Dagboken

En bild och några ord, som regel hämtade från Facebook, men ibland utvidgade.




Nyare inlägg







Ett hus i skogen.
Längst in i skogen ligger ett hus vid en liten sjö. Det finns bara stigar dit och de går genom en gammal skog, nästa en urskog, en skog som det numera finns få av i södra Sverige – sedan kan kalhyggesentusiasterna hur mycket de vill visa sina tabeller över hur mycket mer skog vi har idag, och hur äldre den är, och med grövre dimensioner. Huset som vi ser när vi kommer fram till sjön stod klart 1910 och skogen runtom blev naturreservat 1919, ett av de första reservaten, privat men med statligt stöd. Det är en jaktstuga av den typ som rika människor kunde kosta på sig – samtidigt som deras drängar, pigor och torpare bodde trångt och uschligt. “Här drog man sig tillbaka i avskildhet för att njuta av naturen och leva ett primitivt liv”, står det på museets informationsskylt. Huset är byggt i den romantiserade stil som var populär i vissa kretsar vid den här tiden, kanske den tidens arkitektuppror?!, likt ett gammaldags härbre, eller stavkyrka eller bara en inbillad vikingastil; knappast en sörmländsk tradition. I Sörmland var det nog än så länge mest små gråa stugor, så småningom röda med vita knutar – och så de stora herrgårdarna och slotten, förstås.
  Eric von Rosen (1879 - 1948) köpte år 1900 ett av dessa slott, Rockelstad, hans mor var en förmögen amerikanska, litet Downtown Abbey över det hela, och det var han som lät bygga jaktstugan.“Ivar Tengbom ritade planen, Gunnar Hallström snidade och målade högsätesstolparna, Dalmän timrade, gårdssmeden smidde” lät von Rosen skriva på portarna – med runor! Han var storjägare och resenär och deltog i och finansierade några svenska forskningsresor till bl.a. Sydamerika och Vita Nilens källor. Det material som man samlade in skänktes till Naturhistoriska Riksmuseet. Han bedrev forskning, eller i vart fall studier, även på hemmaplan. Han reste i Norrland och beskrev samiska offerplatser och han utforskade Tiveden där skogen på den tiden påminde om den som omgav, och ännu omger, hans sörmländska jaktstuga. Han var en skicklig fotograf och skrev flera artiklar om Tiveden, om människorna, de små gårdarna, urskogen. Efter hans död sammanställde Ernst Manker det materialet i en bok som 1952 gavs ut av Nordisk Rotogravyr med deras fina tryckkvalitet som gav rättvisa åt de svartvita fotografierna.
  Så här långt skiljer sig Eric von Rosen inte så mycket från andra (förmögna) överklassmän med intresse för natur och jakt och resor och främmande kulturer. Det är fortsättningen som blir litet mer solkig.
  Eric von Rosen var politiskt aktiv och 1909 håller han, mitt under storstrejken, “ett föredrag för Sparreholms arbetarkommun samt för socialdemokrater och ungkommunister i Folkets Hus i Stockholm”. Där hade man gärna suttit med och lyssnat på åhörarnas reaktion när denna rika godsägare och arbetsgivarrepresentant, han kallar sig själv för det, lägger ut texten. Med samma argument som våra tiders arbetsgivare och politiker bemöter dem som vågar sig på att strejka: “Ni förstår väl att arbetsgivarna inte kan betala mer än sina konkurrenter och ni förlorar ju mest själva på att strejka”; ungefär så. Än så länge är tongången på en normal borgerlig nivå. När han 13 år senare ger ut en ny politisk pamflett har tonen skärpts. Han kommenterar den stora järnvägsstrejken 1922 där över 4.000 anställda vid de privata järnvägsbolagen gått i strejk för bättre villkor. “Nu kan det vara nog!” lyder rubriken, med fortsättningen: “Nog med klasspolitik, nog med klassvälde”. Den händelse som har utlöst von Rosens ilska, texten kokar verkligen, är Per Albin Hanssons krav på en förklaring från tre regementschefer med anledning av att officerare vid dessa regementen har agerat strejkbrytare. Per Albin var då försvarsminister, eller “vår s.k. försvarsminister”, som von Rosen uttrycker det.
  “Vi skola beslutsamt vräka klasspolitiken över bord och välja nytt befäl” skriver han, och fortsätter: “Men med vilka medel kan väl ett dylikt storverk åstadkommas? Fascism? Öga för öga, tand för tand?   Nej, så långt har det inte gått”, avslutar han.
  Än så länge förespråkar han, i varje fall offentligt, demokratiska metoder och han för därför ett långt resonemang där han försöker övertyga sina meningsfränder om att man ska satsa på “högern” inför kommande val.
  Det som hänt sedan den första politiska skriften är förstås den ryska revolutionen 1917-18, där “det röda tyranniet” har tagit makten. Man bör ha klart för sig att Oktoberrevolutionen satte skräck i stora delar av borgerligheten, i synnerhet den förmögna och politiskt aktiva delen; en fasa som styrde den kommande politiken. Dels, och det var det goda, genom att de tvingas acceptera demokratiska reformer, dels, och det var det tragiska, vissa delar sökte sig mor de svarta (fascisterna) och de bruna (nazisterna).
  Men även en privat händelse kommer med all sannolikhet att påverka von Rosens politiska utveckling. 1920 tar han en snöig vinterdag ett taxiflyg från Stockholm som sätter av honom på Båvens is utanför Rockelstads slott. Flygaren är en tysk f.d. stridsflygare som nu drar sig fram som pilot i Stockholm. Hans namn är Herman Göring. På Rockelstad träffar Göring Eric von Rosens svägerska, Carin von Rantzoff (född Fock), som han ett par år senare gifter sig med. Göring blev som bekant en av Hitlers närmaste män, t.o.m. hans ställföreträdare, med många liv på sitt samvete. Göring umgås med von Rosens, både i Sverige och Tyskland, ända fram till krigsslutet, även sedan hans svenska hustru har dött och han har gift om sig. De jagar älg tillsammans i norra Tyskland, antagligen på Görings egendom, Karinhall, en jakt där bland andra Mannerheim deltar. Carl-Henning Wijkmark har i romanens form skildrat en av dessa jakter i “Jägarna på Karinhall”. En fasansfull berättelse. Nu var det inte bara släktskapet och jakten som förband de två herrarna von Rosen och Göring. Eric von Rosen, liksom hans bror Clarence, var övertygade nazister. Karl N.A.Nilsson redovisar i sin bok “Svensk överklassnazism” (Carlssons u.å.) hur han inledde sin högerextrema karriär genom att delta på den vita sidan i det finska inbördeskriget och därefter vara aktiv i den svenska nazistiska rörelsen på 30- och 40-talen. Han och några andra “överklassnazister”, som Nilsson kallar dem, bildade det Nationalsocialistiska blocket (NSB) 1933 med syftet att försöka ena de svenska nazisterna som var splittrade i flera organisationer/sällskap. Enandet misslyckades, men det kan – för att inse vad det är för människor vi har att göra med – vara av intresse att citera vad NSB skrev om judarna i en text:

“Blocket och judefrågan. Juden är mänsklighetens fiende ...
  Vi fordrar judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting ...
  Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar”

Här har man rakt av anpassat sig till de tyska nazisternas politik. Den 28 januari1929 skrev von Rosen ett inlägg i Svenska Dagbladet under rubriken “Judar och judar”, underförstått goda judar och dåliga judar. Goda judar är sådana som “den varmhjärtade kulturpatrioten Oscar Levertin”, de onda sådana som “den åt alla nationella och religiösa ideal hångrinande Georg Brandes”. Han slår också ner på en av Hjalmar Bergmans pjäser där “judebarnet” behandlas alltför välvilligt. Förutom att han i den här texten banar väg för det som kunde ha blivit en blodig framtid för de svenska judarna känner man här, liksom i “Nu får det vara nog” igen tongångarna hos våra nutida högerextrema politiker. När von Rosen skriver att “klassväldet” styr är det samma sak som Jimmies påstående att “vänsterliberalerna” har tagit över Sverige och bestämmer allt. Och smaka på att byta ut “judarna” mot “islamisterna” eller “vänsterliberalerna” i detta citat ur von Essens “Judar och judar”:
  “den fara för alla de nordiska folkens denationalisering och avkristning som ligger i att judarna inom den litterära världen i Norden utgöra en så betydande maktfaktor”.
  Ironiskt nog var det till slut de som nazisterna hatade lika mycket som judarna, eller ännu mer, motståndskvinnorna och -männen, kommunisterna och Sovjetunionen, som framför allt räddade Sverige och von Rosen & co från den totala katastrofen och evig skam. Den sanning som EU, inklusive de ledande svenska politikerna, nu suddar i när man jämställer Sovjets och nazisternas, de tyska kapitalägarnas, ansvar för andra världskrigets och judeförföljernas fasor.
  Det kan man också fundera över där man går i denna annorlunda och spännande skog och förvånas över den aparta byggnad som gömmer sig där. Och kanske var det här som Göring fick inspiration till sitt Karinhall, den jättelika anläggning som han – med statens pengar – lät bygga upp i skogen sju mil norr om Berlin. Och kanske var von Rosen med på de jaktfester som Carl Henning Wijkmark skildrar i sin roman?! (2021-10-20)

Eric von Rosens understreckare i SvD 14 februari 1939
Eric von Rosens böcker och pamfletter finns att läsa på Kungliga biblioteket i Stockholm.










Grytahygget V, 2015-10-12, kl. 08:40.


Bilder från hyggena
Den första bilden härintill togs 2015, det var en kall morgon med frost i gräset och den svarta älgen alldeles intill tornet syntes tydligt, det var tur att jag inte var lika triggerhappy som de som sitter och passar på vildsvin på nätterna men skjuter kor istället. 2015 var hygget redan sex år gammalt, men det hade ännu inte hunnit växa upp så mycket ny skog. Jag tog ett foto första gången jag satt i passet; tillsammans med de senare bilder blir till en dokumentation över en plats i rågången mellan två byar där ett stort hygge togs upp och där det stod ett älgtorn som speglade sig i diket och jägarna som satt där under några år hade uppsikt ända bort till grannarnas skog. Sedan slöt sig skogen återigen och jägaren fick flytta på sig och minnet av "Grytahygget V" bleknar, det lever kvar en tid som en litet ljusare ton i det gröna på kartan, och kanske som en notering i en skogsbruksplan, och några yngre människor minns fortfarande att det stod ett älgtorn här och att någon för länge sedan ska ha skjutit en älg där en novembermorgon.
  Eller kanske har de bara sett det i någon av de böcker, där de bilder som ni ser här har flyttat in och blivit bevarade!? (2021-10-24)


Grytahygget V, 2012-10-03, kl. 08:48.


Grytahygget V, 2015-10--12, kl. 15:08.


Grytahygget V, 2016-10-10, kl. 08:40.


Grytahygget V, 2017-10-09, kl. 08:47.


Grytahygget V, 2018-10-09, kl. 06:19.


Grytahygget V, 2019-10-14, kl. 07:09.


Grytahygget V, 2020-10-12, kl. 06:52.


Grytahygget V, 2021-10-23, kl. 12:12







Bilder från Friday for Futures demonstration i Stockholm den 22 oktober 2021.


















En okänd flicka mitt i Europa.
SvT visade häromdagen (fem år efter premiären, blir väl billigare så!) Bröderna Dardennes film “Den okända flickan” från 2016. Jag såg den när den var ny men kommenterade den inte då; här kommer till slut några ord.
  Den unga läkaren Jenny Davin (så fint gestaltat av den franska skådespelaren Adèle Haenel) har stängt praktiken för dagen när det bultar på dörren. En ung färgad flicka vill komma in. Praktikanten Julien tänker öppna åt henne men Jenny säger ifrån: vi har stängt!
  Morgonen efter får hon veta att kvinnan har hittats död på kajen i närheten av praktiken, troligen har hon utsatts för våld. Ingen anhörig hör av sig och ingen vet vem hon är. Jenny känner stor skuld inför hennes död, hade hon öppnat hade det inte hänt.
  Vi är i Liege i Belgien, en stad och ett land med många bekymmer; det märks på hennes patienter. Trots det bestämmer hon sig för att ta över praktiken efter den man som har drivit den i många år.
  Hon söker efter någon som vet något om flickan, hon visar ett foto av henne när hon går runt och frågar, men alla tiger. Hon kontaktar kyrkogårdsförvaltningen och erbjuder sig att betala för en gravplats åt henne och hon ber polisen att meddela henne när det blir begravning; det glömmer de bort. En pojke kommer till mottagningen med svåra magsmärtor, oklart varför men Jenny misstänker att han kanske vet något om flickans öde. Till slut får hon honom att berätta: kvinnan var prostituerad och han har sett henne med en kund, och där börjar historien att nystas upp. Kunden visar sig vara en äldre sjuklig man vars son hjälper honom att skaffa en prostituerad, men de vet inte vad som hänt henne sedan hon lämnat deras husvagn. Trots hot från kriminella i trakten och tillsägelse från polisen gräver hon vidare och till slut klarnar bilden: kvinnan har dött i en framprovocerad olyckshändelse. Den unge pojkens pappa hade även han utnyttjat henne och när han jagat henne för att få mer faller hon så illa att hon förblöder. Han är – med stor vånda och trots att det kommer att få allvarliga konsekvenser för honom – beredd att berätta för polisen hur det gick till. Litet senare dyker en syster till den avlidna kvinnan upp, hon tackar Jenny och lovar att ta hand om gravsättningen.
  Efter de dramatiska dagarna slutar filmen med en vardaglig scen från praktiken där Jenny, läkaren, hjälper en helt vanlig äldre kvinna in på undersökningsrummet...

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne har i en rad starka filmer med allvar, spänning och värme skildrat vardagen i ett vardagligt Europa, med Belgien som utgångspunkt, i hjärtat av det EU där alla spår, men Tyskland rår. Ofta är det unga människor i huvudrollen. Rosetta var en enkel och stark och gripande samtidshistoria om en ung kvinnas hoppfulla kamp för att trots alla odds få ett fotfäste i samhället – men också en berättelse om vad arbetslösheten kan göra med en ung människa. Barnet handlade om ett ungt par som fött ett barn. Han är arbetslös och kriminell och drar sig fram på småstölder; till slut säljer han t.o.m. deras nyfödda barn till en människohandlare! Dardennes filmer är hårdkokta, men där finns också som regel ett hopp, en utväg och även här reder det upp sig till slut, troligen, hoppas vi. I Sonen möter vi en ung kille som ska börja som snickarlärling på en yrkesskola men där läraren är avog mot honom; det visar sig att den unga eleven har strypt lärarens son. Till slut konfronterar läraren honom med det han, men inte pojken, vet om deras gemensamma förflutna. Det kommer till en våldsam uppgörelse som slutar med förlåtelse och försoning ... i alla fall tolkar jag filmens sista scen på det viset. I Lornas tystnad gestaltas människohandelns Europa. Pojken med cykeln är en varm och fin Dardennefilm – i en kylig värld. Den här gången står en 12-årig pojke, Cyril, i centrum. Han har placerats på ett barnhem därför att pappan inte längre vill veta av honom och mamman är försvunnen. Han hittar en kärleksfull fosterförälder som tar sig an honom, hårfrisörskan Samantha, men han luras till att delta i ett rån och allt håller på att sluta riktigt illa – men vi möter till slut ett förlåtelse- och försoningstema som påminner om det i Sonen. I Två dagar och en natt får Sandra, när hon efter en tids sjukdom ska återvända till sin arbetsplats, veta att arbetskamraterna har röstat bort henne. Det är det iskalla och hårda “rationaliseringarnas” Europa som skildras – men också arbetarsolidariteten som till slut bryter igenom och trotsar arbetsgivarväldet. Den senaste filmen, Unge Ahmed, tar sig an den radikalisering under religiös flagg som vi har sett en hel del av. Filmen gestaltar en ung kille som mycket snabbt blir – anser han själv – rättrogen med de ritualer det innebär med åsikter som exempelvis leder till att han kallar sin normalt klädda belgiska mor för “hora” och därtill “alkoholist” när hon tar ett glas vin till maten. Han nöjer sig inte med hånfulla ord utan går även till handling och Bröderna Dardenne tvingar oss att fundera över hur vi ska hantera den här destruktiva formen av radikalisering. (2021-10-20)

  • “Den okända flickan” ligger kvar på SvT Play till den 14 november
    Min anmälan av två andra Dardennefilmer:
  • “Två dagar och en natt”
  • “Unge Ahmed”






    Bilder från älgjakten: Utjorda.





    Basses första rådjursjakt. Anderssvedja den 1 oktober 2021.





    Brandskogshygget från öster. 2021-10-01.

    "Brandskogen" har kalhuggits i sommar. Antagligen brann skogen här för länge sedan, i ett dokument från 1909 kallas den för "Brännskogsskiftet". En av de sista resterna av gammal kulturskog har försvunnit och kommer, liksom i merparten av Anderssvedja bys skogar, att ersättas av ett plantage. (2021-10-01)


    Brandskogshygget från sydost. 2021-10-01.


    Från nordost. 2021-10-01.


    Nu har man börjat släpa ihop riset och älgtornet har fått sällskap av en rishög. 2021-10-23.





    Bilder från morgonpromenaden: Långängssjön. Här på skärgårdsön är vi inne i den gula veckan nu, idag förstärkt av litet dimma. www.janahman.se.





    Spanarna: Järtecken.
    En bit in i John Ajvide Lindqvists senaste roman, Vänligheten (Ordfront 2020), går pensionären Harry Boström sin morgonpromenad ner till hamnen i Norrtälje. Han gör det varje dag, egentligen litet motvilligt eftersom han tycker illa om den omvandling som pågår där, men han går ändå dit för att se vad som har hänt sedan sist. Den här morgonen står en gul container slarvigt placerad på kajen längst ut i det som tidigare var en riktig hamn. Någon måste ha placerat den där under natten, ingen lastbil och inget fartyg, som kan tänkas ha transporterat den dit, syns till. Han knackar på den, flera gånger och vid ett tillfälle tycker han sig höra något inifrån containern. Den är låst så han kan inte utforska den närmare utan går hem och ringer polisen. Så småningom ska det visa sig att det man befarar när man läser berättelsen visar sig stämma: ett stort antal flyktingar har varit inlåsta så länge att de är döda och föruttnade när containern, efter ett sedvanligt Norrtäljebråk om vem som har rätt att göra si eller så, gör att det drar ut på tiden innan den öppnas.
      Då förbyts den vänlighet som hittills har präglat relationerna mellan invånarna i staden till missämja, elakheter och den ena olyckan efter den andra.
      Ajvides 700 sidor tjocka roman kan läsas på flera nivåer. Den är en fin Norrtäljeskildring, både av staden som sådan och människorna som bor där och den låter oss följa ett gäng ungdomars utveckling från barndom upp till unga vuxna i det som fortfarande, trots de förväxta gökungarna i hamnen och de allt tätare förbindelserna med Stockholm, är en landsortsstad.
      Men framför allt är boken, i mina ögon, en allegori över vår tid med dess krig och de flyktingar som dessa har gett upphov till – som därefter har utnyttjats i den högerextrema propagandan. Vänligheten är som bortblåst och istället härskar en rå och iskall vind över våra samhällen. I Ajvides värld bryts i sista minuten denna trend och man får bara hoppas att han blir sannspådd!
      Det vore inte heller John Ajvide om det inte också fanns ett starkt drag av övernaturlighet i “Vänligheten”. Jag som annars inte är så mycket för det övernaturliga måste säga att jag tycker att det passar bra in i romanen; det stör mig inte. Intressant nog dyker detta fenomen upp på flera håll i den samtida litteraturen och journalistiken. I Karl Ove Knausgårds senaste roman “Morgonstjärnan” är det just en olycksbådande övernaturligt stark morgonstjärna som påverkar handlingen. Jag läser en understreckare i Svenska Dagbladet där temat är “Vad är det rådjuren försöker säga oss ... rådjuren bär ofta på en apokalyptisk aura i litteratur, konst och film”. Och Carl Göran Ekerwald, denna gedigna folkbildare, har nyligen gett ut en bok, “Det som inte finns”, där han enligt förlagsreklamen “lyfter fram vittnesmål från världslitteraturen och från egen fatabur på hur det icke-existerande påverkar det som existerar”. Och hur är det egentligen med den fasansfulla Estonia-katastrofen? Politikerna och kretsen kring dem vägrade det enda rimliga, nämligen att bärga fartyget, eller åtminstone undersöka det ordentligt, framför allt för att ge tillbaka offren tiill deras anhöriga, men också få klarhet i vad som hände – istället beslutade man, och påbörjade arbetet, att fartyget skulle täckas över! Som straff dyker nu det ena järtecknet efter det andra upp: en reva här, en skada där, och spekulationerna fortsätter. Och såren hos dem som förlorade anhöriga rivs upp, gång på gång.
      Kanske har jag själv nyligen blivit vittne till ett järtecken? I Råby Rönö socken i Sörmland fanns en gång en by som hette Jälbro. Den är sedan länge borta, men gravfältet som hörde till byn finns kvar. Nu är där åker och man kan när den är nyplöjd ana en skiftning i färgen som kan tyda på att här har funnits en bosättning. Jag vet inte hur det gick till när byn försvann, men troligen var det som på så många andra ställen i Sörmland att en stor markägare tog ifrån bönderna deras mark och tvingade dem att istället bli drängar och pigor och statare under godset. Kanske blev vi den här hösten vittne till hur de som en gång ägt och brukat marken hämnades? Den 22 augusti pågick spannmålsskörden för fullt på godsets stora gärden i Råby. Man körde långt in på kvällen och när man avslutade dagens arbete parkerade man den jättelika skördetröskan på åkern, i kanten mot skogen, där byn Jälbro en gång legat. På natten brinner tröskan upp. Och som om det inte vore straff nog brinner resterna av den en gång till dagen därpå! Endast en ruin återstod.
      Ska vi säga att det var ett memento, en varning till alla de sörmländska godsägare som har lagt under sig så många bondbyars mark och rivit deras hus och bara lämnat några krusbärsbuskar på den gamla tomten?!



    Norrtälje hamn då ...


    ... och nu!


    Här låg Jälbro by.





    Engellau & co.
    Jag sammanfattade i ett kort inlägg på Lindelof.nu vad jag anser om Patrik Engellau & co:s åsikter, de är ju ett helt gäng som skriver i samma anda (Lindelöf hade länkat till hans inlägg):
      “Begriper mig inte på vänstervurmen för Patrik Engellau & co (Assarmo, Janouch, Andersson m fl). Han sammanfattar sitt inlägg om Afghanistan med orden “Ett folk som lyckats med vad talibanerna gjort i Afghanistan behöver inte komma hit och leva på bidrag.” Var det allt? Fy fan!”
      Även en blind höna kan som bekant hitta ett korn, men jag tycker ändå att de inte har något att komma med som ökar vår förståelse av världen och hur vi ska hantera den. Det pågår nu en hårdnande kamp om kapital och marknader och den “världspolis” som Anna Dahlberg i Expressen hyllar befinner sig i gungning. Enligt alla normala ekonomiska variabler borde landet gå i konkurs, men det hankar sig fram med stöd av sin oerhörda militära makt. Även vårt land svajar ekonomiskt; på ytan ser det så bra ut men nyligen kom, exempelvis, nya besked om den enorma, ständigt växande skuldsättningen. Bland annat beroende på en asocial bostadspolitik. Rikedomarna samlas i allt högre grad hos det lilla skikt som äger och styr landet. De har hittills förlitat sig på USA:s styrka och tagit rygg på dem för att göra profit här hemma och på världsmarknaden. När nu striden om marknaderna skärps väljer de att fortsätta den politiken och t.o.m. förstärka den; därför NATO och alla militära samarbeten med USA. Ekonomiskt väljer man också sida och försöker, till exempel, döda kinesiska Huaweis telefoner till förmån för Apples mindre prisvärda (de politiskt ofarliga koreanska Samsung får än så länge vara i fred). Det är dåraktigare än på länge; nu om någonsin behövs alliansfriheten. Var kommer då sådana som Engellau, Assarmo och Jimmie in i bilden. Det sägs om ormarna att de, med sin känslighet, långt i förväg märker att en jordbävning är på gång och därför söker skydd. Wallenbergarna och de andra stora kapitalägarna och kretsen kring dem är som ormarna. De känner oro, kampen på världsmarknaden hårdnar och internt har de problem i många länder. Folk är redan missnöjda, trots att den stora jordbävningen ännu inte har ägt rum. Arbete, mat, hälsa, boende, utbildning för barnen. Och en tryggad ålderdom. Även hos oss, vi som sitter på gräddhyllan, är det många som har svårt att tillgodose dessa grundläggande mänskliga rättigheter. För att inte tala om hur det är i de övriga länder som USA och dess medlöpare kontrollerar. Detta skapar missnöje. I många länder, i synnerhet de där USA har ett nära inflytande som i Sydamerika, sker det med öppet våld. Hos oss styr man än så länge med hjälp av allt följsammare politiker (se socialdemokraternas utveckling!) men eftersom de, likt ormarna, inte är säkra på att detta ska räcka skickar man nu fram de högerextrema trupperna. I olika former. Patrik Engellau är en av dem, vi hittar fler kring Bulletin, i Svenska Dagbladet och andra media; för att inte tala om hur det låter på Nätet – och de lobbygrupper som arbetar bakom kulisserna. Och Jimmie förstås, och hans pojkar. Nu förstärkta med trupper från moderaterna och kd. Avled missnöjet, Hitler pekade på judarna (och kommunisterna!) här pekar de på flyktingarna, invandrarna – och “vänsterliberalerna”. Hitler startade krig, vi fortsätter de krig som redan pågår och planerar för nya.
      I Engellaus inlägg med anledning av debaclet i Kabul (“västerlandets hittills största misslyckande” anser PE), låter det till en början som att han är beredd att göra en självrannsakan, USA:s och Sveriges krig mot Afghanistan har varit inte bara fel utan orättfärdigt. Men riktigt så enkelt är det inte. Han jämställer “falissemanget” i Afghanistan med morden i Linköping och Malmö och skyller misslyckandet i båda fallen på att vi inte har “fattat att vi med all den kraft som behövs måste sätta stopp för saker vi inte gillar” . “Varför ger vi oss såväl i Afghanistan som i centrum av Linköping?"", frågar han. Jo, “jag tror det beror på att vi känner skuld. Vi har en skuld för att Afghanistan är fattigt vilket vi inbillar oss (sic!) beror på västerlandets utsugning och vi har en skuld mot mördare i Linköping för att socioekonomiska faktorer enligt de dominerande teorierna – sådana de presenteras av ledare som Morgan Johansson – gör det naturligt och begripligt att mördarna blir mördare”.
      Vad PE gör är att han beklagar att “vi” har förlorat kriget och helt i linje med de högerextrema tjänsteandarna skyller han förlusten på “de välutbildade och intellektuellt dominerande skikt i Sverige som försörjer sig på att betrakta mördarna – i Linköping eller Kabul – som offer för din och min förmodade strukturella rasism”; kort sagt “vänsterliberalerna” som Jimmie brukar säga.
      Här är det inte tal om att de som har startat och drivit och profiterat på ett krig som både juridiskt och humanitärt har varit brottsligt från början till slut ska pekas ut och ställas till svars. Så långt förmår inte “Den nya välfärdens riddare” sträcka sig, och följdriktigt avslutar han inlägget med:
    “Ett folk som lyckats med vad talibanerna gjort i Afghanistan behöver inte komma hit och leva på bidrag.”
      Fy fan!
      Och vad gäller de kriminella gängens härjningar så hånar han de “Morgan Johanssons” som föreslår förbättrade “socioekonomiska faktorer” men inte heller han, “Den nya välfärdens riddare”, har något annat att komma med än hårdare tag (“all den kraft som behövs”); men vad hjälper det när de allt fler poliserna inte ens lyckas fånga in dem som har begått brotten?

    Patrik Engellaus inlägg på “Det goda samhället” (bara namnet!): HÄR!





    Alunbrukets skorsten.

    Med Linné på Öland: Degerhamn.
    Nästan allra längst ner på sydvästra Öland, i Degerhamn, ligger ett stort industriminne. Eller egentligen två: ett alunbruk och ett kalkbruk. Eller tre, om man ska räkna in det stora cementbruket som tystnade 2019. Alunbruket är äldst, det första anlades i början av 1700-talet, men flyttades efter en tid över till fastlandet på grund av bristen på ved på Öland. Alunskiffern, ur vilken alun utvanns, bröts dock i Degerhamn och fraktades med båt över till Lovers bruk. 1804 återetablerades ett alunbruk i Degerhamn och drevs fram till ca 1900. Alun användes som garvämne och som betmedel vid färgning och vid ytbehandling av papper. Rödfärg var en restprodukt som också såldes från bruket. Alun används än idag, exempelvis ingår det i recept för att göra trolldeg. När Linné den 6 juni 1741 besökte alungruvan i Degerhamn bröt man skiffern för att dels, som Linné noterar, frakta den med båt över till Loverts bruk, dels som bränsle när man brände kalk av kalkstenen, som då och så länge kalk och cement tillverkades i Degerhamn, bröts uppe på alvaret. Vi hör Linnés egna ord:

    “Emellan Möckelby och stranden, bredvid själva strandlinjen, löper landborgen, i vilken alungruvan är belägen och begynt på västra sidan mot havet, ligger dock med bottnen högre än själva havet, är vid pass ett bösseskott i diameter, vid pass 12 alnar djup, såsom en halvcirkel inböjd inåt lantborgen, helt öppen att alla väggar bliva nästan perpendiculaire (lodrät/JÅ) upp i själva dagen. Malmen är här den lättbrutnaste man någonsin önska kan, ty han fördelar sig medelst springor och tvärspringor mycket artigt.
      Vi sågom mycket folk köra malmen neder till sjön att lasta honom på båtar till överfart till Loverts alunbruk, vars kyrka vi sågom tillika med Christianopel över havet. Mitt uti gruvan låg en varp (slagghög/JÅ) av odugliga stenar, kal, orsten, och svartbollar.
      Här brännes kalk med den små alunskiffren, som ej så lätt kan överföras, emedan han är smulad. Vi frågade varföre de ej bränna sin kalk av orsten, som där finns i så stor quantitet, emedan han giver långt finare kalk och nästan en gips; men fingo veta att då den brännas, och så snart han fullbränd är går han till ett vitt mjöl utan att vänta på bliva släckt såsom annor kalk, alltså är otjänlig, där alunmalmen så länge brinner, och han ej släckes då man vill.
      Utanför gruvan var ett varp av jord, sten, alunmalm, planerad till höjd av bottnen med själva gruvan; i detta varp hade elden kommit lös för 1 par år sedan, och brände nu fast endast åt norra sidan utan låga med rök och os, som här och där trängde upp ur jorden på vilken vi gick var helt varm. Man fann i henne alunstycken hopvittrade såsom sylta (malmgrus/JÅ) vid kallrostarne. Allestädes var man grov här på trakten, gick litet rök upp; fanns bränd kalk, alun och svavelblomma och röd jord av skiffern; man frågade om de ej fruktade att att denna elden skulle angripa själva malmen i berget som låg alldeles intill; men hölls för omöjeligit så länge skiffern låg jämn hoppackad. Det lärer dock bliva visst att om elden kommer engång rätt att taga eld i berget, man här då får fägna sig av den curieuxieteten att hava ett eldsprutande berg i Sverige”.

    Linné utforskade det mesta under resan, men till slut höll det på att gå riktigt illa vid alunbrottet i Degerhamn:

    “Under det strata (lager/JÅ) räknades och cameraterne voro uppe i väggen att utnämna var och en flod kastades neder en sten av vardera sorten då en av dem språng itu på väggen och ena delen slog på sidan mot min malleolum exteriorem sinistri pedis (vänstra fots yttre fotknöl/JÅ) att jag ej visste annat än att benpipan slogs av och foten krossades; i samma moment drev svedan och plågan bort allt courage, iver och allt nöje försvunno sin väg”, vi begåvo oss strax ifrån gruvan till gästgivargården där vi spisade middag”.

    Tilläggas kan att det inte var så farligt, Linné var strax på benen igen och resan kunde fortsätta!
      När aluntillverkningen återupptogs i Degerhamn 1804 kunde man göra det genom att istället för den stora bristvaran på Öland, ved, elda med alunskiffern. Man eldade alltså med alunskiffern för att genom en ganska omfattande procedur tillverka rent alun. Som mest producerade man 1.500 - 2.000 tunnor (en tunna = 144,5 kg). Skifferbrotten ligger längs med landborgskanten ovanför Degerhamns samhälle. Själva tillverkningen skedde i den södra delen och där finns ännu den stora skorstenen kvar och runt den ruiner av fabriksbyggnaderna: pannhus, svalkar, saffiankar, packhus, m.m. I den här delen av industriminnet har länsmuseet satt upp informativa skyltar och området verkar underhållas. På andra sidan vägen ligger flera av de gamla arbetarbostäderna kvar, idag är de flesta bostadsrätter men en lägenhet visas som museilägenhet.
      Den andra delen av industriområdet, kalkbruket, skulle behöva mer resurser för underhållet och pedagogiken; det är igenvuxet. Här finns dels “gruvorna” där skiffern bröts, dels de stora fältugnar där kalken brändes. Råvaran, kalkstenen, bröts uppe på alvaret i så småningom allt större stenbrott. Man varvade kalkstenen med skiffern och täckte över med “rödfyr”, askan från tidigare bränd skiffer. Sedan tände man på och lät det brinna under ca en vecka. När det brunnit färdigt fick man osläckt kalk som fraktades på järnväg ner till hamnen. På 1920-talet började man bygga s.k.k patentugnar där man, ungefär som i masugnar, fyllde på kalksten och skiffer uppifrån och rakade ut den brända kalken nertill. Fyra sådan stora ugnar finns ännu kvar, gömda i slyskogen. Förutom ugnarna och stenbrotten finns här stora slagghögar av den brända skiffern. Det har väl brutits kalksten på Öland ända sedan de första människorna bosatte sig på ön och det har säkert också bränts sten till kalk i liten skala, men den industriella tillverkningen tog fart i slutet av 1800-talet. Den har därefter skett i olika bolagskombinationer för att så småningom övergå från ren kalk till cement och till slut hamna hos tyska ägare, jätteföretaget Heidelberg Cement. Som 2019, lade ner cementtillverkningen på Öland. Idag står fabriken kvar och några anställda packar om specialcement, om jag minns rätt. På informationsskyltarna skriver Heidelberg att anläggningen ligger i malpåse för att kunna starta igen om det av någon orsak skulle bli nödvändigt. Varför gör man då inte det, nu när deras tiilverkning på Gotland hamnat i blåsväder? En orsak till den nuvarande “cementkrisen” är ju att kapitalägarna av profitskäl och utan hänsyn till miljön och arbetstillfällena har lagt ner så gott som all annan svensk cementtillverkning än den i Slite.
      Ett spännande industriminne är det som gömmer sig nere i Degerhamn; jag tror att det är fler än vi som bara har åkt förbi det på väg ner till Ottenby eller ut på alvaret eller de andra sevärdheterna här på södra Öland. Och förhoppningsvis får Södra Möckelby hembygsförening, som förvaltar minnena, större resurser för att utveckla och sköta området!

  • Kalmar länsmuseums utredning om Degerhamns industrimiljöer innehåller en utförlig beskrivning av området HÄR!
  • Länk till SvD-artikel om koncentrationen av cementbruken: HÄR! (tyvärr bakom betalvägg)
  • Med Linné på Öland - 6: Bårby källa
  • Med Linné på Öland - 5: Borgholm
  • Med Linné på Öland - 4: Gaxa
  • Med Linné på Öland - 3: Kapelludden
  • Med Linné på Öland - 2: Ottenby
  • med Linné på Öland - 1: Hallnäs


    En av fältugnarna.


    Sänkan med järnvägsspåret där kalkbruket transporterades ner till hamnen.


    Fundamenten till skifferkrossen där skiffern krossades innan den fylldes på i patentugnarna.


    Patentugnar.


    Alunbruket. Ruiner efter pannhus, svalkar, saffiankar, packhus, mm.


    Alunbruket. Ruiner efter pannhus, svalkar, saffiankar, packhus, mm.


    Alunbruket. Ruiner efter pannhus, svalkar, saffiankar, packhus, mm.


    Kalkbruket i Degerhamn 1929. Fältugnarna syns i en lång rad. Till höger om dem har man hittills byggt tre patentugnar (det skulle bli sex), två av dem är i drift.


    En fältugn rivs ur?





    Det sägs att det är ett bra spindelår i år, här har vi några stycken. Korsspindel om jag får gissa. Öland den 7 september.





    Fortsättning...