Minnen.
I år är det 74 år sedan det tysk-nazistiska terrorväldet besegrades. Det firas på litet olika dagar, men eftersom det var dåvarande Sovjetunionen som drog det ojämförligt tyngsta lasset är det också där som det firas allra mest, på Segerdagen den 9 maj.
  Hur uppmärksammar då Public service, genom våra älskade svenska korrespondenter i Ryssland, segerdagen?
  Bert Sundström på TV gjorde det genom att göra ett inslag från ruinerna av ett fångläger "från Stalintiden", som de kallar det. Det var allt från Sundström den dagen när miljoner ryska medborgare firar segern genom att minnas alla dem som mördades av den tyska nazistiska regimen.
  Igår på morgonen gjorde Jesper Lindau ett inslag i P1 om den 9 maj i Moskva. Kanske en rapport där de sovjetiska folken och deras ledare ges ett erkännande, ja varför inte rentav en hylllning, för deras hjältemodiga insats, som satte stopp för det tyska erövringskriget och utrotningen av judar, slaver och andra folk? Ånej, så roligt ska vi inte ha det! Istället beskriver han firandet som ett propagandaverktyg som vi ska akta oss för. Det ironiska i detta är att han, som den enkelspåriga svenska reporter han är, inte inser att han själv bedriver propaganda. Den USA-dikterade propaganda som förbereder ett nytt krig; det ryska guldägget lockar. Än en gång.
  Det ryska och de andra sovjetiska folken har gett oss alla två stora saker som vi vanliga människor ska känna tacksamhet inför: Oktoberrevolutionen och segern över nazisterna. Den ryska revolutionen satte skräck i de rika människorna i alla världens länder och tvingade dem till demokratiska och sociala eftergifter. Det lilla men oerhört rika skiktet som äger och styr USA lever fortfarande, mer eller mindre medvetet, under detta hot, rädslan för en ny revolution gör att de skriker av fasa bara de ser en liten mus som Kuba; hänsynslöst slår de ner på allt som kan tänkas hota dem. Och girigheten, som är inneboende i det kapitalistiska systemet, gör att de bara vill ha mer och mer och mer. Till vilket pris som helst.
  Segern över de tyska (och japanska och italienska) fascisterna gav för många av oss en skördetid (men inte för alla, krigen tog snart ny fart i Asien) men nu är den epoken slut och nu är det upp till oss hur vi vill ha det. Inget står trots allt skrivet i stjärnorna, även om det kan verka så när man läser och lyssnar till svenska media.
  Men ingenting av detta förstår sådana som Sundström och Lindau, de är bara maktens megafoner.
  Annars? Litet varmare idag och det satte fart på fåglarna. Min första ärtsångare sjunger i trädgården och nere vid hamnen fick jag äntligen höra en av mina favoriter, rödstjärten. Påpassligt nog, med tanke på det som jag alldeles nyss skrev, passerade samtidigt en av dessa övernaturligt stora färjor i farleden, den här från St Petersburg, på väg in mot Stockholms hamn.
  Annars är det för min del mest grävande i gamla handlingar och berättelser från hembyn i Roslagen, förhoppningsvis blir det en bok till hösten. Gläds åt alla dessa lantmätare och häradsskrivare och andra som med sina vackra handstilar skrev protokoll, lagfarter, bouppteckningar, testamenten, osv – och att de har bevarats till våra dagar. Ungefär samtidigt som skrivmaskinen gör sitt intåg i dokumenten kommer också de första fotona, men till en början mest porträtt, alldeles för få som visar hur det såg ut i byn på den tiden. Bakom de litet stela ansiktena döljer sig människor som påminner mycket om oss: man upplevde stunder av stor lycka under knapphetens kalla stjärna – men det som man minns blir lätt de olyckliga, de som tog livet av sig och som grannen fick skära ner och det som hamnar i protokollen kan gälla bråk om egendom (rågångar! arvstvister!) och osämja mellan grannar. Men mest är det nog, när man tänker efter, fredliga saker. Någon har köpt en bit mark och det måste dokumenteras. En nära anhörig har dött och en bouppteckning ska göras så att allt blir rättvist fördelat. Så går den fredliga lunken vidare, här i vårt land där vi under flera hundra år har sluppit de förhärjande krigen som slår sönder allt och alla och leder tillbaka till nollpunkten. Men nte heller det begriper sådana som Sundström och Lindau! (2019-05-13)

Bilden. Min mormor Signe Edberg, född Söderman (1893 - 1961), längst till höger i bilden. I mitten föräldrarna Viktor och Tilda Söderman. Längst t.v. troligen brodern Bertil, som blev slaktare som pappan. Det lilla barnet i mitten är fostersonen John.

Bilder från Vänsterpartiets 1:a majdemonstration 2019 i Norrköping.
(2019-05-03)

Text och många bilder!

Valborg.
De flesta brasor tändes aldrig denna torra vårdag i Sörmland, men Nyköpingshus levererade, som det heter numera i vår managementfixerade tid. "Ingen Valborg utan en riktig manskör", inledde konferencieren sitt anförande, inte riktigt PK, om man säger så, och litet unket också med de gulnade studentmössorna, men de sjöng bra, och några rader ur Sköna maj får avsluta: "Maj med blomsterhatten/göt sitt guld i dagen".
  Nu till Norrköping för att demonstrera!(2019-05-10)

Mälby.
En vandring i det sahariska diset, spetsat med litet polsk koldimma, i de vackra beteshagarna vid Mälby i Roslagskulla. Ett tiotal tranor gick och plockade utsäde på de nysådda fälten och dubbelt så många sångsvanar betade av brodden på åkrarna en bit bort, alldeles nära landsvägen. Ett rödbenepar hade anlänt och spatserade på sandrevlarna söder om Ryssviken. Längre ut i Furusundsleden de krigshärjade, de ser ut så, skarvholmarna. Skarvarna håller sig kvar trots att alla träd har dött men de får se upp för de två havsörnar som var uppe och seglade över Mälbyön.
  Tänkte Adam och Eva, men litet för tidigt för dem. Men vårlök och svalört blommade, och vitsipporna och några blåsippor och vätteros. Många stora och vackra ekar i godslandskapet runt Östanå och Mälby och även andra lövträd. Lönnen blommar redan och under dem lyste slånbärssnårens blomknoppar i mörkt rött, några blommor hade redan slagit ut. Det går fort nu i den starka solen och värmen!
  Vi gladdes åt att någon fortfarande ids att odla de stora fälten och hålla betesdjur i backarna längs havet; alternativet är gran även där. Kanske får de litet bidrag och då kan det bli problem: i sd:s och moderaterna & co:s budget för 2019 skär man ner på natur- och kulturvården; det är så de ser på de här värdena. Pengarna ska istället gå till mina rika grannar här på Lidingö så att de har råd att bygga ut sina redan stora hus, installera en svimmingpool och plantera fler avenbokshäckar runt sin tomter. (2019-04-25)

Skarvholmen.

Gärdet ner mot Horsviken.

Påskbilder från Sörmland

Långfredag
Långfredag vid Stället med utsikten som man aldrig kan se sig mätt på. När vi var här på påsken ifjol låg isen stark på sjön och flera av barnen åkte spark för första gången i sina liv. I år är all snö borta, sjön går öppen sedan några veckor tillbaka -- och det är 20 grader varmt. Visserligen är påsken drygt två veckor senare, men ändå. Det är det här som är tjusningen med att leva i ett land med den här typen av klimat; man vet aldrig riktigt säkert.
  Däremot kan man med stor sannolikhet räkna med att morkullan ska dra om man sitter i skymningen vid ett Sörmlandstorp i kanten av Fjällveden. Taltrastarna och rödhakarna sjunger intensivt men efter åtta börjar de skruva ner volymen och då hörs morkullan bättre med sina orrt-orrt-orrt-pst. När vi kommer tillbaka till Stället hör H. rördromen bortifrån Långhalsen, själv hör jag den inte trots mina hörapparater, denna underbara uppfinning.
  Nu är det återigen påskhelg och vad är då nytt sedan jag satt här damma dagar i fjol och skrev några rader? Vädret är annorlunda och barnbarnen och deras kusiner och sysslingar och bryllingar har blivit fler och äldre, sädesärleparet spatserar som vanligt på tunet, grågässen har blivit fler men är tystare än ifjol, i alla fall än så länge, storskarven har byggt bo ute på Skäret, bara ett par än så länge, tack och lov, två par häger bygger där också, annars är det de vanliga fiskmåsarna och skrattmåsarna och kanadagåsparet som håller till där; och politiken, nationellt och internationellt, har vridits ännu ett varv åt höger. Riksdagen domineras totalt av högerfolk, från höger till vänster, säkert finns där, det gör det tom hos Satan själv, i USA:s kongress, en och annan hederlig människa, men de har inte en chans. USA ser sitt välde krympa och därför är de ännu desperatare och våra svenska politiker kramar om dem ännu hårdare. De ser hur det går för dem som inte lyder husse. Då krigas man sönder och samman eller också svälts man ut som nu senast i Venezuela. Man är rädda om de egna profiterna eller bara allmänt fega och därför tiger man och samtycker som en Margot Wallström eller Jonas Sjöstedt och, naturligtvis, hela Alliansen inklusive Jimmie& co. En dag som denna, långfredagen, kan man ju också sända en tanke till det Heliga Landet och fråga sig hur det är möjligt att Jan Björklund, Ebba Busch Thor mfl kan anses vara anständiga människor, som dessutom valts att styra våra land, när de stöder och ständigt uppmuntrar Israel att stjäla och mörda på det sätt som de nu har gjort i över 70 år. Bojkotta schlagerfestivalens final!
  Nu har temperaturen stigit till över 20 grader, det är dags för eftermiddagsfika med påsktårta så vi slutar här! (2019-04-19)

Påskafton och Påskdagen
Påskafton, och det drar mot kväll. Entitan kommer fram till huset och och lockar och varnar och det har hon gjort varje kväll. Varför? På dagarna ser vi inte till henne. Det är fortsatt sommarväder men frost på nätterna. De pensionerade travhästarna betar nere på gärdet, tillsammans med några gäss. En bit bort, på nästa åker, går nutidens sörmländska boskapshjordar: dovhjortarna. Men inga rådjur. I morse, när jag gick längs de stora fälten nedanför Storängen hovrade sånglärkorna över mitt huvud likt drönare; deras småkusiner? Och gärdsmygen sjunger som besatt i den risiga backen nedanför huset, de har haft en bra vinter så det är många av dem i vår. När jag vaknar på påskdagens morgon har två av mina FB-vänner kommenterat mitt inlägg från i fredags. De är antikommunister, en av dem är aktiv hemvärnsman vilket bekymrar mig, är det här vad de lär ut på Hemvärnsskolan? De är så impregnerade med det amerikanska, det är vi ju alla, från barnsben, men man kan försöka att bryta sig ur det, för en stund åtminstone; men icke. Hillersbergs teckning illustrerar det rätt bra, tycker jag. Annars får man tycka vad man vill och kalla sig för än det ena och än det andra -- men man kan ju börja med att se på världen som den ser ut idag och ta ställning till det. Vem är det som för krigen och vem är det som utlyser sanktioner för att ruinera andra länder?
  Nu lämnar vi politiken för en stund och lyssnar till vårkonserten vid Stället med utsikten. På den ena videon hörs måsarna från Skäret och emellanåt grågässen. På den andra sjunger en koltrast solo, och en gärdsmyg, mot en bakgrund av rödvingetjatter. Glad påsk! (2019-04-21)

Gålsjön, torp under Ånsta, halvt öde.

Himmel över Lidsjön, 2019-04-20, 20:04.

Lycka kan också vara att sitta upp på en häst.

Entrén till stallet.

Vem blåser samhällsvinden? Ett exempel.
Vem blåser samhällsvinden?, frågade jag i några inlägg i samband med 2018 års val. Vilka lyckades blåsa samhällsvinden åt ett håll där mer än 60 procent av det svenska folket röstade på högern, kanske uppåt en 70-80 procent om vi räknar in den socialdemokratiska höger som styr det partiet. Och hur gick det till när tiotals procent t.o.m röstade på partier som har sitt ursprung i extrema religiösa miljöer och/eller med nazistiska rötter. Hur kan det komma sig? Man ska ju naturligtvis börja med att rannsaka sig själv, vi som anser oss vara vänster. Vi är väl inte tillräckligt skickliga och vi har en mes till partiledare i den största vänstergruppen; men ändå! Våra motståndare är sannerligen inga stjärnor, det är grunda typer, ofta infantila, antagligen de sämsta politiker vi har haft sedan den allmänna rösträtten infördes. Och ändå går de framåt!
  Vilka är de lobbygrupper, de nätverk som arbetar i bakgrunden och styr agendan, de som håller i trådarna till de marionetter som vi ser till leda, dagligen och i alla media. Jag har skrivit tidigare att det är de kapitalägare och kretsen kring dem som äger det här landet och som nu ängsligt och undergivet, i tider där de goda konjunkturerna hänger på en allt skörare tråd, söker stöd hos det stora kapitalet västerut och deras avkomma i Bryssel. Oftast syns de inte så tydligt, mest bara när de antingen slåss inbördes kring guldkalven eller att någon gör bort sig så pass att det måste vädras ut/grävas ner för att kunna fortsätta utsugningen. De följer mottet att verka utan att synas, vilket påstås vara Wallenbergarnas motto; oavsett om de själva uttryckt sig så eller inte så stämmer det: de är fortfarande den starkaste kapitalgruppen. Men kanske borde mottot skrivas om, eller åtminstone förtydligas, till "verka genom att låta andra synas".
  Det är dessa människor vi ser dagligen, när de kolporterar ut den verkliga maktens krav. Vi vet inte riktigt hur det går till utan kan bara en dag konstatera att alla de stora medierna, även de s.k public service, bemannats med högerfolk på ledande positioner, vilket bland annat den senaste Medievalsanalysen bekräftar: högeralliansen har gynnats i valrörelsen. Jag skrev också om saken i somras, hur man i intervjuerna under Almedalsveckan och inför valet hela tiden styrde frågorna mot "massinvandringen" och kriminalpolitiken. För att på det sättet hålla undan frågorna om privatiseringarnas, omregleringarnas och EU-politikens alla negativa konsekvenser: enorma rikedomar för några få och sänkta löner, urholkade pensioner, sämre sjukvård, bostadsbrist, osv för oss andra. Och stödet till de pågående krigen i Afghanistan, Irak, Syrien. Liksom rovdriften på naturtillgångarna, både på land och i havet, kan tilläggas. Högern och de högerextrema ger miljarder i skattelättnader till mina förmögna grannar här på Lidingö och skickar 40 miljarder (miljarder! årligen!) till Bryssel, men de vill inte betala för intrånget till de skogsägare som har skyddsvärd mark på sina fastigheter – istället stoppar man huvudet i sanden och ställer in inventeringarna och minskar ersättningen till de fastighetsägare som skulle drabbas. För att nämna en sak som ligger mig varmt om hjärtat. Det är bara ett exempel på deras "miljöpolitik" och förmenta stöd till landsbygden och småföretagarna.
  Allt detta har det svenska folket sagt ja till när vi – mot våra egna intressen – röstar fram den majoritet som nu styr landet. Det är inte så lätt att se och genomskåda hur man skapar detta falska medvetande, men det finns skribenter som i alla fall försöker, sådana som Pål Steigan , Kajsa Ekis Ekman, Mattias Göransson, bloggare som Stefan Lindgren , Anders Romelsjö , Knut Lindelöf , mfl.
  Kajsa Ekis gav nyligen ett färskt exempel på hur det går till. Stina Oscarsson är, vad jag vet, en hederlig människa som förordar en öppen diskussion även med sådana som står ute på kanterna. Svenska Dagbladet lät henne göra ett antal sådana intervjuer (man kallade dem för en "samtalsserie", "Den polariserade debatten") och publicerade dem. Jag läste de första med visst intresse men efter ett tag började det bli tjatigt: trots allt samma högerextrema tongångar som man numera även hör från våra "rumsrena" politiker och journalister. Nu visar det sig att Stina O också hade intervjuat en kvinna på vänsterkanten, den mångårige fredsaktivisten Agneta Norberg. Den intervjun vägrade SvD att publicera! Det är som Kajsa Ekis konstaterar: "Det hela visar att det är något konstigt med vår tids föreställning om yttrandefriheten. Den har nämligen bara en öppning: åt höger. Åt vänster är den hermetiskt försluten." Det är så här man styr debatten, oftast i det fördolda, men här kom ett exempel upp till ytan! (2019-04-16)

Tidigare artiklar på samma tema:

Fortsättning...