikten. Vad ska vi ha en militär till när den styrs av, vill jag nog dra det till, landsförrädiska officerare och politiker? Charlataner som ljuger inför svenska folket och provocerar vår största granne. Som lagt ut miljarder och åter miljarder på att delta i USA:s krig i Afghanistan – men inte haft råd att behålla beredskapslagren. Som det nu är riskerar vi att de militära resurser som vi har kommer att användas i de nya krig som USA/NATO planerar för.
      Låna böckerna och läs dem, de finns på ett bibliotek nära dig! I tidningen Folket i Bilds senaste nummer (11/2020) finns en intervju med Ola Tunander och på tidningen Filters hemsida finns en del öppet material av Mattias Göransson. SvD publicerade ifjol en artikel (tyvärr bakom betalvägg) som redovisade sanningen bakom en av de senaste "kränkningarna", som visade sig vara SMHI:s ljudboj. Både militär och ansvariga poliiker förde allmänheten bakom ljuset.(2020-11-13)







    Dimfoto.
    Det talas om olika sorters fotografi: gatufoto, naturfoto, porträttfoto, osv. Ska vi kanske lägga till dimfoto, som en egen kategori? Dimman gör det litet lättare för fotografen med sitt milda ljus och gratis djup i bilden. Och på natten ser man tydligt hur gatlyktorna och andra lampor sprider sitt ljus. Igår vaknade vi i dimma här på skärgårdsön och den höll i sig hela dagen och in på natten. Fotografen kunde så klart inte hålla fingrarna borta från avtryckaren! (2020-10-31)









    Finspång.
    Vi har varit vid den vackra minneslunden vid Risinge kyrka i Finspång, där min mamma och Lars ligger begravda; Näktergalslunden, bara namnet! Efteråt åker vi in till Finspång för att fika, men hamnar istället i slottsparken. Där, bland alla lönnar och almar och bokar i sina höstfärger, blir vi upphunna av omvärlden för en stunds face time med de norska barnbarnen, som håller på och skär till en pumpa inför Allhelgonahelgen.
      Finspång är en bruksort med gamla anor, på 1500-talet kom holländarna och vallonerna in i bilden och De Geer lät bygga slottet 1668 - 1685. Det står kvar än idag och tjänar nu som då som huvudkontor för de industrier som är grunden för rikedomarna. På de Geerarnas tid och ända in på 1800-talet göts här kanoner. Sedan kom turbinerna och lättmetallen, och så är det än idag. När min mamma arbetade i lunchrestaurangen och hennes Lars gjorde snickerijobb för industrierna var det "STAL", där mamma arbetade, och "Metallen" som dominerade samhället. Idag ser ägarbilden litet annorlunda ut och företagen har splittrats i olika delar. Siemens äger stora delar av turbintillverkningen och Gränges och SAPA lättmetallen. Turbinmuseet i det gamla orangeriet är tyvärr coronastängt på obestämd tid. Men många av de gamla industribyggnaderna står kvar liksom den långa, vackra slaggstensmuren som sägs ha byggts därför att slottsfrun ville slippa se på när kolkörarna uträttade sina behov.
      Fikat då? Det intogs hos Café Flora i Billebäcks handelsträdgård i Svärtinge, som ligger så vackert vid den stora sjön Glan. (2020-10-25)


    Konstnären Per Berggrens väggmålningar på baksidan av orangeriet, kopierade efter italienska förebilder.




    Det rödbruna huset t.v. i bilden har bl.a varit kontor och apotek. Det större gula huset mittemot byggdes på 1850-talet som verkstad för kanonbearbetning. På 1870-talet fanns det 14 vattenhjul i Finspångsån som drev hammare, bälgar och annan utrustning som krävdes i industrierna.


    Den envånings 1700-talsbyggnaden var brukets klensmedja.









    Tankar för dagarna.
    Vi går en tur vid Angarnsjöängen. Det är aprilväder i oktober med sol omväxlande med mörka hotfulla moln som t.o.m släpper ifrån sig litet hagel. Sedan är det sol igen, och en tilltagande iskall nordanvind. Kusinens ungdjur betar ännu och håller markerna runt sjöängen öppna; det är en vacker syn. Kanske är kylan en föraning om att det ska bli en riktig vinter i år?
      "Ifrån öster drar det kallt", heter det i en av Blå tågets (tror jag) visor och en som tagit fasta på det är försvarsministern, som nyligen meddelade att nu ska ett antal regementen sättas på fötter igen. Sedan visade det sig att det inte så mycket handlade om att stärka försvaret av Sverige utan mer att bereda väg för USA:s trupper när de ska marschera från NATO-landet Norge mot Moskva. Statskuppsministern Ann Linde är inne på samma spår när hon avsätter Vitrysslands president, på samma sätt som hon applåderade statskuppen i Bolivia när militären avsatte den valde presidenten Evo Morales. Där följde hon f.ö. sin föregångare på posten, Bomb-Margot, i spåren; Margot avsatte som bekant Venezuelas valde president och ersatte honom med USA:s lilla kille Guaido. Både Ann och Margot är ju trogna EU-politiker, det EU som har som princip att om folket röstar fel så ska de rösta om och om inte heller det lyckas så kör vi en statskupp.
      Ruta Vanagaite och Efraim Zuroff, hon litauiska och han jude med rötter i Litauen reser tillsammans genom Litauen och Vitryssland i spåren av Förintelsen och skildrar resan i boken "Vårt folk" (Karneval förlag). Det är en ohygglig berättelse. 200.000 judar, 96 procent, mördades i Litauen när Tyskland invaderade landet 1941. Men de sköts inte av tyskarna, det gjorde litauer. Den nuvarande ledningen i Litauen vägrar att på allvar erkänna morden och ge upprättelse och kompensation till de få efterlevande. De minnesmärken som finns i landet restes under Sovjettiden; idag är de, liksom massgravarna, undangömda, övervuxna och bortglömda. Och dessutom: tyskarna anlitade litauer för att även mörda Vitrysslands judar. Det ger en besk smak i munnen när nu den självutnämnde vitryske presidenten Sviatlana Tichanouskaja upprättat sitt högkvarter i Vilnius.
      Det har ju länge stått klart att den politiska ledningen i Stockholmsregionen – och några andra regioner – orsakat en förtidig död för många äldre. Deras politik är den främsta orsaken till att antalet som dött av/med corona är så högt i Sverige. Maciej Caremba och uppföljningen i andra artiklar i DN visar hur det rent formellt har gått till. Man kunde tro att när t.o.m. Sveriges ledande dagstidning publicerar avslöjanden av den här typen så skulle de ansvariga politikerna och de höga tjänstemännen tvingas att lämna sina poster. Men icke. Vad jag vet så sitter de kvar och kan i lugn och ro fortsätta sin fördävsbringande politik, både när det gäller att ta livet av äldre människor och att slarva bort miljarder av skattepengarna på projekt som Karolinska. Nej, de sitter kvar, här blir det inga drev. Istället blir det som när SvD:s politiske redaktör Tove Lifvendahl i en snirklig ledare med rubriken "I det konstiga landet där många av de äldre dog" smetar ut ansvaret så att det till slut blir regeringen och Folkhälsomyndigheten som nog är de mest skyldiga. Och så är det ju när de blåa, mörkblåa och bruna tar till orda: Allt är Löfvens fel. Det har varit i Toves och Jimmies säck innan det kommer i bloggarpåsen. Det är ju inte "Löfven" man i första hand är ute efter, han har visserligen jobbat på golvet en tid men därefter skolats in som den högersocialdemokrat han är; men han är lika f-t en "såsse". Det man är ute efter är att tillintegöra det som återstår av arbetarrörelsen (och några andra överlevande folkrörelser). Glöm inte att Hitler var misstänksam t.o.m. mot Kennelklubbens motsvarighet, det fick inte finnas några andra organisationer än de statliga och nazikontrollerade. Vi är inte där än, men riktningen är utstakad.
      SvD:s ledarsidor är ju en riktig ljugarbänk. För några veckor sedan släppte man igenom en krönikör som påstod att vissa svenska skribenter är antisemiter som påstår att Israel har gjort sig skyldigt till organstölder från döda/dödade palestinier. Det är bara det att påståendena, som publicerades i Aftonbladet för elva år sedan, var sanna! Och journalisten som skrev artikeln, Donald Boström, har senare tackats av israeliska myndigheter för avslöjandet som, förhoppningsvis, satte stopp för de kriminella och avskyvärda handlingarna. SvD tvingades rätta krönikören och ge ett erkännande till Donald Boström: "Det råder inget tvivel om att organstölden ägde rum och att det gick till så som Boström beskriver det ovan. Inte heller råder något tvivel om att Boströms grävande bidrog till att få fram sanningen". Men därefter har det, vad jag känner till, varit tyst. All kritik mot Israel ska tystas ner, de tillåts att dagligen mörda och stjäla från palestinierna (och syrierna) utan att det får några andra följder än nya förmånliga handelsavtal och hjärtliga förbindelser. Det är avskyvärt. Men Åsa Linderborg då, som var den som vågade publicera Donald Boströms artikel? Har hon fått något erkännande? Knappast! I samband med att hennes självbiografiska bok om den sista tiden som Aftonbladets kulturredaktör publicerats ser jag att man – även på vänstersidan – rackar ner på och förminskar henne, hon har visst köpt litet för fina kläder och ätit litet för fint. Jag som trodde att man får köpa vad f-n man vill för sina pengar så länge man inte skadar någon annan!
      När jag ska avsluta den här betraktelsen läser jag att Evo Morales parti har vunnit presidentvalet i Bolivia. Kommer Ann Linde att godkänna det? Eller kommer hon och Trump att återigen utse någon annan än den som har fått flest röster? Svaret på den frågan har vi ännu inte! Och Linde tiger, i väntan på instruktionerna från Washington. (2020-10-21)






    Grytahygget V, 2015-10-12, kl. 08:40.


    Bilder.
    Hur det nu än är med älgjakten, så blir det litet avslaget när man bara får skjuta kalv. Så är det i år, vi har varit med om det förr, det kan bero på ändrade krav för att få ett vuxet djur på tilldelningen, men det kan också, som i år, bero på att vi är förlorare i det ständiga kriget om mark. Spänningen blir litet mindre, också därför att många jaktlag numera hoppar över de första dagarna och väntar till helgen, kanske är det dags att göra som i Finland där man tydligen inleder älgjakten på en lördag, dessutom används numera ljuddämpare på bössorna så även om det skjuts hos grannarna så hör man det inte, bara bruset från dem i jaktradion; men njutningen av att sitta en dag i skogen är lika stor för det. Någon skjutbar älg såg vi inte, men ett stjärtmespar gjorde dagen, som man säger numera, när de for omkring i småbjörkarna framför tornet. Fågelsträcket österifrån verkade ligga nere helt, inga siskor eller korsnäbbar eller kråkor eller gäss kom in från havet; bara korparna som underhöll med sin tokiga läten. Den första bilden härintill togs 2015, det var en kall morgon med frost i gräset och den svarta älgen alldeles intill tornet syntes tydligt, det var tur att jag inte var lika triggerhappy som han där nere i Skåne som sköt kor och trodde att det var vildsvin, det kan lätt bli så när man sitter i mörkret och är litet sömnig och alla katter blir grå. Den andra bilden är från i år, nu syns knappt älgen längre, den skyms av alla granplantor och björkskott som har vuxit till sig på det nu drygt tio år gamla hygget. Den tredje bilden är från 2012. Då speglade sig tornet och den ensamma kvarlämnade björken i det till brädden vattenfyllda diket – i år var där snustorrt. Det blev ingen älg idag, vilket ska noteras i min mer än 50-åriga dagbok äver älgjakten i Roslagsbyn, men ett foto blev det, som tillsammans med de andra bilderna blir till en dokumentation över en plats i rågången mellan två byar där ett stort hygge togs upp och där det stod ett älgtorn som speglade sig i diket och jägarna som satt där under några år hade uppsikt ända bort till grannarnas skog. Sedan slöt sig skogen återigen och jägaren fick flytta på sig och minnet av "Grytahygget V" bleknar, det lever kvar en tid som en litet ljusare ton i det gröna på kartan, och kanske som en notering i en skogsbruksplan, och några yngre människor minns fortfarande att det stod ett älgtorn här och att någon för länge sedan ska ha skjutit en älg där en novembermorgon.
      Eller kanske har de bara sett det i någon av de böcker, där de bilder som ni ser här har flyttat in och blivit bevarade!? (2020-10-14)


    Grytahygget V, 2020-10-12, kl. 06:52.


    Grytahygget V, 2012-10-03, kl. 08:48.


    Grytahygget V, 2015-10--12, kl. 15:08.


    Grytahygget V, 2016-10-10, kl. 08:40.


    Grytahygget V, 2017-10-09, kl. 08:47.


    Grytahygget V, 2018-10-09, kl. 06:19.


    Grytahygget V, 2019-10-14, kl. 07:09.



    Grytahygget V, 2020-10-12, kl. 06:52.

    Läsa mer om älgjakt: En älg på catwalken






    Fortsättning...